Tag Archives: Stanley Donen

Nr 438: Your Own Thing

1 Jan

 

 


Your Own Thing (1968)
,
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola. 
 Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
Clive Barnes, The New York Times


”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.

(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post


It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.

– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

YOT-003A-541x346

Annonser

Dag 359: Pal Joey

22 Dec

61POS4amp3L._SL500_AA280_
Pal Joey (1940)
, 374 föreställningar
Jag har lyssnat på castskivan från 1952 års revival.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: John O’Hara baserad på hans roman Pal Joey (1940) i sin tur baserad på de noveller han skrev om Joey för The New Yorker under 1930-talet.

Joey Evans är en kvinnokarl och playboy i 1930-talets Chicago.
Hans dröm är att en dag kunna öppna en egen nattklubb i stan. Under tiden så jobbar han som konferencier på en andra klassens nattklubb.
Han flirtar och raggar konstant på de tjejer som kommer i hans väg.
En dag så dyker en äldre, mycket rik och mycket gift kvinna upp på klubben. Hon heter Vera och blir starkt attraherad av Joey. Han ratar henne dock. Förolämpad så lämnar hon klubben. Klubbägaren som inte ser med blida ögon på att hans mer förmögna gäster förolämpas, avskedar Joey på studs.
Joey söker då upp Vera och går med på att bli hennes boytoy. Hon ger honom inte bara en  lägenhet som blir deras kärleksnäste utan också nattklubben han så länge drömt om.
Men ett par av Joeys kolleger från den gamla klubben planerar att börja utpressa honom och Vera.
Joey kan inte heller sluta att flirta med de kvinnor han möter.
Vera blir svartsjuk och tror att han bedrar henne. Hon gör slut med honom och stänger hans klubb.
I slutscenen så står Joey ensam och övergiven kvar på scenen – men en karlakarl som han kommer snart att ha hittat nån ny kvinna att dupera och utnyttja.

Det här var en musikal som var låååångt före sin tid.
Ett riktigt vuxet tema med mycket sex och en hel del svärta. Och en av de första musikalerna med en riktig anti-hjälte i huvudrollen. För Joey är inte en trevlig person, tvärtom, han må va charmig men han är ett svin och utnyttjar folk till höger och vänster, allt för sin egen vinnings skull och han har inte det minsta dåligt samvete för det.
Den här typen av musikalhjälte hade man inte sett förut på Broadway och man gillade inte det man såg. Föreställningen sågades av kritikerna och gick visserligen i närmare ett år men den ansågs som något av ett lågvattenmärke.
Tolv år senare så fick den en revival på Broadway och hyllades då som ett mästerverk – ofta av samma kritiker som tidigare sågat den. Men på femtiotalet så var tiden plötsligt mogen för den typen av lite mörkare och vuxnare shower.
Sen dess så anses den vara en riktig klassiker.
Och vilken samling låtar det finns i den. Nästan varenda en är en hit i mitt tycke.
Det här är härligt svängig och skön 40-tals jazz.
Visst, lite, lite Broadwayfierad men råare än man var van att höra den där. Och musiken svänger fortfarande. Fett.
Rekommenderas å det varmaste!

Favvisar:
You Mustn’t Kick It Around, That Terrific Rainbow, Happy Hunting Horn, Bewitched Bothered And Bewildered, Plant You Now Dig You Later,

Kuriosa:
En anledning till att det dröjde ända till 50-talet innan showen och dess sånger nådda framgång hade att göra med sångernas texter. Hart hade överträffat sig själv vad gäller sångtexter med ett vuxnare språk, fyllda av sexuella dubbeltydigheter och insinuationer och det medförde att sångerna inte fick spelas på radio.
Först i och med att man gav ut Bewitched, Bothered and Bewildered ( med en kraftigt bearbetad och censurerad text) som singel 1950 så började man upptäcka det här verket. Det ledde till att man gav ut en castskiva med alla sångerna som i sin tur ledde till 1952 års revival som blev styckets genombrott.

I original uppsättningen spelades Joey av Gene Kelly. Det var hans första huvudroll på Broadway och det var i den här showen Hollywood upptäckte honom.
I föreställningen fanns även andra blivande Hollywoodstjärnor med som Van Johnson.
Kellys blivande samarbetspartner Stanley Donen, som skulle komma att koreografera och regissera mästerverk som Singin’ In The Rain, var dansare i föreställningen.
Även June Havoc hittar man i rollistan. Hon var den berömda strippan Gypsy Rose Lees syster och bägge systrarna figurerar i musikalen om deras mor (Gypsy från 1959, se Dag 288) ). June fick en karriär både på Broadway och i Hollywood.

1952 års revival vann 11 Donaldson Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, dansare, regi, koreografi, partitur, sångtexter, scenografi och kostym.
Den vann New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.
Plus 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll, koreografi samt musikalisk ledning.

Det gjordes en hemsk filmversion 1957 som inte hade så hiskeligt mycket med scenversionen att göra. Bland annat så förvandlades Joey från en anti-hjälte till en ”good guy”. Lägg till att man tog bort de flesta av showens sånger och ersatte dem med standards ur Rodgers and Harts sångkatalog.
Frank Sinatra spelade Joey.

Pressklipp:
Om originaluppsättningen:
If it is possible to make an entertaining musical comedy out of an odious story, Pal Joey is it. John O’Hara has written a joyless book about a sulky assignation. … Pal Joey offers everything but a good time, whether Joey is a punk or a heel is something worth more careful thinking than time permits. Although Pal Joey is expertly done, can you draw sweet water from a foul well?
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om 1952 års revival:
In 1940 Pal Joey was regarded by its satellites as the musical that broke the old ormula and brought the musical stage to maturity. There was a minority, including this column, that was not enchanted. But no one is likely now to be impervious to the tight organiztion of the production, the terseness of the writing, the liveliness and versatility of the score, and the easy perfection of the lyrics.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Videosar:
Snutt ur en revival (2008) bl a You Mustn’t Kick It Around
Zip med Elaine Stritch
What Is a Man (Wat is een man) från en Nederländsk version
Trailer till filmversionen

Dag 228: The Little Prince

21 Jul

The Little Prince (Special Anniversary Edition)
The Little Prince (1974)
, musikalfilm
Musik: Frederick Loewe
Manus & sångtexter: Alan Jay Lerner baserad på fabeln Le petit prince (1943) av Antoine de Saint-Exupéry

Det här är berättelsen om en pilot som tvingas nödlanda mitt i Saharaöknen. Där träffar han på en liten pojke. Det visar sig att han är en liten prins som kommer från Asteroid B-612. Prinsen har rest runt i rymden och träffat på en massa olika konstiga människor och varelser på mängder av olika små miniplaneter.
Prinsen berättar om alla sina äventyr för piloten.
Här på jorden kommer prinsen att lära att: Man ser tydligt bara med hjärtat. Det väsentliga är osynligt för ögat. Eller som det står i boken: On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.

Det är lika bra att säga det direkt: filmen är fruktansvärd! Den är rent plågsam att försöka se från början till slut.
Men musiken är faktiskt helt ok. Speciellt om man bara lyssnar på den och slipper se på diverse småpinsamma iscensättningar samtidigt.
Här finns härliga svepande melodier och ganska så kul sångtexter. Inget mästerverk kanske men klart godkänt.
Och som bonus på cd:n får man ett bortklippt nummer, en alternativ ouvertyr samt ett par förlängda sångnummer.

Favvisar:
I Need Air, I’m On Your Side, I Never Met a Rose, Closer and Closer and Closer, A Snake in the Grass

Kuriosa:
Detta var det första Lerner/Loewe samarbetet sen de skrev musikalen Camelot (1960).
För er som inte riktigt vet vilka dess bägge herrar är så säger jag bara musikalen My Fair Lady och filmmusikalen Gigi.

Berättelsen om den lilla princen är inspirerad av en verklig händelse.
1935 försökte Saint-Exupéry tillsammans med en mekaniker slå hastighetsrekordet på flygsträckan Paris till Saigon. Efter 19 timmar i luften så kraschade de i närheten av Wadi Natrundalen i Nildeltat.
De överlevde kraschen men hade ingen aning om var de befann sig. Allt de hade att klara sig på var lite kaffe, två apelsiner, några kex och en skvätt vin.
Hettan i öknen gjorde att de snabbt började bli uttorkade, de såg hägringar och fick först hörselhallucinationer som sen följdes av visuella hallucinationer. På den tredje dagen så var de så uttorkade att de slutade att svettas.
Först på fjärde dagen så hittades de av en beduin och det var tack vara honom som de överlevde.

Filmen var nominerad till två Academy Awards för sin musik men vann ingen.
Den fick dock en Golden Globe för bästa partitur.

Pressklipp:
The Little Prince … is a very exasperating experience. It’s the kind of movie that refers to adults as grown-ups to show us where it means its sympathies to be. Yet it’s too abstract and sophisticated to be of interest to most children, and too simple-mindedly mystic and smug to charm even the most indulgent adult. You don’t have to be W.C. Fields to want to swat it.

I doubt that anyone could make a really satisfactory movie out of the tiny Saint Exupéry book …  nothing much happens. So little happens, in fact, that the movie, which is stretched out with the Lerner-Loewe music, lasts only 88 minutes and seems at least five times that long.

Bob Fosse, an extraordinarily talented actor-director-dancer-choreographer, shows up in one sequence as the personification of the poisonous snake who finally provides the Little Prince with transportation home. What a child might make of this scene I can’t imagine; Mr. Fosse, dressed like a 19th-century Chicago pimp, dances around the Sahara in those marvelously eccentric movements that look great when done by Gwen Verdon but embarrassing in this context.
Less peculiar but not much more effective is Gene Wilder as a fox who hands on to the Little Prince one of the nuggets of wisdom that is supposed to make the movie meaningful. What is essential, says the fox, is invisible to the eye. Another variation is that ”it’s only with the heart that one can see clearly.”

This is the sort of gimcracky wisdom that only a self-absorbed adult could conceive of as being comprehensible to a child.

There are lots of pleasures that children and adults can share: zoos, circuses, Alice in Wonderland, Charlie Brown, roller coasters, hot dogs between meals. The Little Prince is not one of them.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
I never met a rose
The Little Prince Trailer
It’s a hat
Your a Child
Bob Fosse som ormen i Snake In The Grass
Gene Wilder som räven i Closer and Closer and Closer

%d bloggare gillar detta: