Nr 457: Reefer Madness! (1998)

Reefer Madness!
1998: Los Angeles
2001: Off-Broadway
2005: Tv-version
2009: London

Music: Dan Studney
Lyrics: Kevin Murphy
Book: Kevin Murphy based on the 1936 film Reefer Madness

Creeping like a communist it’s knocking at our doors
Turning all our children into hooligans and whores
Voraciously devouring the way things are today
Savagely deflowering the good ol’ USA
It’s… Reefer madness! Reefer madness!

As the play opens, an evangelical lecturer addresses an audience which is supposedly composed of concerned parents. His goal is to warn them of a new menace that is sweeping the nation, a leafy green assassin ready to ensnare and seduce the youth and drag them down into a life of sin: marijuana.
He starts to tell the true story of the Harper Affair: 15 year old Jimmy Harper, was a fine, upstanding, clean-cut, All-American boy whose life fell apart because of the evil reefer. Jimmy was a good kid, with a bright future ahead of him. He had a sweetheart whom he loved, the wholesome and sweet Mary Lane. But when Jimmy is tricked into taking his first puff of reefer, his life quickly spirals downward. He begins to neglect his family, his schoolwork, even Mary, in order to spend all his time smoking at the Reefer Den. His addiction leads him to evil jazz music, dance, debauchery, sin, theft, violence and, eventually, murder. Along the way he also meets Jesus, the devil, some zombies, a cannibalistic, constant giggling manic dope fiend, an angel, some overly friendly inmates at the local penetentuary who just want to take a shower with him and a surprise visit from president Franklin D. Roosevelt…
On top of all that he also finds time to recite a little Shakespeare!
What’s not to like?
It’s a musical filled with camp, hilarity, mayhem, and madness.

Detta är en riktigt underhållande och grymt kul musikal med smittande musik. Jag är oerhört förtjust i den och har lite svårt att fatta att den inte har blivit kult. När den spelades i Los Angeles i originaluppsättningen så blev det lite ”Rocky Horror” varning på den för folk såg föreställningen om och om igen och klädde ut sig till sina favvofigurer och lärde sig replikerna etc. 
Men i New York så las den ner rätt fort och filmversionen är nog relativt bortglömd. Men om ni kan hitta DVDn så köp den direkt. Ni får en galen musikal med stora shownummer, catchiga låtar, absurd och garanterat icke-PK handling, ”over the top” skådespeleri från väldigt bra skådisar, lite sex, lite våld och ni får, som bonus, även originalfilmen från 1936 som musikalen är baserad på. 

Musiken är en blandning av rock, swing, jazz, gospell och musikalpasticher. Det finns några stora skillnader mellan scenversionens musik och den i filmen, man bytte bl a ut några sånger och skrev om andra. Men jag gillar bägge versionerna.

Kuriosa:
The film from 1936 was originally made as Tell Your Children and sometimes titled as The Burning Question, Dope Addict, Doped Youth, and Love Madness but is best known as Reefer Madness.
Originally the film was produced as a warning to parents about the use of cannabis, the film was later recut by Dwain Esper and gained notoriety as an education-exploitation film, the typically low-budget genre known for excessively hyping trends and news through lurid and trashy scenes intended to be more entertaining than enlightening. Over the years, some of these films have been artistic or revolutionary enough to become culturally significant, such as Night of the Living Dead. However, Reefer Madness has been declared the worst film ever made; Leonard Maltin gave it zero out of four stars, calling it “the granddaddy of all ‘worst’ movies.”

Christian Campbell som spelar Jimmy i filmen spelade samma roll redan i originaluppsättningen i Los Angeles.
Han är storebror till Neve Campbell som spelade huvudrollen i alla 4 Screamfilmerna. Hon är också med i denna musikalfilm. Man tyckte det var så kul att kunna ha med bägge syskonen i filmen att man skrev om en av rollerna så man kunde casta henne i den. 

Videosar:
Trailer for the original 1936 Reefer Madness film.
Trailer for the movie musical Reefer Madness from 2005
Title song with Alan Cumming
Little Mary Sunshine with Kristen Bell
Listen To Jesus Jimmy
Jimmy Takes a Hit/The Orgy
The Truth – Finale

   
Filmaffisch.

 

Nr 367: Two Gentlemen Of Verona

Two Gentlemen Of Verona (1971), 614 performances
Music: Galt MacDermot
Lyrics: John Guare
Book: John Guare & Mel Shapiro, baserad på William Shakespeares pjäs Two Gentlemen Of Verona (Två Gentlemän från Verona alt Två Ungherrar i Verona, beroende på översättning), exakt när den skrevs är okänt, men man bedömer dess tillkomst till omkring 1591-94

Lifelong friends Proteus and Valentine leave their rural hometown to experience life in urban Milan. Valentine falls in love with Sylvia, whose father has betrothed her against her will to the wealthy but undesirable Thurio, and plots to win her hand. Disregarding his loyalty to Valentine and Julia, his sweetheart back home, Proteus also sets his sights on Sylvia. He plans to expose his friend’s intentions to her father, have Valentine banished from Milan, and claim her for himself.

Ta en dos var av soul-, funk-, pop- och rockmusik, släng in en skvätt country, lite calypso, nån sambatakt, en droppe reggea, några uns operettpastich, en doft av 30-tal och så krydda med lite ”Bond-temat”, blanda allt ordentligt och, vips, så har du en ”hip”, ”fräck” och ”with it” musikal av typsikt tidigt 70-tals slag.
Och tycker man att det låter väääldigt mycket Hair om den så är det inte så konstigt eftersom det är samma kompositör till bägge verken: Galt MacDermot. Men melodierna är inte lika starka eller ”catch-iga” här, flera känns mer som Hair-rejects eller som sämre kopior av den musikalens hits. Fast jag tror nog att de flesta kan hitta åtminstone nån låt som fastnar för med inte mindre än 37 olika spår att välja mellan (det är en dubbel lp) så finns här nått för alla. Men kanske just det att musiken spretar så åt alla möjliga olika håll gör att åtminstone jag aldrig riktigt fastnat för showen. Gång på gång sätter jag på den och försöker ge mig hän och ge den en chans men gång på gång så tröttnar jag och vill bara stänga av. Inte så att musiken är dålig men den känns inte så hiskeligt bra heller. Många låtar känns väldigt lika varann och de flyter liksom ihop till en enda långa ljudmatta av (till största delen) mellantempo låtar. Och jäklar vad den har åldrats och inte på ett bra sätt.

Mina favvisar:
Calla Lily Lady, Symphony, Where’s North, Hot Lover, Love Me, Finale: Love Has Driven Me Insane/I Love My Father

Kuriosa:
Den här föreställningen började sitt liv som en av New York Shakespeare Festivals gratis föreställningar i Central Park i New York sommaren 1971 men föreställningen blev så populär och uppskattad att man bestämde sig för att ge den en chans på Broadway också.

Den  slog föreställningar som Grease och Follies och vann både Tony– och Drama Desk awarden som det årets bästa musikal.
Priser den fått:
2 Tony Awards: årets bästa musikal och bästa libretto.
8 Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter, libretto, manliga och kvinnliga huvudroller, kostymer, koreografi och regi.
Dessutom en Theatre World Award för bästa kvinnliga skådespelare.

Raul Julia, som spelade Proteus (den ena gentlemannen), blev nominerad för en Tony för sin insats och vann Drama Desk Awarden. Han skulle komma att kreera rollen som Guido Contini i Maury Yestons musikal Nine från  1982. Dessutom var han en fantastisk Gomez Addams i  de två filmerna om familjen Addams som kom i början av 90-talet.

Pjäsen som musikalen är baserad på är ett av Shakespeares tidigaste verk, många hävdar till och med att det var hans första spelade verk.

Man vet att man har att göra med en musikal  från det sena 60-talet eller tidiga 70-talet när man på omslaget kan få se två damer som visar brösten. Förvisso i stiliserad form men med tanke på amerikanarna och deras extrema rädsla för nakenhet i offentliga medier så är det här enormt. Men så var det under en kort period i det stora landet i väst, man blev inte chockad eller upprörd ifall man skymtade en liten tutte här och där, till och med i barntillåtna filmer kunde man få se lite (typ i Can’t Stop The Music). Ah, those were the days…
Fast nu läste jag precis  i en bok att det jag trodde var stiliserade bröstvårtor i själva verket ska vara stiliserade och strategiskt placerade tårar… Fan trot, jag misstänker att det är en efterkonstruktion, men jag låter var och en som tittar på bilden själv få bestämma vad hen ser…

Pressklipp:
Who says you can’t do Shakespeare on Broadway? Joseph Papp and his New York Shakespeare Festival have found the lovliest way possible.
– Douglas Watts, Daily News

Rubrik: Simply Carefree, Simply Wonderful
… you feel Shakespeare would grasp his way of putting it, and not mind the rock or Latin-American beats. As a result it is easy for the entertainment to move either way – into now or into iambic pentameter. After Shakespeare’s, Guare’s contribution to the festivities may be the greatest.
– Walter Kerr, Times

Here is a show with the size of physique and spirit to fill a big stage (and house) while doing it in a fresh way. It has energy, wit and originality.
Om Raul Julias komiska talang: He can do more with a pair of steel-rimmed glasses than most actors can do with four years of acting lessons.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I had a great time. I only wish that it had been three or four gentlemen instead of two.
– Clive Barnes, Times

Videosar:
Who is Sylvia?
Night Letter
Where’s North?
A song medley från en repetion
Från Broadway.coms reportage om 2005 års sommarteaterversion
What a Nice Idea

Dag 295: The Fantasticks

The Fantasticks (1960), Off-Broadway, 17 162 föreställningar!!!!!!!
Musik: Harvey Schmidt
Sångtexter & libretto: Tom Jones, baserad på Les Romanesques (1894) av Edmond Rostand som i sin tur inspirerades av olika delar från berättelsen om Pyramus and Thisbe, Shakespeare’s Romeo and Juliet, A Midsummer Night’s Dream samt Donizettis L’elisir d’amore.

Två grannar vill att deras barn, Luisa och Matt, ska bli förälskade i varandra.
De låtsas därför bli bittra fiender. De tänker att om ungdomarna inte längre får ungås så kommer de att bli mer intresserade av varandra och det kommer att leda till kärlek. För att säkerställa att allt ska gå som de planerat så anlitar de El Gallo och hans teatergrupp för att de ska ”kidnappa” Luisa så Matt ska kunna rädda henne och bli hjälte.
Så sker och det leder till att Matt och Luisa blir djupt förälskade i varandra.
Men när de får reda på att allt var planerat av deras fäder så dör deras kärlek och de lämnar varandra och beger sig ut i världen – var för sig.
Efter att ha upplevt världen och sett dess mindre attraktiva sidor så återvänder de hem. Nu blir de förälskade på riktigt och det utan inblandning av några manipulerande fäder.

Ännu en liten men ack så charmig show.
En liten ensemble, en samling bra sånger och ett ackompanjemang skrivet för 2 pianon. Den perfekta showen för ett litet teatersällskap.
Till den här castinspelningen (med originalensemblen) har man lagt till ett par instrument för att ge ett fylligare ljud.
Hitsången Try To Remember har jag alltid tyckt varit lite småtrist och jag trodde att den var representativ för showen men det är den inte, det hörde jag genast när den underbara overtyren satte igång. Här har vi skönt jazziga låtar, valser, en hel del ”show” låtar och flera komiska nummer. En väldigt skön blandning.
Jag har sett en svensk version av showen och även filmversionen och kan väl säga att själva handlingen har åldrats en hel del men musiken är fortfarande väl värd ett besök.

Favvisar:
Overture, It Depends On What You Pay, This Plum Is Too Ripe, Plant A Radish

Kuriosa:
Originaluppsättningen spelades 42 år på raken och är den musikal som spelats längst i världen, men eftersom den spelades på en liten teater Off-Broadway så nämns den inte alltid då man pratar rekordshower.
För er som argumenterar om rekord så kan jag meddela att den musikal som spelats längst på Broadway är The Phantom of the Opera.
Den musikal som spelats längst på the West End är Les Miserables (den kom året innan Phantom).

Föreställningen är extremt populär bland små regionala teatergrupper, amatörsällskap och skolor i USA, ca 250 olika uppsättningar görs varje år.

En revival av showen hade sin premiär Off-Broadway 2006. Om man slår ihop antalet föreställningar den spelats med originalets antal så är den nu upp i över 20 000 föreställningar!

You can get the rape emphatic.
You can get the rape polite.
You can get the rape with Indians:
A very charming sight.
You can get the rape on horseback;
They’ll all say it’s new and gay.
So you see the sort of rape
Depends on what you pay.
Från sången It Depends On What You Pay. Den här texten kan verka väldigt grotesk och olämplig idag men det beror på att vi numera enbart förknippar ordet ”rape” med våldtäkt men från början stod det för våldsamt bortförande och i denna sång så är det den betydelsen man menar. Se handlingen ovan.

Pressklipp:
Although it is ungrateful to say so, two acts are one too many to sustain the delightful tone of the first. After the intermission, the mood is never quite so luminous and gay.
…
Perhaps The Fantasticks is by nature the sort of thing that loses magic the longer it endures. Any sign of effort diminishes it. But for the space of one act it is delightful. The music, played on piano and harp, has grace and humor. All the actors are thoroughbreds.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Videosar:
The Fantasticks (1995) Trailer
En annan trailer
Jerry Orbach – Try to Remember
Soon It’s Gonna Rain
The Fantasticks at Arena Stage

 

Dag 200: The Brain From Planet X

The Brain From Planet X (2006), Los Angeles Cast
Musik & sångtexter: Bruce Kimmel
Libretto: David Wechter & Bruce Kimmel

Det är dags för åter en rymdinvation av jorden, denna gång i musikalform.
Intrigen följer samma mönster som hundratals extremt lågbudgeterade filmer från femtiotalet.
Det är 1958 och en enorm hjärna från planeten X har tillsammans med sina två assistenter anlänt till jorden.
Deras mål?
Att erövra jorden naturligtvis och de startar sin erövring i San Fernando dalen. Tanken är att de ska utgå från den fantastiska och nya planen: plan tio.*
Som brukligt i den här typen av berättelser så är detaljerna i planen ganska luddiga men det förekommer en ”dödsstråle” naturligtvis.
Alla klichéerna finns med: billiga kulisser, en totalt seriös och allvarlig berättare som förklarar att detta vi får se har hänt på riktigt, kraftigt överspelande skådespelare, stereotypiska könsroller, en stridspitt till general som vill spränga rymdvarelserna från jordens yta med hjälp av atomvapen, en döende men smart gammal professor, kåta tonåringar, trummande beatnicks, en charmigt virrig uppfinnare och fantastiska drömmar om hur underbar framtiden (läs 80-talet) kommer att bli med flygande bilar, kolonier på månen etc. Plus saker som man kanske inte räknat med, som en steppande hjärna….
Och självklart så stoppas invasionen, den här gången tack vara att den kvinnliga rymdassistenten upptäcker sex och den andre upptäcker att han är gay och öppnar en blomsterbutik i West Hollywood…

*En klar referens till den klassiska kultfilmen Plan Nine From Outer Space från 1956. Hela musikalen kryllar självklart av referenser till liknande klassiska sci-fi/kalkonrullar från femtiotalet

Det här är ganska så kul. Inte hellyckat men ganska kul.
Sångerna är enkla men samtidigt väldigt catch-ig även om jag tycker att Kimmels hyllningar och referenser till andra musikaler och kända sånghits ibland tar för mycket plats. Det är kul att nån gång känna igen en musikalisk fras eller en textrad men när det dyker upp ett flertal på raken och i nästan varenda sång, ja då blir det lite enformigt.
Nu får jag erkänna att mycket av lånen sker från hans egna sångkatalog och om man inte känner till hans tidigare verk så är det kanske inte lika uppenbart som det är för mig.
Musiken består av lätt femtiotalskryddad rock, lite jazz, en dos vaudevill-inspirerad musik och så lite ”Broadway” toner.
Sånginsatserna är helt ok. Orkestern är liten och ibland för dominerad av syntinslag men det blir ju lätt så i lågbudget shower.
På det stora hela så låter det ganska bra om den här plattan och även om sångtexterna ibland är lite för dåliga och camp-iga så är det en rätt så rolig platta att lyssna på. Och det är nått speciellt med herr Kimmels låtar som gör att jag nästan alltid fallet för allt han skriver. Hans melodier fångar oftast mitt intresse från starten och de har alltid starka refränger. Han kan sin genre och älskar verkligen musikaler så mycket är säkert.
Så om man vill få sig en dos Bruce Kimmel så är det ingen dum introduktion även om jag personligen föredrar hans musikalfilm från 1976 The First Nudie Musical.

Favvisar:
The Brain from Planet X, The Plan, The World of Tomorrow, Things Are Gonna Be Changing Around Here, All About Men

Kuriosa:
Bruce Kimmel har gjort det mesta inom showbiz.
På sjuttiotalet var han skådespelare och medverkade i ett flertal av den tidens mest populära serier som Gänget och jag, The Partridge Family, M*A*S*H m fl.
Samtidgt skrev han (och medverkade i) ett par scenmusikaler (jag gillar Stages från 1978 där man får följa elever på en scenskola från det de blir antagna tills de tar sin examen, lite som filmen Fame men kom ett par år före den) och både skrev och regisserade och spelade med i filmmusikalerna The First Nudie Musical och The Creature Wasn’t Nice (även känd som både Spaceship och Naked Space för att cash-a in på det faktum att Leslie Nielsen spelade huvudrollen i den och syftar på ett par succéer han var med i Airplane! och Naked Gun).
Han har också skrivit ett flertal romaner, plus två självbiografier.
1993 började han som skivproducent på bolaget Varese Sarabande och där gav han ut ett flertal samlingsplattor  med musikalmusik baserade på olika teman som Shakespeare On Broadway eller efter  kompositörer som The Alan Menken Album, plus castinspelningar, filmmusik samt solistiska album med artister som Petula Clark, Helen Reddy och Liz Callaway.
Så småningom staratde han sitt eget bolag Kritzerland som bland annat specialiserat sig på att re-mastra gamla musikaler och filmsoundtracks och dessutom ge ut obskyra shower på cd. Ofta i väldigt begränsade utgåvor med tillhörande små faktaspäckade häften fyllda av de mest otroliga och roliga uppgifter.
Värt ett besök för den nyfikne: www.kritzerland.com

Han har även medverkat på ett flertal av de skivor han producerat under sin sångarpseudonym Guy Haines och har i det namnet även gett ut ett par soloplattor (som jag har, dessutom signerade av honom – ba lite skryt för my fellow nerds…).
Guy Haines är förresten namnet på mannen Farley Granger spelar i Alfred Hitchcocks film Strangers On A Train.

Videosar:
The Brain From Planet X
En sammanfattning av showen
I Need An Earthman
 Now!
Bad Girl
Brain Tap – Rehearsal
Plan 9 from outer space (trailer)
The First Nudie Musical (trailer)
I Want to Eat Your Face ett musikalnummer ur The Creature Wasn’t Nice, det är Bruce själv som sjunger