The Color Purple (2005), 910 föreställningar
Musik & sångtexter: Brenda Russell, Allee Willis & Stephen Bray
Libretto: Marsha Norman baserad på romanen The Color Purple (1982) av Alice Walker
Det här är berättelsen om Celie, en svart kvinna som växer upp på landsbygden i delstaten Georgia i början av det förra seklet. Vi får följa henne under 40 år, mellan 1909 – 1949.
När vi möter henne för första gången så är hon 14 år gammal och gravid för andra gången – och det är hennes egen far som är pappa till både detta och det förra barnet.
Efter att barnet är fött så gifter pappan bort sin ”fula” dotter till en granne som bara kallas ”Mister” för att sen rikta sin uppmärksamhet mot den ”vackra” yngre dottern Nettie. Men Nettie flyr från honom och söker skydd hos Celie och Mister. Men när även Mister börjar försöka våldföra sig på henne så slår hon tillbaka med resultat att han slänger ut henne från gården och svär på att de två systrarna aldrig mer ska få träffa varandra.
Mister misshandlar och våldtar Celie under många år och hon finner sig i sin situation – hon vet inte bättre. Men allt förändras när den sexiga sångerskan Shug gör ett gästspel i byn.
Shug och Celie blir förälskade och inleder en kärleksrelation. Och det är Shug som hittar ett brev som legat gömt från ”nån i Afrika”. Det visar sig att det är ett brev från Nettie som arbetar som missionär där. Hon har skickat brev till Celie under flera år men Mister har gömt undan dem.
Det här är ett mycket kortfattat sammandrag av akt 1.
Vad som sen följer är Celies uppvaknande (inte minst sexuellt) och revolt mot Mister och alla som behandlat henne dåligt. Hon börjar följa sitt hjärta, skapar sig en karriär som byxtillverkare och blir till sist en hel människa som både finner frid och till och med kan börja älska sig själv.
Det finns ett myller av starka bikaraktärer här men det blir för rörigt att försöka återge dem alla och med dem alla sidointriger.
För er som sett filmversionen av boken från 1985 kan jag dock påpeka att musikalen fortsätter och berättar även vad som hände med Celie efter att hon lyckats befria sig från Mister – filmen slutar nämligen med hennes uppbrott.
Jag hade turen att se denna musikal på The Menier Chocolate Factory i London sommaren 2013. Det var en otroligt intim och avskalad version de satt upp. Scenen var avlång och hade publik på 3 sidor. Orkestern eller snarare bandet, satt bakom publiken på ena sidan. Publikgradängerna hade max 7 rader så alla satt riktigt nära scenen, en scen som var naken under större delen av showen. Här fanns nått bord eller ett par stolar för att markera olika platser men i övrigt så använde de sig av en snygg ljussättning som lät publiken använda sig av sin egen fantasi för att skapa de olika miljöerna.
Det här var en otroligt gripande föreställning, musikaliskt intressant, sanslöst välspelad och fantastiskt sjungen och med åtminstone ett riktigt showstoppande nummer: då Cynthia Erivo sjöng I’m Here med en röst och en närvaro som gav oss alla gåshud och resulterade i en flera minuter lång stående ovation. Det kändes som om vi närvarade vid en megastjärnas födelse.
Jag har alltså starka, goda minnen av denna show så döm om förvåning när jag upptäcker att castskivan från Broadwayversionen lämnar mig relativt kall. Visst finns det en del bra nummer som både svänger och griper tag i en men i huvudsak känns det här som anonym hissmusik där det ena numret glider in i det andra utan att man ens märker övergången.
Musiken består till största delen av blues och gospel och när den är bra så är den riktigt, riktigt bra men, som sagt, större delen känns rätt så ointressant och slätstruket.
Uppenbarligen är det här en show som mår bäst av att upplevas live och sen kan man ha plattan för att ”återuppleva” sina favoritögonblick.
Mina favvisar:
Push da button, What about love?, Any little thing, The Color Purple – reprise
Kuriosa:
Föreställningen vann en Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll.
Den fick också 2 Theatre World Awards 2006
Den fick även en Theatre World Award 2007 som gick till 2004 års American Idol vinnare Fantasia Barrino som tagit över rollen som Celie.
Boken som musikalen är baserad på vann både Pulitzer Prizet och the National Book Award för bästa fictionbok 1983.
Boken filmades 1985 av Steven Spielberg och hade Whoopie Goldberg i rollen som Celie. Även Oprah Winfrey medverkade i filmen.
Oprah Winfrey var en av producenterna bakom Broadwayversionen och hon gjorde kopiöst med reklam för den på sin populära tv-show.
Boken anses fortfarande som kontroversiell både för sina grafiska skildringar av våld mot kvinnor och för sin öppna och icke-fördömmande skildring av lesbisk kärlek. I USA finns den på American Library Associations lista över de 100 mest anmälda böckerna under perioden 2000-2009. De hamnade på plats 17.
En liten kuriositet är att musikalens librettist Marsha Normans vann Pulitzer Priset för sin pjäs ‘Night Mother samma år som Walker vann sitt för boken.
Pressklipp
Om Broadwayversionen:
So much plot, so many years, so many characters to cover in less than three hours. Or, as one of the many vibrant heroines sings, prettily papering over a gap of eight years, ”So many winters gray and summers blue.” From the brass-warmed opening bars of its eclectic overture, this musical has an on-your-mark, get-set quality that promises that pages will be flying off the calendar as if in a tornado.
Watching this beat-the-clock production summons the frustrations of riding through a picturesque stretch of country in a supertrain like the TGV. The landscape looks seductively lush and varied; the local populace seems lively and inviting, like people you might want to know; you can even hear tantalizing snatches of folks singing in an intriguing idiom as they go about their work. But it all passes by in a watercolor blur. This show isn’t stiff and anemic like its chief musical competition this season, The Woman in White (another plot-crammed adaptation of a novel). But it never slows down long enough for you to embrace it.
– Ben Brantley, The New York Times
Om Londonversionen:
Although there’s certainly the opportunity here, Marsha Norman’s script isn’t sentimental. There’s a lot packed in, and not much space left for detailed character development, which means it occasionally feels a smidgen lightweight. But the character that matters, Celie, is sharply written and her transformation from underdog to stable, strong-willed woman is subtle and convincing.
– Daisy Bowie-Sell, Time Out
If there was a consistent theme running through the performance it would be “You go, God” for he was in every line. The abundant, dewy-eyed love for him was too saccharine for my taste, and the lightening up of the original story doesn’t always sit well.
– Emily Jupp, The Independent
Videosar:
Hell No!/ The Color Purple från The Tony Awards 2006
I’m Here med Fantasia
En snutt ur Push Da Button
Musikalipedia - musikalblogg 