Tag Archives: sci-fi

Nr 458: Shock Treatment (1981)

17 Jun

small_d9a51eda28ce8804ad05c3d579242267-SHOCK_20TREATMENT_20POSTER  shock_treatment_blu_ray_import

Shock Treatment (film)
Music:
Richard O’Brien

Lyrics: Richard O’Brien
Screenplay: Richard O’Brien

”It’s not a sequel… it’s not a prequel… it’s an equal”
”Trust me, I’m a doctor!”
– 2 olika taglines till filmen.

A sort of follow up to The Rocky Horror Picture Show, continuing from that film are the characters of Brad and Janet, now married, and the film takes place several years later in their hometown of Denton, USA.
Denton  has been taken over by fast food magnate Farley Flavors. The town is entirely encased within a television studio for the DTV (Denton Television) network. Residents are either stars and regulars on a show, cast, crew, or audience members.
Brad and Janet, seated in the audience, are chosen to participate in the game show Marriage Maze by the kooky, supposedly blind host Bert Schnick. As a ”prize”, Brad is imprisoned on Dentonvale, the channel’s bizarre medical soap opera that centers upon the local mental hospital and is run by brother and sister Cosmo and Nation McKinley.
Janet is given a taste of showbiz as Farley molds her into the singing diva superstar  of Denton Dossier, a show that tells people how great Denton is. Her compliance is assured through the use of drugs supplied by the McKinleys.
*OBS, Spoilers!!!*
Meanwhile: Betty Hapschatt and Judge Oliver Wright investigate Farley and other people involved in DTV and eventually discover that Cosmo and Nation are not doctors, but merely character actors, and Farley Flavors is Brad’s jealous, long-lost twin brother, seeking to destroy Brad and take Janet for himself.
The pair rescue Brad from Dentonvale and have him confront his twin on his new show Farley Flavor’s Faith Factory. Farley imprisons the three and Janet, but they manage to escape in a car along with a local band while the remainder of Denton’s citizens follow Farley and commit themselves to Dentonvale.

Den här filmen kom 5 år efter The Rocky Horror Picture Show. Rocky Horror filmen floppade till en början men blev sakta men säkert ett kultfenomen som kom att visas på fredag- och lördagskvällar kring midnatt på biografer i USA. Folk kom dit utklädda till sina favoritkaraktärer och man slängde sarkastiska svar  till repliker som sas i filmen, man dansade med i shownumren, man hade en uppsjö av rekvisita med sig som användes vid specielle tillfällen under föreställningen etc. Detta pågår fortfarande än i dag över 40 år senare. Så floppen blev en succé.
Shock Treatment tänkte man skulle upprepa den förras fenomenala framgång och kultstatus men… Rocky Horror förvandlades av sin publik från flop till kult, här försökte man istället vara kult redan från premiärdagen och det misslyckades. Filmen fick förödande dåliga recensioner och publiken gillade den inte alls.
Nu är den inte riktigt så dålig som ryktet kan få en att tro. Hatat kom nog från det faktum att folk ogillade att man på kommersiella vägar försökte skapa en kultfilm. Det kändes som en ”cop out” av Rocky’s fan base och de mer eller mindre bojkottade filmen. Och om ni har läst sammanfattningen ovanför så förstår ni hur krystat och hysteriskt man jobbade för att få till kultfaktorn. Men som man säger: ”camp is found, not made”.
Sen hjälpte det inte heller att filmen aldrig fick en bredare biopremiär i USA utan man visade den fråmst på midnattsvisningar. Detta faktum gjorde att många missade att filmen ens existerade innan den kom ut på video.
Jag har dock för mig att den fick premiär på bio här i Sverige och att det var där jag såg den första gången.

Men som sagt, om man ser den utan några större förväntningar så får man en film som bitvis är riktigt rolig även om den tappar fart på tok för snabbt och ibland mest bara går på tomgång.
Här finns en hel del kul musik och en del av sångerna är minst lika catch-iga som låtarna från Rocky Horror – ibland också förvillande lika, lyssna bara på Little Black Dress  och sen på Time Warp….  Det är rock, det är lite new wave, lite synt, lite ska, lite show, lite allt möjligt – lite som Rocky Horror alltså.
Sen är det ju intressant med det faktum att alla ”reality shower” som i filmen ses som en osannolik utveckling av tv-mediet (ren science fiction på sin tid) idag i högsta grad är verklighet. Så de var definitivt före sin tid och kanske är det också en anledning till att filmen ändå håller hyfsat idag.
Har ni inte sett den så gör det, speciellt om ni är Rocky H fans, och har ni inte hört musiken så ska ni definitivt ge den en chans.

Kuriosa:
1978 så hade Richard O’Brien börjat jobba på en uppföljare till Rocky Horror, den skulle heta Rocky Horror Shows His Heels. I den skulle bland annat Frank och Rocky återförenas, både Brad och Dr Scott skulle bli gay och Janet skulle föda Franks barn. Men det blev inget med det.
Men Richard hade redan skrivit en del musik så han bestämde sig för att återanvända musiken i en ny story som skulle heta The Brad & Janet Show som sen skulle byta titel till Shock Treatment.
Från början var det tänkt att Tim Curry (original Frnk ‘ n’ Furter) skulle spela Farley men när han förstod att han också skulle behöva spela rollen som Brad så hoppade han av, anledningen var att han inte trodde sig kunna bemästra en övertygande amerikansk accent.

En del av de medverkande i Rocky Horror var även med i denna film:
Charles Grey (berättaren i första rullen spelar en domare här).
Richard O’Brien och Patricia Quinn som var syskonparet Riff-Raff och Magenta i Rocky är syskonparet Cosmo och Nation McKinley här.
Även Little Nell (Columbia i Rocky) gör en liten insats som sjuksystern Ansalong i denna rulle.
Brad och Janet spelas dock av nya skådisar: Jessica Harper och Cliff De Young. Jessica är kanske mest känd som huvudpersonen i Dario Argentos skräckfilmsklassiker Suspiria (Flykten från helvetet) från 1977.

Den framtida Dame Edna Everage, även känd som skådespelaren Barry Humphries, medverkar i filmen som den ”blinda” tyska läkaren.

Bland övriga medverkande hittar man bland annat komikerna Ruby Wax och Rik Mayall.

Filmen förvandlades till en scenproduktion i London 2015.

Videorecenssioner:
The Cinema Snob
Musical Hell Review

Videosar:
Bitchin’ In The Kitchen
Denton!
Little Black Dress
Lullaby
Me of Me
Farley’s Song
Trailer o Titelsången

 

 

Dag 357: Urinetown – The Musical

10 Dec

41nZgLB84fL
Urinetown – the musical (2001)
, Off-Broadway
Broadway  2001 (965 föreställningar)
Musik: Mark Hollmann
Sångtexter: Mark Hollmann & Greg Kotis
Libretto: Greg Kotis

Well, hello there. And welcome – to Urinetown! Not the place, of course.
The musical. Urinetown ”the place” is … well, it’s a place you’ll hear
people referring to a lot through the show.

I en nära framtid har en långvarig torka orsakat en enorm vattenbrist. Detta har lett att det har blivit förbjudet att inneha en privat toalett och att alla måste använda sig av offentliga betaltoaletter.
Ägare till alla toaletter är kapitalisten Caldwell B. Cladwell som med hjälp av en våldsam och korrumperad polismakt håller folket på plats och i kön.
Men det sjuder blandet folket och allt som behövs för att starta en revolution är en hjälte. Han dyker i form av Bobby Strong. Han är biträdande assistent till innehavaren av OffentligaToaletten #9.
När Bobbys pappa nekas tillträde för att uträtta sina behov – för att han saknar några ören till avgiften – och istället pinkar på marken utanför så blir han arresterad. Detta leder till att han skickas till den både ökända men samtidigt okända Urinetown. Ingen vet riktigt var stället ligger för ingen som skickats dit har nånsin kommit tillbaka…
Bobby beslutar sig då för att revoltera. Han öppnar portarna till toan och startar en ”pee-for-free” revolution.
Denna revolt ses naturligtvis inte med blida ögon av Cladwell som snabbt måste slå ner och kväsa revolten. Men Bobby har hittat en allierad (och käresta) i Cladwells dotter Hope.
Cladwell jagar revoltörerna och försöker rädda sin dotter samtidigt som revoltörerna vill döda Hope som hämnd för alla hennes fars oförrätter.
Bobby vill mäkla för fred mellan bägge parter och när Cladwell kallar honom till sig för förhandlingar så beslutar sig Bobby för att bege sig dit.
Ett beslut som kommer att få oanade konsekvenser för alla inblandade…

Är det här en av de mest bisarra premisserna för en musikal någonsin? Troligtvis. Och samtidigt en av de roligaste.
Den här showen hör till en speciell kategori av skivor som jag har i min samling: nämligen dem som jag har lyssnat bara lite på, älskat men ändå inte hört igenom från början till slut. I det här fallet har de första fyra spåren gått om och om igen och av nån anledning har jag inte kommit vidare.
Kanske ska säga att de spår jag lyssnat på är helt fantastiska och det är orsaken att jag lyssnat på just dem om och om igen.
Nu visar det sig att resten av plattan är lika bra. Detta är en liten pärla till musikal. Absurd, fruktat rolig och proppfylld med makalöst bra musik.
Föreställningen känns väldigt Brechtiansk med sitt direkta tilltal till publiken och sin satiriska berättelse som används som en slags allegori över världens tillstånd idag.
Musiken är starkt influerad av den musik som Kurt Weill komponerade till sina samarbeten med just Brecht, kommer speciellt att tänka på Tolvskillingsoperan (1928).
Men här finns också gospel, showmusik, jazziga toner och känslofyllda ballader.
Allt som allt en helt underbar samling sånger som får en att både stampa foten i takt med musiken och samtidigt skratta åt de underbara, absurda och roliga sångtexterna.
Ett absolut måste!

Favvisar:
Ouvertyren, It’s a Privilege to Pee, Cop Song, Run Freedom Run!, What is Urinetown?, We’re Not Sorry

Kuriosa:
Showen vann 3 Tony Awards: Bästa libretto, partitur och regi.

Den vann också en Theatre World Award till skådespelaren Spencer Kayden (hon är en kvinna trots namnet) för sin insats som ”Little Sally”.

Pressklipp:
What is, in fact, most striking here is how well everything fits together in the collaborative creation of something that feels entirely original. There simply is no show I’ve ever seen that gives off such a sense that the creators and performers are always on the same page of an elaborate, high-spirited joke, that they are the proud members of a cabal that knows what it takes to make the world a better place and that they are thrilled to share what they know.
And did I mention that ”Urinetown” is hilarious?
…  simply the most gripping and galvanizing theater experience in town, equal parts visceral entertainment jolt and lingering provocation.
– Bruce Weber, The New York Times

Videosar:
At the Tony Awards (Run, Freedom, Run)
Opening number
Cop Song
Mr Cladwell
Don’t Be The Bunny
It’s a Privilege to Pee

Little Sally: I don’t think too many people are going to come see this musical, Officer Lockstock.
Lockstock: Why do you say that, Little Sally? Don’t you think people want to be told that their way of life is unsustainable?
Little Sally: That, and the title’s awful.

 

Dag 342: The Apple

25 Nov

The Apple
The Apple (1980), filmmusikal

Musik: Coby Recht
Sångtexter: Coby & Iris Recht med lite hjälp av George S. Clinton
Manus: Menahem Golan

Vad kan väl vara bättre än att tillbringa lite tid med en science-fiction disco/synth/rock-operafilm från 1980 som utspelar sig i en nära men ändå avlägsen, spännande framtid, närmare bestämt år 1994…

Två naiva och oskyldiga ungdomar från Canada, Alphie och Bibi, kommer till USA för att tävla i 1994 års upplaga av  the Worldvision Song Festival.
Deras folkmusikinspirerade discoballad Love, the Universal Melody blir den stora överraskningen och sensationen på festivalen och de är på väg att vinna tävlingen.
Mannen som styr och kontrollerar hela världens musikindustri och även festivalen, en viss Mr. Boogalow, ser inte på det unga paret med blida ögon, han vill nämligen att hans dekadenta popdansgrupp BIM ska vinna.
Han riggar självklart tävlingen så att de gör det, men han ser samtidigt en potential i det unga paret. Han försöker signera dem till sitt bolag. Alphie som misstror Boogalow vägrar att skriva på nått kontrakt men Bibi tar chansen och gör det.
Alphie bosätter sig bland ett gäng hippies i stadens park.
Bibi å sin sida blir stylad, fixad och lanseras som den nya stora popdivan. Så småningom märker hon dock att livet med glamour, droger och fester är ett tomt liv. Hon saknar sin Alphie och lämnar stjärnlivet för att bosätta sig hos honom i parken.
Men hon kommer snart att upptäcka att Mr Boogalow inte är en person som man bara lämnar…

Det här är egentligen fruktansvärt uruselt men jag gillar det.
Vid den första genomlyssningen satt jag mest med öppen mun och häpnade över alla de uppenbara musikaliska stölderna och den allmänna uselheten jag hörde men… För varje ny lyssning på verket så tycker jag bara bättre och bättre om det. Missförstå mig rätt nu, det är fortfarande ganska så redigt uselt men samtidigt så är det så där helt underbart dåligt, om ni förstår hur jag menar.
Jag kommer på mig själv med att glatt sitta och sjunga med i de absurda texterna (har lagt ett exempel på dem längst ner på sidan) och till och med köra gamla discomoves till uptempolåtarna. Who would have guessed?

Filmen är även den värd ett besök. Den är so ”over the top” att man häpnar och det var troligtvis ett medvetet val de gjorde för att visa på framtidens dekadenta värld.
Musiken är dock bättre utan de rörliga bilderna och flera av låtarna är annorlunda i sin LP-version jämfört med hur de framförs i filmen.
Om ni hittar ett exemplar av LP:n (tror inte den nånsin givits ut på cd), så köp den för Guds skull, en sån här bortglömd kultklassiker får man bara inte missa!

Favvisar:
BIM, The Apple, Coming, Creation, Speed, Cry For Me

Kuriosa:
Från början var det här tänkt att bli en hebreisk scenmusikal, en slags modern ”Adam och Eva” berättelse med skivbolagschefen som ”ormen”. Men när filmogulen Menahem Golan hörde talas om det så såg han en möjlighet att tjäna pengar på den disco och musikalvåg som svepte över världen just då. Detta är perioden då Saturday Night Fever och Grease toppade alla film- och hitlistor.
Menahem Golan skrev ett nytt manus och satte  igång att spela in filmen i Tyskland. Något som hörs tydligt då det tyska ”Münchensoundet” är klart dominerande på ett flertal låtar (det soundet som låg bakom Donna Summers tidiga hits som Love To Love You Baby och discogruppen Silver Conventions alla hits). Tyvärr så var disco på väg ut när filmen kom så den floppade nått enormt.
Herr Golan satsade i stället på actionfilmer i fortsättningen och där hade han betydligt mer framgång.

Texterna är skrivan av ett par med väldigt begränsad kunskap om det engelska språket vilket lett till sanslösa, ibland rent surrealistiska sångtexter. Kan inte låta bli att ge er en av dem. Tänk er denna text till ett ”tungt”  discobeat och ”storslagna” dansrutiner eller titta och njut av videon nedan.

Magic apple
Mystery apple
Take a little ride
Let me be your guide
Through the apple paradise.
Juju apple
Voodoo apple
Take a little bite.
Spend a splendid night
In our garden of delights.
It’s a natural, natural, natural desire.
Meet an actual, actual, actual vampire.
Let the apple set your soul on fire, fire, fire, fire.
You’ll be hypnotized,
And you’ll be demonized,
But you’ll be paralyzed,
So you can victimize.
You’re 
fascinating, captivating, losing your mind 
When we cast the apple light on you.
Holy apple
Sacred apple
Take a little chance,
Get into a trance,
And join me in the apple dance.

Videosar:
Trailer
BIM
The Apple
Show Business
The National Bim Hour
How To Be A Master
Cry For Me

 

Dag 324: Repo! the Genetic Opera

7 Nov

61i-N8Oy4QL._SL500_AA280_
Repo! the Genetic Opera (2008)
, filmmusikal
Musik, sånger och manus: Terrance Zdunich & Darren Smith, baserad på deras musikaliska pjäs The Necromerchant’s Debt

Året är 2056.
Det multinationella företaget GeneCo lever på att sälja organ till folk vars egna inre organ har lagt av. För rätt summa så kan du få nya lungor, en ny lever, nya ögon eller varför inte ett nytt ansikte. För att göra transplantationer tillgängliga för alla så kan man få sitt nya organ på avbetalning men om man missar en endaste liten betalning så kommer Repo man direkt för att återta det – ofta på bekostnad av ägarens liv.
Detta är grundupplägget för denna skräcksaga om en överbeskyddande far som låtsas vara läkare men egentligen återtar organ i hemlighet om natten, här hittar man också en maktkamp mellan tre syskon om vem som ska få ta över GeneCo, lägg till det en blind operasångerska, en droglangare som heter GraveRobber som skapar en smärtstillande och euforiframkallande drog från döda kroppar, sex, mord, tortyr och plastikkirurgi. Plus bitvis hård, mycket hård, rock musik med inslag av lättare opera och musikal. En ganska så originell liten cocktail om jag säger så.
Och för er som undrar, jo, det är faktiskt en opera, för hela verket är genomsjungen.
Och om ni ser filmen så kommer ni att få se en del fräcka scenografierer, kläder och effekter.

Är den nått bra då?
Tja, bitvis i alla fall.
Det här är inte riktigt min typ av musik och mycket låter ganska lika och det är väääldigt skränigt, gutturalt och metalliskt. Fast nånstans så är det ganska skönt att  rensa öronen med sånt här ibland, för kan bli lite väl mycket likriktad Broadwaymusik eller balladträsk här på bloggen – till och med för en musikalnörd som jag.
Så kanske inte för alla smaker men jag har hittat en del låtar som jag gärna kommer att sätta på igen. Och vem vill inte släppa loss sin inre hårdrockare ibland…

Rekommenderade sånger:
At The Opera Tonight, Night Surgeon, Seventeen, Chase The Morning, I Didn’t Know I’d Love You So Much

Kuriosa:
Det finns en hel del kändisar med i ensemblen bland annat Andrew Lloyd Webbers f d fru Sarah Brightman, det var hon som var Christine Daaé i originaluppsättningen av The Phantom Of The Opera både i London och på Broadway. Naturligtvis är det hon som spelar den blinda operasångerskan.

En annan kändis som är med är Paris Hilton, hon spelar den drog- och plastikkirurgiberoende dottern till VD:n för GeneCo. För sin insats vann hon en Golden Raspberry Award  för årets sämsta kvinnliga biroll. Hon vann faktiskt det året även priset för årets sämsta kvinnliga huvudroll för sin insats i The Hottie and the Nottie.

Pressklipp:
There probably aren’t enough futuristic Goth rock musicals, but Repo! The Genetic Opera is weak on a couple of things a musical needs: music and lyrics.

Darren Smith and Terrance Zdunich’s songs, which suggest a childhood spent obsessing equally over Black Sabbath and Andrew Lloyd Webber, too often consist of one heavy-metal riff repeated endlessly as the characters deliver exhaustingly expository lyrics.
Kyle Smith, The New York Post

Set about 50 years hence, this high-concept, tone-deaf musical imagines a dystopian society afflicted by widespread organ failure, biological black markets and spontaneous outbreaks of painfully monotonous rock ’n’ roll.

But when you live by the song, you die by the song. A few catchy melodies, some clever lyrics or even a sense that the score wasn’t just one long, unmodulated track might have energized this singularly inert tale of a young girl  seeking answers to the nature of her peculiar genetic disease and the strange history of an Orwellian biotech firm named GeneCo.
– Nathan Lee, The New York Times

Bombastic and intentionally gross, Repo! The Genetic Opera has a unique style but lacks the wit and substance to be involving.
– rottentomatoes.com

With that much imagination in play, Repo! should be a fun lark, at least deserving of camp classic status if not moderate success in its first theatrical bow. But packed as it is with lugubrious songs, pitiful acting, and a plot that’s sometimes nonsensical, but mostly unoriginal, Repo! is pretty much impossible to recommend. It’s not bloody enough for horror fans, not silly enough for camp fans, and not interesting enough for anyone, really.
– cinemablend.com

Videosar:
Trailer
At the Opera Tonight
Zydrate Anatomy
Night Surgeon
Legal Assassin
21st Century Cure
Come up and try my new parts med Paris Hilton

Dag 254: Little Shop Of Horrors

16 Aug

51V+BzDLXDL
Little Shop Of Horrors (1982) Off-Broadway,
 2209 föreställningar,
Broadway 2003, 372 föreställningar
Baserar min bedömning på Broadway castinspelningen från 2003,
Musik: Alan Menken
Sångtexter & libretto: Howard Ashman, baserad på Roger Cormanfilmen med samma namn från 1960.

”A sci-fi musical about a hapless florist shop worker who acquires an R&B-singing plant that feeds on human blood.”

Seymour Krelborn är en fattig, föräldralös ung man som arbetar som en hunsad alltiallo på en liten blomsetrbutik i den mer nergångna delen av New York.
Han är förälskad i den blonda och vackra kassabiträdet Audrey.
En dag hittar Seymour en mystisk planta som han döper till Audrey II.
Denna planta visar sig inte bara behöva blod för att kunna frodas men den har dessutom intelligens och en basröst som gjord för att brista ut i tunga sköna R’n’B låtar.
Audrey II erbjuder Seymour rikedom, framgång och Audreys kärlek – allt han begär i utbyte är att Seymour föder hans allt mer växande aptit på blod och mänskligt kött.
Så småningom kommer det att visa sig att Audrey II inte är en planta som håller sitt ord och att han är ute efter mer än bara föda – han, och hans plantbröder, är ute för att erövra hela jorden…

Det här är en av mina mest spelade musikaler, jag har älskat den ända sen jag köpte originalcastinspelningen 1982.
Så det var med viss tvekan jag satte på den här nya versionen. Hur skulle man kunna överträffa den fantastiska originalcasten med bland annat den makalösa Ellen Green i rollen som Audrey.
Svaret är att det kunde man inte.
Det här är dock en helt okej version som dessutom har fördelen att den innehåller alla sånger från showen, något som inte fick plats på original LPn.
Den har också ett tiomannaband i motsats till originalets 5 och det ger möjligheten till lite större musikaliska nyanser. Men den känns samtidigt mindre rockig och rå, den är lite för polerad för min smak. Och så  tycker jag nog att den här versionen svänger betydligt mindre.
De flesta sånginsatserna är bra och mer eller mindre i samma nivå som på den gamla inspelningen, den största skillnaden är att Ellen Green inte finns med här och hennes Audrey är den ultimata och perfekta versionen som alla alltid kommer att jämföras med. Kerry Butler som sjunger rollen här jobbar hårt men kommer inte ens i närheten av Ellens unika blandning av drypande sexighet och totalt urblåst naivitet.
Men här finns en bonus som är helt underbar nämligen 5 demoinspelningar av sånger som ströks innan showen fick sin premiär 1982. Bara dem gör den här plattan värd att införskaffa.
Oavsett vilken version man vill ha så är detta en makalöst bra musikal som jag rekommenderar å det varmaste.

Favvisar:
Skid Row (Downtown), Grow For Me, Somewhere That’s Green, Feed Me (Git It!), Suddenly Seymour, I Found A Hobby

Kuriosa:
Originalföreställningen vann en New York Drama Critics Circle Award för årets bästa musikal.
Den vann tre Drama Desk Award: Bästa musikal, sångtexter och special effekter.
Och 2  Outer Critics Circle Awards: Bästa Off-Broadway musikal och bästa partitur.

Tänk att det skulle ta 21 år för denna show att ta sig från Off-Broadway till Broadway. En anledning var faktiskt att upphovsmakarna tyckte att musikalen passade bättre på en liten intim teater än på en stor Broadway scen.
Men till sist så anlände den till ”the great white way”alltså.
Föreställningen fick blandade recensioner och när det var dags för det årets Tony Awardnomineringar så nominerades showen för årets bästa revival trots att den aldrig spelats på Broadway förut.
Det ironiska är att när den spelades 1982 så kunde den inte Tonynomineras just för att den inte spelades på Broadway…

Både musikalen och filmen slutade med att Audrey II äter upp alla i showen och påbörjar sin erövring av jorden. Men när man visade filmen för en provpublik så gick inte det deppiga slutet hem så man strök det och ersatte det med ett lyckligt ett där Seymour lyckas döda monstret och rädda Audrey.
Guskelov så har man numera lagt till det, visserligen liiite för långa, originalslutet med sina fantastiska effekter med monsterplantor som trampar sönder New York.

Pressklipp om Broadwayversionen:

As an exercise in recycling, which now seems to be the principal industry among Broadway producers, this Little Shop suggests the conversion of sharp, shiny tin into something closer to Teflon. The 1982 version had a gritty, purely urban insolence that celebrated B-movie pulpiness and the gutsy, jive-flavored pop of an earlier time.

For the current Little Shop, the show’s edges have been sanded to a smooth finish that never pricks, nicks or otherwise stimulates. As re-envisioned by the designer Scott Pask, the production’s setting on Skid Row, U.S.A., makes cobwebs look clean and bloodstains benignly picturesque. It’s the same aesthetic that pervades the Haunted Mansion ride at Disney World.
– Ben Brantley, The New York Times

But if some of the show’s nuances get lost, what remains are insanely clever songs like Downtown (a wicked takeoff on the Crystals’ sunny Uptown) and big, broad moments, of which there is no shortage. This is, after all, a musical with a tribute to the sadistic thrills of dentistry (rhyming ”bicuspid” with ”maladjusted,” no less). And it is difficult to resist any show that ends with a man-eating plant extending beyond the proscenium and menacing the audience. Consider: How many Broadway stars are willing to mingle with their public?

- Tim Carvell, Entertainment Weekly

Videosar:
Suddenly Seymour
Skid Row (filmversionen)
Somewhere That’s Green (med Ellen Green)
Filmens ”deppiga” original slut

Dag 230: Saucy Jack and the Space Vixens

23 Jul

51RxauR5sLL
Saucy Jack and the Space Vixens (1995), Fringe
Musik: Jonathan Croose & Robin Forrest
Sångtexter: Charlotte Mann & Michael Fidler
Libretto: Charlotte Mann baserad på idéer av Johanna Allitt, Simon Curtis, Michael Fidler & Charlotte Mann, Michael Fidler & Charlotte Mann

På den sjaskiga Kabarén Saucy Jack’s på planeten Frottage III så står allt inte rätt till.
En efter en dödas artisterna på klubben genom att en stilettklack körs djupt in i bröstet på dem.
I denna miljö fylld av desperation och rädsla så berättar servitrisen Booby Shevalle, den talangfulle Sammy Sax, bartendern Mitch Maypole och ett gäng till om sina rädslor, drömmar och hemligheter medan mördaren härjar vidare.
Till undsättning kommer de glamorösa Space Vixens. Det är ett gäng intergalaktiska, supertrendiga modeller/brottsbekämpare som kommer att rädda de utsatta genom The Power Of Disco.
Kärlekshistorier uppstår, ”garderober” öppnas, liv räddas och allt kommer att leda fram till en gigantisk musikalisk klimax!
Det ni!

Det här är lika camp-igt som Rocky Horror var på sin tid. Fast musiken är inte lika bra.
Här har vi en blandning av disco, house, glam-rock, ska och gammaldags kabaretmusik.
En rätt så skön blandning. Men den jobbar lite för hårt på att vara så där skönt sjukt kul och den lyckas inte riktigt. Texterna är mediokra och musiken svänger ibland men är samtidigt rätt så radio-anonym.
Det finns inte så många låtar som sticker ut så där på direkten och kanske att den här skivan skulle lämna större intryck om jag hade sett showen men det har jag tyvärr inte.
Men småkul för stunden är den i alla fall.

Favvisar:
Glitter Boots Saved My Life, Let’s Make Magic, Plastic, Leather and Love, Fetish Number from Nowhere, All I Need Is Disco

Kuriosa:
Musikalen skapades av Johanna Allitt, Simon Curtis, Mike Fidler och Charlotte Mann. De hade tänkt att sätta up Leonard Bernsteins musikal Candide på Edinburgh Fringe Festival 1995 men det visade sig att den redan skulle spelas av andra under festivalen. Då satte de sig ner och skrev ihop det här verket som de sen framförde med stor framgång.
Showen vara bara en enaktare det året men efter den enorma respons de fick så kom de tillbaka till Edinburgh året därpå med en två-akts version.
Den har sen dess spelats över hela england och även haft ett par framgångsrika uppsättningar i The West End.

Showen spelas i en kabarétmiljö med publiken (en del sittandes vid runda bord) som gäster på nattklubben. Skådespelarna går runt och spelar överallt i teaterlokalen och det förekommer en hel del interaktion med publiken.

Videosar:
Trailer
Cheer up Bunny
Plastic, Leather and Love
Living in Hell
All I need is Disco Reprise

Dag 200: The Brain From Planet X

23 Jun

BFPXcov72
The Brain From Planet X (2006), Los Angeles Cast
Musik & sångtexter: Bruce Kimmel
Libretto: David Wechter & Bruce Kimmel

Det är dags för åter en rymdinvation av jorden, denna gång i musikalform.
Intrigen följer samma mönster som hundratals extremt lågbudgeterade filmer från femtiotalet.
Det är 1958 och en enorm hjärna från planeten X har tillsammans med sina två assistenter anlänt till jorden.
Deras mål?
Att erövra jorden naturligtvis och de startar sin erövring i San Fernando dalen. Tanken är att de ska utgå från den fantastiska och nya planen: plan tio.*
Som brukligt i den här typen av berättelser så är detaljerna i planen ganska luddiga men det förekommer en ”dödsstråle” naturligtvis.
Alla klichéerna finns med: billiga kulisser, en totalt seriös och allvarlig berättare som förklarar att detta vi får se har hänt på riktigt, kraftigt överspelande skådespelare, stereotypiska könsroller, en stridspitt till general som vill spränga rymdvarelserna från jordens yta med hjälp av atomvapen, en döende men smart gammal professor, kåta tonåringar, trummande beatnicks, en charmigt virrig uppfinnare och fantastiska drömmar om hur underbar framtiden (läs 80-talet) kommer att bli med flygande bilar, kolonier på månen etc. Plus saker som man kanske inte räknat med, som en steppande hjärna….
Och självklart så stoppas invasionen, den här gången tack vara att den kvinnliga rymdassistenten upptäcker sex och den andre upptäcker att han är gay och öppnar en blomsterbutik i West Hollywood…

*En klar referens till den klassiska kultfilmen Plan Nine From Outer Space från 1956. Hela musikalen kryllar självklart av referenser till liknande klassiska sci-fi/kalkonrullar från femtiotalet

Det här är ganska så kul. Inte hellyckat men ganska kul.
Sångerna är enkla men samtidigt väldigt catch-ig även om jag tycker att Kimmels hyllningar och referenser till andra musikaler och kända sånghits ibland tar för mycket plats. Det är kul att nån gång känna igen en musikalisk fras eller en textrad men när det dyker upp ett flertal på raken och i nästan varenda sång, ja då blir det lite enformigt.
Nu får jag erkänna att mycket av lånen sker från hans egna sångkatalog och om man inte känner till hans tidigare verk så är det kanske inte lika uppenbart som det är för mig.
Musiken består av lätt femtiotalskryddad rock, lite jazz, en dos vaudevill-inspirerad musik och så lite ”Broadway” toner.
Sånginsatserna är helt ok. Orkestern är liten och ibland för dominerad av syntinslag men det blir ju lätt så i lågbudget shower.
På det stora hela så låter det ganska bra om den här plattan och även om sångtexterna ibland är lite för dåliga och camp-iga så är det en rätt så rolig platta att lyssna på. Och det är nått speciellt med herr Kimmels låtar som gör att jag nästan alltid fallet för allt han skriver. Hans melodier fångar oftast mitt intresse från starten och de har alltid starka refränger. Han kan sin genre och älskar verkligen musikaler så mycket är säkert.
Så om man vill få sig en dos Bruce Kimmel så är det ingen dum introduktion även om jag personligen föredrar hans musikalfilm från 1976 The First Nudie Musical.

Favvisar:
The Brain from Planet X, The Plan, The World of Tomorrow, Things Are Gonna Be Changing Around Here, All About Men

Kuriosa:
Bruce Kimmel har gjort det mesta inom showbiz.
På sjuttiotalet var han skådespelare och medverkade i ett flertal av den tidens mest populära serier som Gänget och jag, The Partridge Family, M*A*S*H m fl.
Samtidgt skrev han (och medverkade i) ett par scenmusikaler (jag gillar Stages från 1978 där man får följa elever på en scenskola från det de blir antagna tills de tar sin examen, lite som filmen Fame men kom ett par år före den) och både skrev och regisserade och spelade med i filmmusikalerna The First Nudie Musical och The Creature Wasn’t Nice (även känd som både Spaceship och Naked Space för att cash-a in på det faktum att Leslie Nielsen spelade huvudrollen i den och syftar på ett par succéer han var med i Airplane! och Naked Gun).
Han har också skrivit ett flertal romaner, plus två självbiografier.
1993 började han som skivproducent på bolaget Varese Sarabande och där gav han ut ett flertal samlingsplattor  med musikalmusik baserade på olika teman som Shakespeare On Broadway eller efter  kompositörer som The Alan Menken Album, plus castinspelningar, filmmusik samt solistiska album med artister som Petula Clark, Helen Reddy och Liz Callaway.
Så småningom staratde han sitt eget bolag Kritzerland som bland annat specialiserat sig på att re-mastra gamla musikaler och filmsoundtracks och dessutom ge ut obskyra shower på cd. Ofta i väldigt begränsade utgåvor med tillhörande små faktaspäckade häften fyllda av de mest otroliga och roliga uppgifter.
Värt ett besök för den nyfikne: www.kritzerland.com

Han har även medverkat på ett flertal av de skivor han producerat under sin sångarpseudonym Guy Haines och har i det namnet även gett ut ett par soloplattor (som jag har, dessutom signerade av honom – ba lite skryt för my fellow nerds…).
Guy Haines är förresten namnet på mannen Farley Granger spelar i Alfred Hitchcocks film Strangers On A Train.

Videosar:
The Brain From Planet X
En sammanfattning av showen
I Need An Earthman
 Now!
Bad Girl
Brain Tap – Rehearsal
Plan 9 from outer space (trailer)
The First Nudie Musical (trailer)
I Want to Eat Your Face ett musikalnummer ur The Creature Wasn’t Nice, det är Bruce själv som sjunger

<span>%d</span> bloggare gillar detta: