Tag Archives: Sandy Wilson

Dag 260: His Monkey Wife

22 Aug

His Monkey Wife
His Monkey Wife (1971), London Fringe
Musik, sångtexter & libretto: Sandy Wilson, baserad på romanen His Monkey Wife (1930) av John Collier

Alfred Fatigay har tillbringat ett par år i Afrika som lärare. Där fick han en schimpans i present. Denna apa, som döps till Emely, visar sig vara otroligt intelligent och lär sig både att läsa och kommunicera med sin ägare.
När showen börjar har Alfred precis kommit tillbaka till England för att gifta sig med sin fästmö. Hon är anledningen till att han åkte till Afrika för hon behövde tid för att bestämma sig om hon ville gifta sig med honom eller inte. Det visar sig att hon fortfarande inte har bestämt sig. Hon är egentligen mer intresserade av fester och skvaller än ett stilla hemmaliv.
Sakta men säkert börjar Alfred upptäcka att han föredrar att tillbringa sin tid med Emely och sakta men säkert inser han att han har blivit förälskad i sin lilla schimpans och det blir henne han gifter sig med.

Den här showen skrevs av Sandy Wilson som på 50-talet gav världen den underbara 20-tals pastischen The Boy Friend (se Dag 168).
Tyvärr låter det här som en mycket sämre kopia av den ovan nämnda showen.
När jag satte på skivan så trodde jag först att det här var en provinsiell  50-tals show jag lyssnade på, för den kändes väldigt simplistisk och bitvis ganska så amatörmässig. Döm om min förvåning när jag kunde läsa på konvolutet att det var en professionell uppsättning som både skrivits och spelats in 1971!
Det här måste ha känts otroligt mossigt redan på den tiden och de dryga 40 år som gått sen dess har inte gett showen ett nostalgiskt skimmer utan bara förstärkt mossigheten. Det här är kort sagt ganska så uselt.
Mediokra melodier med mediokra texter framförda av en minst sagt medioker ensemble.
Det här en bortglömd musikal som förtjänar att fortsätta vara det.

Dagens mer mediokra favvisar:
Marriage, A Girl Like You, Who is She?, Dear Human Race

Dag 168: The Boy Friend

22 Maj

The Boy Friend
The Boy Friend (1953), 2078 föreställningar i Londons West End
Fick sin Broadwaypremiär 1954, 485 föreställningar.
Jag baserar mitt omdöme på Broadwayinspelningen.
Musik, sångtexter & libretto: Sandy Wilson

Föreställningen utspelar sig på Madame Dubonnets skola för ”fina och välartade flickor” på den franska Rivieran.
Polly, en engelsk arvtagerska, förälskar sig i Tony, en springpojke.
Eftersom Polly blivit varnad av sin far för pojkar som bara är ute efter hennes förmögenhet, låtsas hon vara en sekreterare på skolan.
Komplikationer uppstår när hennes föräldrar plötslig anländer i Nice tillsammans med Lord och Lady Brockhurst. Det visar sig så småningom att Lord och Lady Brockhurst faktiskt är Tonys föräldrar.
Polly och Tony har alltså bägge hållit hemligt att de egentligen kommer från förmögna familjer.
Nu vet de att deras kärlek är sann och äkta och de kan leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar.

Vilken underbar, lätt och ljuvlig liten sufflé det här är.
Och precis som en sufflé så består den mest av fluff och luft men är samtidigt också oerhört njutbart medan man avnjuter den.
Denna kärleksfulla pastisch på 20-tals musikaler känns mer 20-tal än 20-talsmusikalerna själva gör.
Musiken svänger, är otroligt optimistisk, starkt medryckande och får, åtminstone mig, att vilja kasta mig ut och testa att dansa en hysteriskt vild charleston.
Det är fult av ”boop-boop-e-doop”, ”razz-a-ma-tazz”, ”vo-de-o-do”, Betty Boop röster, charleston, ragtime, gla’jazz och härligt komiska och ljuvligt naivistiska sångtexter.
Allt är så oskuldsfullt och samtidigt både medvetet och fyllt av småfräcka insinuationer.
Den här cd:n kan man inte lyssna på utan att få ett fånigt grin på läpparna.
Jag bara älskar det.
Missa inte!!!!!

Favvisar:
Perfect Young Ladies, Won’t You Charleston with Me?, I Could Be Happy with You, A Room in Bloomsbury, It’s Never Too Late to Fall in Love

Kuriosa:
Broadwayversionen av musikalen är kanske mest känd för att det var i den en 19-årig Julie Andrews gjorde sin Broadwaydebut som Polly.
Hon fick en Theatre World Award för sin insats.
Uppmärksamheten kring hennes debut gjorde att hon fick chansen att kreera rollen som Eliza Doolittle i My Fair Lady två år senare.
2003 debuterade Julie som regissör, passande nog så var det en revival av The Boy Friend som hon regisserade då.

Det är stora skillnader mellan London och Broadwayversionerna av stycket.
I London så hade man bara piano och trummor medan man på Broadway hade en ordentlig orkester.
I London så spelades föreställningen ”på riktigt” utan att överdriva karaktärerna eller spelstilen allt för mycket. Man litade mer på charmen musikalen hade i sig.
På Broadway tog man istället fasta på det galna och satiriska i stycket och spelade betydligt mer överdrivet, rollerna blev ”larger than life” och man burleskade till hela stycket.
Upphovsmannen Sandy Wilson och den engelska originalregissören, Vida Hope, tyckte inte alls om det. Deras protester tystades dock effektivt när producenterna såg till att de bägge blev portade från repetitionerna.
Förmodligen så var bägge versionerna de rätta för respektive land för showen slog även i New York och den blev  faktiskt den första framgångsrika engelska musikalexporten sen 1929!

Föreställningen har haft otaliga revivals sen sin debut både på Broadway och på West End i London.

Musikalen filmades 1971 av Ken Russel.
Supermodellen Twiggy gjorde där sin filmdebut i rollen som Polly.

Pressklipp:
It isn’t really a parody at all. It’s a romatic adolescent’s loveletter to a girl in a cloche hat.

Miss Andrews is perfect. With trembling upper lip, a blonde marcel, the largest amount of blue eye-shadow I have ever seen anywhere, and hands clasped winsomely just above her right knee, she breathes lunatic sincerity into the romance.
– Walter Kerr, Herald Tribune

From the first note of the overture, rendered by a band replete with banjo and wood block, you are transplanted to the hilarious days of John Held, Jr., the Charleston, and flat-front dresses. You are aware that your leg is being pulled, at the same time you feel a tug at your heart strings. What keeps it better than just an enlarged sketch is that you really get carried away by the romance of the boy and the girl. Julie Andrews, The Girl, looks lika all the musical comedy heroines you’ve ever seen, only more so.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
I Could Be Happy With You med Twiggy & Christopher Gable
Ett längre avsnitt ur filmen med bl a All I Do Is Dream Of You (ej av Sandy Wilson) plus It’s Never Too Late to Fall in Love
Won’t You Charleston with Me?

%d bloggare gillar detta: