Nr 386: On The Twentieth Century

On the Twentieth Century (1978)
Broadway 1978, 449 föreställningar
London 1980, 165 föreställningar
Broadway Revival 2015, 144 föreställningar

Music: Cy Coleman
Book & Lyrics: Betty Comden & Adolph Green

Baserad på pjäsen Twentieth Century (1932) av Ben Hecht och Charles MacArthur och på Howard Hawks filmversion av pjäsen från 1934. Bägge dessa verk var i sin tur inspirerade av den ospelade självbiografiska pjäsen Napoleon of Broadway skriven av Charles Bruce Millholland som handlade om hans tid som anställd hos den ökände teaterproducenten David Belasco.

The action takes place aboard The Twentieth Century, a luxury train traveling from Chicago to New York City.
The time: the early 1930’s.
Oscar Jaffee, a theatre producer coming off his fourth flop in a row (it closed in Chicago after its first act), has a plan to turn his career around and bring a winning show to Broadway. Two tiny problems exist – he is completely bankrupt and the epic play in question is a non-existent drama about Mary Magdalene.
His plan is simple: raise money, create a play from scratch and cajole glamorous Hollywood starlet Lily Garland (his former muse and lover) into playing the lead before the train arrives at Grand Central Station. That means he’s got 16 hours to make it all happen.
Sounds simple enough, right? But then of course we haven’t taken into account the backer Mrs. Primrose a very strange religious millionaires with a secret, or Lily’s new extremely jealous lover Bruce or all the nutty passengers who throughout the show try to make Oscar read and produce ”this fantastic play that I’ve written…”

Det här är en gammal favvis som jag älskat ända sedan jag hörde castskivan första gången 1978. Det är inte en vanlig musikal utan snarare en slags hybrid mellan operett och musikal med en viss övervikt mot operett.
Cy Colemans musik består av kärleksfulla pastischer på den typ av operetter som  Sigmund Romberg och Rudolf Friml gjorde populära på 1920-talet, men med ett lite modernare sound och med tydliga jazziga Broadway accenter. Och melodiskt är den, storslagen är den och roligt är den, för här om något hör man hur humoristisk musik faktiskt kan vara i sig – utan bistånd av en bra text. Fast texterna är fantastiska dem med. Comden & Green bidrar med smarta rim, kul vändningar, ordlekar, vassa iakttagelser, satir och elaka blinkningar åt de romantiska och ofta repetitiva och rätt menlösa typiska operettsångtexterna. Ja, jag vet att det senare nog mest speglar mina fördomar vad gäller operett men jag tror många känner det samma och det är just den fördomen de leker med. Och jag ska kanske påpeka att allt görs med den största respekt och kärlek för genren – i annat fall hade det nog inte fungerat. För det fungerar verkligen.

Och vilka fantastiska roller det finns här. Lily är en drömroll för en klassiskt skolad sångerska som också kan belta och har perfekt komisk tajming. I originalet var det Madeline Kahn som sjöng Lily och i förra årets Broadway revival så gjorde Kristin Chenweth den. Bägge starka komiker med stora röster. Jag föredrar Madelines version för att hon har en drypande sarkasm, ett bett och en tajming i sin röst som jag bara älskar. Kristins version är också mycket bra så vilken man föredrar är en ren smaksak.
På den manliga sidan är Oscar en riktig kalasroll för en baryton (även här föredrar jag originalets Oscar, John Cullum, mot revivelns Peter Gallagher) med en möjlighet och uppmuntran till överspel som är fantastisk och Bruce är den perfekta rollen för en riktigt stark fysisk komiker. Och Mrs. Primrose… Love her!

Det här är en fantastisk show som jag önskar någon teater ville sätta upp i Sverige. Nu är den kanske inte ett så bra val för en privatteater för den vanlige musikalälskaren kanske håller sig undan från allt som luktar operett medan en operettälskare kanske inte söker sig till en privatteater för att få sitt lystmäte tillgodosett. Men den skulle passa på GöteborgsOperan, Malmö Opera eller WermlandsOperan – eller varför inte som avslutnigsproject på Artisten i Göteborg för där finns det ju både klassiska sångare och musikalartister…

Trivia

1978 års version vann:
5 Tony Awards: Bästa libretto, score (dvs musik och sångtexter), manliga huvudroll, manliga biroll och scenografi.
4 Drama Desk Awards: Bästa manliga biroll, musik, scenografi och kostym
1 Theatre World Award till Judy Kaye i rollen som Lily

2015 års version vann:
1 Drama Desk Award: Bästa kvinnliga huvudroll
2 Outer Critics Circle Award: Bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll

Kevin Kline som spelade Lilys älskare Bruce i originalet vann inte bara en Tony för sin insatts utan fick också sitt stora genombrott i denna show. Hans konstanta snubblande, springande in i väggar och hysteriskt roliga svartsjukeutbrott gjorde honom till allas favvo. Han gick från denna roll till rollen som piratkung i The Pirates of Penzance, en roll som gav honom en ny Tony och sen satte hans filmkarriär igång.
I St. Louise delas man ut  The Kevin Kline Awards till framstående utövare och skapare inom teaterområdet.

Efter att showen fått sin premiär 1978 så började Madeline Kahn sjukskriva sig med jämna mellanrum, hon var ”sjuk” under inte mindre än 10 av de första 74 föreställningarna. Hon sa att det berodde på att rollens extremt stora vokala omfång skadade hennes stämband – fast ryktet sa att hon hade ”personliga problem”.
Hennes frekventa frånvaro skapade två läger inom ensemblen: den ena sidan ville att hon skulle sparkas och att hennes understudy skulle ta över rollen och den andra sa att de skulle säga upp sig i fall hon sparkades.
Kahn lämnade showen och hennes ersättare Judy Kaye tog över rollen den 25:e april, bara drygt 2 månader efter premiären.
Producenterna försökte att få Tony kommittén att ändra nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll från Madeline till Judy men kommittén vägrade. Kahn vann inte Tonyn och anledningen till det var nog hennes beteende och kontraktsbrott.

Hugh Jackman spelade rollen som Oscar i en reading med Kristin 2011.

Pressklipp

1978 års version:

It has rough spots, flat spots and an energy that occasionally ebbs, leaving the cast and the director to regroup their energies for the next assault. But the elegance is there, nevertheless; the kind that allows itself to be unpredictable, playful and even careless. The musical has an exuberance, a bubbly confidence in its own life. This is a big musical, with some extraordinary visual effects that are a wordless extension, both startling and captivating, of the comedy of the performers. But there is a vein of the sensible running through that cuts any tendency to pretentiousness. When anything gets big, it laughs at itself.
– Richard Eder, New York Times

On The Twentieth Century is genial, good to look at, fun to listen to whenever the orchestra’s giving it the scale and brio it’s special temper demands. As with most train trips, you grow more relaxed along the way. An imperfect roadbed, but there are those friendly faces acros the aisle.
– Walter Kerr, New York Times

An uneasy comic operetta. When the book is in command, things go swimmingly.
…
The score, to its credit, calls for real singers for a change, and it gets them in abundance, but it lacks any real character of its own, alternating much of the time between early 19th century comic opera mannerisms and early 20th century operetta.
– Douglas Watt, Daily News

2015 år version:

In the theater, there is overacting, which is common and painful to watch. Then there’s over-the-moon acting, which is rare and occupies its own special cloud land in heaven. I am delighted to report that this latter art is being practiced in altitudinous-high style at the American Airlines Theater, where Kristin Chenoweth and Peter Gallagher are surfing the stratosphere in On the Twentieth Century.
…
Yet we can’t help detecting both the calculation and the infernal hunger behind those poses. Swooning, kneeling, leaping, clawing and kissing with the rococo grandeur of silent-movie idols, they always exude a feral heat that makes it clear that these two masterworks of self-invention are made for each other.

Since this is established from the moment they first share a scene (a flashback, in which Lily is a scrappy, frowzy young thing named Mildred Plotka), we know from the beginning that this prize fight is fixed. That means we can sit back, relax and savor the blissfully bumpy ride in luxury accommodations.
– Ben Brantley, The New York Times

Scott Ellis’s dazzling production of On the Twentieth Century looks like one of those legendary Broadway musicals that exists largely in our collective memory of great shows we never saw.
…
For a lot of us, this is the show of our dreams.
– Marilyn Stasio, Variety

Next stop, Broadway musical bliss.
That’s where the Roundabout revival of On the Twentieth Century, directed with verve by Scott Ellis, takes you.
…
In the show’s title song, it comes out that the Twentieth Century famously gives passengers “nothing but the best.” This production, fizzy and dizzy entertainment, does likewise.
– Joe Dziemianowicz, New York Daily News

Videosar

The 2015 Tony Awards
Veronique
Montage
The 1978 Tony Awards
I’ve Got It All
Sextet
She’s a Nut
Repent

 

 

Nr 377: A Gentleman’s Guide To Love And Murder

A Gentleman’s Guide To Love And Murder (2013), 905 föreställningar
Musik:  Steven Lutvak
Sångtexter: Robert L. Freedman &  Steven Lutvak
Libretto: Robert L. Freedman baserad på Roy Hornimans bok Israel Rank: the Autobiography of a Criminal från 1907.

Why are all the D’Ysquiths dying?
Whoever’s next, I swear, I won’t be coming back!
I’m utterly exhausted keeping track.
And most of all, I’m sick of wearing black!

This is the uproarious story of Monty Navarro, the black sheep of the D’Ysquith family, who, when he find out that he is ninth in line to inherit a dukedom, decides to eliminate the other eight pesky relatives who stand in his way.
All the while, Monty has to juggle his mistress (she’s after more than just love), his fiancée (she’s his cousin but who’s keeping track?), and the constant threat of landing behind bars!
Of course, it will all be worth it if he can slay his way to his inheritance… and be done in time for tea.

En riktigt, riktigt rolig liten musikal.
Visuellt är den underbar att titta på då allt utspelar sig på en viktoriansk scen som byggts på scenen, en scen på scenen liksom.
Här finns underbara kläder, roliga ”platta” gammaldags kulisser mixade med ”state of the art” teaterteknik från idag, ett fantastiskt spelhumör och bäst av allt ett bra, roligt och smart manus – inte nått som man är direkt bortskämd med bland dagens nya musikaler.

Musiken är en pastisch på förra sekelskiftets engelska ”music hall” musik blandat med Gilbert & Sullivan-aktiga pattersånger och lite sekelskiftes operett à la Sigmund Romberg. Musiken är glad, behaglig att lyssna på men, tyvärr, ganska så anonym. Inga sånger att nynna på på väg hem, alltså. Inte dålig musik, bara lite för lik sina förlagor eller inspirationskällor och utan att få en tydlig egen profil.

Nej, musiken är inte det bästa med denna castskiva utan det är istället sångtexterna, där firas det triumfer. Kan inte minnas när jag senast hörde så här roliga, intelligenta, ”witty-ga”, överraskande och på alla plan fantastiska texter. Här hör man, precis som i musiken, tydliga referenser till Gilbert & Sullivans Savoyoperetter men i motsats till musiken så har texterna karaktär och en egen stil som lånar från sin inspirationskälla men gör något helt eget och genialiskt av den.
Texterna är ömsom vulgära, genuint kvicka, garanterat icke-PKiga, anakronistiska och fyllda av överraskande rim, insinuationer, ordvitsar och fantastiska vändningar. De känns både genuina från eran men samtidigt moderna. Geniala är det enda ord jag kan finna för dem.
Som när den snobbige  och rike Lord Adalbert D’Ysquith beklagar sig över de fattiga i I Don’t Understand the Poor:

I don’t understand the poor.
And they’re constantly turning out more.
Every festering slum
In Christendom
Is disgorging its young by the score.
I suppose there are some with ambition
Say, the pickpocket, beggar, or whore
From what I can tell
They do quite well
They’re rising above
And it’s work that they love
But I don’t understand the poor

Här kommer ett annat litet exempel som kommer från  Lady Hyacinth D’Ysquith sång där hon försöker komma på ett nytt välgörenhetsändamål som hon kan skryta med inför sina fina vänner. Kanske en spetälskekoloni kan vara det hon söker?

When we arrive they’ll hobble out to greet us!
Their toothless grins would melt a heart of stone!
And every dilettante
Will envy me and want
A colony of lepers of her own!

Eller vad sägs om en liten by i Afrika:

We’ll civilize a village in the jungle!
It can’t take long to learn their mother tongue!
Of words they have but six,
And five of them are clicks,
And all of them are different words for dung!

Härliga exempel där textförfattarna leker med kolonialtidens självgoda övertygelse om den brittiska rasens (speciellt överklassens) överlägsenheten.

Jag rekommenderar er att köpa CD:n och inte bara lyssna på den på Spotify för ibland är det sånt furiöst tempo i textframspottandet att risken är stor att man missar stora delar av den om man inte har texthäftet framför sig.
Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
4 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, regi och kostymer.
7 Drama Desk Awards: Bäste musikal, libretto, sångtexter, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, regi och bakgrunds projicering.
2 Outer Critics Circle Award: Bästa manliga huvudroll och regi.
1 Drama League Award för bästa musikalproduktion.

Boken blev filmad 1949 under namnet Kind Hearts and Coronets (Sju Hertigar på svenska). I filmen spelades alla de 8 släktingarna som Monty mördar av Alec Guinness.
Samma grepp använder man sig av i musikalversionen där alla mordoffer spelas av Jefferson Mays, han fick både en Drama Desk Award och en Outer Critics Circle Award för sin insats.

Pressklipp:
Despite the high body count, this delightful show will lift the hearts of all those who’ve been pining for what sometimes seems a lost art form: musicals that match streams of memorable melody with fizzily witty turns of phrase. Bloodlust hasn’t sung so sweetly, or provided so much theatrical fun, since Sweeney Todd first wielded his razor with gusto many a long year ago.
– Charles Isherwood, The New York Times

A Gentleman’s Guide to Love and Murder is the new undisputed king of musical comedy. Filled with lunatic sight gags and the wittiest, loveliest show tunes in years, there’s not a weak link in the lively cast, and Darko Tresnjak’s antic, cartoonish staging is ideal.
– David Cote, Time out New York

If you’re tired of apologizing to out-of-town visitors for the shaky state of 21st-century American musical comedy, send them to
A Gentleman’s Guide to Love and Murder and rest assured that they’ll go home happy! It glitters like gold!
– Wall Street Journal

Daring, naughty and ingeniously absurd!
– Variety

Videosar:
I’ve decided to marry you från The Tony Awards
Better With a Man
I Don’t Understand the Poor
A musical preview
I’ve Decided to Marry You
A Little Taste of the Show

Lite skridskoåkning.
Det glada paret anar inte att Monty (som står bakom dem) har sågat ett par hål i isen och att de är på väg mot sin död…

Dag 355: Up In Central Park

Up In Central Park (1945), 504 föreställningar
Musik: Sigmund Romberg
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields & Dorotrhy Fields

John Matthews, en reporter från New York Times, bestämmer sig för att avslöja den korrumperade Boss Tweed och hans kolleger som skor sig på färdigställandet av Central Park i New York på 1870-talet.
Komplikationer uppstår när John blir förälskad i dottern till en av Tweeds kumpaner.
Allt slutar diock lyckligt med att John får sin flicka och Tweed åker dit.

Jag brukar hata operetter, så när jag upptäckte att det var Romberg som skrivit musiken till den här showen så var jag beredd på att ogilla allt men så blev det inte. Kanske att min musiksmak har förändrats med åldern eller så var jag på rätt humör för den här typen av musik eller så var den ovanligt bra, oavsett vilket så tycker jag att det här var helt ok. Nä, jag älskar det inte men jag avskyr det inte heller och det är stort för mig. Ett par av de mest operettiga sångerna tycker jag till och med om…
Kanske beror det på att Eileen Farrell sjunger huvudrollen. Hon var inte med på Broadway men när Decca bestämde sig för att ge ut en skiva med sångerna från showen, eller snarare en del av dem (8 av 12), så valde de att ersätta ett par av de medverkande med mer kända namn. Så Eileen lånades in från ”The Met” för att sjunga de mer ”klassiska” sångerna och Celeste Holm (som slagit igenom stort i Oklahoma! några år tidigare) togs in för de mer komiska numren. Och resultatet är en väldigt behaglig samling sånger som fått mig att bli lite nyfiken på att utforska Rombergs tidigare verk. Vem vet, kanske att det kommer att leda till att jag blir en operettnörd också…

Favvisar:
Carousel In The Park, It Doesn’t Cost Anything To Dream, The Fireman’s Bride, Close As Pages In A Book, The Big Back Yard Of The City

Kuriosa:
Scenografin, kostymerna och till och koreografin var inspirerad av litografier gjorda av Currier and Ives.

Föreställningen vann en Donaldson Award för scenografin.

1948 så gjorde man en filmversion av showen men som brukligt var på den tiden så strök man de flesta av musiknumren samt skrev mer eller mindre ett helt nytt manus. Man kan väl säga att endast titeln återstod av showen när den väl dök upp på biodukarna. Den floppade.

Pressklipp:
Mr. Romberg’s music has, to be sure, its agreeable side: if it is too reminiscent and unvaried, at least, it is often melodious anough. Dorothy Field’s lyrics are nothing special, but they are at least brighter than the book. It’s too bad that Up in Central Park can’t shake off dullness, for it’s a commendable departure from formula musicals. The trouble is, it departed with only the haziest idea of destination.
– Louis Kronenberger, PM

Up in Central Park is as big as its namesake, and it is just as pretty to look at. There, however, the favorable comparison must end. The Park teems with life and zest and gaity, the show does not. Up in Central Park plods along along where it should dance, it talks where it should laugh; it is long and, to be frank about it, is pretty dull. The Park should form a wonderful setting for a musical show, but this one needs someone like Commisioner Moses to do a bit of landscaping or doctoring.
– Lewis Nichols, The New York Times

Video:
Carousel in the Park från filmen med Deanna Durbin

En av Currier och Ives litografierna som inspirerade upphovsmännen till showen.
Själva motivet heter Central-Park, Winter och är gjord av Charles R. Parsons

Dag 221: The Girl In Pink Tights

The Girl In Pink Tights (1954), 115 föreställningar
Musik: Sigmund Romberg
Sångtexter: Leo Robin
Libretto: Jerome Chodorov & Joseph Fields löst baserat på verkliga händelser.

New York 1866.
Här hittar vi en skandalös balletensemble från Paris som ska göra ett gästspel i New York. Det skandalösa med denna trupp är att ballerinorna uppträder i kroppsfärgade trikåer – detta i en tid då en blottad ankel ansågs upphetsande.
Primabellerinan blir förälskad i författaren till en melodram som ska spelas på teatern tvärsöver gatan. Kärleken är besvarad.
En dag när man repeterar balletten så ska impressarion testa några nya sceneffekter och det går lite fel. Resultatet blir att teatern brinner ner och utan nånstans att spela så förbereder baletten sig för att återvända hem.
Men då kommer nån på den briljanta idén att slå ihop baletten med melodramen. Ingen har förut tänkt på att blanda teater med sång, musik och dans på detta sätt och man bestämmer sig för att försöka. Resultatet blir en enorm succé och en ny konstform är född.

Romberg är nog mest känd för sina operetter men den här showen är närmare en typisk amerikansk musikal än operett, fast det finns en hel del operettmusik att hitta här också.
Det är ett verk som känns väldigt gammaldags och som en kvarglömd rest från en tidigare epok. Det finns inget 50-tal alls över den.
Den franska ballerinan Zizi Jeanmaire som spelar titelflickan är kanske inte nån större sångerska men har en väldig charm och är den som lämnar störst intryck hos mig i alla fall.
Här finns några hyfsade nummer men på det stora hela så är det här en ganska så medioker historia.

Favvisar:
I Promised Their Mothers, Up In The Elevated Railway, You’ve Got To Be A Little Crazy, My Heart Won’t Say Goodbye

Kuriosa:
Denna show är löst baserad på händelserna som ledde fram till skapandet av den första ”musikalen”. Åtminstone den föreställning som man anser skall ses som den första musikalen, för den interfolierade sånger och danser i en befintlig pjäs på ett sätt som tidigare inte gjorts. Föreställningen hette The Black Crook i verkligheten och kom 1866.
Bakgrunden till dess tillkomst överensstämmer -åtminstone vad gäller strandsatt balettgrupp och melodram som behöver piffas upp lite- i delar med denna shows handling.

Sigmund Romberg (1887-1951), hade sin storhetstid på 20-talet med verk som The Student Prince (1924), The Desert Song (1926) and The New Moon (1928).
Den uppmärksamme har säkert uppmärksammat att han dog tre år innan denna show hade sin premiär. Romberg hade börjat arbeta på materialet men gick bort innan han hunnit fullborda det. Det var Broadway orkestreraren Don Walker som tog Rombergs utkast, teman och melodier och färdigstälde verket med, enligt rykten, ordentliga bidrag från sin egen kompositörspenna.

Pressklipp:
The Girl In Pink Tights shares with Kismet (1953) a lust for mediocrity. The score from the studio of the late Sigmund Romberg overflows with mechanical melodies out of a departed era.
– Brooks Atkinson, Times

About all I can say concerning the Romberg score is that it didn’t hurt.
– John Chapman, Daily News

The Girl In Pink Tights has three tremendous assets – a dancer named Jeanmaire, a singer named Jeanmaire, and a comedienne named Jeanmaire.
…
The Girl In Pink Tights is not a show with too few jokes. It is a show with practically no jokes at all. The Messrs. Chodorov and Fields have told their tale very literally, very baldly and very badly.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Ljudis:
When I am free to love

Video:
Zizi och hennes man, koreografen och dansaren Roland Petit dansar ett utdrag ur baletten Carmen