Tag Archives: Savion Glover

Nr 450: Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed – (2016)

7 Sep


shuffle-along
Shuffle Along, or the Making of the Musical Sensation of 1921 and All That Followed
(2016)

2016: Broadway, 100 föreställningar

Music & Lyrics: Noble Sissle  & Eubie Blake
Book:  George C. Wolfe med delar baserade på originalmanuset till musikalen Shuffle Along (1921) av Flournoy Miller och Aubrey Lyles

What makes Broadway Broadway is the price of the ticket!

The story focuses on the challenges of mounting the original production of Shuffle Along and its effect on Broadway and race relations.

F. E. Miller and his vaudeville partner Aubrey Lyles conceive the show that was to become Shuffle Along. They meet fellow vaudevillians Noble Sissle and Eubie Blake and decide to team up to create the all-black production.
They tour the show, playing one-night stands in Maryland, Washington, D.C., and Pennsylvania, packing the cast into cheap motels and selling their personal possessions to pay for train fare.
A romance develops between the married Eubie Blake and the show’s leading lady, Lottie Gee, a veteran vaudeville performer who finally got her chance to star in the show.
The creatives discuss whether or not to include a love song and embrace between the two black leads, a controversial experiment that had been received with tar and feathers in the few instances where it had been tried before; fortunately, the audiences accept it. Arriving in New York during the Depression of 1920–21, Shuffle Along is deep in debt and struggles to raise money. It faces stiff competition on Broadway in a season that includes surefire hits from Florenz Ziegfeld, Jr. and George White, and it was relegated to a remote theater on West 63rd Street with no orchestra pit.
Opening night is a hit!
Shuffle Along becomes a long-running success, with popular songs like ”I’m Just Wild About Harry”.
The partners do not have the same success during the following years and argue about royalties. Lyles announces that he is moving to Africa, and the creators go their separate ways.
The romance between Blake and Gee ends.
Everyone wants to be remembered for having done something important, but over the decades, the show fades into obscurity.

Vill ni veta mer om Shuffle Along, original showen från 1921, så läs mitt blogginlägg om den (Nr 147), länk här.

Det här är en knepig show. Första akten om hur musikalen Shuffle Along skapades är rappt och roligt berättat med mycket humor och ett gäng rent spektakulära steppnummer.
Andra akten om hur det gick för upphovsmännen efter showens premiär och framgång är mer dramaturgiskt ointressant. För det går mer eller mindre åt helvete för alla, de misslyckas med sina följande uppsättningar, de blir ovänner och till sist är dom inte bara  i det närmaste bortglömda utan det är även deras förut så framgångsrika show.
Och tyvärr så har alla de fem stora rollerna fått varsin sammanbrotts/ångest låt i andra akten och det blir lite för mycket av elände för att bibehålla mitt intresse. För det blir inte bara enformigt utan dessutom ointressant eftersom allt ältas om och om igen.
Man vill liksom bara snabbspola förbi.
Fortfarande är det grymt snyggt iscensatt och även andra akten innehåller sanslösa steppnummer men det blir ändå inte bra.
Eubie Blakes musik, steppen och de snygga shownumren är den stora behållningen och om föreställningen slutat efter första akten så hade den varit en hit men tyvärr så kom det en andra akt…
Ingen cast skiva gavs ut och den lär knappas sättas upp igen.
Men steppnumren… Jag säger bara steppnumren! Wow!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Drama Desk Awards: Bästa musikal, koreografi, kostym och peruk och hår design.
3 Fred and Adele Astaire Awards: Bästa koreografi,  manlig dansare och ensemble i en Broadway show.
1 New York Drama Critics Circle Award för Bästa musikal.

Den fantastiska steppkoreografin gjores av Savion Glover som anses vara en av världens bästa steppare. Han vann 1996 en Tony Award för sin koreografi i Bring in ‘da Noice, Bring in ‘da Funk.

Audra McDonald, som spelade den kvinnliga huvudrollen är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day at Emerson’s Bar and Grill.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Press:
The first half of … Shuffle Along is to 2016 what Hamilton was to 2015: It’s the musical you’ve got to see. … The cast, led by Audra McDonald, Brian Stokes Mitchell and Billy Porter, is as charismatic as you’d expect, and Savion Glover’s near-nonstop choreography explodes off the stage with the unrelenting impact of a flamethrower. But then comes intermission, and what had looked like a masterpiece goes flat and stays that way.
– Terry Teachout, The Wall Street Journal

…As staged by Mr. Wolfe and Mr. Glover…routines first performed nearly a century ago come across as defiantly fresh…Often you sense that Mr. Wolfe has a checklist of historic points he must, but must, cover before the show’s end…The clunky, shoehorned-in exposition doesn’t overwhelm the sweeping grace of Shuffle Along whenever it sings or dances…The show’s principals…all more or less manage to bend their distinctive charismas into the sinuous contours of early Broadway jazz. But Ms. McDonald is a one-woman time machine de luxe, who translates the precise stylistic quirks of a bygone era into a melting immediacy. She also provides the most fully fleshed character in the show.
– Ben Brantley, The New York Times

There is a bit of bloat, too much exposition and with five stars who each need a backstory, the plot sometimes slows, but Wolfe nicely captures the timeless craziness of creation and the glory days of a special show.
– Mark Kennedy, Associated Press

The new Broadway musical Shuffle Along dazzles like no other show this season — but it also disappoints…When the cast is singing and tearing up the floor with choreographer Savion Glover’s muscular and thrilling tap-dancing it’s pure unmitigated heaven. But between numbers, biographies are sketched out and behind-the-scenes blow-by-blows are shared. The narration turns entertainment into dull lecture hall…
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

The first half is sensational; the second is difficult, in terms of our heroes’ postsuccess fates and how engagingly their narratives play out. But with a cast this incandescent and Wolfe staging a constant flow of miracles, there’s an overflow of joy and style that smooths over stylistic rough edges and knotty stitching of history to myth. … Above all, we can luxuriate in a breathtaking piece of showmanship, featuring more talent crowding a stage than pretty much any other Broadway show at present (and yes, that includes Hamilton)…Oh, and there’s dance-miles and miles of ecstatic, syncopated genius courtesy of Savion Glover.
– David Cote, Time Out NY

Video:
The Tony Awards
High Lights
I’m Simply Filled With Jazz
Act One Finale
Kiss Me
Behind The Scenes

 

 

Annonser

Dag 165: Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk

19 Maj

Bring in 'Da Noise, Bring in 'Da Funk - 1996 Original Broadway Cast
Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk (1996), 1135 föreställningar
Musik: Daryl Waters, Zane Mark & Ann Duquesnay
Sångtexter: Reg E. Gaines, George C. Wolfe & Ann Duquesnay
Libretto: Reg E. Gaines

Det här är en revy som berättar, genom steppdans, de svarta amerikanernas historia från slaveriets tid till nutid. Förutom musiknummer och dans så använder man sig av video- och bildprojicering och projicerar även delar av sångtexterna. Genomgående är också att man använder sig av kommentatorer som hela tiden kommer med inlägg, historiska fakta etc.
George C. Wolfe tog Re E. Gaines rap dikter och förvandlade dem till tap/rap.

Ohohohoooooh yeah ahaaaah yeah yeah *steppeli steppeli steppeli stepp* mmm aahha yeah oooooh mmm yeaheeee *steppeli steppeli steppeli stepp* osv osv…
Det här är en av de mer bisarre lyssnarupplevelser jag haft under den tid jag hållit på med denna blogg.
Här har vi en platta med mycket funk, groove, improvisatorisk jazz, fusion, blues, rap, poetry jams, speakerröster som berättar om historiska tilldragelser och massor av olika rytmer, och konstant med ljudet av otroliga fantastiskt steppande fötter i bakgrunden. Och allt är inspelat live så med jämna mellanrum så hör man publiken jubla, skrika, tjoa och applådera vilt.
Kan inte påstå att det är direkt njutbart att lyssna på. Känns lite som att få lyssna på en fest man själv inte får vara med på.
Jag är övertygad om att det här var en fantastisk föreställning att titta på och videoklippen nedan tyder verkligen på det men som castplatta…
Varje låt innehåller låååånga steppnummer där vi bara får höra ljudet av de steppande fötterna och publikens begeistring över det de fått se…
Tror att det här är ett praktexempel på en souvenierplatta, nått man absolut vill äga efter att ha sett showen men om man inte sett den så känns den helt värdelös.
Och eftersom jag inte sett showen så kan jag bara säga att det här ger mig ingenting, allt jag blir är uttråkad och frustrerad för jag vill ju också få se vad dessa steppare gör…

Favvisar:
Det går inte att plocka ut nått då det mesta är för fragmenterat för att ens kallas för en sång. Det närmaste är tre nummer The Uncle Huck-A-Buck SongThe Lynching Blues och Where’s the Beat?

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1996: Bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.
Den vann också Drama Desk Awards för bästa koreografi och ljusdesign.

Savion Glover som både var stjärnan och koreograf i denna show, var biträdande koreograf för den tecknade filmen Happy Feet (2006). Det var även hans rörelseschema som kopierades till pingvinen Mumble som filmen handlade om.

Pressklipp:
Tracing an African-American art form from the early days of slavery to the present, Mr. Wolfe, the show’s director, and Mr. Glover, its choreographer and lead dancer, have located a visceral eloquence miles away from the mechanically cheerful tapping of mainstream musicals. Rather, tap is convincingly presented as a worthy peer and ancestor of such forms as blues, jazz and gospel.

In finding a resonant individuality in each number, peculiar both to its historical origins and to the dancers performing it, the show restores emotional content to show-biz choreography in ways currently unmatched on Broadway stages.

Reg E. Gaines, known for his recorded poetry, has provided a continuing lyric commentary filled with original, evocative images. But too often his words are simply inaudible amid the fusillade of taps and the original music by Ann Duquesnay, Zane Mark and Daryl Waters. Moreover, Mr. Gaines, who delivers his own text in a casual, almost dismissive style, lacks a real theatrical presence. And any time he appears on stage, one’s urge is to wave him away, as though he were a mosquito at a picnic.

In Mr. Wolfe’s Colored Museum, a character reflects on American slaves who were forced to give up their drums, then realizes ”We still got ‘em.” She goes on to say, ”They’re here in my speech, my walk, my hair, my God, my style, my smile and my eyes.”
For all its imperfections, Bring in da Noise more than fulfills the promise in those words. Its rhythms will continue to pulse in your bloodstream long after the show is over.
– Ben Brantley, The New York Times

Director George C. Wolfe and Savion Glover, Bring in ‘da Noise, Bring in ‘da Funk’s 22-year-old choreographer-star, reclaim tap as a black art form in an explosive and bravely literal-minded chronicle of the genre’s history from slavery to the present. The music is beautiful and the dancing exuberant, but Funk is serious business, with vicious, funny send-ups of Uncle Tomism in Hollywood.
– Jess Cagle, Entertainment Weekly

Videosar:
At the Tony Awards
Savion Glover stepp solo
Intervju med Savion om skapandet av showen
Boogie Wonderland – Happy Feet

%d bloggare gillar detta: