Tag Archives: Scalateatern

Nr 429: Stop the World – I Want To Get Off

27 Jan

Stop The World – I Want To Get Off (1961)
West End 1961, 485 föreställningar
Broadway 1962, 555 föreställningar
Stockholm, Scalateatern, 1963
Filmversion 1966

Broadway revival, 1978, 30 föreställningar
West End revival, 1989, 52 föreställningar

Music, Lyrics & Book:  Leslie Bricusse and Anthony Newley.

Set against the backdrop of a circus, the show focuses on Littlechap, from the moment of his birth to his death. Each time something unsatisfactory happens, he calls out ‘Stop the world!’ and addresses the audience.
After being born, going through school, and finding work as a tea-boy, his first major step towards improving his lot is to marry Evie, his boss’s daughter, after getting her pregnant out of wedlock.
Saddled with the responsibilities of a family, he is given a job in his father-in-law’s factory. He has two daughters, Susan and Jane, but truly longs for a son.
He allows his growing dissatisfaction with his existence to lead him into the arms of various women in his business travels—Russian official Anya, German domestic Ilse, and American cabaret singer Ginnie—as he searches for something better than he has.
He becomes rich and successful, and is elected to public office. Only in his old age does he realize that what he always had—the love of his wife— was more than enough to sustain him. Evie dies, however, and writing his memoirs, Littlechap comes to terms with his own selfishness.
At the moment of his death, however, he watches his second daughter give birth to a son. When the boy nearly dies, Littlechap intervenes, and allows Death to take him instead. He then mimes his own birth, beginning the cycle once again.

En musikal som verkligen är ett barn av sin tid.
Jag tycker verket har åldrats nått enormt och den känns väldigt kvasiintelektuell och dammig. Bitvis är den seg som sirap.
Huvudpersonen är otroligt osympatisk, självupptagen och dessutom extremt självömkande, en riktig mansgris skulle man nog kunna säga. Kvinnorna i hans liv framställs som små Barbiedockor som bara ska stå till hans förfogande. I denna show så är det mannen som får saker gjorda, kvinnan är bara till för att behaga honom.
Allt framförs i en slags cirkusmiljö och de medverkande använder sig av en blandning av  pantomin, burlesque- och music halltraditioner i sitt agerande. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt. Jag är ingen fan till denna musikal men jag vet också flera som gillar den så… Smaken är, som man brukar säga, som baken…

Men musiken är bra. Väldigt bra bitvis. Här finns många klassiska sånger som I Wanna Be Rich, Gonna Build a Mountain, Once in a Life Time och What Kind Of Fool Am I.
En musikal som är värd att lyssnas på i alla fall.

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kvinnliga biroll till Anna Quayle  som spelade Littlechaps fru och alla hans olika älskarinnor.

Anthoney Newley var inte bara med och skrev både musik och libretto, han regisserade även showen och spelade dessutom huvudrollen.

Tack vare att showen var så otroligt billig att sätta upp på Broadway – $75 000 kostade den, att jämföras med den tidens standardkostnad på ca $300 000 för en musikal – och att den dessutom var billig i drift så är STW-IWTGO den tredje mest inkomstbringande musikal som producenten David Merrick producerat. Den slås bara av Hello, Dolly! (1964) och 42nd Street (1980) som båda var större succéer och hade betydligt längre spelperioder.

Föreställningen har filmats 3 gånger;  en filmversion 1966,
en tv-version av Broadwayrevivaln 1978 med Sammy Davies, Jr som Littlechap,
och en nyinspelning av showen 1996 som var en helt trogen originaluppsättningen.

I Londonensemblen debuterade Marti Webb som så småningom skulle ta över efter Elaine Paige som Evita i musikalen med samma namn. Andrew Lloyd Webber blev så förtjust i henne att han specialskrev en sångcykel till henne: Tell Me On A Sunday som först var en skiva som sen blev en tv-föreställning och till sist kom att spelas som ena halvan av föreställningen Song & Dance (se inlägg Nr 394 på denna blogg) på både West End och Broadway.

Hur ska man då tolka showen? Så här säger Mr Newley: “The show has no plot. It’s a charade. Don’t look for hidden significance. It’s about a band of wandering circus people, perhaps, but we never say so. It takes place in what appears to be a circus tent, but, again, we don’t say so. Our central character lives on the stage from his birth to his death. It’s the seven ages of man roughly and sketchily put inside a tent. It’s a mere sketch.”

Var kom titeln till föreställningen ifrån? Återigen får Mr Newley förklara: “We had a list of fifty titles. We didn’t know what to call it. We thought it might be ‘Ynohtna Yelwen,’ which is Anthony Newley spelled backward, but decided against it. I was on a bus once, and somebody would say, ‘Would you stop the bus, please? I want to get off.’ That was the germ of the idea.”

På svenska fick musikalen titeln Stoppa världen – jag vill stiga av.  Den spelades på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna. Malmsjös insats som ”Lilleman” blev hans stora publika genombrott och alla har väl nån gång hört herr Malmsjös så karakteristiska röst framföra Bygga upp ett stort berg. Och har ni inte det så lyssna på och se honom framföra den på ett klipp bland videosarna.

Press:
… seldom has so much anticipation been built up over so little a show as STW-IWTGO. From what I’d read and been told, this English revue was going to be the last word in style and wit. What I saw was a overly precious little affair with a couple of good songs and a couple of good sketches, a few timid jokes, and an overdose of pantomime in imitation of Marcel Marceau.

Occasionally, for no particular reason, he cries ”Stop the world” – and then he walks around a bit mewling like a famished kitten.

– John Chapman, Daily News

STW-IWTGO is the kind of show you are likely to love to loathe. Frankly, we can take it or leave it, mostly leave it. It would be fascinating to watch the faces of tired business men when they take it.
– Robert Coleman, Mirror

Anthony Newley opened a new window for the musical theatre last night, providing the wholesome vigor it’s been needing. Like clean air in a painty room, STW-IWTGO also takes some getting used to – not just because it’s foreign (English) but because it is so unexpectedly fresh.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Starting as a brave attempt to be fantasy with satirical overtones, STW-IWTGO ends by being commonplace and repetitous.

What begins as gallantly and brightly as a shiny new balloon that promises to stay airborne all evening turns droopy and finishes by collapsing. 

But its freshness is no more than skin-deep, and its satire, apart from several spirited thrusts at the Russians and Germans, is not even that deep.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
Millicent Martin framför Typically English fr filmen
Bygga upp ett stort berg med Jan Malmsjö
What Kind Of Fool Am I med Anthony Newley
Anthony Newley: Once In A Lifetime m m
Sammy Davies Jr Stop The World Medley

Dag 56: Irma La Douce

30 Jan

Irma La Douce
Irma La Douce (1956) Den franska originaluppsättningen gick i över fyra år. I London (1958) spelades den 1512 gånger och Broadwayversionen (1960) klarade av 524.
Musik: Marguerite Monnot
Sångtexter & libretto: Alexandre Breffort (engelska versionen: Julian More, David Heneker and Monty Norman)

Musikalen utspelas till stor del i Paris undre värld.
Irma La Douce är en framgångsrik prostituerad i Paris.
En fattig juridikstudent, Nestor le Fripé, blir förälskad i henne och svartsjuk på hennes kunder. För att få ha Irma för sig själv, så klär han ut sig till en äldre herre, herr Oscar, och betalar 10000 francs per besök hos Irma. Hon betalar i sin tur för Nestors studier med de intäkter som hon får från herr Oscar. Pengarna vandrar alltså fram och tillbaka emellan dem, medan Nestor spelar sin tämligen orealistiska dubbelroll.
Irma blir till sist så förtjust i herr Oscar att hon tänker lämna Nestor för honom. Nestor blir galen av svartsjuka och låter Oscar ”försvinna”. Med resultat att han blir anklagad och dömd för mordet på den påhittade Oscar och förvisas till Djävulsön.
Väl där, får han veta att Irma väntar barn, så han flyr tillsammans med några medfångar. Vid återkomsten till Paris lyckas han bevisa sin oskuld och återförenas med Irma på julafton.

Den här musikalen har alltid lyckats få mig på sanslöst gott humör. Jag talar då om inspelningen av Broadwayversionen. Musiken är ”fransk” men samtidigt Broadwaysk och fylld av bra melodier och kvicka texter.

Vilken lycka att ha hittat en cd på vilken jag inte bara får den brittiskaversionen utan även det franska originalet. Nu kan jag alltså följa föreställningens utveckling från Paris till New York och det visar sig att det är stor skillnad mellan versionerna.

Det franska originalet är naturligtvis den som låter mest ”äkta” fransk, med sitt dragspel, klinkande piano och starka poetiska, sentimentala och romantiska drag, lägg till det den snabba, ordrika och slangfyllda texten. Fransk chanson i ett nötskal.
Även om musiken är härlig att lyssna på så känns den en aning ”suddig”, det är svårt att riktigt höra de olika melodiska och textliga fraserna. Kanske är jag för färgad av den amerikanska bearbetningen men jag kan faktiskt tycka att originalet bara är comme ci comme ça, för att uttrycka mig franskt.

Den brittiska versionen är genast mer polerad. Här känns musiken vassare, tydligare och så har det tillkommit en stor portion humor och självironi. Texterna här skiljer sig en hel del mot de som kom att framföras på Broadway, främst för att de är en aning ”fräckare” medan de amerikanska är smartare och ännu lite roligare.
Bäst är fortfarande Broadwayversionen. Den är helt självlysande och eftersom de tre ledande rollerna följde med från London till det ”stora äpplet” så har de vässat och finslipat sina roller och levererar sångerna på ett helt fulländad vis.

Har man inte hört Irma La Douce så är det här ett bra köp för det är kul att kunna jämföra de två versionerna.

Nu saknas bara den svenska versionen i min samling. Den gick på Scalateatern 1959 med Lena Granhagen och Sven Lindberg i huvudrollerna och den spelades in på skiva. Nån som kan hjälpa mig med den?????

Favvisar:
Ah! Dis donc, Elle a du chien, Y’a qu’Paris pour ca, Le grisbi is le root of le evil in man, The wreck of a mec

Kuriosa:
Marguerite Monnot som stod för musiken skrev även några av Edith Piafs största hits exempelvis Milord och Hymne à l’amour

De engelska versionerna regisserades av den legendariska regissören Peter Brook.

När man förvandlade Irma La Douce till film så valde man att ta bort alla musiknumren. Mycket av musiken finns med som underscoring och så får man höra Dis-Donc i bakgrunden medan Shirley MacLaine dansar på ett kafébord. That’s it.

På Broadway så var det en blivande musikalkompositör som arangerade musiken och skrev dansmusiken nämligen John Kander (Cabaret, Chicago m fl).

Videosar:
Siw Malmkvist gör en svensk Dis-Donc
Chanson d’Irma La Douce med Patachou

%d bloggare gillar detta: