Tag Archives: Stephen Schwartz

Dag 234: Pardon My English

27 Jul

51HdH-5AC4L
Pardon My English (1933), 43 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1993.
Musik: george Geshwin
Sångtexter: Ir a Gershwin
Libretto: Herbert Fields, Morrie Ryskind

Musikalen utspelar sig i Dresden, Tyskland.
I ett försök att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker så inför den tyska regeringen ett förbud mot alkoholfria drycker.
I protest mot detta så startar Golo Schmidt en lönnkrog där gästerna kan njuta av förbjudna drycker som exempelvis ginger ale och fruktsoda.
I och med detta så har Golo skaffat sig en mäktig fiende, polischefen Bauer, en man som gjort det till sitt mål att stänga ner denna illegala verksamhet.
Golo bestämmer sig för att göra ett överaskningsbesök på Bauers födelsedagsfest men på på vägen dit så blir han påkörd och förlorar medvetandet. När han vaknar upp så tror han att han är Michael Bramleigh, en förmögen man ur den brittiska societén. Som Michael blir han omedelbart förälskad i Bauers dotter Ilse och friar till henne.
En fågelholk faller lite senare på hans huvud och gör att han åter blir Golo. Han har inget minne av sitt Michael alter ego utan återvänder till sin lönnkrog och sin fästmö Gita Gobel.
Detta är grundupplägget, efter det så börjar det bli extremt invecklat och intrigen svår att återge. Det räcker kanske att förklara att Golo/Michael under resten av showen kommer att bli slagen i huvudet med jämna mellanrum och varje gång det sker så byter han personlighet. Detta leder till förväxlingar en masse.

Oj, så bra det här är.
Jag tror kanske att det här nästan är min favorit bland alla Gershwin musikaler jag har hört.
Musiken svänger, texterna bubblar av upptåg och humor och jag blir fullständigt såld.
För mig känns varje låt som en megahit och jag är förvånad över att sångerna knappt har fått ett liv efter showen.
Men det är väl också ett bevis på hur bra musik George skrev som gör att man kan anse att dessa nummer hör till hans mindre betydelsefulla verk. För många andra kompositörer hade dessa hört till deras främsta. Sånt där är visserligen en smaksak men i min bok är det så.
Det här är musikalguld!!! Ett måste!!!!!

Favvisar:
Isn’t It A Pity, My Cousin In Milwaukee, The Lorelei, Freud & Jung & Adler, Where You Go I Go, I’ve Got To Be There

Kuriosa:
Showen skapades för att lyfta fram och göra en stjärna av den engelska music-hallstjärnan Jack Buchanan. Men det visade sig att han inte fixade dubbelrollen som Golo/Michael. Michaeldelen (den snoffsige dandyn) fixade han men inte Golo. Han hade faktiskt så stora problem med rollen att han valde att hoppa av produktionen och köpte loss sitt eget kontrakt för en redig summa pengar.
Han ersattes av en komiker som specialiserat sig på olika dialekter.

Showen fick förödande kritik under hela sin try-outperiod. Detta ledde till mängder av omskrivningar och bearbetningar vilket ledde till att showen som hade premiär på Broadway var ett lapptäcke till verk.
Den sågades enhetligt av kritikerkåren och försvann efter bara 43 föreställningar.

1982 så hittade man i ett av Warner Brothers lager i Secaucus, New Jersey ett antal gamla dammiga trunkar. När man öppnade dem så fann man originalmanuskript, original noter etc från en massa gamla 20- och 30-tals musikaler, däribland manuset till denna show.
Med hjälp av allt material man fann så lyckades man få ihop ett komplett manus och det ledde till en konsert på Library of Congress 1987. Den konserten var underlaget för denna studioinspelning som kom 1993.

Nån som fortfarande minns William Katt? Han spelade Carries promnight date i filmen Carrie från 1976. Han hade också huvudrollen i tv-serien The Greatest American Hero och splade Pippin i tv-versionen av Stephen Schwartz musikal. Han gör en väldigt bra Golo/Michael här.

Dag 185: Pippin

8 Jun

51uNxVOHuRL 51aOkz9wYsL.jpg
Pippin (1972), 1 944 föreställningar
Baserar mitt omdömme på 2013 års Broadway revivalinspelning. Den spelas fortfarande.
Musik & sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Roger O. Hirson, delvis inspirerad av händelser i Pépin le Bossus (767 – 811) liv.

Det här är lite av en metateater/musikalföreställning.
Föreställningen startar med att en samling skådespelare, under ledning av ”den ledande skådespelaren”, hälsar publiken välkommen och därefter börjar ensemblen gemensamt berätta historien om Pippin. De bryter hela tiden ”den fjärde väggen” och kommunicerar ofta direkt till publiken.
Berättelsen de återger är den om unge prins Pippin, son till Kung Karl den Store, som ger sig ut på en resa för att finna meningen med sin tillvaro. Under vägen kommer han att uppleva svek, krig, mord och kärlek (i alla dess former) för att till sist ställas inför valet: ett enkelt men lyckligt liv eller riskera allt för ett kort ögonblick av ära och berömmelse?

Har alltid haft ett lite ambivalent förhållande till denna musikal. Jag gillar, och gillar verkligen mycket, musiken i första akten medan jag tycker att andra aktens musik till största delen är ointressant.
Eller första och andra akten förresten. Från början framfördes föreställningen i en akt, utan paus. Men numera så har man lagt in en paus vilken gör att det finns en Entr’acte på denna inspelning som inte fanns med på originalet.
I övrigt är det ingen skillnad på låtar på den här jämfört med originalcastplattan. Versionerna här är i regel en aning längre och lite modernare i sitt sound men i övrigt ganska så identiska. För att fylla ut cd:n så har man lagt dit kareokeversioner på fyra av sångerna. Just det känns kanske inte som ett försäljningsargument.
Vilken version man ska ta är en smaksak. Har man sett den här nya cirkusinspirerade versionen så är denna nyinspelning det självklara valet, i övrigt… Bägge är bra, gedigna inspelningar och kul att lyssna på. I den gamla får man Ben Vereen som den ledande skådespelaren och på denna får man Patina Miller, det vill säga en kvinnlig version av samma roll.  Hon är en bättre sångare än han men han har kanske mer känsla i sin röst.
Jag gillar den här popmusikalen i bägge versionerna och anser att den absolut hör till kategorin ”musikaler man bör känna till och ha hört”.

Favvisar:
Magic to Do, Corner of the Sky, War Is a Science, Simple Joys, No Time at All, Extraordinary

Kuriosa:
Original uppsättningen fick 5 Tony Awards 1973: bästa manlig huvudroll i en musikal (Ben Vereen som The Lead Player), bästa regi och bästa koreografi (Bob Fosse fick bägge), bästa scenografi och bästa ljus.
Den fick också 4 Drama Desk Award: bästa regi, koreografi, scenografi och ljus.

2013 års revival har vunnit 4 Tonys: bästa revival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa regi.
Den fick en Drama League Award för bästa revival.
4 st Drama Desk Awards: bästa revival av en musikal, bästa regi, bästa kvinnliga biroll i en musikal och bästa koreografi.
Den har också fått 7 Outer Critics Circle Awards: bästa musikalrevival, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa manliga och bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.

Det här var den första musikal som effektivt använde sig av tv-reklam i sin marknadsföring. Istället för att koncentrera sig på att sälja en stjärna (som brukligt var) så valde man att sälja själva föreställningen. Sättet man gjorde det på var att man bjöd tv-tittarna på ett litet smakprov från showen.
Den 60 sekunder långa reklamspotten började med en speaker som sa: ”Here’s a free minute from Pippin, Broadways musical comedy sensation, directed by Bob Fosse”. Sen visade man en snutt ur ”The Manson Trio” dansnumret och taglinen efter var: ”You can see the other 119 minutes of Pippin live at the Imperial Theatre, without commercial interruption”.
Spotten blev enormt uppmärksammad och medverkade till att göra showen till en megahit.

Musikalen Pippin försöker inte på något vis återberätta en historiskt akurat berättelse, det mesta är skrönor och påhitt men flera av personerna som finns med har funnits i verkligheten. Karl den Store var en av de stora härskarna under medeltiden och hans rike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra Italien. Han fick minst tre barn där den första döptes till Pépin le Bossus eller Pippin puckelryggen. Han skulle komma att konspirera mot sin far (nått som finns med i musikalen) vilket ledde till att han skickades i exil till ett kloster i Prüm som straff.
Namnet Pippin gav då Karl till sin yngste son istället som från början döpts till Karloman.
Namnet Pippin var även Karl den Stores fars namn.

Det här är faktiskt inte den första showen som har fått namnet Pippin. Redan 1870 gick en pjäs med samma namn i New York. Den hade underrubriken ”The King Of The Gold Mines” och beskrevs som en “burlesque, extravaganza, spectacle.”
Hmmm, låter ju lite som en beskrivning av denna show…

Pressklipp om originalet:
It is, I felt, a trite and uninteresting story with aspirations to a seriousness it never for one moment fulfills; a commonplace set to rock music. I must say I found most of the music somewhat characterless. It contains a few rock ballads that could prove memorable. What will certainly be memorable is the staging by Bob Fosse. This is fantastic. It takes a painfully ordinary little show and launches it into space.
– Clive Barnes, The New York Times

Pippin is a musical of enormous style and I hail it. Staged by Bob Fosse within an inch of its life, last nights arrival at the Imperial survives – nay, triumphs – by reason of its grace, humor, imagination and, yes, its very cleverness.
– Douglas Watt, Daily News

Pressklipp om revivaln:
As for the 99-pound musical that’s at the center of this muscle-bound circus — the one about the starry-eyed son of Charlemagne who has a bad case of a Middle Ages identity crisis — it’s there, too, if you choose to look for it. And if you choose not to, that’s fine. You can just sit back and let this exhaustingly energetic team work you over until you’re either all tingly or all numb.

Ms. Paulus’s Pippin is in its way a natural extension of Fosse’s, pushing the musical from seduction into sensory assault. This is a Pippin for the 21st century, when it takes more than style to hold the attention of a restless, sensation-hungry audience.
…the show has been given a busy big-top setting and costumes that emphasize muscle tone. This is also a Pippin for the age of the gym bunny.
Fosse’s original dancing is evoked, largely stripped of its sensuality, by the choreographer Chet Walker. Even when it’s executed by a body as supple and sexy as that of Charlotte d’Amboise, it’s not the main event. And the connection between storytelling and style, between performer and self-expression, is only occasionally in evidence.

And I would argue that in courting its audience, this Pippin is ultimately more cynical than Fosse’s.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Pippin TV Commercial (från 1972)
Pippin ´73, 3 nummer med original Bob fosse koreografi
Pippin 2013 – Highlights
Magic to Do ” Corner of the Sky – tv-versionen fr 1981
War Is a Science
No Time At All
Glory + Manson Trio
Pippin 2013 från Letterman

Dag 129: Rags

13 Apr

Rags
Rags (1986), 4 föreställningar
Min bedömning baserad på studioinspelningen från 1991
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Joseph Stein

Rebecca Hershkowitz, en ryskjudisk kvinna, har just anlänt till New York tillsammans med sin son David. Hon hoppas att hon ska finna sin man, Nathan, som emigrerade till Amerika många år tidigare men som aldrig hört av sig till sin familj. Medan hon söker efter honom tar hon ett jobb som sömmerska på en fabrik.
Till sist så blir de förenade men han har amerikaniserat sitt namn till Nat Harris och valt att ta avstånd från sitt kulturella arv för att snabbare accepteras av sina kolleger och chef. Han skäms till och med för sin fru och hennes ”gammelvärlds” värderingar. Detta leder så småningom till att de går skilda vägar, vilket är lika så bra för Rebecca har redan blivit förälskad i en ny man.
Till det här kan läggas mängder av sidointriger, exempelvis om bildandet av de första fackföreningarna och om branden i Triangle Shirtwaist fabriken.
Här finns många tragiska öden men också en hel del komiska små berättelser och mycket kärlek och en stark framtidstro.

Alltså, det här gillar jag. Starka låtar. Med mycket ragtime uppblandat med klezmertoner.
Mmmm, riktigt, riktigt bra är det.
Det kan ibland vara lite svårt att riktigt förstå hur bra sångerna är eftersom de ofta är uppbrutna av dialogpartier eller av ekon och repriser av andra melodier.
Showen floppade nått redigt när den kom och det hade nog att göra med att storyn var rörig och kanske lite klichéaktig och svag, för musiken är bland det bästa Strouse har skrivit, enligt mig i alla fall. Hans förmåga till att skriva catchiga melodier finns här men han vågar också skriva svårare sånger som inte är lika omedelbara och som kan tillåtas att växa vid varje genomlyssning. För ja, jag tror att man behöver lyssna ett par gånger för att riktigt uppskatta denna shows kvaliteter. Så var det för mig i alla fall. Första gången jag satte på den här så var det bara, blä och nej inte sån där semiklassisk skit, liksom (jepp, jag kan vara lite fördomsfull ibland…) och det är därför den blivit liggande i 22 år…
Men nu, nu hör den definitivt till dom cd:erna som jag kommer att återkomma till gång efter gång efter gång…

Favvisar:
Greenhorns, Blame It On The Summer Night, Penny A Tune, Easy For You, Three Sunny Rooms, The Sound Of Love

Kuriosa:
Föreställningen floppades och spelades bara 4 ordinarie föreställningar men trots det så fick den inte mindre än fem Tony Award nomineringar bl a för bästa nya musikal, bästa libretto och bästa musik.

Teresa Stratas som spelade Rebecca fick en Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Pressklipp:
While the plot gives Rebecca a husband and would-be lover to bounce between, we never get a compelling sense of what she feels for them or they for her. A plaster saint, even when played by Miss Stratas, is sexless.
The men are bland symbols as well. Mr. Kert stands for the opportunist, assimilationist immigrant while Mr. Mann is the idealist (a union organizer). Nearly every character is similarly archetypal, and no wonder: Rags wants to cover so much ground that there isn’t time for people who don’t pull their thematic weight.

The only way so many major topics can be packed into a conventional Broadway musical is superficially. In the case of Rags, the potentially moving content is abridged into triviality by archaic romantic subplots (some of them hand-me-downs from Tevye’s daughters), theater-party-targeted jokes (with which Miss Stratas seems ill at ease) and fudged melodramatic jolts (preposterous reunions, ill-explained vigilante episodes, a death). So lax and, at times, chaotic is the structure that the placement of songs seems arbitrary.

The Rags that might have been is best heard in Mr. Strouse’s score, galvanically orchestrated by Michael Starobin. It’s no secret that the composer of Bye Bye Birdie and Annie knows how to concoct first-rate show tunes, and this musical has its share of those. … Evoking composers as diverse as Joplin, Sousa, Weill and Gershwin, he uses his music to dramatize the evolution of a vernacular American pop music, much of it fostered by immigrant Jews during the period in which ”Rags” is set. Sometimes Mr. Strouse’s ambitions run away with him, and sometimes he retreats from his own scheme to Broadway basics (as in a pandering Act II comic duet for a flirtatious middle-aged couple). Still, this music is worthy of further hearing
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Rags från Tony Award
Wanting
Sound Of Love

Dag 113: Godspell

28 Mar

Godspell (OSC)
Godspell (1971), Off-Broadway, 2124 föreställningar
Baserar min bedömning på den svenska castinspelningen från 1973.
Musik: Stephen Schwartz
Sångtexter: Stephen Schwartz, delar av de engelska originaltexterna är citat av bibel- eller psalmtexter.
Libretto: John-Michael Tebelak baserad i huvudsak på Matteusevangeliet med ett par små inslag från Lukasevangeliet

I denna musikal om Jesu sista dagar framställs Jesus och lärjungarna som clowner.
Evangeliets liknelser blir clownnummer – men när det närmar sig Jesu korstfästelse förändras glädjen och skrattet, clownerna blir avsminkade och tar farväl av Jesus på ett, för var och en individuellt, sätt. Det hela slutar med att alla clownerna (inklusive ”Jesus”clownen) kommer in igen och sjunger Länge Leve Gud.

Lagom till påsk hittade jag denna gamla lp med den svenska versionen av Godspell.
Vad bra den visade sig vara. Det hade jag aldrig kunnat ana. En bra översättning, bra musikaliska arr, starka sånginsatser av artister som Björn Skifs och Kisa Magnusson.
Jag diggar det här nått otroligt och faktiskt så tycker jag bättre om den här versionen än det amerikanska originalet. Det där var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Musiken är en skön blandning av 70-tals pop, gospel, lite folk rock och Vaudeville.
En riktigt toppenplatta. Och dessutom en äkta vinylplatta med skönt knaster och knäppande. Mysfaktorn är hög.
Vet inte om den finns utgiven på cd men om den inte gör det så är det hög tid att släppa den.

Favvisar:
Den som tror på sin tur (All for the Best), Alla Goda Gåvor (All Good Gifts), Dag För Dag (Day By Day), Hör Vår Bön (We Beseech Thee)

Kuriosa:
Föreställningens titel härrör från det gamla engelska ordet gōdspell som betyder goda nyheter. Även ”gospel” är baserat på det ordet.

I föreställningen finns inga rollnamn utan alla skådespelare tilltalas med sina egna namn.

Musikalen skapades 1970 på Carnegie Mellon University i Pittsburgh, Pennsylvania. Den var ett ”masters” projekt på universitets teater och musikavdelning.
Efter att den spelats på universitetet så spelade man uppsättning på  La MaMa Experimental Theatre Club i New York under två veckor.
Där upptäcktes den av ett par producenter som bestämde sig för att sätta upp den Off-Broadway.
Ett beslut de knappast lär ha ångrat med tanke på vilken succé den blev.
Den spelades i över 5 år Off-Broadway.
En vecka efter att den lagts ner där så fick den sin premiär på Broadway där den gick i ett drygt år.

Showen sattes upp Off-Broadway igen både 1989 och 2000, plus så fick den en Broadway revival 2011.

En av originalproducenterna var Angela Lansburys bror Edgar Lansbury.

Innan musikalen gick upp off-Braodway så bestämde man sig för att ersätta det mesta av musiken med nya nummer skrivna av Steophen Schwartz. Endast en enda sång från originalversionen finns kvar, det är numret By My SideVid min sida på den svenska versionen) som har musik och text av Jay Hamburger & Peggy Gordon

Många kända artister och skådespelare har spelat i olika verioner av den.
I den svenska versionen från 1973 hittar vi Björn Skifs, Eva Bysing, Gunilla Åkesson, Agneta Lindén och Kisa Magnusson bland annat.
I Londonuppsättningen från 1971 medverkade exempelvis David Essex, Julie Covington (Evita på konceptinspelningen av den musikalen), Marti Webb och Jeremy Irons.
Uppsättningen som gick i Toronto var den professionella debuten för Victor Garber, Eugene Levy,  Gilda Radner och Martin Short.

Late Show with David Lettermans kapellmästare  Paul Shaffer var kapellmästare på Godspelluppsättningen som gick i Toronto. Han är väl i övrigt mest känd som en av kompositörerna till It’s Raining Men (1984).

När Godspel hade sin premiär så ansågs det rätt så kontroversiellt med clown analogin som man använde sig av på scen. Många har uppfattat det här som att det är hippies eller ”blombarn” på scenen men så är det inte. Regissören  John-Michael Tebelak baserade sitt koncept på teologen Harvey Cox bok Feast of Fools som bl a handlar om den kristna medeltida traditionen att under en dag låta folk få driva med myndigheter och kyrkan, en dag då korgossar fick vara biskopar och dårar kröntes till kungar.
I inledningen till romanen Ringaren i Notre Dame så kröns Quasimodo till kung på Dårarnas Fest.

Videosar:
Prepare Ye the Way of the Lord
Godspell (2011) på Late Show med David Latterman
Montage från Broadway versionen 2011
All For The Best från filmversionen
Godspell flash mob på Times Square 2011
Magnus & Brasses version av All For The Best: Bäst att ta sig ett glas från revyn Varning För Barn från 1976.
It’s Raining Men med The Weather Girls
Och med Geri Halliwell

Dag 85: Captain Louie

28 Feb

Captain Louie_ World Premiere Recording

Captain Louie (2005)
Musik & sångtexter: Stephen Schwartz
Libretto: Anthony Stein baserad på boken The Trip av Ezra Jack Keats

Det här är berättelsen om Louie, en liten kille som just har flyttat med sina föräldrar till en ny stad.
Det är halloween och han känner sig ensam och är rädd för att gå ut och träffa barnen i det nya området.
När han leker med sina leksaksplan på rummet så börjar han i fantasin att flyga tillbaka till sina gamla kvarter för att ”trick-or-treat-a” med sina gamla kompisar. Som flygkapten så är han modig och kallar sig Captain Louie.
När han så småningom åter landar i verkligheten så bestämmer han sig för att gå ut och möta de nya barnen som Captain Louie och med sig har han sitt röda plan. De andra ungarna gillar honom och hans plan och han förstår att han nog kommer att trivas i sin nya stad i alla fall.

Vad härligt det är att få höra en barnmusikal där upphovsmännen har tagit sin uppgift på allvar. Det här är ingen show med små enkla snabbt hoprafsade ”barnvänliga” trudelutter utan det här är väldigt välskrivna och i sammanhanget förvånansvärt avancerade sånger. Det är speciellt roligt med tanke på att den är tänkt att spelas av barn. Med ett annat manus och andra texter så kunde sångerna lika gärna ha varit skrivna för en ”vuxen” musikal.

Det är väldigt kul musik, poppig med lite Motowninfluenser, lite funk, lite rock och en skvätt latino. Väldigt varierad och nästan jobbigt catch-ig. Låtarna fastnar som klister i skallen oavsett om man vill eller inte.
Och texterna är även de mer än bara funktionella, de är både genomtänkta och fyllda med små referenser som barnen kanske inte fattar men som kan roa den medföljande föräldern.
En riktigt härlig liten show. Vet inte hur den var på scenen men den låter som den perfekta familjeshowen.

Favvisar:
New Kid in the Neighborhood, Big Red Plane, Trick or Treat, Looza on the Block

Kuriosa:
Stephen Schwartz är nog mest känd för musikalerna Godspell, Pippin och Wicked.

Musikalen Captain Louie började sitt liv som en 35 minuter lång musikalversion av bilderboken The Trip av Ezra Jack Keats. Den hade sin urpremiär i New York mot slutet av 80-talet och hette då The Trip. Det här är en bearbetad version av den showen. Man har utvecklat intrigen en aning och skrivit till ett par sånger så nu är den 60 minuter lång.

Boken The Trip är hela 347 ord (!) lång…

Pressklipp:
Whenever the cast of Captain Louie sings, it is exhilarating. Throughout this one-hour musical for children, the bright clarity of these young voices is a pure, uncomplicated pleasure.

Fortunately, the show is mostly music, because when the music stops, the energy drains away.
… is based on The Trip by Ezra Jack Keats. But the dreamlike ambiguity of that picture book, its appreciation of the imagination’s adventures in solitude, is lost in Anthony Stein’s libretto, which spells out feelings and happy endings in great big Barney letters.

This show will transport you, but only when the music plays.
– Miriam Horn, The New York Times

There is no pulling the wool over the eyes of children, at least not in show business. A quiet theatre is an entertained audience. Such was the case for Captain Louie…

Captain Louie is a thoroughly enjoyable children’s musical, with enough energy to capture the young audience’s attention. The question remains whether the show could have gone from entertaining to engrossing by maintaining its focus. At the start of the production, the lights went down and one child yelled, “I can’t see.” The lights went up for the show and he was not heard from for the entire hour. Ah, kids. So willing and so eager.
– Jo Ann Rosen, nytheatre.com

Videosar, de är alla från olika amerikanska skolföreställningar:
Captain Louie Commercial
Looza On The Block
New Kid On The Block
Big Red Plane

%d bloggare gillar detta: