Tag Archives: Shirley Bassey

Nr 446: Blitz! (1962)

10 Aug

s4210457[1]

Blitz! (1962)
West End 1962, 586 föreställningar
Australien 1985

West End Revivals 1990 & 2000

Music & Lyrics: Lionel Bart
Book: Lionel Bart & Joan Maitland

 

The story centers on the relationship between a Jewish family, the Blitzteins, and a Cockney family, the Lockes, in 1940s London as the city takes a pounding from Hitler’s bombs. Mrs. Blitztein and Alfie Locke have adjacent stalls on Petticoat Lane: she sells herring, he sells fruit; and they can’t stand each other. But when their children, Georgie Locke and Carol Blitztein, fall in love with each other and Hitler’s bombing intensifies, Mrs. Blitztein and Alfie are able to bury the hatchet and become friends. 
Lägg till detta bombraider, en desertör, svarta marknaden, Georgie som skadas i kriget och skickas hem krigstrött och deprimerad samtidigt som hans älskade Carol blir blind i en av bombningarna, plus en massa barn som skeppas ut på landet eller stannar kvar i London och leker bland bråten och så övernattningar i tunnelbanestationer och ett brinnande London på scen. Det var nog en minst sagt lång och fullproppad afton som publiken bjöds på.

Musiken spretar åt alla håll: showig, jazzig, typisk 50/60-tals musikalmusik, (lite skrikiga) barnkörer a la Oliver!, en Vera Lynn pastisch (framförd av Dame Vera själv), anti-Hitler sånger, lite brittisk Music Hall, ett par nypor klezmertoner och så en gnutta 60-tals pop på det. Så den har kanske ingen tydlig musikalisk profil men det är en otroligt charmig samling sånger.
Och väldigt Lionel Bartska. Man hör bl a tydliga ekon från Oliver! i flera låtar, kanske främst i So Tell Me som påminner nått otroligt starkt om Fagins sång Reviewing The Situation i den musikalen.


Har haft LP:n i säkert 25 år, köpte en jättesamling med gamla musikal-LP:er, troligen från ett dödsbo i början på 1990-talet. Mitt exemplar är originalpressningen av skivan och som bonus så hittade jag både biljetter från den förre ägarens besök på showen samt ett program. Snacka om bonus!

Kuriosa:
På scenen fick man se Victoria Station, Petticoat Lane,  Bank tunnelbanestation, ett brinnande London under en av raiderna, 4 snurrbara husmoduler samt en enorm rörlig och sänkbar bro. Allt detta gjorde att showen var den dyraste musikal som man dittills hade satt upp i Londons West End.

Föreställningen regisserades av Lionel Bart själv.

Lionel beskrev musikalen som: ”…three human stories inside an epic canvas; the major human conflict – the major plot – personifies the spirit of London and how that spirit developed during the period of the piece.”

Barts musikal Oliver!, som haft premiär 1960 på West End och som blev en mega succé, spelades fortfarande när Blitz! hade sin premiär. Förväntningarna var enorma på den här showen och de införlivades till stora delar. Dock exporterades den, i motsats till Oliver!, aldrig till Broadway för man ansåg att amerikanarna inte skulle förstå sig på den.

”Vera Lynn sången” The Day After Tomorrow skrevs speciellt för Dame Vera av Lionel Bart för showen. Hon uppträdde inte på scen men hon spelade in den och den spelades sen upp i showen som en del av en radiosändning när folk övernattade på tunnelbanestationen.

Sången Far Away blev en semi-hit för Shirley Bassey 1962, den hamnade som bäst på 24:e platsen på top 40 listan.

Noël Coward ansåg att denna krigsnostalgiska föreställning var ”twice as loud and twice as long as the real thing, but only half as amusing.” 

Lionel Bart baserade delar av berättelsen på sina egna upplevelser som barn i den judiska delen av East End i London under andra världskriget.

En besökare på originaluppsättning 1962 berättar att när hon reste sig för att gå efter showens slut så hörde hon nån som muttrade: ”I’d never have come if I’d known it was about the war.”

Video:
Ljusdesignern, Richard Pilbrow, berättar om den komplicerade scenografin.
Far Away med Shirley Bassey
Mums and Dads
Who Wants to Settle Down
The Day After Tomorrow (Vera Lynn sången)
Who’s This Geezer Hitler?
Leave It To The Ladies

 

Annonser

Nr 374: The Nervous Set

20 Okt

thenervousset
The Nervous Set (1959)
, 23 föreställningar
Musik: Tommy Wolf.
Sångtexter: Fran Landesman
Libretto: Jay Landesman & Theodore J. Flicker. Baserad på Jay Landesmans roman med samma namn.

I wonder sometimes, Brad. If you don’t like people and you don’t like anything that anyone else does, how can you like anything? How can you like yourself?

The Nervous Set is largely true. Events have been telescoped, some characters are composites, but most of the people and events really happened in the early 1950s.

The Nervous Set tells two parallel stories.
In the central story, Brad (aka Jay Landesman) is the editor of a literary magazine called Nerves (based on Landesman’s real life magazine Neurotica – a poetry magazine ”by and for neurotics”), and he meets a rich girl named Jan (a mix of the names of Jay’s first and second wife, “Jay” and “Fran”).
Though they come from different worlds, they marry but have a very rough time of making it work, particularly as they realize they’ve become bored with the overly intellectual world of the New York Beats.
In the other, connected plotline, a overbearing bore named Yogi (based on the real life Gershon Legman, who Jay once said reminded him of Captain Queeg) comes into Brad’s life and takes over Nerves, nearly running it into the ground – and nearly destroying Brad and Jan’s marriage – before Brad gives him the boot.
Along the way, Brad’s Beat buddies, Bummy Carwell (based on Jack Kerouac and John Clellon Holmes, with a last name that slyly refers to Kerouac’s famous automotive crisscrossing of America) and Danny (based on Allen Ginsberg and Anatole Broyard) also have their adventures in their own interlocking orbits.

In the novel and in the original St. Louis version of the show, the story ended with Jan attempting suicide while Brad is out at a party. But the ending was eventually cheered up for Broadway.

Den här musikalen bröt mot hur en musikal skulle vara på Broadway i skiftet 50/60-tal.
Inte bara att den var den första ”Beat” musikalen utan den använde sig också av ett nytt, icke-linjärt, sätt att berätta sin historia på – lite som musikalen Company skulle göra 10 år senare. Lägg till det att man bara hade en liten jazzkvartet som stod för musiken och att denna kvartet var placerad scenen och man kan nästan förstå att Broadwaybesökaren (mestadels vit medelklass på den tiden) kände sig förvirrad och inte fattade nått och valde att gå på The Sound of Music istället – för där visste man vad man fick och den hade hummama-mummama-mummable melodies.

Jag å andra sidan diggar det här nått helt enormt. Det är ”coolt”, det är ”hippt”, det är ”with it” och”crazy, man!” Liksom.
Eller kanske egentligen inte men det är en bitvis störtskön jazzmusikal. Från de inledande trummorna i overtyren som övergår till ett avspänt klinkande på pianot som så småningom ger oss den första rösten som brister ut i ett ”Man” och på det följer det lite ”to hung up to care, everything is square”, ”whats shaking dad”, ”dig”, ”beat” och ”don’t bug me man”. Låten heter naturligtvis Man, We’re Beat. Det låter både tillgjort och coolt på en och samma gång och jag gillar det – skapt!
Här finns en skönt anti-New York kärlekssång (New York), en party sång (Party Song) lite Broadwaypasticher och en massa grymt jazziga låtar. En annan favorit är Fun Life och man bjuds också på en sång som bara handlar om sex i alla dess olika former och som måste ansetts ganska så chockerande snuskig på sin tid (How Do You Like Your Love) och den vackra The Ballad of the Sad Young Men.

Ja, här finns mycket att glädja sig åt. En hel del som man kan hoppa över också men på det stora hela så är det här ännu en musikal som, åtminstone musikaliskt, är väl värd att återupptäckas. Och det mesta är, som sagt cooooolt jazzigt med bara ett piano, en elgitarr, bas och trummor som komp.
Groovy!

Kuriosa:
Musikalen debuterade 1959 på klubben Crystal Palace i St. Louis. Den var då 3 timmar och 45 minuter lång. Den blev en stor framgång. Producenten Robert Lantz såg den och bestämde sig för att ta den till Broadway. På vägen till New York så strök han ner verket till hanterliga 2 och 30 minuter. Han vill också byta namnet på showen till Like Tomorrow.
Nu var showen bitvis en ganska så svart historia och slutet var deprimerande så han bestämde sig för att ändra slutet till ett mer lyckligt slut. Men han kunde inte komma på hur han ville att showen skulle sluta, vilket ledde till att showen hade olika slut varenda kväll under de dagar som ledde fram till premiären.

I programmet så fanns en liten ordlista med Beat-uttryck och vad de betydde så att publiken skulle ha en chans att hänga med i dialogscenerna.

2 av sångerna ur denna bortglömda show har blivit lite av jazzstandards. Den ena av dem (Spring Can Really Hang You Up the Most) fanns med i showen från början men eftersom den blev inspelad av en massa olika jazzmusiker innan föreställningen nådde Broadway så blev det upphovsrättsliga problem vilket medförde att den inte fick användas i Broadwayversionen och inte heller fick spelas in till castplattan.
Den andra är The Ballad of the Sad Young Men.

Jay Landesman döptes till Irving Ned Landesman men han bytte själv sitt namn till Jay efter att ha läst Den store Gatsby när han var tonåring.

Larry Hagman, mest känd som ”JR” i tv-såpan Dallas, gjorde sin första Broadwaymusikalroll i denna show.
Hans mamma var föresten Broadwaylegenden Mary Martin.

For the Landesmans, a culture – and especially a sub-culture – is defined by its parties.  In his second autobiography, Jay Walking, he describes who to invite to make a party a success:
“minimum of three potential celebrities (any field); a foolish couple; a serious couple… somebody who moves well (male of female); one beautiful Fascist (to confuse people)… no fat people, unless Robert Morley or Peter Ustinov… no crew cuts; a swinging accountant; two attractive lesbians; one international drug trafficker; a beautiful flawed couple; a gay [politician]; one colored TV personality… a forgotten cultural hero; the ex-wife of a world celebrity’ a pop singer no one recognizes’ a girl with buck teeth, a corrective shoe, or both…

The Beat Generation was so dubbed (publicly) in 1952 in John Clellon Holmes’ New York Times Magazine article called ”This is the Beat Generation.” But Kerouac and Ginsberg had been using the word since 1945, when they had picked it up from Herbert Huncke, a Times Square thief and male prostitute, who had picked up the word from his show business friends in Chicago. The word beat (in this sense) originally came from circus and carnival people describing their wearying, rootless, nomadic lives.
In the drug world, beat meant robbed or cheated.

The Beats eller The Beatniks blev så småningom The Hippies, ordet har sitt ursprung i begreppet hipster.

Pressklipp:
A weird experience. Something exclusively for the beat, bop and beret brigade.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

A nerve-wrecking musical. It’s a song-and-dancer about the beatniks, and it left us beat to the feet. It was a happy moment when our tootsies started trotting to the Henry Miller’s (teatern där showen spelades) exit last evening.

Theoni Vachlioti Aldredge’s costumes range mostly from crummy blue jeans to torn cast-offs that a proud hobo would scorn.
Robert Coleman, Daily Mirror

… there is nothing here that Cole Porter couldn’t have done twenty times better, while well dressed.
Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Man, we’re beat
New York
Spring Can Really Hang You Up the Most
The Ballad Of The Sad Young Men med Shirley Bassey
Laugh, I Thought I’d Die

Dag 302: Shout! – The Mod Musical

3 Okt

51TvHxDHzjL
Shout! – The Mod Musical (2006)
, Off-Broadway
Föreställningen skapad av Phillip George  & David Lowenstein, med bidrag från Peter Charles
Musiken består av covers på sånger som blev framförda av stora kvinnliga artister på 60-talet, artister som: Dusty Springfield, Petula Clark, Lulu, Sandie Shaw och Shirley Bassey,

– I love my new vinyl boots, but I hate to think of how many vinyls they killed to make them.

Like me new minidress? Now you don’t ’ave to go to Australia to see ”Down Under”.

Föreställningen handlar om 5 kvinnor som alla läser den trendiga modetidningen Shout!
De fem har inga namn utan kallas bara för Yellow (högljudd, gillar att ha kul och är besatt av Paul McCartney), Orange (gift och med ett tillsynes perfekt äktenskap och en perfekt äkta man), Blue (snobbig, rik och på väg att upptäcka sig själv), Red (naiv, töntig och helt utan självförtroende) och Green (en partypingla med mycket tveksam moral).
Handlingen utspelar sig i London under the swinging 60’s och vi får följa töserna under ett antal år då de går från att vara ytliga, festande våp till att bli medvetna och ifrågasättande kvinnor.
Allt gestaltat och illustrerat med hjälp av de artiklar, frågespalter, modereportage, tips om hur man fångar den rätte etc som de hittar i tidningen.

Jag gillar den här cd:n.
Här har vi en samling med störtsköna hits från den svängigaste delen av det svängande 60-talet.
Som vanligt när det gäller jukeboxmusikaler så finns det inbyggda problemet med att överträffa eller ens komma upp i samma nivå som originalversionerna av hitsångerna.
Inte heller denna gång lyckas de när de sjunger sångerna rätt upp och ner men det finns ett par låtar med skitsnygga arr och kul vokala harmonier och där så lyfter showen.
Den här kommer jag sätta på ofta för jag blev så där nästan fånigt glad av den. Och den har definitivt givit mig mersmak på den här typen av låtar. Nu ska här ut och hittas mer av denna vara på Spotify.
Rekommenderas.

Favvisar:
Don’t Sleep In The Subway, James Bond Theme/Goldfinger, Don’t Give Up, Downtown

Pressklipp:
Truth is, the era of miniskirts and go-go boots, Carnaby Street and the Beatles, the frug and the swim has not been particularly hip since sometime in the 1980’s. Since then, the 80’s themselves have come and gone twice over.
And yet, for those who missed the 60’s revival the first, second and third time around, help is at hand. A miniskirted, go-go-booted zombie of a musical called Shout! is currently shimmying away off Broadway at the Julia Miles Theater. You won’t see anything this groovy, this far-out, this with-it, outside of, oh, maybe the showroom of a Carnival Cruise ship.
– Charles Isherwood, The New York Times

Videosar:
High Lights
Goldfinger
Wishin’, Hopin’
Opening Number
Finale

Mod1600

%d bloggare gillar detta: