Tag Archives: Stephen Clark

Dag 267: Martin Guerre

29 Aug

61Q0B+9rlmL._SL500_AA280_
Martin Guerre (1996), West End, 675 föreställningar
Musik: Claude-Michel Schönberg
Sångtexter: Alain Boublil & Stephen Clark
Libretto: Alain Boublil and Claude-Michel Schönberg

I Artigat 1557 tvingas den 14 årige katolske Martin Guerre att gifta sig med den jämnåriga Bertrande de Rols. Det är nämligen viktigt att dessa två familjers landägendomar får en katolsk arvinge.
När Martin vägrar att konsumera äktenskapet så blir han piskad offentligt av stadens präst. En djup förödmjukad Martin lämnar staden för att ta värvning och slåss mot de hatade protestanterna.
Sju år senare kommer Martins bäste vän från det militära, Arnaud du Thil, till byn för att berätta att  Martin har dött i strid. Byborna tror att det är Martin som återkommit och istället för att påpeka att de har fel så väljer Arnaud att ta över Martins identitet, lantägendomar och fru Bertrande. Hon inser dock direkt att detta inte är hennes man men kärlek uppstår emellan dem och hon inte bara beslutar sig för att hålla tyst om saken hon övertygar också Arnaud till att konvertera till protestantismen. Hon gjorde det i hemlighet flera år tidigare.
Så småningom avslöjas dock lurendrejeriet. Det visar sig också att Martin inte alls dog i strid utan överlevde sina skador. Vid sin återkomst så får han uppdraget att döma Arnaud till ett lämpligt straff för det han gjort. Martin vill dock inte straffa utan förlåta. Men det hjälper inte för katolikerna har bestämt sig för att slå ner och döda alla protestanterna i stan.
Arnaud blir dödad och hans sista önskan är att Martin och Bertrande tillsammans ska ta hand om det barn hon bär på.

Det här var en riktigt ojämn historia. Här finns några riktigt bra låtar men också ett oändligt antal urtråkiga bitar. Främst ballader.
Boublil och Schönberg har ju skapat några av musikalvärldens bästa ballader till verk som Les Mis och Miss Saigon så jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur trista och oinspirerade balladerna är i denna musikal.
Nu kanske man kan tycka att det inte är helt rätt att bedöma verket bara utifrån originalcastinspelningen med tanke på att man reviderat, strukit och skrivit ett otal nya låtar till den version (från 1999) av showen som numera är den officiella versionen. Men det struntar jag i. Jag kommer nog att lyssna på den reviderade versionen också nån gång i framtiden men just nu utgår jag bara från deras egna första presentation av verket.
Hursomhelst så misstänker jag att den nya  versionen är bättre, för jag hör anslag till nått riktigt bra här.
De up-tempolåtar som finns med, de är få men bra. Det finns ett par ballader som är helt okej och det låter 1500-tal om en del av musiken vilket sätter en skön stämning men…
Som helhet betraktat så tycker jag det här var en riktigt tråkig platta. Kanske också ska påpeka att eftersom det är en Boublil/Schönberg musikal så var verket så gott som helt genomsjungen men av nån anledning så valde man att bara ge ut en singel cd så man får väl se det här som något av en high lights platta.

Favvisar:
Working On The Land, Where’s The Child, Martin Guerre, Tell Me To Go, Welcome Home, Bethlehem

Kuriosa:
Martin Guerre sågades av kritikerna efter sin premiär. Detta ledde till kraftiga omarbetningar, så kraftiga att man ställde in föreställningarna under ett par veckor så man kunde repa in allt nytt material.
Den nya versionen fick bättre recensioner.
När showen hade spelats färdigt så satte man igång och bearbetade materialet åter en gång. Sånger ströks, nya skrevs och materialet omarbetades. Det var denna nya version som åkte ut på en englandsturné 1999 och det är den versionen som finns att höra på den andra utgivna castskivan.
Stycket har spelats i USA också. Fast återigen så gjorde man kraftiga bearbetningar av meterialet. Den största skillnaden var att man slängde ut en hel del av sångerna och ersatte dem med talad dialog istället. Plus att stycket kortades till 1 timme och 50 minuter. Man hade planerat att denna version skulle ta sig till Broadway men det skedde aldrig.
Den snenaste omarbetade versionen spelades i England 2007.
Boublil, Schönberg och Cameron Mackintosh har i intervjuer berättat att de åter jobbar på en ny version av showen och att den kanske kommer att få en London revival inom nått år…

Originalet vann 2 Laurence Olivier Awards: bästa nya musikal och bästa koreografi.

Videosar:
Martin Guerre Medley – Royal Variety Performance 1996
I’m Martin Guerre – Hugh Panaro
Working on the Land
Le secret de Martin Guerre

Dag 181: Zorro

4 Jun

51UHWOQ5CFL
Zorro (2008), West End
Musik: The Gipsy Kings & John Cameron
Sångtexter: Stephen Clark
Libretto: Stephen Clark & Helen Edmundson baserad på låtsas biografin Zorro av Isabel Allende, en slags prequel till originalnovellen om Zorro, The Curse of Capistrano av Johnston McCulley (1919)

Don Diego, en ung Kalifornisk ädling (vi pratar tidigt 1800 tal då Kalifornien fortfarande hörde till Mexico) skickas till en militärskola Barcelona. I Spanien så blir han ledare för en trupp zigenare. Tillsammans med dem återvänder han så småningom hem till Kalifornien .
Väl där upptäcker han att hans gamle barndomsvän Ramon tagit makten. Ramon är en ond och sadistisk ledare.
Diego tar då på sig en svart mask, svarta kläder, en slängkappa och en hatt och börjar kämpa för rättvisan och för att folket ska bli befriade från den tyranniska Ramon. Maskerad så kallar han sig för Zorro.
Men för att Ramon inte ska misstänka att Zorro och Diego är en och samma person (de dök ju upp ungefär samtidigt och det kanske kan väcka lite misstankar) så låtsas Diego att han i Spanien har förvandlats till en feg, depraverad och väldigt feminin man.
En massa fäktning, slagsmål, djärva räddningar och lite kärleksintriger uppstår.

Vet inte om det här ska räknas som en jukeboxmusikal eller inte. Jag kan inte Gypsy Kings musik tillräckligt bra för att veta om allt är material från deras skivor eller om mycket är nyskrivet. Men här finns ett flertal av deras största hits så en halvjukeboxare kan jag nog räkna det som i alla fall.
Och jag ryser av lycka av det jag hör.
Blandningen av flamencogitarrer, flamencodans, flamencosjungande, starka melodier, lite folkmusik blandat med modernare inslag plus blås, starka sångröster och eldiga rytmer gör att El Duende genast gör sig hemmastad i min lilla lägenhet.
Den här musiken talar till det inre i mig, den är jordisk, sensuell, passionerad, livsbejakande och med en liten farlig glimt i ögat som extra krydda. Jag hör på publikens reaktioner att musiken gjorde dem helt vilda i salongen. För det här är en liveinspelning och det är perfekt, för sångarna och musikerna är så engagerade, så i stunden och ljudet av dansande klapprande fötter kompletterar ljudbilden och gör det här till en otroligt illusorisk och ”levande” castplatta.
Tror ni fattar att jag gillar det här. Mina stackars grannar kommer nog inte få sova på många timmar än för den här ska spelas om och om igen på vääääldigt hög volym!
Baila Me!

Favvisar:
Baila Me, Libertad, Bamboleo, Djobi Djoba, Hope, Freedom

Kuriosa:
Föreställningen vann en Laurence Olivier Award för bästa biroll i en musikal.

Pressklipp:
The show may not be high art but it’s great fun and brings a refreshingly different, Hispanic sound to the jaded world of West End musicals.

I could sometimes do with a little more subtlety in the storytelling. But, set by Tom Piper inside a shifting wooden stockade, the show is popular theatre that actually delivers the goods. And, after all those dreary compilation musicals, it’s good to find one that combines liberal sentiments with lavish spectacle. Looking back neither in Zorro nor in anger, I emerged from the theatre having had a rollicking good time.
Michael Billington, The Guardian

If you have swashes prepare to buckle them now.
Zorro has stormed into the West End and his derring-do proves the perfect antidote to the credit-crunch blues.
Indeed, this almost insanely enjoyable musical, with a fabulous score of stamping flamenco, tavern choruses and tender love songs by the Gipsy Kings, looks like the surprise hit of the summer.

So many musicals seem slick and empty these days. This defiantly old-fashioned show, with its swords, stunts, strong songs and manifest desire to entertain has something much rarer – a great heart.
– Charles Spencer, The Telegraph

Videosar:
Zorro the Musical Documentary
Från den Nederländska versionen

Dag 52: Love Story

26 Jan

Love Story OLCR

Love Story (2010), 80 föreställningar
Musik: Howard Goodall
Sångtexter: Stephen Clark & Howard Goodall
Libretto: Stephen Clark, baserad på Erich Segals roman och filmmanus med samma namn.

Den klassiska snyftaren i musikalversion.
Rik pojke möter fattig men levnadsglad och underbar flicka. Pojke och flicka blir häftigt förälskade. Pojke och flicka gifter sig mot pojkens föräldrars önskan. Pojke blir arvlös. Men pojken och flickan lever lyckliga ihop tills flickan får leukemi och dör bara 25 år gammal. Inget öga torrt.

Det är kanske en både uttjatad och rätt så banal historia men musiken till denna musikalversion är smart och känns perfekt. Ingen stor orkester utan bara ett piano och en stråkseptett vilket ger ett sprött, känsligt och emotionellt laddat soundtrack. Kände mig lite förvirrad först men jag behövde bara öppna upp lite för den och så kastade den sig in och tog plats i mitt hjärta.
Det är oerhört vacker musik.
Kanske att några låtar är lite för lika varandra och att det hade varit bra med lite större skillnad i tempi mellan dem men på det stora hela så gillar jag det här.
Filmversionen innehöll en sång som vann en Oscar  Love Story (Where Do I Begin?) och de har lagt in det musikaliskatemat som en slags underscoring till en av sångerna. Funkar grymme bra.
Jag brukar inte vara så förtjust i sentimentala och romantiska musikaler men måste erkänna att jag föll totalt för denna vackra kammarmusikal. Rekommenderas.

Favvisar:
What Can You Say?, Winter’s Night, The Recital, Pasta

Kuriosa:
Love Story startade som ett filmmanus av Erich Segal. När Paramount Pictures givit klarteccken till inspelningsstart så bad de Erich att skriva en romanversion av manuset som skulle bli en slags förhandsreklam för filmen. Romanen gavs ut 14:e februari (Alla Hjärtans Dag) 1970 och blev det årets bäst sålda bok i USA och översattes till över 20 olika språk. Så manuset kom innan boken och inte tvärtom som jag alltid trott.

Erich Segal skrev också manuset till den tecknade Beratlesfilmen Yellow Submarine.

Ali MacGraw som spelade Jennifer i filmen såg så vacker ut när hon låg för döden att filmkritikern Roger Ebert ansåg att det uppkommitt en ny sjukdom: ”Ali MacGraw’s Disease” den beskrivs som ”a movie illness in which the only symptom is that the sufferer grows more beautiful as death approaches.”
En annan recensent ansåg att hon drabbats av ”some kind of Elizabeth Arden disease”.

Pressklipp:
I now write in defense of beautifully staged, meticulously lighted, handsomely dressed, genuinely acted and shrewdly contrived soppiness. I make no apologies.
You will either detest the new musical Love Story, which has all of that and more at the Walnut Street Theatre, or you’ll give yourself over to stunning manipulation. You may regret it afterward — you’ve been played like a soulful cello by a cast full of Yo Yo Mas — but while you’re being sucked in you’ll be fully in the moment.
– Howard Shapiro, philly.com

I came expecting to hate it, but it’s wittily written and while the music score isn’t a world-beater, it’s movingly scored. At a time when the word ‘musical’ seems synonymous with a montage of rock songs held together by a paper-thin plot, this clever chamber piece deserves a wider hearing.
– Maxwell Cooter, WhatsOnStage.com

Videosar:
(Where Do I Begin?) Love Story

Preview för den amerikanska uppsättningen

%d bloggare gillar detta: