Tag Archives: stepp

Dag 200: The Brain From Planet X

23 Jun

BFPXcov72
The Brain From Planet X (2006), Los Angeles Cast
Musik & sångtexter: Bruce Kimmel
Libretto: David Wechter & Bruce Kimmel

Det är dags för åter en rymdinvation av jorden, denna gång i musikalform.
Intrigen följer samma mönster som hundratals extremt lågbudgeterade filmer från femtiotalet.
Det är 1958 och en enorm hjärna från planeten X har tillsammans med sina två assistenter anlänt till jorden.
Deras mål?
Att erövra jorden naturligtvis och de startar sin erövring i San Fernando dalen. Tanken är att de ska utgå från den fantastiska och nya planen: plan tio.*
Som brukligt i den här typen av berättelser så är detaljerna i planen ganska luddiga men det förekommer en ”dödsstråle” naturligtvis.
Alla klichéerna finns med: billiga kulisser, en totalt seriös och allvarlig berättare som förklarar att detta vi får se har hänt på riktigt, kraftigt överspelande skådespelare, stereotypiska könsroller, en stridspitt till general som vill spränga rymdvarelserna från jordens yta med hjälp av atomvapen, en döende men smart gammal professor, kåta tonåringar, trummande beatnicks, en charmigt virrig uppfinnare och fantastiska drömmar om hur underbar framtiden (läs 80-talet) kommer att bli med flygande bilar, kolonier på månen etc. Plus saker som man kanske inte räknat med, som en steppande hjärna….
Och självklart så stoppas invasionen, den här gången tack vara att den kvinnliga rymdassistenten upptäcker sex och den andre upptäcker att han är gay och öppnar en blomsterbutik i West Hollywood…

*En klar referens till den klassiska kultfilmen Plan Nine From Outer Space från 1956. Hela musikalen kryllar självklart av referenser till liknande klassiska sci-fi/kalkonrullar från femtiotalet

Det här är ganska så kul. Inte hellyckat men ganska kul.
Sångerna är enkla men samtidigt väldigt catch-ig även om jag tycker att Kimmels hyllningar och referenser till andra musikaler och kända sånghits ibland tar för mycket plats. Det är kul att nån gång känna igen en musikalisk fras eller en textrad men när det dyker upp ett flertal på raken och i nästan varenda sång, ja då blir det lite enformigt.
Nu får jag erkänna att mycket av lånen sker från hans egna sångkatalog och om man inte känner till hans tidigare verk så är det kanske inte lika uppenbart som det är för mig.
Musiken består av lätt femtiotalskryddad rock, lite jazz, en dos vaudevill-inspirerad musik och så lite ”Broadway” toner.
Sånginsatserna är helt ok. Orkestern är liten och ibland för dominerad av syntinslag men det blir ju lätt så i lågbudget shower.
På det stora hela så låter det ganska bra om den här plattan och även om sångtexterna ibland är lite för dåliga och camp-iga så är det en rätt så rolig platta att lyssna på. Och det är nått speciellt med herr Kimmels låtar som gör att jag nästan alltid fallet för allt han skriver. Hans melodier fångar oftast mitt intresse från starten och de har alltid starka refränger. Han kan sin genre och älskar verkligen musikaler så mycket är säkert.
Så om man vill få sig en dos Bruce Kimmel så är det ingen dum introduktion även om jag personligen föredrar hans musikalfilm från 1976 The First Nudie Musical.

Favvisar:
The Brain from Planet X, The Plan, The World of Tomorrow, Things Are Gonna Be Changing Around Here, All About Men

Kuriosa:
Bruce Kimmel har gjort det mesta inom showbiz.
På sjuttiotalet var han skådespelare och medverkade i ett flertal av den tidens mest populära serier som Gänget och jag, The Partridge Family, M*A*S*H m fl.
Samtidgt skrev han (och medverkade i) ett par scenmusikaler (jag gillar Stages från 1978 där man får följa elever på en scenskola från det de blir antagna tills de tar sin examen, lite som filmen Fame men kom ett par år före den) och både skrev och regisserade och spelade med i filmmusikalerna The First Nudie Musical och The Creature Wasn’t Nice (även känd som både Spaceship och Naked Space för att cash-a in på det faktum att Leslie Nielsen spelade huvudrollen i den och syftar på ett par succéer han var med i Airplane! och Naked Gun).
Han har också skrivit ett flertal romaner, plus två självbiografier.
1993 började han som skivproducent på bolaget Varese Sarabande och där gav han ut ett flertal samlingsplattor  med musikalmusik baserade på olika teman som Shakespeare On Broadway eller efter  kompositörer som The Alan Menken Album, plus castinspelningar, filmmusik samt solistiska album med artister som Petula Clark, Helen Reddy och Liz Callaway.
Så småningom staratde han sitt eget bolag Kritzerland som bland annat specialiserat sig på att re-mastra gamla musikaler och filmsoundtracks och dessutom ge ut obskyra shower på cd. Ofta i väldigt begränsade utgåvor med tillhörande små faktaspäckade häften fyllda av de mest otroliga och roliga uppgifter.
Värt ett besök för den nyfikne: www.kritzerland.com

Han har även medverkat på ett flertal av de skivor han producerat under sin sångarpseudonym Guy Haines och har i det namnet även gett ut ett par soloplattor (som jag har, dessutom signerade av honom – ba lite skryt för my fellow nerds…).
Guy Haines är förresten namnet på mannen Farley Granger spelar i Alfred Hitchcocks film Strangers On A Train.

Videosar:
The Brain From Planet X
En sammanfattning av showen
I Need An Earthman
 Now!
Bad Girl
Brain Tap – Rehearsal
Plan 9 from outer space (trailer)
The First Nudie Musical (trailer)
I Want to Eat Your Face ett musikalnummer ur The Creature Wasn’t Nice, det är Bruce själv som sjunger

Dag 166: Top Hat

20 Maj

Top Hat - The Musical (Original London Cast Recording)
Top Hat (2012), spelas fortfarande i the West End
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: Matthew White & Howard Jacques baserad på filmen med samma namn från 1935 med manus av Alan Scott & Dwight Taylor

Musikalstjärnan Jerry Travers är i London för att medverka i producenten Horace Hardwicks nya show.
När Jerry sent en natt testar lite danssteg  på hotellrummet stör han ovetandes gästen i rummet nedanför, modellen Dale Treemont, som försöker sova. Hon går upp för att klaga vilket blir början till en flirt mellan de två.
Men genom en rad sammanträffanden får Dale den felaktiga uppfattningen att personen hon har träffat är Horace, som är en gift man, vilket medför komplikationer…

Det här är otroligt traditionella versioner av Berlins sånger.
Det är inget fel i det för hans musik håller fortfarande.
Och eftersom musikalen är en scenversion av en trettiotalsfilm så är det på sin plats att den låter som musiken lät på den tiden.
Filmen innehöll bara fem melodier så man har fyllt på med sånger ur Berlins stora rika sångskattkista. Detta medför att det här blir lite av en jukeboxmusikal.
Som en introduktion till Berlins musik är det här förträffligt. Men även för oss som redan har flertalet inspelningar av dessa sånger så är det här ett trevligt tillskott för de låter så fräscha här. Och eftersom de har lagt med en massa dansmusik också så får man förlängda versioner av de flesta sångerna med kul instrumentalbitar.
Jag gillar denna plattan och den kommer nog spelas mycket hemma hos mig.

Favvisar:
Outside of That, I Love You, Let’s Face the Music and Dance, I’m Putting All My Eggs in One Basket, No Strings (I’m Fancy Free)

Kuriosa:
Showen vann 3 Olivier Awards 2013: Bästa nya musikal, bästa koreografi och bästa kostymdesign

Tom Chambers, som spelar Jerry, vann den engelska versionen Let’s Dance (Strictly Come Dancing) 2008.

Pressklipp:
The evening can be quickly summed up as ”great songs, daft book”; and one simply waits patiently for the next Irving Berlin number or elegant dance routine to come along which, happily, they do with reasonable frequency.

It’s all perfectly pleasant and one can never hear too often Berlin standards like Isn’t This a Lovely Day To Be Caught in the Rain? I just hope the future of the musical doesn’t reside in endless revivals of Hollywood’s golden oldies and that one day we shall encounter again a new musical based on an original idea. Gilt-edged escapism is all very well in its way but it doesn’t take the genre any further forwards.
– Michael Billington, The Guardian

There is accordingly something splendidly defiant about the very idea of staging Top Hat at this point in the nation’s history. It is an unashamed celebration of classiness. The work has patented morale-boosting properties, too, which are needed today almost as much as when it was first released as a film during the Great Depression.

The whole thing could well have fallen flat on its face. It delights me to say, therefore, that Matthew White, the director, has somehow managed to pull it off. If there has ever been a more sublimely performed, choreographed, orchestrated and costumed musical in the past 25 years, then I certainly haven’t seen it.

As much as we might all have been ground down by Andrew Lloyd Webber and Stephen Sondheim in recent years, standards like these remind us of a time when musicals could stake legitimate claims to greatness.
Sacrilege it may be, but I actually think this Top Hat is even more impressive than the film, not least because it’s all in glorious Technicolor. A musical like this comes around once in a lifetime.
– Tim Walker, The Telegraph

Despite the big opening number, the first half is occasionally slow going, mainly because it is over-freighted by lame jokes, a tiresome stage-Italian and an even more irritating butler.

Top Hat is delicious, tuneful escapism. I suspect you will love it.
– Quentin Letts, The Daily Mail

Videosar:
Trailer för showen
Top Hat at the Olivier Awards 2013
Top Hat on Strictly Come Dancing
Rehearsal of the Finale
The Top Hat Team Do ”Raise Your Glass” by Pink
TOP HAT ”Born This Way” by Lady Gaga – OLIVIER AWARDS 2013
Tom Chambers Tap Dance with Drums

Dag 165: Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk

19 Maj

Bring in 'Da Noise, Bring in 'Da Funk - 1996 Original Broadway Cast
Bring in ‘Da Noise, Bring in ‘Da Funk (1996), 1135 föreställningar
Musik: Daryl Waters, Zane Mark & Ann Duquesnay
Sångtexter: Reg E. Gaines, George C. Wolfe & Ann Duquesnay
Libretto: Reg E. Gaines

Det här är en revy som berättar, genom steppdans, de svarta amerikanernas historia från slaveriets tid till nutid. Förutom musiknummer och dans så använder man sig av video- och bildprojicering och projicerar även delar av sångtexterna. Genomgående är också att man använder sig av kommentatorer som hela tiden kommer med inlägg, historiska fakta etc.
George C. Wolfe tog Re E. Gaines rap dikter och förvandlade dem till tap/rap.

Ohohohoooooh yeah ahaaaah yeah yeah *steppeli steppeli steppeli stepp* mmm aahha yeah oooooh mmm yeaheeee *steppeli steppeli steppeli stepp* osv osv…
Det här är en av de mer bisarre lyssnarupplevelser jag haft under den tid jag hållit på med denna blogg.
Här har vi en platta med mycket funk, groove, improvisatorisk jazz, fusion, blues, rap, poetry jams, speakerröster som berättar om historiska tilldragelser och massor av olika rytmer, och konstant med ljudet av otroliga fantastiskt steppande fötter i bakgrunden. Och allt är inspelat live så med jämna mellanrum så hör man publiken jubla, skrika, tjoa och applådera vilt.
Kan inte påstå att det är direkt njutbart att lyssna på. Känns lite som att få lyssna på en fest man själv inte får vara med på.
Jag är övertygad om att det här var en fantastisk föreställning att titta på och videoklippen nedan tyder verkligen på det men som castplatta…
Varje låt innehåller låååånga steppnummer där vi bara får höra ljudet av de steppande fötterna och publikens begeistring över det de fått se…
Tror att det här är ett praktexempel på en souvenierplatta, nått man absolut vill äga efter att ha sett showen men om man inte sett den så känns den helt värdelös.
Och eftersom jag inte sett showen så kan jag bara säga att det här ger mig ingenting, allt jag blir är uttråkad och frustrerad för jag vill ju också få se vad dessa steppare gör…

Favvisar:
Det går inte att plocka ut nått då det mesta är för fragmenterat för att ens kallas för en sång. Det närmaste är tre nummer The Uncle Huck-A-Buck SongThe Lynching Blues och Where’s the Beat?

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1996: Bästa kvinnliga biroll, bästa regi, bästa koreografi och bästa ljusdesign.
Den vann också Drama Desk Awards för bästa koreografi och ljusdesign.

Savion Glover som både var stjärnan och koreograf i denna show, var biträdande koreograf för den tecknade filmen Happy Feet (2006). Det var även hans rörelseschema som kopierades till pingvinen Mumble som filmen handlade om.

Pressklipp:
Tracing an African-American art form from the early days of slavery to the present, Mr. Wolfe, the show’s director, and Mr. Glover, its choreographer and lead dancer, have located a visceral eloquence miles away from the mechanically cheerful tapping of mainstream musicals. Rather, tap is convincingly presented as a worthy peer and ancestor of such forms as blues, jazz and gospel.

In finding a resonant individuality in each number, peculiar both to its historical origins and to the dancers performing it, the show restores emotional content to show-biz choreography in ways currently unmatched on Broadway stages.

Reg E. Gaines, known for his recorded poetry, has provided a continuing lyric commentary filled with original, evocative images. But too often his words are simply inaudible amid the fusillade of taps and the original music by Ann Duquesnay, Zane Mark and Daryl Waters. Moreover, Mr. Gaines, who delivers his own text in a casual, almost dismissive style, lacks a real theatrical presence. And any time he appears on stage, one’s urge is to wave him away, as though he were a mosquito at a picnic.

In Mr. Wolfe’s Colored Museum, a character reflects on American slaves who were forced to give up their drums, then realizes ”We still got ‘em.” She goes on to say, ”They’re here in my speech, my walk, my hair, my God, my style, my smile and my eyes.”
For all its imperfections, Bring in da Noise more than fulfills the promise in those words. Its rhythms will continue to pulse in your bloodstream long after the show is over.
– Ben Brantley, The New York Times

Director George C. Wolfe and Savion Glover, Bring in ‘da Noise, Bring in ‘da Funk’s 22-year-old choreographer-star, reclaim tap as a black art form in an explosive and bravely literal-minded chronicle of the genre’s history from slavery to the present. The music is beautiful and the dancing exuberant, but Funk is serious business, with vicious, funny send-ups of Uncle Tomism in Hollywood.
– Jess Cagle, Entertainment Weekly

Videosar:
At the Tony Awards
Savion Glover stepp solo
Intervju med Savion om skapandet av showen
Boogie Wonderland – Happy Feet

Dag 74: Jelly’s Last Jam

17 Feb

81aRwo4AvoL

Jelly’s Last Jam (1992), 569 föreställningar
Musik: Jelly Roll Morton, Luther Henderson
Sångtexter: Susan Birkenhead
Libretto: George C. Wolfe baserad på Jelly Roll Mortons liv.

Musikalen börjar med att Jelly har dött, han befinner sig i ”limbo” och ser tillbaka på sitt liv. Han tvingas återuppleva många av de svåraste ögonblicken där han både blir sviken av men också själv sviker människorna omkring sig.
Det börjar i New Orleans där han föds in i en gammal rik kreolsk familj ”of color”. Han revolterar mot dem och sin uppväxt genom att tillbringa tid på bordellerna i stan och bland de fattiga svarta. Han snappar upp stadens rytmer och möter även stadens främste rag-timemusiker Buddy Bolten.
När hans farmor upptäcker hans livsstil så gör hon honom arvslös och förskjuter honom. Han börjar då slå sig fram som musiker och når en del framgång som kompositör och utser sig själv till jazzens skapare och fader.
Hans saknad efter sin familj gör dock att han framhäver sin kreolska bakgrund och hävdar å det bestämdaste att inga ”svarta” rytmer finns i hans musik. Hans rasism är upphovet till att han sviker både sina vänner och kvinnan han älskar.
Medan jazzen utvecklas, frodas och sprids så finner Jelly hur han mer och mer hamnar i dess bakvatten och till sist är i det närmaste bortglömd. Hans liv slutar genom ett slagsmål där han blir knivskuren och han dör på den ”svarta” avdelningen på ett sjukhus i Los Angeles.

Jag måste erkänna att jag känner mig lite kluven inför denna platta.
Å ena sidan så finns här en massa helt fantastiskt bra musik. Det svänger om den, det är välsjunget, välspelat och snyggt arrat.
Å andra sidan finns det också en massa dialog insprängt i många av låtarna vilket blir ganska så störande eftersom de bryter sönder min upplevelse av musiken.
Så mitt i all underbar musik så blir jag konstigt nog både uttråkad och irriterad av denna cd.
Nu beror nog en del av min irritation på att Jelly inte är eller framställs som en särskilt sympatisk person men det är inte bara det. Jag känner att jag skulle behöva se denna show. Allt pratande, berättande och dansande som bryter in i alla låtarna ger mig en känsla av att jag missar de bästa bitarna, inte får helheten.
Normalt brukar en castskiva fungera bra som dokumentation av musiken och vara helt njutbar att lyssna på oavsett om man sett showen eller inte men inte den här gången. Här känner jag att utan det visuella så fattas en väsentlig bit och det är det som gör att denna skiva inte fungerar för mig.
Missförstå mig rätt nu, det finns fantastiska nummer här som fungerar hur bra som helst att bara lyssna på men skivan som helhet inbjuder inte till omlyssning. Jag får väl  bränna min egen version av den som bara har de bitar jag vill lyssna på och njuta av.
Så jag är förvirrad, för den är bra men jag gillar den inte.

Favvisar:
The Jam, Michigan Water, Doctor Jazz, Last Chance Blues

Kuriosa:
Musikalen fick 3 Tony Awards; för bästa manligahuvudroll (Gregory Hines); bästa kvinnliga biroll (Tonya Pinkins) och för bästa ljusdesign (Jules Fisher).

Jelly Roll Morton föddes som Ferdinand Joseph LaMothe 1890 och dog 1941.
Efternamnet Morton tog han efter sin styvfar.
Smeknamnet ”Jelly Roll” tog han medan han spelade på bordellerna i New Orleans och det var den tidens slang för det kvinnliga könsorganet.

Oavsett om man ska anse honom som jazzens fader eller inte så är det ett faktum att hans komposition Jelly Roll Blues är den första förlagda jazzkompositionen, den kom 1915.

”Creoles of Color” var av blandras men ansågs finare än ”svarta”. Dessa Gens de couleur libres, som de också kallades – New Orleans var under franskt styre under lång tid och franskan och allt franskt ansågs som lite finare – hade många av de rättigheter och privilegier som annars bara ”vita” hade på denna tid, exempelvis rätt att inneha egendom och även rätt till högre utbildning.  Detta medförde att de var måna om att inte beblanda sig med eller gifta sig med ”svarta”. Innan det amerikanska inbördeskriget hade till och med några av de mest framgångsrika och förmögna färgade Creolfamiljerna slavar.

Pressklipp:
The show at the Virginia Theater is not merely an impressionistic biography of the man who helped ignite the 20th-century jazz revolution, but it is also a sophisticated attempt to tell the story of the birth of jazz in general and, through that story, the edgy drama of being black in the tumultuous modern America that percolated to jazz’s beat.

Is the effort a complete success? No. But after watching the sizzling first act of Jelly’s Last Jam, at once rollicking and excessive, roof-raising and overstuffed, you fly into intermission, high on the sensation that something new and exciting is happening, whatever the wrong turns along the way. The briefer Act II is another, deflating story, but one that should not be permitted to deface the memory of the adventurous Act I.

Mr. Wolfe brings on a high-voltage company of singers and dancers and a series of musical numbers in which biographical flashbacks, daring theatrical stylization, boisterous entertainment and tragic inferences all mesh in repeated crescendos. The songs have been ingeniously crafted, mostly from Morton’s own compositions, by the arranger and composer, Luther Henderson, and the lyricist, Susan Birkenhead, who have tailored this instrumental music to meet the demands of the theater and of singers without sacrificing its integrity.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar o ljudisar:
Från showen: That’s How You Jazz
Ganjam av Jelly Roll Morton
Dead Man Blues – piano solo med Jelly själv
Mikhail Baryshnikov & Gregory Hines dansar i White Nights
Gregory Hines Solo Tap Scene White Nights
Sammy Davies Jr & Gregory Hines Discussing Tap
Sammy & Gregory dansar ihop

%d bloggare gillar detta: