Tag Archives: sex

Dag 350: Taboo

3 Dec

516SG2ESHWL
Taboo (2002)
, West End, drygt 500 föreställningar
Broadway (2003), 100 föreställningar,
London revival (2012), 213 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av Broadwayversionen.
Musik: George O’Dowd (Boy George), Kevan Frost, John Themis & Richie Stevens
Sångtexter: George O’Dowd
Libretto: Mark Davies Markham, kraftigt bearbetad av Charles Busch för Broadway

In my memories, there’s always a mist or, better yet, a heavy fog. Does wonders for the complexion — and the truth…
– Philip Sallon

Föreställningen utspelar sig till stora delar på den legendariska London-nattklubben Taboo som drevs av performanceartisten Leigh Bowery mellan 1985 – 87. Den var själva navet i den sk New Romanticsrörelsen.
På denna klubb får vi möta ett flertal olika figurer, somliga som har funnits i verkligheten och somliga som skapats för denna show.
Bland de verkliga finns Boy George och vi får följa honom från det att han anländer i London tills det att han blir rörelsens största stjärna tillsammans med sin grupp Culture Club. Andra faktiska personer från eran som förekommer är Philip Sallon och Steve Strange (som skulle få en mega hit med Fade To Gray med sin grupp Visage).
På den fiktiva sidan så heter huvudpersonen Billy, han är en aspirerande fotograf som har flytt från småstaden och anlänt till London och det är honom vi får följa när han möter, tar bilder på och sugs in i den brokiga samling av personligheter som frekventerade klubben.

Precis som föreställningen är en blandning av fakta och fiction så är musiken en blandning av existerande hits och nyskrivet. Exempelvis så finns några av Culture Clubs största hits – Do You Really Want To Hurt Me, Church Of The Poison Mind och Karma Chameleon – med.
Jag älskade personligen New Romantics musiken när den var ny så för mig så är det här till största delen helt ljuvligt.
Broadwayversionen känns lite mer polerad och showig än Londonditon som var lite trashigare, råare och kändes mer genuin. Men båda versionerna innehåller en hel del väldigt bra musik.
Tycker dock att första halvan av plattan är intressantare än den andra för där är musiken mer varierad, mot slutet så blir det lite av ett balladträsk med ballad på ballad på ballad.
Me like!

Favvisar:
Freak/Ode To Attention Seekers, Stranger In This World, I ‘ll Have You All, Ich Bin Kunst, Everything Taboo

Kuriosa:
När den amerikanska skådespelerskan och talk show värdinnan Rosie O’Donnell såg showen, som var en stor framgång i London, blev hon så förtjust att hon bestämde sig för att ta showen till Broadway. Hon satsade själv de $10 millioner som behövdes för det.
För att göra den väldigt engelska showen mer begriplig för en amerikansk publik så lät hon pjäsförfattaren Charles Busch bearbeta och till stora delar skriva om librettot. Man bytte också några sånger och skrev ett nytt finalnummer. Den nya finalen användes senare även i London revivaln.
En annan stor skillnad mellan de två versionerna är att i London bestod den andra akten till stor del av en resa till Indien och ett möte med en guru där, den delen är helt struken på Broadway.
Under hela repetitionstiden så rapporterades det i pressen om bråk inom produktionsteamet, mellan skådespelarna och den konstnärliga ledningen. Det fanns skådisar som inte dök upp till förhansvisningarna exempelvis. Bråken var så frekventa och högljudda att många trodde att shown skulle läggas ner innan den ens fått premiär.
Men den fick premiär.
Sågades totalt i pressen.
Hittade inte sin publik.
Las ned efter 100 föreställningar.
Och Rosie förlorade hela sin investering.
Så kan det gå.

Boy George själv medverkade både i London och på Broadway, fast under sin riktiga namn, George O’Dowd. Fast eftersom han var 44 och ganska så fet vid det laget så fick en ung man spela honom som ung och han själv togs sig rollen som Leigh.

I showen så får man intrycket av att Boy George var en av de centrala personligheterna på klubben men i verkligheten så var det väldigt sällsynt att han var där.

London versionen vann en OlivierAward för bästa manliga biroll
Broadway versionen vann en Drama Desk Award för bästa manliga biroll och så fick Euan Morton som spelade Boy George en Theatre World Award för sin insats.

Pressklipp:
London:
… the New Romantics were always about style over substance. This could so easily have been a vanity project, but while there is plenty of narcissism and self loathing on view as the characters flutter too close to the bright lights, get their wings burned and crash so spectacularly to the ground that most wouldn’t get on the guest list to their own funerals, the evening is sufficiently light and witty and so deliciously bitchy and ironic that you cannot help warming to it.

It also has a heart, that rather suggests that Boy George was not just a New Romantic, but is a romantic through and through.
Lyn Gardner, The Guardian

Broadway:
The London-based musical about ’80s pop star Boy George … turns out to be a delightful experience – that is, if you leave after the first act. Those who don’t bail out during intermission will be forced to watch a giddy, goodhearted romp degenerate into a preachy melodrama in which drug abuse, AIDS, gay-bashing and the perils of fame are explored with all the imagination of a TV movie-of-the-week.
Elysa Gardner, USA Today

Aw, look at those frisky, frolicsome creatures up there, in their bright tufted costumes and motley makeup. They sure still are a peppy bunch — leaping, pirouetting, shaking their furry selves to a bouncy Broadway beat. Who would ever have thought that the popular cats of Cats would be restored to us so soon after the end of that musical’s long, long run?
Huh? Oh. Excuse me. I seem to be mixing up my cultural phenonomena from the 1980’s. The revelers to be seen at the beginning of the second act of the embattled Taboo, which limped open last night at the Plymouth Theater, are not the asexual mouse chasers of Andrew Lloyd Webber’s many-lived show. They are the pansexual fame chasers of a club called Taboo, a dressed-up, low-down temple to the holy trinity of sex, drugs and soft rock ‘n’ roll, and the sort of place where good boys and girls go bad real fast. So why do I keep waiting for one of them to step forward and belt out Memory?
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Promo 1
Promo 2
At the Stage Awards
Everything Taboo
Stranger In This World (London)

Dag 330: Lock Up Your Daughters

13 Nov

15233_400426
Lock Up Your Daughters (1959), West End, 328 föreställningar
Musik: Laurie Johnson
Sångtexter: Lionel Bart
Libretto: Bernard Miles baserad på Henry Fieldings pjäs Rape Upon Rape; or, The Justice Caught in His Own Trap från 1730.

En naiv ung flicka som heter Hilaret rymmer från sin överbeskyddande far för att förenas med sin älskade, Kapten Constant. På väg till honom så lyckas hon komma bort från sin kammarjungfru Cloris, en ung dam med betydligt mer kännedom om världen och storstan än Hilaret.
Den vilsna Hilaret drar snabbt till sig uppmärksamheten av en ung viril kvinnotjusare som heter Ramble. När han uppvaktar och försöker förföra henne så slår hon ifrån sig och ropar på hjälp. Detta leder till att både Rumple och hon förs till fängelset där han anklagas för att ha försökt våldta henne.
Den liderlige och korrumperade domaren fattar tycke för den väna Hilaret medan hans konstant småkåta fru blir oerhört intresserad av Rumple.
Samtidigt har även Kapten Constant fängslats även han anklagad för väldtäcktsförsök, i hans fall på Cloris.
Det hela leder till en massa klassiska farssituationer där alla försöker få nån i säng, där det tas fel på identiteter, där skvallerpressen sprider falska rykten för att kunna sälja fler lösnummer och där det springs i dörrar etc etc etc.
Kanske ska tillägga att det förekommer inga våldtäkter alls i hela föreställningen, allt är bara insinuationer, falska anklagelser och missförstånd – precis som det skulle vara i en vågad fars på 1700-talet.

En musikal med rätt så bra om så lite gammaldags musik och med sångtexter som är både småfräcka, skönt anakronistiska, smarta och roliga. Ja, även musiken är anakronistisk med tanke på att allt utspelar sig på 1700-talet och musiken är definitivt 50-tals jazz-, pop- och latinoinspirerad även om man också lyckats pressa in lite barockaktiga inslag.  Denna lätt absurda blandning bidrar till styckets charm.
Det hela är småputtrigt och kul och här finns förvånansvärt många bra sånger för att vara en så pass okänd musikal.
En liten bortglömd pärla som definitivt är värd att återupptäckas.

Favvisar:
It Must Be True, When Does The Ravishing Begin?, Lock Up Your Daughters, There’s A Plot Afoot, I’ll Be There

Kuriosa:
Ordet rape betyder i föreställningen inte bara våldtäkt i den bemärkelsen som vi associerar med ordet idag utan även mer generellt frihetsberövande och sättet som korruptionen fördärvar rättsväsendet.

Som i många engelska farser från 16- och 1700 talen så säger ofta rollens namn ganska mycket om vilket peronlighet den har. Här heter den korrumperade domaren Mr Squeezum, den ärliga domaren Mr Worthy, en lurendrejare heter Dabble, den trogne kaptenen Constant o s v.

Året efter att den här showen hade haft sin premiär så skulle sångtextförfattaren slå igenom stort och inte bara för sina sångtexter. Mannen ifråga hette nämligen Lionel Bart och 1960 kom världssuccén Oliver! (se Dag 291) där han ensam stod för all musik, alla sångtexter samt librettot.

Föreställningen har aldrig spelats på Broadway. Den var på väg dit i början på 60-talet men showen lades ned i Boston. Den lokala myndigheten där ansåg nämligen att en sängkammarscen och 19 av orden som sades i föreställningen var anstötliga och därför stoppade man showen från att spelas. Mannen som fattade beslutet hette Sinnot!

Dag 293: I Love My Wife

24 Sep

61y7kXwRTJL
I Love My Wife (1977), 857 föreställningar
Musik: Cy Coleman
Sångtexter & libretto: Michael Stewart

Alvin och Wally har varit kompisar sen high school, nu gifta, mitt i karriären och i trettioårsåldern så funderar de på att krydda sina sexliv lite. De tänker sig ett litet hustrubyte. När de föreslår detta för sina fruar så är de med på det hela men funderar på om det inte kunde vara ännu mera spännande att testa ett ”menage-a-quatre”.
De bestämmer sig för att julafton är en lämplig dag för det hela. Men när de väl ligger i sängen och ska sätta igång så kommer tveksamheter fram och trots en redig tilldelning av joints för att slappna av och bli mer ”frisinnade” så blir inte så mycket sex.
Men som ett resultat så fördjupas vänskapen paren emellan.

Eftersom det här är en Coleman musikal så finns här en uppsjö av bra musik, det är lite pop, lite jazz, lite country och en hel del Broadway – och så gott som varje låt är en hit.
Här kryllar det av ”bouncy and hummable tunes” och snygga ballader.
Stewarts texter är lagom fräcka men samtidigt både naiva och oskyldiga. Det här ansågs nog som en ganska så snuskig liten show när det begav sig men jag tror inte nån kan ta anstöt av varken temat eller nån av sångtexterna idag.
Sångerna fastnar som klister och jag lyssnar om och om på den här plattan. Jag skäms nästan att jag inte gett den här en chans tidigare för det är definitivt en av de bättre plattorna jag lyssnat på den senaste månaden.
Rekommenderas nått otroligt.

Favvisar:
Hey There, Good Times, Everybody Today is Turning On, Scream, By Threes

Kuriosa:
En av sakerna som var nytt och spännande med denna show var att bandet, på 4 man, var placerade på scen. Alla bandmedlemmar spelade olika roller och interagerade fullt ut med de fyra skådiarna. Dessutom så var de lite av en ”grekisk kör” och kommenterade det som skedde på scen och busade.
De var en så viktig del av showen att de som grupp vann en Drama Desk Award för bästa biroll.

Showen vann 2 Tony Awards: Bästa manliga biroll och bästa regi.
Den vann också 3 Drama Desk Awards: bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll (bandet) och bästa musik.
En Theatre World Award fick den också för bästa kvinnliga huvudroll.

Video:
Broadway show excerpt
Hey There Good Times
The Muppet Show med Leslie Uggams – Hey There, Good Times
By Threes
I Love My Wife – The Musical – Presented by ODTC

Dag 265: Beggar’s Holiday

27 Aug

81P2C6L-C0L._SL1425_
Beggar’s Holiday (1946), 111 föreställningar
Baserar min bedömning på castskivan från den reviderade versionen som spelades i Paris 2012
Musik: Duke Ellington
Sångtexter & libretto: John La Touche, baserad på The Beggar’s Opera (1728) av John Gay

MacHeath, en charmerande tjuv, blir förälskad i Polly Peachum, dottern till Mr Peachum som är ledare för stadens tiggare och ficktjuvar. Mr Peachum gillar inte MacHeath och tänker ange honom till polisen för att på så sätt få belöningen som är utfäst på honom. Men den svartsjuka horan Jenny, som själv är förälskad i MacHeath, hinner före.
I fängelset så faller fångvaktarens dotter för Mac och hjälper honom att fly. Han blir dock tillfångatagen igen och ska avrättas. Men precis innan han skall dö så blir han benådad, släpps fri och kan återvända till sin älskade Polly.

Ungefär så går originalberättelsen men exakt hur den bearbetades för 40-talet vet jag inte för ingenstans står handlingen i denna musikal beskriven.

Tänk vad glad jag var när jag hittade den här plattan i London för bara några veckor sen.
Duke Ellingtons enda Broadwaymusikal, aldrig tidigare utgiven! Yay!
Gissa om jag såg fram emot att sätta på den.
Nu har jag hört den och kan bara konstatera att det här är en fullständig total katastrof!!!!!
Något av det värsta jag nånsin hört.
Det är inte att musiken är dålig – för det är den inte, tvärtom – men solisterna, solisterna. Herregud! Speciellt huvudrollsinnehavaren och initiativtagaren till denna inspelning, David Serero.
Han är en klassiskt utbildad baryton och han vräker på med röstvolym mest hela tiden. Med tanke på att det bara är en liten jazzkvartett som kompar så kan man väl lugnt konstatera att han inte bara är dominerande utan i det närmaste dränker dem med sin röst. Det hade kanske varit okej om jag gillat rösten men… Alltså, den är stor, det är den, men den har också en tendens att hela tiden ligga på gränsen till att bli sur och ibland så sjunger han hjärtskärande falskt. Lägg till det ett vibrato som är enormt och så ”lös” i sin konsistens att den får hans röst att liksom wobbla runt ”all over the place”. Han verkar inte ha nån större kontroll över den och det låter groteskt.
Tyvärr verkar falsksången vara av smittande art för flera av de andra solisterna har också svårt att hålla sina toner rena.

Musikerna är väldigt bra och när det bara är dom så kan man höra att nånstans så finns det en intressant musikal att hitta här men så börjar nån sjunga och… Aaaaaaargh!!!!
Eftersom det här är enda möjligheten att få höra denna försvunna musikal så får jag väl vara tacksam för att den har spelat in men samtidigt så känner jag att Serero gjort partituret en redig otjänst. Det låter bitvis som om hela plattan är ett dåligt skämt, en parodi på musikal.
Övermåttan gräsligt är vad detta är. Håll er undan från den, låt den inte smitta ner er med sin dålighet. Vidrigt!
Jag hoppas att nån annan bestämmer sig för att spela in showen för jag känner att den borde få en värdig inspelning.

Kuriosa:
Handlingen kommer från John Gays klassiska  balladopera Tiggarens Opera från 1728. Samma verk som är förlagan till Weills och Brechts Tolvskillingsoperan från 1928.
Dale Wasserman gjorde en kraftig bearbetning och uppdatering av La Touchs libretto 2004. Resultatet är en betydligt ljusare, lättviktigare och mer optimistiskt version av detta verk än originalet. Det är denna den senare versionen som används i denna inspelning.

En sak som orsakade enorm uppståndelse och kontroverser 1946 var att ensemblen var rasintegrerad och Macheath spelades av en vit man medan hans stora kärlek Polly spelades av en svart kvinna. Sånt gick inte hem så bra på den tiden och varje dag så protesterades det vilt utanför teatern.

Det verkar som mycket av texten i textboken, som kom med cd:n, är översatt via Google translate, för här finns en del underbara felsyftningar och nya spännande grammatiska versioner av det engelska språket.
Men inte bara det, för här hittar man också en hel del faktafel men det ligger väl helt i linje med denna väldigt speciella och udda produktion.

Pressklipp från originalproduktionen:
Mr. Ellington, the hot drum-major, and Mr La Touche, the metronomic word man, have constructed a musical play from the ground up with an eloquent score, brisk ballets, and a cast of dancers and singers who are up to snuff.
Brooks Atkinson, Times

Together, the music and text combine in as felicitous a wedding as the Broadway stage has offered in months. So you will hear in the rather tightly knit score a varied expression of the Ellington-La Touche genius, songs of humor, others of gayety and rhythmic charm, and still others of deepest blue. All in all, a remarkable fusion of talents, creative and performing, culled from among superior white and Negro artists.
Robert Bagar, World-Telegram

Beggar’s Holiday is the most interesting musical since Porgy and Bess. It is so far away from the music.show formula that it often loses track of itself and becomes confusing, but for its score, its cast, its wonderful sets and the imagination with which it has been staged it rates extraordinary consideration.
– John Chapman, Journal-American

Videosar:
Trailer för den nya versionen
Beggar’s Holiday – David Serero – Official Video Clip
I Wanna Be Bad!
No One But You
In the scrimmage of Life
High Lights från Beggar’s Holiday i en Italiensk version från 2008.

Dag 259: Bombshell

21 Aug

613iQzRBthL
Bombshell (2013), spelas fortfarande
Musik: Tom Levitt
Sångtexter & libretto: Julia Houston

Eller egentligen:

Bombshell (2013), musical i tv-serien SMASH (2012/13)
Musik: Marc Shaiman
Sångtexter: Scott Wittman & Marc Shaiman

En biografimusikal om Marilyn Monroe där vi får följa henne från det att hon är en liten flicka som heter Norma Jeane Baker tills hon vid 36 års ålder dör av en överdos. Hennes resa går från att vara en okänd flicka med drömmar till att förvandlas till världens kanske största sexsymbol någonsin.
Vi möter alla männen i hennes liv från agenten som upptäcker henne via hennes första make Joe DiMaggio, hennes andra man Arthur Miller till hennes förhållande med bägge Kennedy bröderna: John F och Robert.

Det här är lite kul, här har vi en tv-serie som handlar om allt som händer i samband med att man ska sätta upp en nyskriven musikal om Marilyn Monroe. Serien läggs ner efter bara 2 säsonger men man samlar ihop alla sånger som figurerar i musikalen i serien och så ger man ut dem på en cd som om det var ett äkta castalbum.
Det finns till och med en slags wikipedia sida med info om Bombshell – the musical.
Så det här är en slags metamusikal.
Och det är en riktigt bra musikal, den skulle inte skämmas för sig på riktigt heller.
Här har vi Broadwaysånger inspirerade av storbandseran och klassiska ”golden age” musikaler, här finns stora svulstiga musikalballader av lite modernare slag och så lite poppigare tongångar som kryddning på det.
Det blir en väldigt dynamisk blandning.
Och skickligt skrivet, för sångerna ska ju inte bara passa in i ”musikalen” utan en del av dem ska också fungera i olika andra dramatiska sammanhang för huvudpersonerna i serien – det kan vara som inre monologer eller för att belysa nått viktigt beslut som ska fattas. Och upphovsmännen har faktiskt lyckats väl med sin uppgift så sångerna fungerar bra både som ”privata” sånger och, tillsammans, som en äkta castinspelning.
Och jag måste säga att jag verkligen gillar’t. Gillar’t mycket.
Den här plattan står sig väl mot nästan allt som kommit från ”the great white way” de senaste åren, så det är en musikal ingen äkta musikalnörd vill missa. Och med grymt bra vokala insatser av bl a Katherine McPhee, Megan Hilty och Bernadette Peters.
Jag skulle med glädje gå och se den om de, mot förmodan nånsin  skulle försöka sätta upp den på riktigt. Det är kanske inte så troligt men jag vet att den kommer att framföras i en konsertversion i höst så man vet ju aldrig…

Favvisar:
Let Me Be Your Star, The 20th Century Fox Mambo, Don’t Say Yes Until I Finish Talking, Let’s Start Tomorrow Night, Our Little Secret, They Just Keep Moving The Line

Kuriosa:
I tv-serien vinner musikalen 4 Tony Awards: bästa musikal, partitur, kvinnliga huvudroll och kostym.
Den vinner också två Outer Critics Circle Awards: bästa libretto och regi (vinsten delas mellan  Tom Levitt för Bombshell och regissören Derek Wills för musikalen Hit List).

Det finns ett par ”riktiga” musikaler som handlar om Marilyn. Bland annat har vi  Marilyn: An American Fable som floppade på Broadway (17 föreställningar) 1983.

Den senaste Marilyn musikalen heter Norma Jeane: The Musical och är fortfarande i utvecklingsfasen men man ska ha några privata provföreställningar med showen i London i september.

Videosar:
Let’s Be Bad!
I Never Met a Wolf Who Didn’t Love to Howl
The 20th Century Fox Mambo
Our Little Secret
Cut, Print..Moving On
They Just Keep Moving The Line

Smash-Bombshell-Playbill      Tumblr_mni3yvIqRh1s33qc8o1_250-1

Dag 241: In Trousers

3 Aug

51N7FBTZH2L
In Trousers (1979), Off-Broadway, 24 föreställningar
Musik, sångtexter & libretto: William Finn

1 Marvin, 3 Ladies & 8 Musicians

Marvin, är gift och har en son.
I denna föreställning så står han inför ett vägval.
Han tänker tillbaka på sin tid i high school och på de viktigaste kvinnorna i hans liv: hans fru, historielärarinnan som han var förälskad i och hans flickvän på gymnasiet.
Han avslöjar också en hemlighet han burit på länge: sexuellt föredrar han att vara med män.
Han känner sig kluven.
Å ena sidan vill han följa det som han känner är hans naturliga läggning men han vill å andra sidan inte rubba det familjeliv han nu lever.
Han försöker komma på om han egentligen är hetero, homo eller bisexuell.
Till sist så tar han ett beslut, han lämnar sin fru för att finna lyckan tillsammans med en man: ”Whizzer” Brown.

Jag diggar William Finn och hans musik otroligt mycket. Han är utan tvekan en av de mest originella och spännande musikalkompositörer som kom fram under 80-talet. Han har kanske inte blivit särskild känd men hans verk är absolut värda att leta upp.
In Trousers är hans debutmusikal. Och verket är typisk ”Finn-sk”, man känner igen hans stil direkt. Den liknar inte någon annans.
Hans musik är inte alltid lättlyssnad men den är oavbrutet intressant och tar med en på spännande små resor.
Hans sångtexter är även de väldigt speciella, fyllda som de är av konstiga och intressanta ordvändningar och en väldigt speciell humor.
De vokala arren och harmonierna i denna show är sanslösa, överraskande och ibland otroligt komplicerade. Nått som också kännetecknar en Finn-musikal.
Han har skrivit bättre verk -både innehållsmässigt och musikaliskt- än det här men det är alltid kul att få höra en väldigt speciell musikalröst i början av sin karriär. Och i denna show finns redan allt det som gör honom så intressant och spännande som kompositör.
Det här är definitivt inte för alla smaker men jag gillar det nått otroligt.
Rekommenderas.

Favvisar:
How Marvin Eats His Breakfast, Marvin Takes a Victory Shower, Whizzer Going Down, High School Ladies at 5:00 / The Rape of Miss Goldberg by Marvin, Set Those Sails

Kuriosa:
Detta är den första delen i den s k ”Marvin” trilogin. De övriga två är March of the Falsettos (1981) och Falsettoland (1990).

Pressklipp om originalet:
These exploits…are set to music– funny, bouncy, cleverly constructed music…it galvanizes whatever it touches. Finn’s lyrics are even more cause for celebration. Densely packed with off the wall wit, these compact poems are tough little cookies that speak knowingly of the ups and downs of modern urban life.
– The New York Post

Press från Chicagopremiären 2005:
It’s a stream of consciousness song cycle in which Marvin awakens in bed one morning to assess his unusual and not-entirely-complete journey from adolescence to manhood.

It’s a wickedly funny, highly irreverent piece in its exploration of emerging sexuality.

It has the uninhibited, Saturday Night Live-like tone of late 1970s humor in which any topic and behavior is fair game. Marvin attempting to seduce Miss Goldberg after class? Singing about oral sex with his new male lover Whizzer to his wife of 10 years? You bet.
-John Olson, http://www.talkinbroadway.com

Videosar:
How Marvin Eats His Breakfast
Set Those Sails
In Trousers trailer för Egads! Theatre’s version som gick 2011 sedan
Some Show Clips från samma föreställning

Dag 239: Naked Boys Singing!

1 Aug

Blandade Musicals
Naked Boys Singing! (1998), över 3000 föreställningar
Musik, sångtexter & sketcher: Shelley Markham, David Pevsner, Mark Savage, Rayme Sciaroni, Mark Winkler, Marie Cain, Binyumen (Ben) Schaechter, Bruce Vilanch

Det här är precis vad titeln säger: nakna män som sjunger.
Det är en revy som gått Off-Broadweay i över 13 år. Och även spelats i många andra länder som Brasilien, Australien och till och med i vårt grannland Norge!

Föreställningen hyllar den manliga anatomin.
Den handlar också om hur det är att vara och leva som gay. Från ofrivilliga erektioner i duschen efter skolgympan, via kroppsdyrkan, olika udda yrken (nakenstädare eller porrstjärna exempelvis) till jakten efter kärlek och att sörja en avliden partner.
Det här är roligt, gripande och mycket tror jag nog att många kan känna igen sig i.

Sångerna är förvånansvärt catch-iga och även flera av texterna är bra.
Inga odödliga klassiker kanske (eller, jo, det finns en eller annan låt som nog kan få ett liv efter det att showen lagts ner för gott) men definitivt kul för stunden och värda en genomlyssning.
Och akta er, en del av sångerna sätter sig på hjärnan. Själv så nynnar jag glatt på I’m a perky little pornstar medan jag går på stan och handlar…

Favvisar:
Gratuitios nudety, The bliss of a Briz, Fight the urge, I’m a perky little pornstar

Pressklipp (om originalet):
You go in wondering how many numbers they can dream up in which nudity is appropriate and marvel at their ingenuity.
– Rex Reed, The New York Observer

This is illegitimate theater that’s really good, clean -if adult -fun.
– David Kaufman, New York Daily News

(om filmversionen som kom 2007):
In Naked Boys Singing! 10 grown men (including one natural redhead) go full monty while belting out show tunes and high-kicking like muscular Rockettes. The show’s injury log must make for very colorful reading.

Naked Boys Singing!, with its complete lack of sleaze, is more likely to have you pondering the cast members’ skin care routines than their vital statistics. And though stage shows are always best experienced in their natural habitat, few will benefit as much as this one from the eventual consolations of “pause” and “zoom.”
– Jeannette Catsoulis, The New York Times

En ny recension efter att den gått 12 år Off-Broadway:
This once radical gay show has transformed into a friendly, off Broadway commercial staple aimed at straight women.

The same audience the show was originally intended for is probably the least likely to enjoy what it is today.
To its credit, the show does spend time dealing with the issues that gay people deal with. Fight the Urge is about the difficulty young gay men face while trying to hide their attraction in the locker room, and the two-parter Window to Window portrays two lonely neighbors longing for each other from afar. However, the song I most anticipated after reading the reviews from 1999 never happened; Kris, Look What You’ve Missed was a reverse strip that portrayed a gay man lamenting the loss of his partner to AIDS as he went through his morning routine of getting dressed. The producers have probably cut this number in order to keep the mood light, probably to avoid bringing down the women in the audience who are having their last big night out before they begin their married lives. The irony to me, though, is kind of painful: in 2011, it is cool to be gay-friendly, but contemplating the tougher gay issues could be enough to ruin your night, so let’s just avoid the subject altogether.
– Weston Clay, http://www.theasy.com

Videosar:
Från rep
Press från Australiensiska uppsättningen
Perky Little Porn Star
Robert Mitchum
Naked Boys Singing Mexico
Naked Boys Singing! Official Trailer

12naked600

Dag 222: Tenderloin

15 Jul

4129BQX64TL
Tenderloin (1960), 216 föreställningar
Baserar min bedömning på New York City Center’s Encores! konsertversion från 2000
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Libretto: George Abbott & Jerome Weidman baserad på boken Tenderloin (1959) av Samuel Hopkins Adams i sin tur inspirerad av pastor Parkhursts försök att rensa upp Tenderloindistriktet i New York kring förra sekelskiftet.

I New York, på 1890-talet, finns ett distrikt på Manhattans västra sida som är ökänd för sin prostitution. Den kallas för The Tenderloin.
Moralens väktare, Pastor Brock, har bestämt sig för att han ska lyckas med att stänga ner detta Sodom och Gomorra.
Till sin hjälp har han en ung, snygg journalist som heter Tommy, som även jobbar deltid som sångare på en av Tenderloinområdets barer och är väldigt populär bland områdets ”damer”.
Vad Brock inte vet om är att Tommy är i maskopi med en korrumperad polis. Dessa två sätter dit pastorn med hjälp av manipulerade, ”skandalösa” fotografier med honom i komprometterande situationer. Brock arresteras.
Men när det väl är dags för rättegången mot pastorn så har Tommy fått dåligt samvete och han berättar sanningen om de ”fixade” fotografierna. Detta leder till att pastorn frikänns och man börjar sätta igång att rensa upp i ”träsket”.
Men Pastor Brock stannar inte kvar och njuter av sin seger. O nej, han har redan givit sig av mot ett nytt syndens näste, denna gång i Detroit.

Det här är en härlig musikal. Starkt inspirerad av den typen av sånger som sjöngs kring förra sekelskiftet, så här finns både tragiska skillingtryck och music-hallsånger uppblandade med svängiga Broadwaytoner av bästa slag.
Jag blir alldeles till mig av det här.
Otroligt svepande och catch-ig musik, strålande roliga texter och ett smittande glatt humör kännetecknar denna show.
En show som kan pigga upp även den suraste bland oss.
Tyvärr så är det ingen större skillnad på denna inspelning jämfört med originalcasten från 1960. Vi får lite, lite mer musik, bättre ljud, en större orkester och ett par snäpp dialog mer här men inte mycket mer. Vilket känns snålt, för idag så kan man få plats med betydligt mer på en cd än de 51 minuter vi bjuds på. Och det fanns att ta av – vi kunde ha fått några av de strukna sångerna eller dansarren till exempel.
Men oavsett det, en härlig liten show är det och jag kan varmt rekommendera den i bägge versionerna.

Favvisar:
Little Old New York, The Picture Of Happiness, How The Money Changes Hands, Artificial Flowers, Good Clean Fun

Kuriosa:
De musikaliska upphovsmännen till den här showen skulle ett par år senare skriva en av de mest älskade och spelade av alla musikaler, nämligen Spelman på taket.

Pressklipp:
George Abbot has whomped another whopper of a musical. I was completely Abbotizes in song, dance and, merriment.
– Fred Aston, World-Telegram & Sun

Robert Griffith and Harold Prince have been leading the song-and-dance circuit with five straight hits, but they finally struck out.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Tenderloin is the most serious comedy I ever saw. It begins with a hymn in a Park Avenue church, and thereafter gets soberer and soberer and soberer.
Mastermind George Abbot has let someone talk him into applying his magic to an unaccountably dour documentary. Hurrah and everything for good, clean fun, but where is it?
– Walter Kerr, Herald Tribune

The trouble with the play is that it is very difficult to have so much fun with vice and corruption and debauchery and then make a monumentof the guy who is going to break it all up.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
Little Old New York
Chita Rivera – Little Ol’ New York
The Picture Of Happiness
Artificial Flowers

Dag 203: Illya Darling

26 Jun

51OxuxCY5OL
Illya Darling (1967), 320 föreställningar
Musik: Manos Hadjidakis
Sångtexter: Joe Darion
Libretto: Jules Dassin baserad på hans film Aldrig på en söndag från 1960

Homer Trakien, en ganska så självgod amerikansk lärare, kommer till den grekiska hamnstaden Piraeus. Där träffar han en lokal prostituerad vid namn Illya. Hon är en sorglös fri själ som bara ligger med män som hon gillar och hon anpassar sitt pris beroende på kunden och utan inblandning av den lokale hallicken.
Homer faller för henne och bestämmer sig för att lära henne allt om konst och klassikerna och på så sätt hjälpa henne att bli en kultiverad kvinna och få henne att överge sina vänner och lämna det liv hon nu lever – trots att det är det liv hon älskar att leva…
Men hans plan kommer inte att göra nån av dem lyckligare.

Gillar du bouzouki så är detta musikalen för dig. För det är det absolut mest dominerande instrumentet här.
Om du inte gillar bouzouki så håll dig undan.
Detta är i alla plan en väldigt grekisk musikal: den utspelar sig i Grekland, musiken är skriven av en grekisk kompositör och den har en grekisk filmstjärna i huvudrollen.
Och just den grekiska tonen i den är det bästa med showen och det som gör att den sticker ut från floden av mediokra musikaler. För det är en medioker musikal.
Musiken är ganska så repetitiv, antingen anonyma dansvänliga uptempo låtar eller anonyma ballader. Och flera av dem låter förvillande lika varandra. Det hjälper inte att man ibland bryter bousoukimattan med lite jazzigare inslag. Till och med hitsången från filmen Never On Sunday –Ta Paidia Tou Peiraia– är trist här.
Melina Mercouri har en sån där hes, sensuell men ganska entonig röst, tänk Marlene Dietrich, som kan bli rätt så enformigt att lyssna på i längden och här känns den dessutom väldigt trött och är bitvis helt otroligt raspig.
Det här är en kuriositet som är kul att lyssna på en gång eller två men den kommer nog inte att plockas fram allt för ofta.

Favvisar:
Piraeus My Love, I’ll Never Lay Down Anymore,  Taverna Dance, Ya Chara

Kuriosa:
Manos Hadjidakis som skrev musiken till denna musikal skrev också musiken till originalfilmen och han vann en Oscar för sången Ta Paidia Tou Peiraia.

Förutom Melina så togs även Titos Vandis och Despo med från filmen till Broadwayscenen.

Det ryktas om att Stephen Sondheim i hemlighet kallades in för att pilla lite på sångtexterna.

Cyd Charisse tog över Melinas roll i turnéversionen.

Cd:n innehåller två sånger mer än lpversionen. Dessa -Po, Po, Po och Birthday Song- hittades när man gick igenom alla band från inspelningssejouren.
Av nån anledning så hade man kastat om ordningen på sångerna på lp:n men om ni lyssnar på cd:n så får ni dem i samma ordning som de framfördes på scen.

Pressklipp:
While it has what can be reasonably described as music and lyrics, it is in practically no way musical theatre. This might imply book trouble, but the trouble with Illya goes deeper than its book (which, as it happens. is perfectly dreadful).

While a musical is a blend of many contributions, there must be one person running it and that person – usually the director – should be able to lead. Dassin apparently was too unaware of musical theatre to provide much leadership, having trouble enough writing a plausible book. Illya Darling tells a story that is almost impressively idiotic. Miss Mercouri has a deep and weak voice, but it is a true one and she sings nicely enough although it is difficult to understand her lyrics (perhaps just as well since Joe Darion’s, when understandeble, are pretty foolish).
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I think they’ve made a slight mistake. They’ve left the show in Detroit, or wherever it was last warming up, and brought in the publicity stills. There they all are, glossy and frozen, staring at us like billboards from the stage of the Mark Helliger*.

Illya Darling, inadvertently and unluckily, makes movies seem better than ever.
-Walter Kerr, Times
*Broadway teatern där den spelades.

The little, low-budget movie has been made over into a big, expensive Broadway show, with music and dances added, but with other elements, including its original charm, missing.
Herbert Kupferberg, World Journal Tribune

Illya Darling  rests on the premise that Melina Mercouri is irresistible. Even if one accepts this highly unlikely premise, this is a tasteless, heavy-handed show beyond anyone’s capacity to bring to life.
– Edwin Newman, WNBC-TV

…it is a fact that any commercial success this new musical may have depends largely upon public interest in its Greek star. Tuesday night’s arrival at the Mark Hellinger Theatre lacks solid, over-all appeal, so the international repuation of Miss Mercouri as a movie star with a tremendous sex image and a volatile acting style is really on the line…
– Jack Gaver, St. Petersburg Times

Videosar:
Utdrag ur Illya Darling (obs snutten startar på 2:41 och pågår till 10:50)
Den Oscarvinnande Ta Paidia Tou Peiraia från filmen
Trailer till filmen

Dag 206: Can Heironymus Merkin Ever Forget Mercy Humppe and Find True Happiness?

25 Jun

3
Can Heironymus Merkin Ever Forget Mercy Humppe and Find True Happiness? (1969), Filmmusikal
Musik: Anthony Newley
Sångtexter: Anthony Newley & Herbert Kretzmer
Manus: Anthony Newley & Herman Raucher

Heironymus Merkin, en framgångsrik sångare och entertainer, har just fyllt fyrtio och han inser att halva livet har gått.
Han står på en strand tillsammans med sin mor och sina två barn och börjar för dem berätta om sitt liv och hur han kom att bli den han blev.
Vi får reda på att han som barn hade två ambitioner:
1. Att lyckas inom showbiz.
Och 2. Att älska med så många kvinnor som det överhuvudtaget är möjligt.
Med den andra ambitionen får han hjälp av Goodtime Eddie Filth, en av djävulens glada demoner, och lite av en hallickarnas hallick.
Trots att han snart är både rik, framgångsrik och omgiven av kvinnor så kan han inte känna sig lycklig. Hans konstanta erövrande av kvinnor gör att inga förhållanden kan hålla och de två kvinnorna han faktiskt gifter sig med, skiljer sig snabbt från honom.
Den enda kvinna han bara inte kan glömma är den oskuldsfulla Mercy Humppe.
Allt detta berättar han för dem som står på stranden med honom. Fast där finns inte bara mamman och barnen utan även ett filmteam som tycker att han håller på och snackar för mycket och för länge och som vill att han ska komma på ett lämpligt lyckligt slut och det å det snaraste.
Även ett par filmkritiker lämnar sarkastiska kommentarer om vad som är fel med den här filmen i voice over och så finns det en ”närvaro” en man i vit kostym som dyker upp när nån föds eller dör och drar en massa dåliga skämt…

Anthoney Newley är duktig på att skriva låtar som både kan klibba sig fast i ditt minne och även, vid tillfälle, beröra dig på ett emotionellt plan.
Den här gången har han dock bara lyckats med att skriva några halvdana, hyfsat trallvänliga låtar.
Jag känner dock genast igen att det här är en musikal skriven av Newley. Men mest beror det på att jag tycker mig känna igen allt – de låter nämligen som ganska svaga kopior på sånt han själv skrivit framgångsrikare versioner av tidigare.
Det är fortfarande kul låtar, rent musikmässigt, men det känns lite som att han gått på rutin till största delen här.
Den här gången har han haft hjälp med sångtexterna, av  Herbert Kretzmer som nog är mest känd för sina engelska sångtexter till Les Miz.
Jag vet inte om de samarbetade på de här sångerna eller om Kretzmer kom med i bilden för att rädda Newleys egna försök eller om Newley vill ”fördjupa” Kretzmers texter. Spelar ingen roll för texterna är fruktansvärda. Inte bara så kryllar det av urusla nödrim, dessutom är de sååååå djupa – NOT!  Speciellt två av balladerna har texter som är nästintill olidliga att lyssna på.
Om man kan stå ut med de textliga pekoralen så finns det en del kul låtar att hämta här, trots allt.  Förvänta er inga mästerverk utan bara några halvkul barn av sin tid skapade av en kompositör med ett enormt ego.

Favvisar:
If All The World’s A Stage, Oh, What A Son Of A Bitch I Am, Once Upon A Time, When You Gotta Go

Kuriosa:
Förutom massor av sång och dansnummer så förekommer det så mycket sex i filmen att den fick en ”X-rating” när det hade sin premiär. Detta är normalt reserverat för rena porrfilmer och eftersom de flesta amerikanska dagstidningar inte tar in annonser för såna filmer så klippte man lite i den för att få ner ratingen till ett ”R”.

Nepotismen frodades i castingen av denna film, exempelvis så spelades barnen i filmen av Anthoney Newleys egna barn, hans andra fru i filmen var hans andra fru i verkligheten etc.

Anthony skrev inte bara musiken, var medförfattare till både sångtexterna och manuset utan han producerade även filmen, regiserade den och spelade självklart huvudrollen också.

Jag älskar de övertydliga och ganska så hysteriska namn personerna i hans liv har:
Mannen som får honom att satsa på showbiz heter Limelight i efternamn.
Djävulsfiguren heter Goodtime Eddie Filth
Och kvinnorna i hans liv heter bl a:
Polyester Poontang
Mercy Humppe
Maidenhead Fern
Trampolena Whambang
Filigree Fondle

Pressklipp:
It is strange, wonderful, original, and not quite successful. It is just about the first attempt in English to make the sort of personal film Fellini and Godard have been experimenting with in their very different ways. It is not as great as 8 1/2 but it has the same honesty and self-mocking quality.

But what also emerges, on reflection, is a movie that sags under the weight of too much invention, rather than too little. The miracle is that Newley is able to keep all the pieces somehow related, and to get them to add up to a statement, or at least a feeling, about the nature of life. The result may be more of a juggling feat than a directorial triumph, but it’s a good act while it’s onstage
– Roger Ebert, känd filmkritiker

Newley leaves no psychedelic/art film cliche unturned, and circus sets, Sgt. Pepper costumes, obtrusive symbols, gratuitous nudity, and, of course, stock footage, all make their requisite appearances. He also treats his audience to multiple metafictional interruptions, which increase in frequency as the film progresses. We have Heironymus telling the story of his life to his children, an off-screen narrator interrupting with deliberately pompous commentary, and the movie’s producers, writers, and critics barging in to condemn and question the oddness of it all.

The rest is a cheesily-acted ego/acid-trip about a fairly dull cad. Certain bizarre features give it a kind of ”road accident” appeal, but really, there are better ways to get your kicks.

You probably won’t find true happiness, but you’ll be happier than you would be watching ”Can Heironymus…?”
– Jeff DeLuzio,bmn.com (bad movie night.com)

Videosar:
Princess Trampolina
Chalk and Cheese med Joan Collins
Intros of Death and the Devil
Trailern

%d bloggare gillar detta: