Tag Archives: Sammy Cahn

Nr 385: Robin And The 7 Hoods

1 Feb

41WFPVEN0KL
Robin and the 7 Hoods (Sv titel: Fem ess i leken), filmmusikal 1964
Manus: David R. Schwartz
Sångtexter: Sammy Cahn
Musik: Jimmy Van Heusen

Tag line: Like we’ve taken the Robin Hood legend and changed the bows and arrows to machine guns! … Like with songs yet! … Like WILD!

In prohibition-era Chicago, the corrupt sheriff and Guy Gisborne, a south-side racketeer, knock off the boss Big Jim.
Everyone falls in line behind Guy except Robbo, who controls the north side. Although he’s outgunned, Robbo wants to keep his own territory.
A pool-playing dude from Indiana and the director of a boys’ orphanage join forces with Robbo; and, when he gives some money to the orphanage, he becomes the toast of the town as a hood like Robin Hood. Meanwhile, Guy schemes to get rid of Robbo, and Big Jim’s heretofore unknown daughter Marian appears and goes from man to man trying to find an ally in her quest to run the whole show.
Can Robbo hold things together?

En storskalig, påkostad gangstermusikal med stjärnor som Bing Crosby, Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davies jr kan väl inte bli annat än en redig hit?
Ja, jo, kanske… Den spelade in ett antal miljoner när den kom 1964 men jag har inte lyckats hitta uppgifter om den var en hit eller inte. Men jag kan konstatera att tiden inte varit snäll mot den.

Detta är en film som känns nått otroligt mossig idag och jag har en stark känsla av att unga på 60-talet nog tyckte det då med. Detta är en film riktad till den vita medelålders medelklasspublik som ville se The Rat Pack på filmduken och som ville bli road och underhållen utan att riskera att utsättas för nått så obehagligt som sex, satir eller skränig rock’n’roll. I denna film finns inget som kunde störa deras pryda och oerhört inskränkta gammaldagsa medelklassvärderingar.
Denna film ligger liksom mittemellan den äldre krigsgenerationens och den nya unga rockgenerationens önskemål vad gäller filmunderhållning och den passar inte riktigt in nånstans.

Det känns lite småfånigt att se Sinatra (49 år vid premiären), Dean Martin (47) och Bing Crosby (61) gå runt och låtsas vara ”hippa”, ”with it” och ”balla” för är det nått de inte är så är det det. Speciellt Bing känns sååååå fel, hade nog varit lite bättre om Peter Lawford fått spela rollen som det var tänkt från början för han hade med sina 41 år passat in bättre med de andra. Den enda av gänget som funkar är Sammy Davies jr, han känns ganska ball och han sjunger, dansar och agerar bäst av dem alla och hans tolkning håller åtminstone hyfsat fortfarande.

Musiken känns också förlegad även om den nu efter drygt 50 år fått ett visst nostalgisk skimmer som gör att visar låtar är riktigt njutbara – även om iscensättningarna inte är det. Nått som fascinerade mig nått enormt var det faktum att folk inte håller samma takt när de ska stå och ”digga” och klappa takten i de stora shownumren, speciellt barnen i den nästan plågsamt hemska Don’t Be a Do-Badder är så i otakt att man häpnar.

Så, inget jag rekommenderar men visst, om man vill förstå varför filmmusikalen dog ut som filmgenre under 60-talet så är det här ett bra exempel på hur fel man tänkte.

Favvosånger: Style, My Kind Of Town (Chicago is)

Trivia:
Peter Lawford was originally cast as Alan A. Dale, but was replaced with Bing Crosby following a break in Sinatra’s relationship with Lawford. The break stemmed from a scheduled visit to Sinatra’s home by Lawford’s brother-in-law, President John F. Kennedy during a 1963 West Coast trip. Attorney General Robert Kennedy, who was long concerned about Sinatra’s rumored ties with underworld figures, encouraged the President to change his plans and stay at Crosby’s home, which (it was maintained) could provide better security for the President. The change came at the last minute, after Sinatra made extensive arrangements for the promised and eagerly awaited presidential visit, including the construction of a helipad. Sinatra was furious, believing that Lawford had failed to intercede with the Kennedys on his behalf, and ostracized him from the Rat Pack. Sinatra and Lawford never spoke again, and Sinatra never endorsed another Democratic candidate. Ironically, Crosby, a staunch Republican, ended up cast in Lawford’s role.

Making this film should have been fun. Instead, by more than one account, it was a waking nightmare for all involved. John F. Kennedy was assassinated soon after filming started, casting a pall over the entire set. Not long after that, Frank Sinatra Jr. was kidnapped from his dressing room at Lake Tahoe, Nevada (Upon payment of a large ransom, he was released, unharmed, a few days later). Victor Buono, who played Deputy Sherrif Alvin Potts, later observed that it was a minor miracle that filming was completed at all.

On the same day as the funeral scene was filmed, President John F. Kennedy  was assassinated.

For reasons best known to the participants, Edward G. Robinson appears in a key supporting role without film credit.

Last theatrically released musical for Bing Crosby.

Both Sammy Davis Jr. and Peter Falk have lost an eye.

My Kind of Town nominerades för en Academy Award för bästa sång men vann inte.

Man har gjort en scenversion av filmen. Den fick sin premiär i San Diego 2010. Den hade ett nytt libretto skrivet av Rupert Holmes och man hade flyttat fram handlingen till 1960-talet. Endast My Kind of Town behölls av filmens sånger och resten av musikalen fylldes av Cahn/Van Heusen standards.
Planer finns på att så småningom få den till Broadway men det verkar inte ske inom den närmaste framtiden.

Press:
Warner Bros. has a solid money entry in Robin and the Seven Hoods, a spoof on gangster pix of bygone days sparked by the names of Frank Sinatra, Dean Martin and Bing Crosby to give marquee power. . . Performance-wise, Falk comes out best. His comic gangster is a pure gem and he should get plenty of offers after this. Sinatra, of course, is smooth and Crosby in a “different” type of role rates a big hand. Martin seems lost in the shuffle. Davis is slick and Miss Rush, going heavy, is beautiful to look at.
Variety

The minor musical whimsey that arrived at the Palace and other theaters yesterday under the just-too-cunning title of Robin and the 7 Hoods is almost as strained and archaic in the fable it has to tell of Prohibition-era gangsters in Chicago as the fable of Robin Hood it travesties. Dishing up Frank Sinatra as the leader of a mob that enhances its public image by giving large sums of money to charity, it runs through some all-too-familiar plot arrangements and farce routines that have a fleeting and far-away resemblance to some of the stuff in the old Damon Runyon tales.
Bosley Crowther, The New York Times

I must confess I was yawning up to the moment Bing Crosby made his quiet and studious entrance as the unworldly secretary of a children’s orphanage. The years have not dealt lightly with Mr. Crosby. The tips of the famous toupee have receded still further back upon that time-honoured face. But after some moments of horrifying suspicion that he had been introduced as a mute stooge for the Sinatra Clan, the Old Master opened his mouth to sing again and to prove that his sweetness of tone remains unimpaired and undiminished for all his years of seniority.
– Michael Thornton,  The Sunday Express

Videosar:
Style
My Kind Of Town (Chicago Is)
Don’t Be a Do-Badder
Bang! Bang!
Trailer

Robin_and_the_7_Hoods_Poster

Dag 273: Knickerbocker Holiday

4 Sep

Knickerbocker Holiday OBC

Knickerbocker Holiday (Original Soundtrack)
Knickerbocker Holiday (1938), 168 föreställningar
Baserar mitt omdöme främst på konsertinspelningen från 2011
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson, baserad på Washington Irvings bok A History of New-York from the Beginning of the World to the End of the Dutch Dynasty, by Diedrich Knickerbocker (1809)

”A real american is a person with a really fantastic and inexcusable aversion to taking orders, coupled with a complete abhorrence for governmental corruption — and an utter incapacity to do anything about it.”

Peter Stuyvesant anländer till New Amsterdam 1647 för att bli den nederländska kolonins nya guvenör. Han utfärdar en mängd nya lagar som tar bort många av de friheter som befolkningen njutit av i åratal och ger sig själv oinskränkt makt.
Han har också satt sitt sikte på gifta sig med den mycket yngre Tina Tienhoven, dotter till ledaren för New Amsterdams stadsfullmäktige.
Hon är inte det minsta intresserad av att gifta sig med denna gamle man. Hon är nämligen förälskad i stadens mest frispråkiga radikal, Brom Broeck.
När Brom högljutt protesterar både mot Stuyvesant giftermåls- och diktatorsplaner så blir han snabbt fängslad och dömd till att hängas.
Men när det är dags för själva avrättningen så tvekar Stuyvesant och tänker på hur framtiden ska komma att se på honom och eftersom han vill bli ihågkommen som en bra man så benådar han Brom och ger honom och Tina sin välsignelse.

Det här är riktigt, riktigt bra. Bland det bästa jag hört på länge.
Musiken är distinkt Weill-sk och känns som en blandning av hans tyska Weimarstil och 30-tals Broadway. Den är melodiös, väldigt egen, omväxlande, fylld av överraskningar och känns fortfarande både modern och fräsch.
Ypperlig är ordet jag skulle vilja använda för att beskriva den.
Texterna pendlar mellan att kännas extremt krystade till att vara smarta och fyllda av äkta wit.
Samhällssatiren som finns i både den talade texten och sångerna är fortfarande bitande, bitvis genuint rolig och, dessvärre, väldigt aktuell.
Konsertinspelningen är av absolut yppersta klass, strålande solistinsatser, stor kör (65 personer mot de 13 som användes i originalet) och en härligt välklingande symfoniorkester.
Artisterna verkar älska att få framföra detta verk och det hörs på inspelningen att även publiken njuter enormt.
Detta är den första kompletta inspelningen av partituret och man använder sig av Weills originalorkestreringar. Resultatet är en magisk liten cd.
Sammantaget så är det här ett litet mästerverk. En musikal som fullständigt skriker efter att bli återupptäckt. Ett måste!

Favvisar:
Washington Irving Song, Clickety-Clack, Hush Hush, There’s Nowhere to Go But Up!, September Song, How Can You Tell an American?

Kuriosa:
Maxwell Anderson skrev en föreställning som både var en romantisk komedi och en förtäckt allegori över den då sittande amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelt och hans New Deal. Han drog paraleller mellan den då sittande regeringen och dess maktfullkomlighet och Stuyvesants diktatur på 1600-talet. Detta var väldigt tydligt för både den tidens publik och kritiker och det var många som ogillade liknelsen.

I filmversionen som kom 5 år senare så hade man tagit bort alla politiska övertoner samt alla referenser till Rooseveltadministrationen och koncentrerade sig istället på den romantiska komedibiten.
Men inte bara det, man behöll bara 3 av föreställningens sånger, de nya och mer standardaktiga kärlekssångerna skrevs av bland annat Jule Styne och Sammy Cahn.

Videosar:
En rörlig ljudis med Walter Huston som framför September Song

knickerbockerfeat4
Walter Huston som Peter Stuyvesant. Från 1938 års originaluppsättning.

Dag 264: Skyscraper

26 Aug

stage01-big
Skyscraper (1965), 248 föreställningar
Musik: Jimmy Van Heussen
Sångtexter: Sammy Cahn
Libretto: Peter Stone, inspirerad av pjäsen Dream Girl (1945) av Elmer Rice

Med tanke på skådespelerskan Julie Harris död igår så kunde det ju vara lämpligt att ta upp hennes enda Broadwaymusikal.
I den spelar hon Georgina, ägaren till en liten halvtaskig antikvitetsbutik som ligger på bottenvåningen i det brownstonehus hon bor i i New York.
Nu är det så att man vill bygga en ny skyskrapa i kvarteret och byggbolaget behöver riva hennes hus för att komma åt marken men Georgina vägrar att sälja.
Hon blir så småningom förälskad i arkitekten som leder bygget och till sist så ger hon efter och säljer sitt gamla hus.
Georgina har också en tendens till att dagdrömma väldigt mycket. Hennes dagdrömmar fungerar som kommentarer till det som hon råkar ut för i verkliga livet och visas för publiken.

Det här var en ganska så medelmåttig liten show. Utan Julie Harris medverkan hade den nog varit helt bortglömd idag. Hennes röst är hes och ganska så raspig och entonig men samtidigt rätt så charmig. Fast hon låter som om hon var typ 60 och inte 41 som hon faktiskt var vid inspelningstillfället.
Sångerna är typiska Broadwayaktiga och funkar för stunden men de fastnar inte. Har nu lyssnat på den 4 gånger på raken och har svårt att riktigt minnas nån enskild sång.
Som en dokumentation av en stor skådespelerskas enda musikalförsök är det här kul men också snabbglömt.

Favvisar:
I’ll Only Miss Her When I Think of Her, Opposites, Just the Crust, Everybody Has the Right to Be Wrong

Kuriosa:
Musikalens intrig gick lustigt nog stick i stäv med den allmänna uppfattningen i New York på den tiden. Man hade nämligen börjat inse värdet av de gamla bygganderna staden hade och folk ville att de skulle bevaras snarare än rivas för att lämna plats åt nya skyskrapor.

Pressklipp:
The new musical was probably never going to be more than a reasonably entertaining show because it is split straight down the middle. Exactly one half has to do with the fact that Julie Harris daydreams, the other half has to do with the fact that the same Miss Harris owns a troublesome building. The two halves of the story line never meets.
Walter Kerr, Herald Tribune

The only fault I find with Julie Harris is that she’s a nonsinger. (I am one of the few remaining natives who likes to hear musicians in musicals) The fault is tolerable, however, in that she is such a good actress, and such an enthusiastic worker, that she gets the idea of a song across, if not all its lyric grace.
Norman Nadel, World-Telegram & Sun

A few imperfections keep Skyscraper from being a tower of a musical. It punches too hard; some of its jokes are strained. Not all the songs have wit and melodic grace equal to their opportunities. And to accommodate a lively production number the architecture of the piece is allowed to become conventional. It is as if the musical feared to relax and be charming.
– Howard Taubman, Times

mgMqO9AgG2dgSEVJg5hj8vg images

Dag 61: Two’s Company

4 Feb

51-G4fCEQkL._SS500_

Two’s Company (1952), a musical revue, 90 föreställningar
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: Ogden Nash och Sammy Cahn
Sketcher: Charles Sherman, Peter DeVries

Föreställningen bestod av ett antal show-biz relaterade komiska sketcher, sånger och dansrutiner speciellt anpassade för styckets stora stjärna: Bette Davis.

Efter att Bette Davis hade mottagit sin Oscar för All About Eve upptäckte hon att hon inte längre erbjöds bra filmroller så hon antog utmaningen att uppträda på Broadway och spela 8 föreställningar i veckan.

Showen fick blandade men övervägande negativa recensioner, fast det spelade ingen roll, för med Bettes namn på markisen så var det ändå konstant utsålt.
Bette klagade under hela spelperioden på att hon var trött och kände sig utmattad. Det visade sig så småningom att hon hade en svårartad inflammation i käkbenet som krävde kirurgiskt ingrepp. Fast många tror att hennes sjukdom var en bluff och bara ett sätt för henne att kunna bryta sitt kontrakt utan rättsliga följder. Oavsett om sjukdomen var äkta eller inte så blev slutresultatet det samma: Med det stora dragplåstret borta så fick man lägga ner föreställningen, till en förlust av $ 320 000.

Bette Davis sings!
Hon låter bättre än jag förväntat mig. Hon har en lätt kraxande röst, sjunger lite småfalskt och klarar inte av att hålla ut toner under några längre stunder men vem bryr sig, Bette Davis sjunger! Och hon har en charm som gör det här till en ganska så ok platta att lyssna på ändå.
Musiken som helhet är inte direkt Broadwayguld utan snarare väldigt medelmåttigt. De sånger som Bette inte medverkar på är otroligt lättglömda. Och de som hon sjunger i (och det är bara 4 stycken plus finalen) är inte mycket bättre men de har henne i alla fall. Det är ganska tveksamt om man hade gett ut denna platta igen om det inte varit för miss Davis.
Men är man det minsta intresserad av kultshower så är den ett måste, i annat fall, nja inget att direkt springa benen av sig för.

Favvis:
Turn Me Loose On Broadway,

Kuriosa:
Föreställningen hade sin ”try-out” premiär på The Shubert Theatre i Detroit den 19 oktober 1952. Mitt under sitt första sångnummer svimmade en utarbetad Bette på scenen. Efter att hon väckts till liv igen av sin man steg hon fram till scenkanten, log och sa till publiken: ”Well, you can’t say I didn’t fall for you!” Jubel!

Regissören hette Jules Dassin, han var amerikan och blev svartlistad under femtiotalet eftersom han varit kommunist i sin ungdom. Han flyttade till Europa och gjorde där några av sina mest berömda filmer bla Rififi, Topkapi och Aldrig på en söndag. Den senare hade Melina Mercouri i huvudrollen och förvandlades så småningom till Broadwaymusikalen Illya Darling (1967), även den med Melina i huvudrollen.

Maria Karnilova medverkar i ensemblen på denna show. Hon skulle så småningom spela Tessie Tura i originaluppsättningen av Gypsy (1959), få en Tony för sin roll som Golde i Fiddler On The Roof (1964) och spela Madame Hortense i Zorba (1968).

Pressklipp:
I never did find out who the other one of the two mentioned in the title was, but BETTE DAVIS (that’s the way they spell her name nine times in the program) does have with her a few upper and lower case entertainers. She also has with her a number of songs and sketches wich are mostly lower case. The show seems to be a triumph of matter over mind.
– John Chapman, Daily News

Her dancing is likely to consist of hip rolls, marching, and none too steady lifts by a whole corps of male dancers. Her singing deep, husky, very articulate and rhythmic, but not very musical. In sketches she can do almost anything better than woop off a laugh line.

You may suspect that is has never crossed Bette Davis’s mind that Mary Martin, Ethel Merman, Marilyn Miller or Gertrude Lawrence ever did anything sha cannot do as well. This naive and humorless faith is both endearing and awesome.
-William Hawkins, World-Telegram & Sun

The trouble with this business of encouraging a serious performer to let her hair down, climb off that Hollywood pedestal, and rough it up with the lowbrow comics is that it all adds up to a single joke, and the same on.

It’s a lot like listening to Beethoven’s Fifth played on a pocket comb. You marvel that it can be done at all. And five minutes is just about enough of it.
-Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:

En sketch ur revyn.
Den oscarbelönade titelmelodin till Aldrig på en söndag.

Dag 7: High Button Shoes

12 Dec

High button

High Button Shoes (1947), spelades 727 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Sammy Cahn
Libretto: George Abbott och Stephen Longstreet baserad på Longstreets semibiografiska roman The Sisters Liked Them Handsome.

High Button Shoes var Broadway debuten för en av mina favoritkompositörer Jule Styne. Han är kompositören till musikalklassiker som Gentlemen Prefer Blondes, Gypsy, Funny Girl och Suger.
Det var även Broadwaydebut för sångtextförfattaren Sammy Cahn (eller Cohen eller Kahn, beroende på vilken del av hans långa karriär man talar om).
Dessa båda herrar hade redan samarbetat under många år i Hollywood, ett samarbete som bland annat resulterade i en Oscar för sången Three Coins In The Fountain. De skrev även klassiker som Let it snow, let it snow, let it snow.
Och med den här föreställningen (deras andra försök) så skulle de även erövra New Yorks teaterscen. Deras allra första musikalförsök Glad to see you (1944) las ned redan under provspelningsperioden i Philadelphia.

Föreställlningen är en riktig skälmhistoria som delvis utspelar sig i Atlantic City. I rollistan så återfinns storheter som Phil Silvers och Nanette Fabray.
Det är en riktig liten pärla med underbara sånger som Papa, Won’t You Dance With Me, On a Sunday By The Sea och I Still Get Jealous. På denna castinspelning har man valt att plocka bort en del av föreställningens låtar (inte nån av de ovan nämnda dock), troligtvis av utrymmesskäl. Det är lite synd för jag skulle gärna ha velat höra allt från denna show.

Inspelningen är gjort på fyrtiotalet och det gör att ljudet är lite annorlunda mot vad man är van vid idag. Det är en av anledningarna till att jag aldrig orkat lyssna på den här tidigare. Dålig anledning, jag vet, men så är det. Måste liksom försätta mig i rätt stämning för att kunna uppskatta den tidens inspelningar.

Musikalen är kanske mest känd för den 10 minuter långa Bathing Beauty baletten skapad av koreografen Jerome Robbins. En hysteriskt rolig komisk balett, en hyllning till stumfilmskungen Mack Sennett. På scen sågs badande skönheter, livvakter, gangsters, identiska tvillingar, The Keystone Cops plus en gorilla, i en riktigt slap-stick balett.
The actors careen across the stage, in and out of a row of boardwalk bathhouses, slamming doors, falling, rolling, leaping to their feet, colliding with one another, in a masterpiece of intricately plotted chaos that bears all the marks of the developing Robbins style: wit, character, drama, and precision.” Citat från Amanda Vaill, författare till Robbins biografi.
Baletten återskapades i revyn Jerome Robbin’s Broadway som gick på Broadway 1989 och där kunde man se att den verkligen var ett komiskt mästerverk. Helt hysterisk. Tyvärr har jag inte hittat nått klipp på YouTube så ni får ta mitt ord på det.

En charmig, typisk, lite gammeldags fyrtiotalsmusikal som är värd att hitta en ny publik.

Kuriosa:
1. En okänd Audrey Heburn var med i ensemblen när musikalen fick sin London premiär 1948.

2. Phil Silvers pappa var med och byggde de första skyskraporna i New York.

%d bloggare gillar detta: