Nr 459: Forever Plaid (1989)

Forever Plaid
Off-broadway 1989
London 1993
Stockholm 2000

Book: Stuart Ross
Music & Lyrics: Various Artists

Once upon a time, say like in 1963, there were four guys (Sparky, Smudge, Jinx and Frankie) who discovered that they shared a love for music and singing.
They rehearse in the basement of Smudge’s family’s plumbing supply company, dreaming of becoming the next big close-harmony group like The Hi-Lo’s or The Four Freshmen. The call themselves Forever Plaid.
On their way to their first big gig – at the Airport Hilton Cocktail Bar, on February 9, 1964 – their cherry red ’54 Mercury collide with a bus filled with Catholic schoolgirls on their way to see the Beatles’ American debut on The Ed Sullivan Show. The girls were fine. But the boys and their dreams of making it big and recording an album ends (symbolically, and even literally) in death.
The boys linger in limbo until the conjunction of various “astro-technical” phenomena allows them to return to Earth and perform their final concert.
Forever Plaid is that final concert.
See the boys singing in close harmony, squabbling boyishly over the smallest intonations and charmingly executing choreography with overzealous precision.
Will they overcome asthma, ulcers, nerves, bloody noses and forgotten lyrics?
Will they give the audience the best show ever?
Will they find the perfect chord?

Forever Plaid is an affectionate musical homage to the close-harmony ”guy groups” that reached the height of their popularity during the 1950s.

This show is, as I mentioned above, just the boys final concert and they tell us their backstory between the songs.
It’s a very funny show, filled with hits from the 1950s and the early 60s.
Not deep. Not dark. No big sets. Just 4 guys, a pianist and a base player. Terrific singing – and loads of energy.
And it doesn’t get boring. I even got a little moved towards the end.
You can find a filmed version of the show on Youtube.

It was a huge hit Off-Broadway in the early 90s. It ran for over 4 years. And it gets revived ever so often.

The show even got  a sequel in 2001 called Plaid Tidings, a holiday version with modified story and songs. 

There was a Swedish production of the show in 2000. It played in an old famous dance palace in Stockholm called Nalen.


Videos:
Movie Trailer
Show Promo
Perfidia
Cry
On The Tonight Show 1992
The Four Freshmen
The Hi-Lo’s singing with Rosemary Clooney
Beatles at The Ed Sullivan Show

Nr 415: Annie Get Your Gun

Annie Get Your Gun (1946)
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:
Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966
Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar
SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun. 
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.
…
It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.
…
Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.
…
Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Dag 352: Hjälp Sökes

Hjälp sökes (2013), Stockholm
Musik: Benny Andersson
Sångtexter: Björn Ulvaeus
Libretto: Kristina Lugn, efter en idé av Lars Rudolfsson

Två medelålders bröder, tillika ungkarlar, bor på en redigt nedgången gård.
Bröderna retar sig på varandra och smockan hänger ofta i luften.
De bestämmer sig en dag för att annonsera efter hjälp för att sköta gården. Det enda svar de får på sin annons är en stum mamma som kommer med sin vuxna dotter.
Mamman har en nästan magisk hand med djur och dottern har en magnifik sångröst.
Sakta men säkert kommer livet och hoppet åter till gården och bröderna kan börja se en framtid. Den ene av dem blir dessutom förälskad i den unga kvinnan.

Jag minns att när jag såg den här föreställningen på Orionteatern i våras så var jag väldigt kluven. Jag tyckte om andra halvan av föreställningen men hade svårt med den första delen  och mycket av det beror på att jag börjat tröttna på Kristina Lugn och hennes teatertexter (med sina ordvändningar och ordvitsar) som jag känner att jag redan hört förut. Det jag minns var att jag gillade musiken, scenografin och alla djuren på scen.
Nu när jag lyssnar enbart på musiken så är jag inte lika förtjust.
Här hittar vi en blandning av visor i folkviseton, ett par ”svensktop” låtar, lite som låter som sånger som kunde varit med i Chess/Kristina och även lite klezmer. Känns som att material spretar åt lite för många håll och inget är egentligen så där riktigt bra och gripande som jag kanske hade hoppats på med tanke på vad dessa två herrar skapat tidigare.
Sofia Pekkari som spelar den kvinnliga huvudrollen har en stark, vacker och ren röst och det är en njutning att lyssna på henne samtidigt som jag allt som oftast får för mig att det är Helen Sjöholm jag lyssnar på för deras röster är otroligt lika varann, fast Sofia har ett vibrato som ibland irriterar mig.
Johan Ulveson och Magnus Roosman låter bra på plattan de med och det är faktiskt deras sånger som jag gillar mest.
Det är kul att ha plattan som ett minne från föreställningen men om man inte sett den så vet jag inte om den ger så mycket för det finns betydligt starkare B&B skivor med liknande musik att söka sig till, kanske främst BAO skivorna.
Men visst, den är värd att lyssna på men vänta er ingen ny Kristina.

Favvisar:
Själv är bäste dräng, Ro hit en dyckert, Stackars axels sång, Som en hägring, Den jag ville vara

Pressklipp:
Högsta betyg kan det ­inte bli, för första halvtimmen är för långsamt pratig, så att man ibland nästan kan höra Kristina Lugns släpiga röst.
Men SÅ det lyfter sedan. Roosman ger kött och blod åt sin bonde så att man verkligen önskar honom ett bättre liv. Ulvesons komiska genialitet tillåts blomma fritt, både på ett finstilt och ibland yvigt sätt. Sofia Pekkari … sjunger ljuvligt. Berdino ­dirigerar djuren till de mest oväntade saker.
Och så musiken. Benny Andersson blandar hejvilt svenskt vemod, pop, kabaret-, zigenar- och cirkusmusik. Underbara melodislingor. Fast ännu mer imponerar nästan Björn Ulvaeus texter. Så innehållsrika, så befriade från klichéer, så humoristiska, ibland på högsta Monty Python-­nivå.
…
”Hjälp sökes” lär knappast gå på turné, då få teatrar har tillgång till stall. Publikrusningen till Orion­teatern lär bli gigantisk i vår.
– Jan-Olov Andersson, Aftonbladet

Premiärpublikens parfym är utkonkurrerad av doften av ladugård och Björn och Bennys text och musik ackompanjeras av Kristina Lugns vardagsvrängande, konstfullt komponerade ord. Det är en oväntat lyckad kombination. När har vi någonsin tidigare hört ett musikalnummer som sjunger latexspacklets lov?
– Anna Håkansson, nummer.se

Det är djuriskt och mänskligt; kulörta lyktor, skönhet och drastisk humor; dynga och poesi. Det är makalöst.
– Karin Helander, SvD

Videosar:
Själv är bäste dräng
Svarta silhuetter
TV-inslag

Dag 246: Sister Act (2006)

Sister Act, Ur-Premiär 2006 på Pasadena Playhouse i Pasadena, California
2009 West End  – ca 512 föreställningar,
2011 Broadway – 561 föreställningar
2013 Den Haag, Nederländerna
2019 Stockholm
Baserar min bedömning på London Cast inspelningen
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Glenn Slater
Libretto: Bill & Cheri Steinkellner, med bidrag från Douglas Carter Beane. Showen är baserad på filmen Sister Act från 1992 som hade ett manus av ”Joseph Howard”.

Året är 1978.
Deloris Van Cartier drömmer om att slå igenom som discodiva. Under tiden jobbar hon på sin pojkväns, gangstern Curtis Shanks, nattklubb i Philadelphia.
En dag råkar hon bli vittne till hur Curtis dödar en ”tjallare”. Curtis ser henne och måste nu se till att hon tystas så att han inte ska åka dit för mordet.
Deloris har en gammal klasskompis som jobbar inom polisen och hon ber honom om hjälp.  Eddie, som vännen heter, inser att Deloris kan hjälpa dom att äntligen sätta dit Curtis. Nu gäller det bara att hålla henne vid liv tills det är dags för rättegången.
Eddie  får en snilleblixt: det sista stället gangsterna lär söka efter Deloris är på det gamla, lätt nedgångna nunneklostrer som ligger i trakten. Alltså ser han till att Deloris får gömma sig där. Men abbedissan kräver att Deloris ska klä sig i nunnedok och följa klostrets regler.
Till en början har Deloris ganska svårt att anpassa sig både till de strikta regler som gäller och till sitt nya namn: Sister Mary Clarence.
Men när hon får ta hand om klosterkören så förändras allt. Under ”Mary Clarence” ledning så förvandlas denna lilla kör till en av de mest populära musikaliska attraktionerna i stan.
Nått som så småningom kommer att få Curtis och hans gäng att förstå var Deloris befinner sig. Men de kommer att upptäcka att Deloris inte längre är ensam och rädd, inte nu när hon har sina soulsystrar bakom sig.

Det här är kul.
Jag gillade filmen när den kom för 20 år sedan och undrade lite hur musikalen skulle bli med tanke på att ingen av sångerna från filmen skulle finnas med.
Jag behövde inte oroa mig för scenshowen klara sig fint utan dem. Alan Menken har skapat en hel hög med svängande disco- och rockinfluerade sånger som låter som äkta hits från eran. Här kan man höra ekon av Barry White, Donna Summers och andra, plus så är musiken självklart inspirerat av ”Phillysound-et”. Patina Miller, som Deloris, har en stor och skön röst och hade utan tvekat platsat som en av de stora discodivorna om hon sjungit det här på sjuttiotalet.
Även de glada nunnorna har fått ett par bra komiska sångnummer och några riktigt supersvängande discogospels.

Jag hade turen att få se den nederländska versionen för bara ett par veckor sedan och kan rapportera att jag föll handlöst för denna show. Jag diggade loss som bara den och var på ett strålande humör i flera timmar efteråt.
Så får ni chansen: Just boogie on down!

Favvisar:
Fabulous Baby!, When I Find My Baby, Raise Your Voice, Sunday Morning Fever, Lady In The Long Black Dress, Bless Our Show

Kuriosa:
Patina Miller började i ensemblen och som understudy för Deloris i Pasadena 2006 men fick spela huvudrollen när showen hade sin Londonpremiär. En roll som hon upprepade när Sister Act öpnnade på Broadway 2 år senare.
I våras fick hon en Tony Award för sin insats som Lead Player i revivaln av Pippin.

Sommaren 2020 ska Sister Act få en kortare revival i London med Whoopi Goldberg som Delores och Jennifer Saunders som abbedissan.

Cheri and Bill Steinkellner som skrev librettot är nog mest kända för att ha skrivit ett flertal avsnitt till den omåttligt populära serien Cheers som gick på tv från 1982 – 1993.

Filmen som musikalen är baserad på hade et manus författat av pseudonymen Joseph Howard. Egentligen var manuset skrivet av dramatikern och författaren Paul Rudnick men när man började spela in filmen så satte man igång och bearbetade och skrev om hans manus – kraftigt. Ett drygt halvdussin författare pillade på den och bland dem kan nämnas Carrie Fisher, Robert Harling och Nancy Meyers. Eftersom slutprodukten inte hade så mycket gemensamt med Pauls ursprungsmanus så bad han att få sitt namn borttaget från produktionen och ersättas med en psuedonym.

Marc Shaiman som skrev musiken till filmen (och mängder av andra filmer och tv-shower) har också skrivit framgångsrika musikaler som Hairspray (2002) och Charlie and the Chocolate Factory (2013).

Pressklipp för the West End:
… proves more enjoyable on stage than it did on film … the cheers and standing ovation at the end were both genuine and deserved.
The book, by Cheers writers Cheri and Bill Steinkellner, is strong, funny and touching. And the disco-inspired score by Disney favourite Alan Menken, with neat lyrics by Glenn Slater, is a cracker. Frankly, what’s not to like, especially when you’ve got a chorus line of jiving nuns singing their hearts out ecstatically?
– Charles Spencer, The Telegraph

… a show that feels less like a personally driven work of art than a commercial exploitation of an existing franchise.
What was originally a fairytale fantasy . . . makes little sense in its new, vulgarised incarnation. In the movie, the music arose naturally from the story: there was even a certain wit about seeing a group of wimpled warblers turned into a cohesive unit. But here, long before the heroine has got to work on their larynxes, they are leaping about the stage like showbiz pros telling us How I Got the Calling. In order to pad out a slight story, every key member of the cast also has to be given a number. As a result, the plot grinds to a halt while we hear about the macho fantasies of a sweaty cop, or the hoodlums weary us with their own wet dreams.
– Michael Billington, The Guardian

Whether or not divine intervention is involved, it’s a wimple-wibbling, habit-forming triumph.
– Fiona Mountford, Evening Standard

…a rather sweet, sentimental film has been hyped up, coarsened, given what — were the Palladium flown to Times Square — we’d call the big, brash Broadway treatment . . . There’s less deft comedy, but much more music, most of it indebted to the 1970s, where the action is now set. That lets Alan Menken, the composer, have a lot of catchy fun with period rock and disco.
– Benedict Nightingale, The Times

Call me a miserable old monk but I hated Sister Act. I hated its artistic laziness, its predictability, its incuriosity, its idea that disco is divine and that spirituality can never be found in discreet and dignified worship . . . I know I may be taking it too seriously but I found myself recoiling sharply from this story’s saccharine values and its bullying gaiety. The thing is as shallow as the Aral Sea.
– Quentin Letts, Daily Mail

Videosar:
Från the Tony Awards med Patina Miller
Geef Me Genade från den nederländska versionen
Bless Our Show
Do The Sacred Mass
Sunday Morning Fever
Fabulous Baby från The Wendy Williams Show.