Tag Archives: sagor

Nr 395: Shrek

11 Sep

615QZamnRVL

Shrek – The Musical (2008)
Broadway 2008, 441 föreställningar
West End 2011, 715 föreställningar
Värmlandsoperan i Karlstad 2013

Music: Jeanine Tesori
Book & Lyrics: David Lindsey-Abaire, baserad på filmen från 2001 som i sin tur var baserad på William Steigs bok Shrek! från 1990.

Shrek har bosatt sig i ett träsk för att leva långt från människornas pikar och hat. Till hans förtret avbryts plötsligt hans ensamma, lugna liv genom att en massa sagofigurer invaderar hans träsk. De har fördrivits från kungadömet Duloc på Lord Farquaads order. 
I ett försök att bli kvitt sina inkräktare ingår Shrek ett avtal med Lord Farquaad: Han ska befria prinsessan Fiona som är inspärrad i ett högt torn som vaktas av en eldsprutande, människoätande drake, så att Farquaad kan få gifta sig med henne. I gengäld ska Shrek få tillbaka rätten till träsket. 
Tillsammans med sin ”bäste vän” (enligt åsnan i alla fall) den talande åsnan Donkey befriar han prinsessan som visar sig ha en hemlighet hon med, en hemlighet som hon gör sitt bästa för att dölja. 
Under resan tillbaka till Duloc börjar känslor att växa fram mellan Shrek och Fiona. Även Donkey har fått en kärlekskrank beundrarinna: Draken som även hon har längtat efter lite kärlek under alla år.
Som alla sagor så slutar denna lyckligt men inte innan missförstånd uppstått, hemligheter avslöjats,  prinsessor räddats och onda skurkar har bränts ihjäl. 

Detta är en riktig spektakelmusikal med massor av häftig scenografi, roliga karaktärer, fantastiska kostymer, kul special effekter och en fantastisk drake – som, i Londonversionen, flög genom salongen. Det är en grymt påkostad historia och det är synd att musiken inte riktigt når upp till förpackningens fantasi och standard. Det är inget direkt fel på musiken men den är ganska så blek, ”bland” som man skulle säga på engelska, utan några riktigt starka melodier och sångtexterna känns ofta mer krystade och konstruerade än kvicka. Fast det finns åtminstone 2 riktigt bra nummer dels Morning Person där Prinsessan Fiona bland annat dansar med ett gäng steppande råttor och så den ”romantiska” duetten mellan henne och Shrek I Think I Got You Beat.
Flera låtar känns dessvärre överflödiga då de inte fyller nån riktig funktion. Det fanns tillfällen då jag stönade inombords då jag förstod att det var dags för ännu en sång där lite kort dialog hade räckt. I moderna musikaler förväntar jag mig att sångerna ska driva handlingen framåt och inte få den att tvärstanna. 

Detta betyder inte att man inte har kul när man ser den, för det har man och ett par av låtarna växer faktiskt ganska redigt när man lyssnar på castinspelningen men… Som helhet känns den rätt så medelmåttig.

Kuriosa:

Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kostymer, samt
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, scenografi och kostym.
Londonupplagan fick en Laurence Olivier Award för Bästa manliga biroll

Broadwayversionen av Shrek spelades in och finns att köpa på DVD. Det är extrakul att de gjorde det med hela originalensemblen intakt.

Det är rätt så stora skillnader mellan Broadway och den version som jag såg i London. Londonversionen var lite mer sparsmakad vad gäller scenografi men hade en betydligt häftigare och rörligare drake som med hjälp av ett flertal dockspelare kunde förflytta sig över hela scenen och verkligen jaga Shrek och de andra. Och på slutet så kom hon från salongen för att spruta eld in mot scenen och där bränna ihjäl den elake Farquaad – en sekvens som var både häftig och ganska så brutal, speciellt för en barnmusikal.

Den lilla sångslingan Welcome to Dulac fanns med i filmen i övrigt är all musik nyskriven, ja nästan… Avslutningssången I’m a Believer är en cover på en sång som Neil Diamond skrev för popgruppen The Monkees 1966. Den avslutar filmen och från början så spelade orkestern den medan publiken lämnade salongen efter föreställningens slut men sången har blivit så förknippad med filmen Shrek att man till sist la in den som ett slags extranummer i föreställningens final.

Shrek är en av de dyraste musikaler som producerats på Broadway, slutnotan hamnade på ca $25 millioner.

Namnet Shrek är baserad på det tyska och jiddiska ordet för skräck eller rädsla: Schreck (Jiddisch שרעק)

Press:

Om Broadwayföreställningen:

… Shrek does not avoid the watery fate that commonly befalls good cartoons that are dragged into the third dimension. What seems blithe and fluid on screen becomes lumbering when it takes on the weight of solid human flesh.

…with a whole phalanx of bedtime-story archetypes …  as well as a giant pink dragon puppet with rolling eyes, the show starts to feel like a Christmas panto, one of those silly seasonal shows beloved in Britain and bearable because, like Santa Claus, they come around only once a year. That’s one parallel that came to my mind. The other, when I was feeling less charitable, was of seeing out-of-work actors dressed up as tacos and French fries in a mall food court.

..if Shrek had more generally heeded its own advice about substance versus surface, it might have come closer to casting the spell that lets Broadway shows live happily ever after.
– Ben Brantley, The New York Times

 

For the most part, the dialogue and jokes are as you remember them from the movie, and if the show doesn’t quite rise above its source material—and it doesn’t rise from consistently entertaining to enrapturingly joyful—it’s worth remembering that that source was pretty good. The families surrounding me were contentedly chuckling for two and a half hours, even if they rarely guffawed. “I don’t know,” a happy dad goofily joked to his son in the men’s room during intermission. “It’s all green to me.” That’s what has DreamWorks seeing green, too.
– Jesse Oxfeld, New York Magazine

 

För Londonversionen:

… it is genuinely theatrical, generous-spirited and mercifully free of the sensory bombardment that afflicts some of its rivals. What it lacks is memorable tunes.

The chief appeal of the show lies in the fact that it reverses Oscar Wilde’s dictum that ”it is better to be beautiful than to be good”. What it proves is that there is hope for all of us, however ill-favoured.

It says a lot that the climactic song designed to send everyone out on a high is I’m a Believer, which dates back to 1966.
– Michael Billington, The Guardian

 

Fairytale meets panto meets Monty Python. That is roughly the mix of Drury Lane’s musical adaptation of the American animated film Shrek.

It has double entendres laced with absurdist sarcasm and striking stage effects. Beware a low-flying dragon and three blind mice with sexy stockings and white sticks.

Children under ten may gawp at the spectacle with all its primary colours and plasticky sets, but they may not be transported to the kingdom of fantastical delight one finds at the best musicals.
– Quentin Letts, Daily Mail

 

Videosar:
At the
Tony Awards
I Know It’s Today
I Think I Got You Beat/Freak Flag
Morning Person
Trailer

220px-Shrekcover
Omslaget till första utgåvan

Annonser

Dag 348: Sisterella

1 Dec

61WoyXkDS5L
Sisterella (1996), premiär i Los Angeles
Jag har lyssnat på en high lights version av den i det närmaste genomsjungna showen.
Musik, sångtexter & libretto: Larry Hart

En variant av berättelsen om Askungen.
Den här gången utspelar den sig i New York 1912.
Ella är dottern till multimiljonären John Kensington.
Han har precis dött när föreställningen börjar och när man läser upp hans testamente så får vi reda på att Ella är ensam arvtagare till hela förmögenheten.
Detta är något som inte faller i god jord hos Dahlia, som är Johns andra hustru och Ellas styvmor.
Dahlia (som har två döttrar från ett tidigare äktenskap) får sin psykiatriker att diagnostisera Ella som sinnessjuk och får henne inspärrad.
Men det kommer att dyka upp en god Gudfar (som är en transa) och en stilig prins och precis som i originalsagan så slutar allt lyckligt.

Det här är en soul/pop/gospel/R&B musikal.
Det är rätt så skön musik om så inte speciellt originell eller minnesvärd. Det låter som om Larry tagit lite Michael Jackson pop, ett par rediga skopor med Whitney Houstonaktiga powerballader, en nypa En Vogue harmonier och så kryddat det hela med gospelshowmusik à la The Wiz, blandat allt noga och, vips så har man musiken till musikalen Sisterella.
Det är mer poplatta än musikalcastkänsla över det hela.
Som sagt ganska så skön musik att ha på i bakgrunden. Det är mest ballader men här finns också ett par mer souligt svängiga uptempo låtar.
Inget att skriva hem om men helt ok.

Favvisar:
I Got the Money, Doctor Doctor, Throw Down, Stand Strong (Reprise)

Kuriosa:
Larry Hart inte bara skrev hela verket han regisserade det även!

Man gör stor sak av att det här är den enda musikal som Michael Jackson stått som Executive Producer för, han var också med och finansierade produktionen.

Pressklipp:
Although Hart has clearly mastered the basics of the musical idiom he’s working in and can write pleasant pop music, he’s working with a limited repertoire of styles: the ballad and the disco number. And because the show is virtually all music, this soon becomes a liability.

With a remarkable stable of voices at his disposal, it’s perhaps not surprising that Hart and his collaborators couldn’t resist the impulse to make each number a showstopper. But a series of showstoppers do not a musical make; you’ve got to have a show to stop.
– Charles Isherwood, Variety

Videosar:
Hate you
Sisterella European Tour
30 second promo

587_SISTERELLA_AUSTRALIA_MASTER

Dag 207: The Little Mermaid

30 Jun

C__Images_LARGE_HFX_0_0_0_8_HFX0008656
The Little Mermaid (2008), 658 föreställningar
Baserar min bedömning på den nederländska castinspelningen från 2012
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater & Howard Ashman
Libretto: Doug Wright, baserad på Hans Christian Andersens saga och Disneys tecknade filmversion från 1989.

Ariel är en sjöjungfru (och dotter till havets härskare kung Triton) som inte trivs i sin undervattensvärld utan längtar upp till människornas värld på andra sidan ytan.
En dag räddar hon en prins från att drunkna och hon blir genast blixförälskad i denna den första ytvarelsen hon mött.
Ariel går till sin faster sjöhäxan Ursula för att be om hjälp. Fastern erbjuder henne en deal: hon får en chans att vara människa under tre dagar och om hon under denna tid kan få prinsen att kyssa henne så får hon förbli människa men om hon inte lyckas med det så tillhör hennes själ Ursula för all framtid och hon blir fånge i Ursulas grotta. Som pant behåller Ursula Ariels röst…
Jag tror inte att jag sabbar det för nån om jag berättar att historien i denna variant slutar lyckligt i motsats till Andersens originalberättelse.

Jag valde att lyssna på den Nederländska versionen, mest för att det är denna omarbetade version som blivit den som gäller, åtminstone för den europeiska marknaden men också för att det är en live-inspelning från premiären.
Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av plattan. Sångerna från filmen finns självklart med men även de nya håller hög standard.
När jag läser de amerikanska recensionerna får jag intrycket av att det skulle vara en riktig katastrofmusikal det här och det var den kanske på Broadway men den bearbetade versionen är mer än ok, den är faktiskt riktigt bra.
Här finns några nya sånger som skrivits specifikt för denna den nya versionen och ett par av Broadwaysångerna har strukits. Måste erkänna att jag inte lyssnat på den amerikanska versionen så jag vet inte om de var så dåliga att de behövdes tas bort men jag kan konstatera att åtminstone en av de nya definitivt hör till bland de bästa av låtarna i showen.
Jag ger tummen upp för denna platta, en rejäl orkester ger ett stort ”sound” och allas insatser är dynamiska och oerhört njutbara.
Fast jag undrar om sången Les Poison alltid varit låtit som ett första utkast till Be Our Guest från Skönheten & Odjuret, för dessa två låtarna är ju i det närmaste identiska – åtminstone när man lyssnar på reprisen.

Favvisar:
Daar Ligt Mijn Hart (Part Of Your World), Pappie’s Kleine Meisje (Daddy’s Little Angel), Pozetieverik (Positoovity), Onder De Zee (Under The Sea), Kus D’r Dan (Kiss Her Now)

Kuriosa:
Den Nederländska versionen var en total ombearbetning av det amerikanske originalet. Förutom att man bytte ut några låtar så är den annorlunda scenisk. På Broadway så åkte folk runt på skor med hjul på hälen. Detta gjorde att de såg ut att glida över scenen, till det så hade sjöjungfruerna stela fiskstjärtar som mer såg ut som svansar och som stack ut ur en golvlång kjol, det såg grymt fånigt ut.
I Holland så använde man sig istället av flyganordningar som gjorde att de alla kunde ”simma” omkring ”i vattnet” och istället för stela sfiskstjärtar så hade de långa slöjor som såg ut att flyta i luften. Grymt läckert och totalt illusoriskt.
Ovan ytan så var allt gjort som om det hörde hemma i en enorm ”pop-up” sagobok, och när de bytte scener så vände de bara sidorna i denna bok, även det var både smart och läckert.

Det nederlänska castalbumet lyckades ta sig hela vägen till plats 3 på den nationella top 100 listan.

Broadwayshowen vann inga priser men originalfilmen fick två Oscars, dels för årets bästa sång (Under The Sea) och dels för bästa musik.

Pressklipp (om Broadwayversionen):
But the new Mermaid is ultimately less than the sum of its impressive parts, offering neither the richly imaginative spectacle of The Lion King nor the old-fashioned vitality and charm of Mary Poppins.
– Elysa Gardner, USA Today

On the heels of the fiasco that was Tarzan and the lumbering bore that is Mary Poppins comes Disney Theatrical’s latest stage cartoon, The Little Mermaid – which Variety has helpfully dubbed ”a waterlogged misstep.

Too bad a lot of what’s been added is soggy filler. The show is more theme-park spectacle than Broadway musical. For all its fancy tricks, the show’s give-you-chills moment comes with the simplest of effects – the feisty Ariel sheds her tail and transforms from mermaid to girl. I silently marveled, ”Wow, she’s got legs!” Whether that can be said of Disney’s new live-action cartoon remains to be seen.
– Michael Riedel, New York Post

Loved the shoes. Loathed the show.
O.K., I exaggerate. I didn’t like the shoes all that much. But the wheel-heeled footwear known as merblades, which allow stage-bound dancers to simulate gliding underwater, provides the only remotely graceful elements in the musical blunderbuss called Disney’s The Little Mermaid…

…this Little Mermaid burdens its performers with ungainly guess-what-I-am costumes and a distracting set awash in pastels gone sour and unidentifiable giant tchotchkes that suggest a Luau Lounge whipped up by an acid-head heiress in the 1960s. The whole enterprise is soaked in that sparkly garishness that only a very young child — or possibly a tackiness-worshiping drag queen — might find pretty.

… the impression is often of costumed employees from the Magic Kingdom of Disney World, wandering around and occasionally singing to entertain visiting children. In like manner, most of the performers approach their characters with the forced jocularity of actors marking time in a theme park until a better job comes along.

It used to be that the show came first, followed by merchandising tie-ins. Thoroughly plastic and trinketlike, this show seems less like an interpretation of a movie musical than of the figurines and toys it inspired.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Poor unfortunate souls (Broadway)
Part of your world (Broadway)
Under The Sea (Broadway)
Trailer för den Nederländska versionen
Ja, het leven is zwaar (Poor unfortunate på Nederländska) med Ursulas fantastiska kostym
Sing-a-long 2012 The Little Mermaid (NL)

 

Dag 162: Brigadoon

16 Maj

51+pjmKvu7L
Brigadoon (1947), 581 föreställningar
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner

Två amerikanska turister som jagar i de skotska högländerna råkar hamna i en liten by vid namn Brigadoon.
Byn finns inte med på deras kartor.
Men det är inte så konstigt för det här är en väldigt speciell och magisk by för den den försvann för många, många år sedan och dyker bara upp för en dag vart 100:e år.
Tommy, en av turisterna, möter och blir förälskad i en flicka från byn som heter Fiona. Tommy får redan på byns hemlighet och han förstår att han måste välja att antingen stanna vid Fionas sida när byn åter försvinner eller återvända till sitt liv i New York.
Han väljer New York.
Men väl tillbaka i storstadens hets så längtar han tillbaka till Brigadoon.
Han bestämmer sig för att återvända till Skottland och han ger sig ut på jakt efter den magiska byn. Han vet att det troligtvis är ett lönlös sökande för byn ska ju inte komma tillbaka förrän om 100 år. Men det visar sig att hans kärlek till Fiona är så stark att byn åter framträder och de älskande tu kan förenas.

Jag hade innan bara sett filmversionen från 1954 med Gene Kelly och Cyd Charisse och alltid tyckt att den var grymt seg och tråkig, och därför inte brytt mig om att lyssna på scenversionen.
Det var dumt.
Men vilken tur att jag startat denna blogg för nu så gav jag plattan en chans och det visade sig att scenversionen är nått helt annat än filmen.
Det här är en rik och otroligt romantisk musikal.
Loewe har skrivit stora ljuvliga och svepande melodier som ofta är uppblandade med lite skotska toner. Man får en stark föraning här om den typ av musik han skulle komponera för My Fair Lady nästan 10 år senare.
Lerners texter är fyllda av naturromatik, kärlek och poesi, spetsat med lite humor.
Det hela påminner väldigt mycket om Rodgers & Hammerstein. Det är kanske inte så konstigt för Lerner & Loewe var väldigt inspirerade av både Oklahoma! och Carousel när de skrev det här verket. Och det lönade sig för detta, parets tredje samarbete, blev deras första stora succé.
Folket i Brigadoon sjunger generellt mer åt operetthållet medan amerikanarna är mer Broadway. En kul och smart kontrast. Den lite småtypiska skotska eller irländska mycket ljusa tenorrösten får också stort utrymme här.
Jag gillar det här väldigt mycket och kommer att återkomma till den många gånger.

Favvisar:
Waitin’ for My Dearie, The Heather on the Hill, The Love Of My Life, Almost Like Being in Love

Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för Agnes De Milles koreografi.

Den vann även två Theatre World Awards.

Pressklipp:
For once, the modest label ”musical play” has a precise meaning. For it is impossible to say where the music and dancing leave off and the story begins. Under Bob Lewis’s direction all the arts of the theatre have been woven into a singing pattern of enchantment”.

Some of the dances are merely illustrations for the music. One or two of them are conventional, if lovely, maiden round dances. But some of them, like the desperate chase in the forest, are fiercely dramatic. The funeral dance to the dour tune of bagpipes brings the footstep of doom into the forest. And the sword dance, done magnificently by James Mitchell, is tremendously exciting with its stylization of primitive ideas.
– Brooks Atkinson, The New York Times

A bonny thing for Broadway, a scintillating song and dance fantasy that has given theatregoers reason to toss tamoshanters in air.
–  Howard Barnes, Herald Tribune

Some of the highlights of this new offering are the dances by Agnes de Mille, but, if I am going to be a hard-boiled editor, I must opine that there may be one too many of them and that another runs too long. Just when I get pleasantly steamed up about the love of Mr. Brooks and Miss Bell, I don’t want to be cooled off by watching a herd of gazelles from Chorus Equity running around as if Agnes herself were after them.

Willam Hansen (as Mr Lundie, the schoolmaster) is so irresistibly able to persuade you that if there isn’t a village named Brigadoon, there ought to be.
– John Chapman, The Daily News

Videosar:
Trailer till filmen
Hela tv-versionen

Dag 159: Soho Cinders

13 Maj

Soho Cinders - Live Concert Recording
Soho Cinders (2012), London fringe
Baserar mitt omdöme på välgörenhetskonserten från 2011.
Musik: George Stiles
Sångtexter: Anthony Drewe
Libretto: Anthony Drewe & Elliot Davis, baserad på sagan om Askungen

Den här showen handlar om Robbie, en ung fattig man som betalar för sina studier på universitetet genom att prostituera sig.
En dag blir han och en kund förälskade i varandra. Kunden heter James Prince och är den ledande kandidaten i borgmästarvalet – han är dessutom förlovad med en societetsflicka.
Robbie har naturligtvis två underbart elaka styvsystrar som driver en sjabbig strippsylta och som längtar efter sina 15 minuter av kändisskap och är beredda att göra vad som helst (utom att arbeta och utan att inneha ens ett uns av talang) för att nå sina mål.
Balen är ett cocktailparty för valsponsorerna och ”glasskon” en borttappad mobil.
Kommer James att ge upp sin karriär och sin flickvän för Robbies skull? Klart han gör. Det är ju kanske inte ett sannolikt slut i verkligheten men som de noga påpekar i showen: det här är ju en saga trots allt!

Jag gillar det här väldigt mycket.
Musiken känns fräsch, helt kontemporär och rockig utan att försöka vara en ”rock musikal”.
Texterna är smarta, fyllda med moderna slang, lagom snuskiga, råa och roliga – kort sagt väldigt engelska.
Otroligt bra artister (bl a Hannah Waddingham) framför materialet.
Det här är en liveinspelning vilket gör att sånginsatserna verkligen känns engagerande, spontana och äkta, och med hjälp av publikens minst sagt högljudda reaktioner så förvandlas genomlyssnandet till en liten högtidsstund.
Det här är en mycket rolig, modern och väldigt melodiös musikal. Och jäkligt bra!
Rekommenderas varmt!

Favvisar:
Old Compton Street, Wishing For The Normal, I’m So Over Men, You Shall Go To The Ball, They Don’t Make Glass Slippers, Fifteen Minutes

Kuriosa:
Stiles & Drewes musikal Honk! – sagan om den fula ankungen – har spelats på flera olika scener i Sverige, bl a på Uppsala Stadsteater. Den var även Kulturamas musikalelevers slutproduktion 2009.

Stiles & Drewes var ansvariga för alla nya sånger som skrevs till scenversionen av Disneys Mary Poppins.

Pressklipp:
The main plot seems satirical and even gritty, and the book asks us to take the characters seriously despite the gaps in credulity and the barely integrated songs. It’s a case of two competing shows — when the tone is broad and brash, the action zings. When it requires any emotional realism, it clunks and fails to find its footing.
– Variety

Soho Cinders is a piece of high-camp musical theatre which is at times fun and entertaining but sometimes borders on irritation with its tackier musical moments.

There is enough within Soho Cinders to keep it entertaining despite its flaws. If you are going to go, just don’t expect anything particularly out of this world and you’ll be able to sit back and enjoy some of the stronger performances and the choreography
-Andrew T, londonist.com

Although the plot at times feels thin, Jonathan Butterell’s production has an infectious charm. Drew McOnie’s choreography is inventive and energetic.

Stephen Fry’s voiceover helps the story cohere, the lyrics contain dashes of wit, and there are plenty of engaging tunes (with a couple of real standouts).

…a show that’s sometimes bawdy and extravagantly camp, yet also big-hearted and enjoyable.
– Henry Hitchings, Evening Standard

But while the book ingeniously adapts the original fairytale to the modern world, with a lost mobile phone taking the place of a glass slipper, it also has its weaknesses: I’d suggest that a would-be mayor might choose somewhere less conspicuous for a nocturnal rendezvous than the middle of Trafalgar Square.

Even with a narration by Stephen Fry, it’s a matter of speculation as to whether a boy-meets-boy musical enthralled by Soho village life can achieve wide popular currency. All I can say is that Jonathan Butterell’s production offers up a good time, the ensemble boasts a lustrous beauty in Vivien Carter, and you come out almost believing, as one of Drewe’s lyrics asserts, that ”life’s a circus in Old Compton Street”.
– Michael Billington, The Guardian

Videosar:
I ‘m so over men
They Don’t Make Glass Slippers
Practically Perfect från Mary Poppins.

Dag 150: Once Upon A Mattress

4 Maj

88bc53a09da00c116ea36110.L  Once Upon a Mattress
Once Upon A Mattress (1959), spelades först Off-Broadway men flyttades till Broadway där den spelades 460 gånger. Fick en revival på Broadway 1996 och då spelades den 188 gånger.
Musik: Mary Rodgers
Sångtexter: Marshall Barer
Libretto: Jay Thompson, Marshall Barer & Dean Fuller, baserad på H C Andersens saga Prinsessan på ärten.

We have an opening for a princess
for a genuine certified princess…

Sagan om prinsessan på ärten i en Broadwayversion.
Drottning Aggravian regerar över ett litet kungadöme eftersom hennes man, kungen, har drabbats av en förbannelse som gjort att han blivit stum.
Drottningen har ingen lust att lämna ifrån sig makten så hon har bestämt sig för att se till att prins Dauntless skall förbli singel. Detta gör hon genom att se till att varje prinsessa som vill vinna hans kärlek måste klara av ett antal (omöjliga) prov som hon hittat på. Hittills har ingen prinsessa lyckats.
Men en dag såg dyker prinsessan Winnifred the Woebegone upp. Hon är en väldigt viljestark och självständig tjej som inte låter nån sätta sig på henne och hon klarar galant av varenda prov som drottningen hittar på. I ren desperation så kommer drottningen på att bara genom ett ”känslighetsprov” kan Winnifred bevisa att hon är en äkta prinsessa. Provet består av att en ärta läggs under 20 madrasser och om prinsessan inte kan sova på grund av att hon känner av ärtan så har hon bevisat att hon är en äkta prinsessa.
Winnifred kan inte sova på hela natten. Drottningen försöker då hitta på nya hinder men nu har prinsen fått nog och säger ifrån. I och med att han vågar stå upp mot sin mor så bryts förbannelsen som lagts på kungen. Så kungen återtar sin rättmätiga plats och Dauntless och Winnifred får varandra.
Undrar ni hur det kom sig att hon kunde känna av ärtan genom alla madrasser? Det gjorde hon inte. Det som hindrade henne att somna var en massa olika hårda föremål hovnarren gömt under den första madrassen.

Det här är en väldigt charmig liten musikal. Fylld av roliga och väldigt melodiösa sånger.
Den är lite ojämn och jag tycker nog att sångerna fram till Winnifreds sömnlösa natt är roligare än de som kommer efter. Men ingen sång är direkt tråkig och man kan nästan höra Richard Rodgers ande sväva över verket. Vilket ju inte är så konstigt eftersom det är hans dotter som komponerat musiken.
Jag har lyssnat på två olika versioner av den här. Dels origanalversionen från 1959 och så revivaln som kom 1996. Det finns mer sånger på den senare vilket är rätt så självklart med tanke på att en cd har plats med så mycket mer än en lp hade.
Jag gillar att höra Carol Burnett på originalet (jisses vad hon kan belta, helt sanslöst) och där finns många roliga insatser men det finns också en väldigt störande sak: den är inspelad i tidig stereo och ljudteknikern har lekt med det nya formatet så rösterna förflyttar sig hela tiden mellan högtalarna vilket blir väldigt tjatigt och känns helt omotiverat.
Helt ärligt så tycker jag bäst om den nyare versionen. Sarah Jessica Parker är ingen stor sångerska men hela plattan känns fräschare, fräckare, jazzigare och roligare.
Men bägge är värda att lyssna på för det är en liten pärla det här. Ingen stor eller nyskapande musikal kanske men klart mys för stunden.

Favvisar:
An Opening for a Princess, Shy, Normandy, Song of Love, Happily Ever After

Kuriosa:
Det här var den legendariska komikern Carol Burnetts Broadway debut. Då spelade hon prinsessan Winnifred. I 2005 års tv-version så hade hon bytt till att spela den elaka drottningen.

Sarah Jessica Parker, som spelade Winnifred i revivaln, debuterade på Broadway 1977 som en av de alternerande Anniesarna i originaluppsättningen av musikalen Annie.

Musikalen spelades på  Fredriksdalsteatern i Helsingborg sommaren 1998.
Eva Rydberg spelade prinsessan som här döpts om till Knud Hilde. Lasse Brandeby spelade prinsen och Ewa Roos drottningen. Föreställningen som översattes av Åke Cato och Mikael Neumann fick namnet Sicken Ärta.

Videosar:
Shy med Sarah Jessica från Tony Awards 1996
Carol Burnett sjunger Shy i tv-versionen från 1964 (det är en live-inspelning)
Happily Ever After med Carol från 1972 års tv-version
Sensitivity från tv-versionen från 2005 nu med Caroll som drottningen
Tracy Ullman som princessan i Song of Love (2005 års version)
Spanish Panic
Matthew ”Glee” Morrison and Zooey Deschanel – In a Little While

Dag 130: Twang!!

14 Apr

31QJA52ALXL
Twang (1965), 43 föreställningar
Musik & sångtexter: Lionel Bart
Libretto: Lionel Bart & Harvey Orkin med lite hjälp av Burt Shevelove, baserad på Robin Hood legenden

Robin Hood och hans ”Merry Men” klär ut sig i olika hysteriska förklädnader under sina många försök att bryta sig in i Nottingham Castle. Deras mål: att stoppa giftermålet mellan den nymfomaniska hovslampan Delphina och den håriga skottska lorden Roger The Ugly. Äktenskapen är villkoret för att den elake Prince John ska få tillgång till de skotska trupperna och det vill ju inte Robin och de andra att han ska få.
En drift med legenden om den fredlöse Robin Hood.

Man hör direkt att det är Lionel Bart som är kompositör till detta verk. Samma typ av glada, trallvänliga och lätt music hall inspirerade melodier som han använde sig av när han skapade sin megasuccé Oliver! ett par år tidigare.
Det här är musik att bli glad av och många låtar är direkt oemotståndliga. Jag gillar’t.
Men det är inte bara music hall traditionen han använder sig av, musiken är också typisk för sin tid med mycket jazzpopiga toner (tänk Henry Mancini, John Barry etc).
Det är definitivt en mycket engelsk musikal, det märks inte minst på sångtexterna som alla är lite ”naughty”, fyllda av dubbeltydigheter och insinuationer. Om man känner till den klassiska engelska ”Carry On” serien av filmer så fattar man vad jag menar.
Hade showen blivit en hit så kan jag tänka mig att åtminstone ett par av låtarna hade fått ett längre liv och kanske blivit pophits. Några av dem låter som om de var skrivna med Petula Clark i tankarna.
En riktigt kul överraskning.

Favvisar:
To The Woods, With Bells On, Dreamchild, Unseen Hands, Wander

Kuriosa:
Här har vi en show som nog inte borde ha nått the West End.
Redan från början så hade man problem med manuset.
Ingen gillade det.
Inte producenterna, inte de medverkande och inte ens författarna själva som mest bråkade och skyllde så mycket på varandra att de inte hade tid att fixa det.
Så spelperioden i Birmingham ställdes in.
Showen fick sin premiär i Manchester i stället, men med ett ofärdigt manus.
Föreställningen fick förödande dålig kritik.
Amerikanen Bert Shevelove (En kul grej hände på väg till Forum, The Frogs m fl manus) kallades in för att fixa till manuset. Men hans förändringar gjorde bara ett spretande manus ännu mera förvirrande.
Men det var hans version som fick sin kaotiska Londonpremiär en dryg månad senare.
På premiärkvällen så kollapsade den utarbetade orkestreraren utan att ha hunnit arrrangera musiken till andra aktens sånger.
Ännu timmarna innan premiären så hoppades man kunna rädda showen, bland annat ströks två sånger.
Men vad hjälpte det, föreställningen som man valt att spela i typisk engelsk ”panto” stil var förvirrande och ofokuserad.
Det hjälpte knappast heller att man med jämna mellanrum kunde höra högljudda gräl bakom kulisserna.
Recensionerna var förödande och showen ansågs vara en av de största teatrala katastroferna som spelats i London i modern tid.
Lionel Bart som satsat sin förmögenhet i denna produktion förlorade allt och blev ruinerad.

Ljudis:
Twang!!

%d bloggare gillar detta: