Tag Archives: satir

Nr 433: Forbidden Broadway

6 Feb

 


Forbidden Broadway (1982)

Musikalrevy
Off-Broadway, 2 332 föreställningar
Sammanlagt 20 olika shower 1982 – 2014

Music: många, många olika upphovsmän/kvinnor
Lyrics & Book: Gerard Alessandrini, baserad på de musikaler och pjäser som gått på Broadway under de olika spelperioderna showen haft.

Forbidden Broadway är en revy som driver friskt med allt som spelas eller har spelats på Broadway sen tidigt 1980-tal. Och när jag säger allt så menar jag allt. Man tar upp musikaler, talteater, enmansshower, revyer, trender och  alla som på något sätt är inblandade framför eller bakom ridån: skådespelare, regissörer, koreografer, författare, kompositörer och scenografer. Ingen kan känna sig säker. Man parodierar sånger, rollfigurer, intriger och stjärnorna som uppträtt där.
Det här är elakt men kärleksfullt, otroligt skickligt genomfört, på pricken och bitvis helt jäkla hysteriskt roligt. Det är en kärleksförklaring till allt ”Broadway” och hela dess absurda, underhållande, framgångsjagande, vinsthungrande och fullständigt hänsynslösa och underbara värld.
Showerna har blivit så framgångsrika att om en Broadwayshow inte parodieras så känner man sig kränkt.

Nu låter det kanske som att det här borde vara en stor, spektakulär show men det är det inte. Det är en liten intim historia med 4 personer på scen, 2 män och 2 kvinnor, och med bara ett piano som ackompanjemang. 

Upphovsmannen bakom hela konceptet och alla showerna är Gerard Alessandrini. Han skriver sångtexterna,  manusen och regisserar. I början så spelade han också själv med på scen.

Med ojämna mellanrum så skriver han nya versioner av showen. Vid det här laget är man upp i 21 olika om man räknar med de specialskrivna upplagorna som skapats för Hollywood och Londons West End.

Kuriosa:
Forbidden Broadway har framförts över 9 000 gånger om man räknar ihop alla versionerna.
Den har spelats över hela USA samt i London, Tokyo, Singapore och Adelaide, Australien. I Adelaide så kompades gänget för första och hittills enda gången av en orkester. 

I Hollywoodversionen gjorde man parodier på filmer istället för Broadwayshower men det misstänkte ni väl säkert redan…

Forbidden Broadway har vunnit:
En Drama Desk Award för bästa sångtexter 1996 och för Outstanding Revue 2001, 2005, 2008. 

En Drama Desk Special Award 2009 för Its Satire and Celebration of Broadway.

Gerard Alessandrini fick specialpriset The Tony Honors for Excellence in Theatre 2006.

Press:
Om 2014 års upplaga

Anybody who got through this Broadway theater season alive deserves to see “Forbidden Broadway Comes Out Swinging!” — the latest edition of the irreverent satirical revue that has no scruples and knows no shame. Forget the Tony nominations. Gerard Alessandrini and his clever cohorts have come up with winners in their own special categories of Most Pretentious, Most Ridiculous, Most Expensive, Most Cynical, Most Derivative, and, in their inspired salute to the show they call “More Miserable,” (The World’s) Most Miserable Musical.

There is always a point to the satire, which is why we always come back for more.  “Rocky” is about the triumph of technology over song, content, and sense.  “Aladdin” is about the endless flow of cash from the Disney cornucopia. “Book of Mormon” is about the cynicism of vulgar schoolboy humor.  “Cabaret” is about the impossibility of making money on any show but a tried-and-true revival.  And the chilling final number, “Tomorrow Belongs to Me,” is a view of Broadway caught in the act of selling its soul.
– Marilyn Stasio, Variety

Om Londonupplagan:
This is a show in which theatre talks, or rather sings, to itself. Don’t even think of going unless you have seen Wicked several times and are looking forward with breathless anticipation to the revival of Cats. It’s all very current, with musical jokes about the inadequacies of Miss Saigon and Charlie and the Chocolate Factory. It begins brilliantly with a Matilda send–up of stage-school brats: “My mummy says I’m a triple threat.” Director Matthew Warchus is reincarnated as Miss Trunchbull: “You are not triple threats, you are vermin. Vermin with Oliviers.”

In an age when improvised shows such as Showstoppers! demonstrate on-the-hoof wit, ingenuity and musical skill, Gerard Alessandrini’s script can seem a trifle stodgy. The material is uneven: the first half is definitely stronger than the second, and it would benefit from losing 15 minutes.
– Lyn Gardner, The Guardian

Videosar:
Miss Saigon
Forbidden Broadway in Concert
West End Live
Exploited Children
Ambition!
Into The Words
Chita/Rita
See Me On A Monday
Greatest Hits 2
Spotlight on
Forbidden Broadway Comes Out Swinging
Trailer
Forbidden Broadway live at Barnes & Noble

Nr 412: The Visit

18 Apr

TheVisit-rev2-1600

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.

That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 

It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times


The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.

– Alexis Soloski, The Guardian


“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,


Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…

But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety


A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.


The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…

One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Nr 383: Jamaica

15 Jun

51Qi0WW8Y0L
Jamaica (1957)
, 558 föreställningar
Music: Harold Arlen
Lyrics: Yip Harburg
Book: Yip Harburg & Fred Saidy

Ever since the apple in the garden with Eve
Man always foolin’ with things that cause him to grieve
He fool with the woman, with the Roman hot blood
And he almost washed up by the 40 day flood
But not since the doom day in old Babylon
Did he fool with anything so diabolical as the cyclotron
So if you wish to avoid the most uncomfortable trip to paradise
You will be scientific and take my advice
Leave de atom alone
Leave de atom alone
Don’t get smart alexy with the galaxy
Leave atom alone (from ”Leave the Atom Alone”)

The setting is a tropical, relatively apolitical paradise called Pigeon’s Island, off Jamaica’s coast. There a poor, handsome fisherman, Koli loves the beautiful Savannah. But Savannah spends her hours dreaming of living in New York. A hustling dude, Joe Nashua has come to the island to exploit pearl-diving possibilities in its shark-infested waters. Savannah sees in him an all-expenses-paid trip to the big city. However, when Koli saves the life of Savannah’s little brother during a hurricane, she comes to face reality and accepts her island suitor. She visits New York only in a dream ballet.

En typisk 50-talsmusikal. Ett så typiskt barn av sin tid att jag blir trött på den efter bara nån låt. Visst, den skiljer sig lite från de övriga genom att det är calypsotakt på de flesta låtarna men hade det varit det enda som  stack ut så hade jag nog gett upp rätt snart men nu har den, gudskelov, också  Lena Horne. Det är bara för den senare som denna musikal är värd en genomlyssning för hon kan göra guld även av det mest mediokra av material.

Alltså, om jag ska vara helt ärlig, så är inte materialet genomuselt, inte på nått sätt, men den överraskar inte, går liksom på rutin, och jag tycker mig ha hört alla melodierna (eller oerhört snarlika varianter av dem) flera gånger tidigare i andra föreställningar. Känns lite som att lyssna på en lounge act och det är inte det bästa av betyg att ge en föreställning.

Men Lena Horne, Lena Horne… Man känner igen hennes röst direkt och hennes sätt att berätta en sång är otroligt njutbart att lyssna på. Hennes sånger lyssnar jag på om och om igen. Så om ni inte känner till henne så ta och lyssna på en stjärna som inte fick det karriär hon borde fått och som dessutom är relativt bortglömd idag. Återupptäck henne och gör det nu!

Sist men inte minst så har vi ”Yip” Harburgs sångtexter. Han var en av de stora på den fronten och hans sätt att blanda in samhällskritik, politik, satir, humor och humanism i alla sina texter är unik och de är alltid värda att lyssnas på. Han är kanske inte i absolut högform här men ”Yip” i bra halvform är bättre än många av hans kolleger när de var som bäst. Som denna lilla text om framgångens förgänglighet visar:

Napoleon’s a pastry,
Bismarck is a herring,
Alexander’s a creme de cocao mixed with rum,
And Herbie Hoover is a vacuum.
Columbus is a circle and a day off,
Pershing is a square — what a pay-off!
Julius Caesar is just a salad on a shelf,
So, little brother, get wise to yourself.
Life’s a bowl and it’s
Full of cherry pits,
Play it big and it throws you for a loop.
That’s the way with fate,
Comes today we’re great,
Comes tomorrow we’re tomato soup.

Yes, my noble lads,
Comes today we’re fads,
Comes tomorrow we’re subway ads.
Homer is just a swat,
Get this under your brow:
All these bigwig controversials
Are just commercials now.
Better get your jug of wine and loaf of love
Before that final bow. (from Napoleon)

Favvisar:
Ain’t It de Truth, Napoleon, Push the Button, For Every Fish (There’s a Little Bigger Fish), I Don’t Think I’ll End It All Today

Kuriosa:
Från början skrev man musikalen för Harry Belafonte men på grund av sjukdom var han tvungen at dra sig ur och man skrev om den för Lena Horne istället.

Lena Horne (1917 – 2010) var en dansare, sångare och skådespelare som började sin karriär 1933 på den legendariska nattklubben Cotton Club i Harlem,New York.
Hon kom ganska snart till Hollywood där hon fick småroller i många filmer, ofta ett sångnummer som man kunde klippa bort när filmen skulle visas i sydstaterna utan att det skulle påverka handlingen. Lena Horne var nämligen svart och det ogillades i den amerikanska södern.
Överlag hade svarta väldigt svårt att få ordentliga roller både i Hollywood och på Broadway på den här tiden – jag pratar om tiden fram till slutet av 60-talet. Enda chansen till riktiga huvudroller var om man medverkade i ”svarta” filmer eller shower som Cabin In The Sky (scenversionen kom 1940, filmen kom 1943) eller Stormy Weather (film 1943).
Lena hade också vänstersympatier vilket medförde att hon svartlistades i Hollywood under senator Joseph McCarthys jakt på kommunister mellan 1947 – 57.
Hon fick en enorm comeback 1980 med sin show  Lena Horne: The Lady and Her Music som spelades över 300 gånger på Broadway.

Även textförfattaren ”Yip” Harburg var svartlistad i Hollywood under denna period, av samma anledning som Lena och han fyrar av en och annan (lätt, mycket lätt maskerad) känga mot McCarthyisterna och deras gelikar i musikalens texter. Men det gick inte hem hos producenterna som tog bort de vassaste och skarpaste av hans satiriska texter. ”Yip” blev så sur över detta att han vägrade närvara vid föreställningens premiär.

Press:
It becomes a series of musical numbers by Harold Arlen, all of which are in the calypso mood. They are, many of them, good numbers with bright lyrics, but there is a sameness to their form and beat which makes them wearisome to me.

Miss Horne is a girl on the island and Montalban is a bare-chested boy. That is about all there is to the plot…
– John Chapman, Daily News

A hurricane named Lena (Horne) blew into the Imperial Theatre Thursday night, and proceeded to provoke some of the stormiest applause heard hereabouts in quite a spell.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Jamaica is the kind of musical that leads you to wonder whether it was produced simply because all concerned had such high, happy hopes for the original cast album. As she sings, she is going to make you forget that she has a very small voice for a very big theatre, and that she is being put to work every minute on the minute to keep the dialogue from from intruding more than two lines at a time.

The question is: can you make a whole show out of sheet music?
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Lena Horne sings Stormy Weather
Lena Horne sings The Lady is a Tramp
Judy Garland & Lena Horne: Medley from The Judy Garland Show #4

Dag 274: Tom Foolery

5 Sep

Tomfoolery (Original London Cast)
Tom Foolery (1980), revy, West End.
Spelades även Off-Broadway (1981), 121 föreställningar
Musik & sångtexter: Tom Lehrer
Skapad, sammanställd och producerad av Cameron Mackintosh

“Always predict the worst and you’ll be hailed as a prophet.”

En revy som består av Tom Lehrers satiriska och småfräcka sånger från 1950- och 60-talen, närmare bestämt 28 av dem.

Jag har alltid älskat Tom Lehrers sånger, ända sen jag hittade lp:n That Was The Year Yhat Was på slutet av 70-talet. Hans humoristiska och satiriska texter och trallvänliga musik talade direkt till mig.
Här bjuds vi på 18 av sångerna och även lite av pratorna mellan numren (de flesta av dem består i huvudsak av de prator som Tom själv använde sig av på sina konserter) och skivan är inspelad live så vi får även höra hur en 80-tals publik reagerar på dessa gamla nummer – de verkar gilla det de hör.
Det är intressant att höra hans solistiska verk arrangerade för upp till 4 stämmor. Det är inte alltid de blir bättre av stämsång.
Artisterna som framför verket är alla engelsmän och det är fascinerande att höra deras exakta och väldigt brittiska uttal och torra leverans av Lehrers mer avspända och superamerikanska låtar. Det kan ibland bli lite krystat och fel men på det stora hela funkar det.
En del sånger har fått lite ny text och blivit bearbetade och updaterade av herr Lehrer själv inför denna show och det gör de här versionerna intressanta även för en Lehrer fanatiker som jag.
Men som med alla coverskivor så har den svårt att hävda sig mot originalversionerna.
Det här är en helt okej liten introduktion till en av 50/60-talets roligaste satiriker och har man aldrig hört talas om Tom Lehrer så kan det vara en bra startpunkt men i annat fall så hoppa över det här och gå direkt till hans solo och liveplattor – de finns utgivna på både cd och kan hittas på Spotify.

Favvisar:
Silent ”E”, I Got It from Agnes, So Long Mom, We Will All Go Together When We Go, The Vatican Rag

Kuriosa:
Thomas Andrew ”Tom” Lehrer, född 9 april 1928, är en amerikansk musiker (kompositör, textförfattare, sångare, pianist) och matematiker. Han var bland annat lärare i matematik på Harvard.
Det var under sin studietid på Harvard som han började skriva satiriska sånger för att underhålla sina vänner. Bland annat skrev han Fight Fiercely, Harvard (1945) där. Detta var en parodi på den tidens lokalpatriotiska idrotts- och hejarklacksvisor som varje college med självaktning hade. Sången framförs fortfarande på varje hemmamatch för footballslaget på Harvard!
Han uppträdde framför allt på 1950- och 1960-talet med sånger som ofta var satiriska och behandlade ämnen som amerikansk inrikespolitik och kärnvapen. Var och en av dem brukar också vara en parodi på en speciell musikgenre, som ragtime, väckelsepsalm, kärleksballad eller tango. Andra av hans sånger är inspirerade av matematik och naturvetenskap.
Flera av Lehrers sånger har tolkats av Lars Ekborg på svenska.

Visst har många av hans texter åldrats men en hel del har kvar sin ”punch” och tyvärr tycker jag att National Brotherhood Week fortfarande känns kusligt aktuell trots att den skrevs för snart 50 år sedan:

Talat:
One week of every year is designated National Brotherhood Week. This is just one of many such weeks honoring various worthy causes.
During National Brotherhood Week various special events are arranged to drive home the message of brotherhood. This year, for example, on the first day of the week Malcolm X was killed which gives you an idea of how effective the whole thing is.
I’m sure we all agree that we ought to love one another and I know there are people in the world that do not love their fellow human beings and I hate people like that.
Here’s a song about National Brotherhood Week.

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

Oh, the poor folks hate the rich folks,
And the rich folks hate the poor folks.
All of my folks hate all of your folks,
It’s American as apple pie.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
New Yorkers love the Puerto Ricans ‘cause it’s very chic.
Step up and shake the hand
Of someone you can’t stand.
You can tolerate him if you try.

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Muslims,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Pressklipp om Off-Broadwayversionen:
Because Mr. Lehrer gave up writing satirical songs in the mid-60’s, one must approach the show with a certain amount of apprehension. With the possible exception of yesterday’s headlines, is there anything deader than yesterday’s satire? Can we love Tom Lehrer in the here and now as we do in our memories from over two decades ago?
The answer is yes and no. The charm and intelligence of the songs are still in evidence: the lyrics are almost always dextrous, the pastiche melodies almost always clever. But, with a few exceptions, the bite is gone. Through no fault of his own, Mr. Lehrer has been outrun by the nasty march of history. What was rude in the days of Eisenhower and Kennedy could almost pass for nostalgia now.
That said, Tomfoolery is not without its intermittent pleasures.

Mr. Lehrer always sang his compostions to his own piano accompaniment, in a cheery, disingenuous voice. The most successful numbers in Tomfoolery are the solos that replicate that style.

In the ensemble numbers – such as In Old Mexico, Fight Fiercely, Harvard or Send the Marines -the cast acts out the jokes in the lyrics. Mr. Lehrer’s light humor can’t support the added weight, and the songs sink fast.

Like the rest of Tomfoolery, it leaves us wishing that Tom Lehrer will yet return to his piano again.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Trailer för Centre Stages uppsättning 2008
Musicals In Mufti Series Cast Discussion Tom Foolery
Tom Lehrer – Pollution (kortfilmsversion)
Tom Lehrer – The Masochism Tango
Tom Lehrer – The Vatican Rag
Tom Lehrer – National Brotherhood Week
Tom Lehrer – Lobachevsky
Tom Lehrer – New Math (Animated)
The Element’s Song med Daniel Radcliffe

Dag 187: Louisiana Purchase

10 Jun

Louisiana Purchase
Louisiana Purchase (1940),  444 föreställningar
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: Morrie Ryskind baserad på en berättelse av Buddy De Sylva

I hate the notes you write to me
The verses you recite to me
Your conversation flowing like glue
I hate the way you watch me through your lorgnette
I hate your children that have not been born yet
I hate the dates you fix for me
The cocktails that you mix for me
Those etchings you may want me to view
I hate the way you lie, honest I do
Outside of that, I love you

En ärlig men småklantig 60-årig senator åker till New Orleans för att avslöja korruptionen inom företaget Louisiana Purchase. Dessa har under ett flertal år lyckats komma undan med att varje månad sälja samma sändning av statsägt virke till stadens universitet för $100 000.
Denna försäljning har genomförts månad efter månad.
De har lyckats komma undan med bedrägeriet genom att inte bara äga företaget som säljer virket utan genom att de också sitter med i universitetsstyrelsen som både beställer och godkänner köpet varje månad.
Men nu hotas alltså det hela att avslöjas.
Företagets jurist har kommit på att bästa sättet att lösa problemet är att försöka se till att senatorn hamnar i en komprometterande situation med en dam. Sexskandaler har ju en tendens att och ta bort fokus från andra nyheter eller avslöjanden.
För att vara på säkra sidan så anlitar de inte en utan två olika kvinnor för att utföra uppgiften…

Den här showen var på sin tid en av de största Broadwaysuccéerna sen tidigt 30-tal.
Trots det och trots att temat med korruption fortfarande är aktuellt så har den inte fått nån revival.
Men 1996 så sattes den upp i en konsertversion på Carnegie Hall, rekonstruerad och med originalorkestreringar, och det är den versionen som spelats in.
Så, är det bra eller? Svaret på den frågan är JA!!!!!
Här hittar man kanske inte Irving Berlins största hits eller kändaste melodier men för mig så innehåller den här några av de bästa bitar han skrivit. Här finns ett sånt överflöde av bra sånger och smarta texter att det faktiskt är förvånande att dessa inte blivit standards.
Musiken består av sköna swinglåtar, lite latinska rytmer, några grymma ballader och till och med lite tidig rap.
Den här inspelningen hör till kategorin som gör mig alldeles lycklig.
Den är såååå grymt bra och som bonus så hittar jag några av mina favorit solister i huvudrollerna, framförallt Debbie Gravitte. Älskar hennes röst!

Favvisar:
Louisiana Purchase, Outside of that I love you, Dance with me, Wild about you, You can’t brush me off

Videosar:
Louisiana Purchase (filmversionen fr 1941): Lawyer’s Letter / It’s New to Us
You’re lonely and I’m lonely
Louisiana Purchase

%d bloggare gillar detta: