South Pacific, (1949), 1925 föreställningar
Baserar min bedömning på 2008 års revivalinspelning. Den revivaln spelades 996 gånger.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Oscar Hammerstein II & Joshua Logan, baserad på den Pulitzervinnande boken Tales of the South Pacific (1947) av James A. Michener
I centrum för handlingen finns två stycken kärlekshistorier:
Den amerikanska sjuksköterskan Nellie Forbush blir förälskad i en plantageägare på ön, Emile de Becque, men har svårt att acceptera att han har två barn av blandras sen ett tidigare äktenskap.
Den andra romansen är den mellan den amerikanska löjtnanten Cable och den unga Tonkinesiska kvinnan Liat.
Runt dessa två par kretsar ett flertal bifigurer där främst ”fixaren” Luther Billis och den lokala affärskvinnan, och mamma till Liat, Bloody Mary bör framhållas.
Ett genomgående tema är rasfördomar och amerikanernas syn på blandäktenskap.
Jag har flera gånger försökt ta mig igenom originalcastplattan av denna show bara för att hela tiden ge upp. För trots att det finns en hel del sånger jag gillar på den så finns där också ett antal som jag tycker är så förskräckliga att jag valt att inte sätta på skivan. Och så har jag alltid varit lite avigt inställd till klassiskt skolade röster som framför musikalmusik. Japp, så fördomsfull är jag.
Men det har blivit ändring på det nu för 2008-års inspelning är guld!
De skadar inte att jag sett uppsättningen innan jag lyssnade på den för denna revival öppnade mina ögon till vilken fantastisk musikal detta är.
Det första som slår en när man lyssnar är att det är en 30-manna orkester som ackompanjerar. Att få det fulla orkesterljudet till dessa vackra melodier är i sig värt priset för inspelningen. Men även de vokala insatserna är otroligt bra och jag gillar till och med de mer ”klassiska” inslagen…
Här finns dessutom alla sångerna i nästan kompletta versioner, bara lite dansmusik har strukits , vilket gör den här versionen till ett bättre köp än originalet.
Jag har aldrig hört detta partitur så otroligt välspelat och emotionellt framfört. Första akten är mest komedi medan allvaret lägger sig både över scen och över sångerna under den andra akten.
En perfekt inspelning av en perfekt uppsättning av en i det närmaste perfekt musikal.
Ett måste!
Favvisar:
A Cockeyed Optimist, Honey Bun, Some Enchanted Evening, A Wonderful Guy, There Is Nothin’ Like A Dame
Kuriosa:
Showen som var baserad på en pulitzerprisvinnande novellsamling vann själv ett Pulitzerpris 1950 som årets bästa pjäs.
Originaluppsättningen vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, partitur, libretto, manliga huvudroll, manliga biroll, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, scenografi, producenter och regi
Det är den enda show som vunnit Tony Awards i alla fyra musikalskådespelarkategorier.
2008 års revival vann 7 Tony Awards: Bästa musikalrevival, manliga huvudroll, scenografi, ljusdesign, ljuddesign, kläder och regi.
Den fick också 5 Drama Desk Awards: Bästa revival, manliga huvudroll, regi, ljud och scenografi.
South Pacific var den första show som sålde souvenirer speciellt gjorda för showen. Man kunde bland annat köpa South Pacific slipsar, läppstift, scarfs, hårborstar (att användas efter att man tvättat den där karln ur håret), dockor och till och med falska rivna biljetter som kunde användas som statussymbol så att man kunde låtsas att man sett denna konstant utsålda show.
Castinspelningen var en av de första som gavs ut som LP.
Den låg i 69 veckor på första platsen på Billboards top 100 lista och skulle sammanlagt ligga på listan i 400 veckor.
Skivan blev 1940-talets mest sålda skiva.
Nellie var den första Rodgers & Hammerstein hjältinnan som var en ”belter” snarare än lyrisk sopran.
Eftersom Emile är en roll som kräver en klassisk skolad sångare och Nellie är mer typisk musikal så har R&H medvetet inte gett dem några sånger där de sjunger samtidigt. Det var ett krav från Mary Martin, faktiskt, för hon ville inte bli vokalt jämförd med Ezio Pinza som var en stor operastjärna på sin tid.
Londonversionen hade premiär 1951, Mary Martin spelade Nellie även här..
Bland sjömännen kunde man se en ung Sean Connery och Marys son Larry Hagman (blivande JR i Dallas), bägge i början av sina karriärer.
Upphovsmännen till musikalen krävde att Londonversionen skulle vara en exakt kopia av Broadwayversionen. Hur exakt? Jo, ända ner till betoningen av orden i replikerna. Man gjorde en inspelning av showen i USA och sen fick Londonskådisarna lära sig att härma sina amerikanska kollegers sätt att säga sina repliker.
För er Glee-fanatiker kan jag berätta att Matthew Morrison (körledaren) spelade löjtnant Cable i den nya versionen.
Pressklipp för revivaln:
For this South Pacific recreates the unabashed, unquestioning romance that American theatergoers had with the American book musical in the mid-20th century, before the genre got all self-conscious about itself. There’s not an ounce of we-know-better-now irony in Mr. Sher’s staging. Yet the show feels too vital to be a museum piece, too sensually fluid to be square.
I could feel the people around me leaning in toward the stage, as if it were a source of warmth on a raw, damp day. And that warmth isn’t the synthetic fire of can-do cheer and wholesomeness associated (not always correctly) with Rodgers and Hammerstein. It’s the fire of daily life, with all its crosscurrents and ambiguities, underscored and clarified by music.
…
I know we’re not supposed to expect perfection in this imperfect world, but I’m darned if I can find one serious flaw in this production. (Yes, the second act remains weaker than the first, but Mr. Sher almost makes you forget that.) All of the supporting performances, including those of the ensemble, feel precisely individualized, right down to how they wear Catherine Zuber’s carefully researched period costumes.
– Ben Brantley, The New York Times
Videosar:
Revivaln på the Tony Awards
Preview till revivaln
Tour Sizzle Reel
There Is Nothin’ Like A Dame (filmversionen)
Trailer till filmen
Musikalipedia - musikalblogg 