Tag Archives: Stanley Kauffmann

Nr 442: Mame

13 Jul

maxresdefault

Mame (1966)
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

Nr 372: Pousse-Café

14 Okt

MI0001075037
Pousse-Café (1966), 3 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: Marshall Barer & Fred Tobias
Libretto: Jerome Weidman, baserad på den tyska filmen Der Blaue Engel (Blå Ängeln) (1930) i sin tur baserad på romanen Professor Unrat oder Das Ende eines Tyrannen (1905) av Heinrich Mann (1871 – 1950).

Professor George Ritter förälskar sig i nattklubbssångerskan Solange. De inleder ett förhållande, men när det avslöjas får professorn sparken. De två gifter sig men i avsaknad av arbete sjunker professorn så lågt att han får uppträda som clown på nattklubben.

Det är en väldigt cool platta det här. Musiken är skönt sval och avspänd. En perfekt jazzplatta att låta vara på i bakgrunden. En riktig stämningsgivare.
Man får en känsla av att vara i en rökig, liten källarlokal nånstans i Greenwich Village i början på sextiotalet. Det är sent på natten, publiken är lite på lyset men vid det här laget trötta och sega, det pratas relativt tyst och på scen spelar bandet sitt sista set. De har också fått i sig en wiskey eller två och stämningen är minst sagt mellow, utom då de plötsligt spelar en up tempo låt. Men mest är det tillbakalutat avspänt. Me like a lot.
Men är den representativ för Broadwayföreställningen? Troligtvis inte och om en teaterkväll skulle innehållen den här mängden av stillsamma ballader så finns risken att publiken skulle somnat. Vilket de kanske gjorde med tanke på att föreställningen lades ned efter bara 3 föreställningar.
Men jag är glad att man spelat in Ellingtons sköna låtar oavsett om dessa versioner har nån likhet med vad som spelades på teaterscenen eller inte. För här finns många låtar att glädja sig åt exempelvis: Let’s, The Spider and the Fly, The Swivel och Fleugel Street Rag.
Och jag saknar inte alls en stor orkester eller ensemble. Här har vi en liten jazzcombo och 2 solister och det räcker gott så. Kanske är det här till och med att föredra framför originalet med tanke vilken sågning även musiken fick av kritikerna.
Inte för alla smaker kanske men jag gillar det och kommer att njuta av denna platta många gånger till.

Kuriosa:
Pousse-Café är en musikalversion av den klassiska tyska 30-talsfilmen  Blå ängeln som gjorde en internationell storstjärna av Marlene Dietrich.

Producenten Leland Hayward, som just haft stor framgång med The Sound of Music, (se Dag 300), frågade Marlene om hon kunde vara intresserad av att åter spela rollen som Lola-Lola men nu i en scenversion. Hon tackade nej till erbjudandet.
Den rike producenten Marquis Guy de la Passardiere blev intresserad av projektet. Hans fru hette Lilo, och var en fransk kabaréstjärna som hade gjort sin Broadwaydebut 1953 i Can-Can, och Guy var säker på att hon kunde fylla Marlenes skor. Men Lilo hade en kraftig fransk brytning så för att det hela skulle fungera så flyttade man handlingen från en tysk småstad till New Orleans.
Man valde också att i programmet ”glömma” att nämna filmen musikalen var baserad på eftersom man var rädd att det skulle resultera i ofördelaktiga jämförelser.
Föreställningen spelade 5 previews och 3 föreställningar (2 kvälls och 1 matiné).
Showen förlorade $450 000.
Lilo skulle aldrig mer stå på en Broadwayscen.

Av nån anledning så ändrade man namnet på nattklubbssångerskan Lola-Lola till Solange i scenversionen.

1992 blev Dietrich tillfrågad om hon ville träffa popstjärnan Madonna inför en tänkt nyinspelning av Blå ängeln. Madonna var en av kandidaterna för rollen som Lola Lola. Marlene tackade nej till erbjudandet och sa: ”I played vulgar; She is vulgar.
Dietrich ville se Tina Turner i rollen.

Der Blaue Engel blev musikal i Tyskland 1992. Ute Lemper spelade Lola Lola.

Från början skulle showen hetat Suger City men man bytte till Pousse-Café.

Detta är en Pusse-Café: A layered (or ”stacked”) drink, sometimes called a pousse-café, is a kind of cocktail in which the slightly different densities of various liqueurs are used to create an array of colored layers, typically three to seven. The specific gravity of the liquid ingredients increases from top to bottom. Liqueurs with the most dissolved sugar and the least alcohol are densest and are put at the bottom. These include fruit juices and cream liqueurs. Those with the least water and the most alcohol, such as rum with 75% alcohol by volume, are floated on top.
These drinks are made primarily for visual enjoyment rather than taste. They are sipped, sometimes through a silver straw, one liqueur at a time. The drink must be made and handled carefully to avoid mixing; however, some layered drinks, such as shooters, are generally drunk quickly.

Pressklipp:
What’s new, Pousse-Café?
Answer: Nothing good. The musical of that name, which opened last night, is dismal.

The Blue Angel would probably make a good musical. But the present attempt is so close to total disaster that we may as well give it the benefit of the doubt: call it total.
Stanley Kauffmann, Times

Actually, the people who have put Pousse-Café together haven’t put Pousse-Café together. They have left it splattered and sprawling over most of two continents, and it may take years to tidy up the debris.

All of the bits and pieces that go to make a musical are here not on speaking terms.

The show is really over once the prim professor has spent a night in the forbidden hay. No, I am wrong about that. As things stand, the show was really over on the day they released the film.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A drawn-out torture of embarrassment.
– Norman Nadel, World-Telegram & Sun

Video:
Marlene Dietrich som Lola-Lola

Pousse-Cafe-Rainbow-320x480
Ett exempel på en pousse-café

Dag 241: A Time For Singing

24 Nov

61Qots71bsL
A Time For Singing (1966), 41 föreställningar
Musik: John Morris
Sångtexter & libretto: Gerald Freedman & John Morris baserad på Richard Llewellyns roman How Green Was My Valley (1939)

Föreställningen utspelar sig i ett litet Walesisk gruvsamhälle i början på 1900-talet.
I centrum för handlingen så finns familjen Morgan, vars manliga medlemmar, utom den yngsta, alla arbetar i gruvan.
Det råder en hätsk stämning inom familjen eftersom alla inte är överens om det lämpliga i att bilda en fackförening för gruvarbetarna.
Dottern i huset (Angharad) är förälskad i samhällets protestantiske präst David. Han råder dock henne att gifta sig med gruvägarens rike son. Hon gör det trots att hon inte älskar honom.
Gruvarbetarna inleder en strejk och plötsligt tillhör Angharad fiendesidan.
De strejkande orsakar en översvämning i gruvan i vilken två ur Morganfamiljen dör.
Angharad lämnar sin rike man och förenar sig med sin familj och får sin älskade David.

Det här är storslagen, dramatisk musik och framförs av stora röster och innehåller massor av maffiga körpartier och är, om jag ska vara helt ärlig, bitvis ganska så redigt trist och oengagerande.
Men här finns en del att glädja sig åt, mycket låter som om det var skrivet av Rodgers & Hammerstein – lite som om The Sound Of Music hade utspelat sig i ett gruvsamhälle i Wales istället för i Österrike. Med det vill jag säga att det finns härliga melodier, kul texter och så, men det känns som om jag redan hört det mesta. Och med tanke på att den kvinnliga huvudrollen låter lite som Petula Clark får jag också lite associationer till filmversionen av Finian’s Rainbow. Och att få så många associationer till andra verk är ju aldrig bra, för varje musikal vill väl ha en egen röst som gör att man omedelbart känner igen den.
Så inte dålig, inte bra, inte musikaliskt originell men ändå ganska kul att ha hört och det kan nog hända att jag kommer att fastna för den lite mer efter ett par genomlyssningar till.

Favvisar:
When He Looks At Me, I Wonder If, A Time For Singing, I’m Always Wrong, Why Would Anyone Want To Get Married?

Kuriosa:
När boken kom 1939 så hävdade författaren att den var självbiografisk och baserad på hans egna upplevelser som barn.
Efter författarens död så avslöjades det dock att det var ren och skär lögn. Hans familj var visserligen av Walesisk härkomst men han var uppvuxen i England och hade knappt satt sin fot i Wales.

Pressklipp:
I enjoyed the first 10 minutes of A Time For Singing very much. I thouight I was about to see a good sentimental musical. I was wrong. The bookis faultily built and, despite its length, only skims emotion. The lyrics and music are generally insipid. What is left that is valuable is damaged by two of the leading performers and is noteably helped by none.
Stanley Kauffmann, Times

A Time For Singing spends too much of its time singing. Just asa scene threatens to become verbally interesting, they go walloping off into a bleat that neither satisfies the scene nor justifies intself independently. The entertainment has too much drama to be a good musical and too muchmusic to be a good drama.
Walter Kerr, Herald Tribune

Video:
Let Me Love You

Dag 229: It’s A Bird… It’s A Plane… It’s Superman

22 Jul

It's A Bird, It's A Plane, It's Superman
It’s A Bird… It’s A Plane… It’s Superman (1966), 129 föreställningar
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: David Newman, Robert Benton baserad på serietidningshjälten Superman skapad av Jerry Siegel & Joe Shuster

Intrigen i denna musikal handlar om kampen mellan Stålmannen och vetenskapsmannen  Dr. Abner Sedgwick, som är en ”ten-time Nobel Prize-loser”. Som hämnd för att världen ignorerar alla hans ”briljanta” uppfinningar och hans enorma intelligens bestämmer han sig för att förgöra världens största symbol för fred och godhet: Stålis.
Parallellt med detta så utspelar det sig ett kärlekstriangeldrama på tidningen The Daily Planet där stålis jobbar som reporter när han uppträder i sin hemliga identitet som Clark Kent. Max Mencken en av reportrarna där försöker nämligen charma Lois Lane och få henne intresserad av honom. Men Lois har bara ögon för Stålis vilket irriterar Max nått otroligt så även han börjar smida planer mot vår hjälte…

Det här är en riktigt rolig liten show – rent musikaliskt i alla fall. Föreställningen var tydligen inte så kul och den floppade rätt hårt men musiken den lämnat efter sig är fylld av härliga små trudelutter.
Strouse vet hur man skriver låtar som grabbar tag i lyssnaren och får, åtminstone undertecknad, att stampa takten och glatt nynna med.
Jag gillar sån här lite ”gammaldags” musikalmusik. Det är en blandning av femtiotals jazz, sextiotals pop och Broadway.
Adams texter är precis lagom serietidningsaktiga till sitt innehåll för att fånga den rätta stämningen.
Jag gillar det här!

Favvisar:
We Don’t Matter At All, You’ve Got Possibilities, So Long Big Guy, Ooh, Do You Love You!, You’ve Got What I Need

Kuriosa:
Musikalen floppade kanske men librettisterna gav inte upp sina tankar om att Superman borde kunna bli en framgångssaga. 1978 så fick de jackpot för de var med och skrev filmmanuset till den första Supermanfilmen och den blev en mega succé.
Robert Benton skulle dessutom så småningom börja regissera filmer. Han fick bland två Oscars för sitt arbete på Kramer mot Kramer (1979), en för filmmanuset och en för sitt regiarbete.

Kompositören Strouse skulle så småningom skriva musiken till en annan musikal baserad på en seriefigur och denna gång så skulle han få sin karriärs kanske största framgång!
Musikalen ifråga hette Annie och kom 1977. Vill du läsa mer om den showen så gå till bloggdag 205.

Pressklipp:
It opened last night, and the sum of everything to be said about it is: it’s fun. It is easily the best musical so far this season, but, because that is so damp a compliment, I add at once that it would be enjoyable in any season.
Stanley Kauffmann, Times

Whenever the new musical gets its tongue far enough into its cheek, it’s cornball-cozy. Trouble is, it runs out of cheek. The show is lame where it daren’t be – in the wink that’s supposed to come along with all the whizzing through the air.

But Superman is on the whole only halv-sly vaudeville … It looks slick, we must say that; but its wit is on the lazy side.
– Walter Kerr, Herald Tribune

It’s not a bird, it’s not a plane and it’s not even a salami.
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
It’s a Bird… It’s a Plane… It’s Superman från repetitionerna av Encores! konsertversion från i våras (20-24 mars 2013).
Sneak peek från samma konserts musikaliska repetitioner
Del 1 av den ganska så hemska tv-versionen från 1975
Del 2, fler delar får ni leta upp själva.

%d bloggare gillar detta: