Tag Archives: studioinspelning

Dag 262: Her First Roman

24 Aug

Her First Roman (25th Anniversary Cast) 320kbps
Her First Roman (1968), 17 föreställningar
Musik, sångtexter & libretto: Ervin Drake, baserad på George Bernad Shaws pjäs Caesar and Cleopatra från 1898.

En musikalkomedi om romansen mellan den drygt 50-årige Julius Caesar och den 16-åriga egyptiska drottningen Cleopatra.

En av de klassiska Broadwayflopparna från 60-talet.
Från början skrevs hela showen av Erwin Drake men under try-out perioden så tog man bort 6 av hans sånger och ersatte dem med tre sånger skrivna av männen bakom Spelman på Taket: Jerry Bock och Sheldon Harnick. Dessutom strök man stora delar av hans manus och ersatte det med repliker ur George Bernard Shaws originalpjäs.
Resultatet blev en föreställning som var som ett lapptäcke med flera olika stilar på både manus- och sångsidanoch där inget riktigt hängde ihop.
Efter bara tre veckor så var den borta från Broadway.
Showen fick ingen castskiva. En live-inspelning gjordes under try-outen i Boston, bara som dokumentation, och den plattan har varit så gott som helt omöjlig att få tag på.

Men 1993 så bestämde man sig för att göra en 25 årsjubileumsinspelning av showen.
Man valde att ta bort de sånger som Drake inte skrivit och la tillbaka de sånger av honom som strukits. Resultatet är en platta som är betydligt mer lik den musikal som Drake tänkt sig från början.
Dessutom så har man fått med ett par av originalskådespelarna från 1968: Richard Kiley och Leslie Uggam upprepar här sina roller som Caesar respektive Cleopatra.

Det finns många anledningar till varför en show floppar. I det här fallet så berodde det kanske på att för många hade pillat i och försökt ”förbättra” materialet, och även på att publiken hade svårt med att acceptera ett förhållande mellan en 50-årig man och en 16-årig flicka, och det var dessutom kärlek över rasgränserna samt eventuellt också för att folk kunde se paralleller mellan Roms invasion av Egypten och det pågående Vietnamkriget.
Hoppsan, det fanns visst väldigt många starka argument till varför den riskerade att floppa.
Fast å andra sidan så var det kanske helt enkelt bara en dålig show.

Men när jag lyssnar på cd:n så hör jag inget som säger att detta är en katastrof. Tvärtom, mycket av musiken är riktigt bra. Här finns vackra ballader, några bra up-tempolåtar och en hel del riktigt roliga nummer.
Jag gillar det jag hör och de medverkande verkar ha haft ordentligt kul medan de spelade in plattan. Det hörs för det glittrar om mångas insatser.
Visst finns här ett par lågvattensmärken både musikaliskt och textmässigt men på det stora hela är det en ovanligt kul liten show.
Definitivt värd att lyssna på.

Favvisar:
Many Young Men From Now, Save Me From Caesar!, I Fell In With Evil Companions, The Things We Think We Are, Parable Of The Monkey

Kuriosa:
För att showen inte skulle bli ”a down, dark, anti-public show” så ändrade upphovsmannen på Shaws slut och lät Cleopatra glatt segla med Caesar hem till Rom istället för att stanna kvar i Egypten och invänta Marcus Antonius ankomst.
Drake sa om Shaws originalslut: ”I find it of utmost significance that Shaw himself failed with it.”

Pressklipp:
Speaking frankly, I think you would be better advised to hang around until Her Second Roman turns up and give Her First Roman a discreet miss. Some highly talented people get doused in the Nile with the sinking barge. For Mr. Drake I feel less pity than for the rest. He has permitted his name to be put on the program about five times as large as Shaw’s. The music and lyrics I presume he wrote himself, but the book is taken almost verbatim from Shaw’s play. It is the music and lyrics that spoil the evening.
– Clive Barnes, Times

We are left with a silly romance in silly costumes, a lot of bare-chested men, endless jokes about the name of Cleopatra’s maid (Ftatateeta) and a series of sets that look like room dividers from a super-motel.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Her First Roman made such obvious mistakes that a good half of the audience could have stood up, said where and when, and pointed out to the management the rearranged road to happiness. The misstakes were the songs. They were the wrong songs in the wrong places.
– Walter Kerr, Times

Dag 261: Lunch – A Modern Musical Myth

23 Aug

51BHhNoGpTL

Lunch: A Modern Musical Myth (1994), studio cast
Musik: Steve Dorff
Sångtexter: John Bettis
Libretto: Rick Hawkins

En nyligen avliden Wall Street mäklare upptäcker att han inte får komma in i himlen på grund av det liv han levt på jorden.
Han lyckas dock övertyga de himmelska makterna att ge honom en chans att sona sina synder genom att svara på olika personers böner.
Han får lunchskiftet, 12 till 13, att arbeta på.
Han går runt på Manhattan med sin livliga och talande varmkorvsvagn och ikläder sig en mängd olika identiteter när han gör sitt bästa för att hjälpa dem som sökt hjälp via bön.
Genom att hjälpa andra så kommer han till slut till insikt om hur hans handlingar i livet påverkade dem han hade omkring sig och han inser att de starkaste krafterna på jorden är vänskap, kärlek och familjen.

En hyfsat intressant liten musikal – rent musikaliskt.
Här finns en samling sånger som går hela vägen från fullständigt ointressanta till riktigt bra. Ett har de dock gemensamt och det är att de framförs av en otrolig samling solister. Vi pratar om riktiga Broadwaystjärnor från det tidiga 90-talet, somliga på väg upp och andra dalande men alla otroligt bra. Eller vad sägs om den här listan: Michael Rupert, Laurie Beechman, Brian Stokes Mitchell, Davis Gaines, Pamela Myers, Faith Prince, Melissa Manchester och Carol Burnett. Inte illa, va?

Det här är alltså en studio/demo/konceptplatta som skapats för att sälja in och presentera musikalen både för en tänkt publik (för cd:n släpptes offentligt) och för blivande producenter.
Något år senare fick den sin scenpremiär  fast då med en betydligt mindre namnkunnig ensemble.
Musikstilen är kanske vad man skulle kalla för middle-of-the-road radiopop med jazz- och showtune-inslag.
Inte dåligt men inte heller nått man behöver springa benen av sig för att hitta.

Som bonus har man lagt till en medley av sångerna som man arrat till ett konsertstycke. Den är inte så dum.

Favvisar:
Lunch, Requiem For A Lightweight, I Never Danced With You, Why Fall At All?, Perfectly Alone

Pressklipp efter scenpremiären:
During the seven years “Lunch” has been in development — including a one-week run of an earlier version at Michigan’s Cherry County Playhouse and a star-laden “concept album” CD, surely somebody noticed that the musical is in deep trouble. But apparently not… It’s an attempt by a trio of experienced popular music, television and film people to make the transition to musical theater. The attempt shows little likelihood of success.

To begin with, the concept is a theatrical misfire, and the score, despite several attractive melodies, notably “I Never Danced With You, is generic, derivative pop rather than theater music. As for its endless length, the creative team now considers cuts necessary. But why weren’t they made long before this?

But the muddled, sentimental book leaves no cliche unspoken, no audience unmanipulated, and is a tiresome burden on both sides of the footlights. What we seem to have is a passé “modern musical myth” echoing Carousel, Heaven Can Wait and even Company
– Markland Taylor, Variety

Dag 234: Pardon My English

27 Jul

51HdH-5AC4L
Pardon My English (1933), 43 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studioinspelningen från 1993.
Musik: george Geshwin
Sångtexter: Ir a Gershwin
Libretto: Herbert Fields, Morrie Ryskind

Musikalen utspelar sig i Dresden, Tyskland.
I ett försök att öka försäljningen av alkoholhaltiga drycker så inför den tyska regeringen ett förbud mot alkoholfria drycker.
I protest mot detta så startar Golo Schmidt en lönnkrog där gästerna kan njuta av förbjudna drycker som exempelvis ginger ale och fruktsoda.
I och med detta så har Golo skaffat sig en mäktig fiende, polischefen Bauer, en man som gjort det till sitt mål att stänga ner denna illegala verksamhet.
Golo bestämmer sig för att göra ett överaskningsbesök på Bauers födelsedagsfest men på på vägen dit så blir han påkörd och förlorar medvetandet. När han vaknar upp så tror han att han är Michael Bramleigh, en förmögen man ur den brittiska societén. Som Michael blir han omedelbart förälskad i Bauers dotter Ilse och friar till henne.
En fågelholk faller lite senare på hans huvud och gör att han åter blir Golo. Han har inget minne av sitt Michael alter ego utan återvänder till sin lönnkrog och sin fästmö Gita Gobel.
Detta är grundupplägget, efter det så börjar det bli extremt invecklat och intrigen svår att återge. Det räcker kanske att förklara att Golo/Michael under resten av showen kommer att bli slagen i huvudet med jämna mellanrum och varje gång det sker så byter han personlighet. Detta leder till förväxlingar en masse.

Oj, så bra det här är.
Jag tror kanske att det här nästan är min favorit bland alla Gershwin musikaler jag har hört.
Musiken svänger, texterna bubblar av upptåg och humor och jag blir fullständigt såld.
För mig känns varje låt som en megahit och jag är förvånad över att sångerna knappt har fått ett liv efter showen.
Men det är väl också ett bevis på hur bra musik George skrev som gör att man kan anse att dessa nummer hör till hans mindre betydelsefulla verk. För många andra kompositörer hade dessa hört till deras främsta. Sånt där är visserligen en smaksak men i min bok är det så.
Det här är musikalguld!!! Ett måste!!!!!

Favvisar:
Isn’t It A Pity, My Cousin In Milwaukee, The Lorelei, Freud & Jung & Adler, Where You Go I Go, I’ve Got To Be There

Kuriosa:
Showen skapades för att lyfta fram och göra en stjärna av den engelska music-hallstjärnan Jack Buchanan. Men det visade sig att han inte fixade dubbelrollen som Golo/Michael. Michaeldelen (den snoffsige dandyn) fixade han men inte Golo. Han hade faktiskt så stora problem med rollen att han valde att hoppa av produktionen och köpte loss sitt eget kontrakt för en redig summa pengar.
Han ersattes av en komiker som specialiserat sig på olika dialekter.

Showen fick förödande kritik under hela sin try-outperiod. Detta ledde till mängder av omskrivningar och bearbetningar vilket ledde till att showen som hade premiär på Broadway var ett lapptäcke till verk.
Den sågades enhetligt av kritikerkåren och försvann efter bara 43 föreställningar.

1982 så hittade man i ett av Warner Brothers lager i Secaucus, New Jersey ett antal gamla dammiga trunkar. När man öppnade dem så fann man originalmanuskript, original noter etc från en massa gamla 20- och 30-tals musikaler, däribland manuset till denna show.
Med hjälp av allt material man fann så lyckades man få ihop ett komplett manus och det ledde till en konsert på Library of Congress 1987. Den konserten var underlaget för denna studioinspelning som kom 1993.

Nån som fortfarande minns William Katt? Han spelade Carries promnight date i filmen Carrie från 1976. Han hade också huvudrollen i tv-serien The Greatest American Hero och splade Pippin i tv-versionen av Stephen Schwartz musikal. Han gör en väldigt bra Golo/Michael här.

Dag 136: Girl Crazy

20 Apr

511z37Xsy0L
Girl Crazy (1930), 272 föreställningar
Baserar mitt omdöme på studiorekonstruktionen från 1990.
Musik: George Gershwin
Sångtexter: Ira Gershwin
Libretto: Guy Bolton & John McGowan

Den unge playboyen Danny Churchill skickas till den lilla landsortshålan Custerville i Arizona av sin far som oroar sig för att sonen är allt för intresserad av New Yorks utbud av kvinnor, vin och partys. I denna lilla sömniga håla ska Danny lära sig vett, ta ansvar och bli en hederlig arbetande man.
Men om Danny inte får ta del av New Yorks nattliv så får han väl se till att nattlivet flyttar till Custerville.
Så istället för att jobba på familjens ranch som kofösare så förvandlar han stället till en ”dude ranch”, dvs ett slags exklusivt ranchhotell speciellt anpassat efter semestrande storstadsbors önskemål. Lite ridning, lite camping och mycket party alltså.
För att se till att det blir fart och klass på stället skickar han efter showflickor från Broadway och anställer Kate Fothergill som sångerska.
Danny blir så småningom förälskad i byns mer jordnära kvinnliga brevbärare.

Ännu en typisk 20/30-tals musikal, lätt på intrig men med en samling sånger så starka att man bara blir salig.
Detta är nog en av Gershwins absolut bästa musikaler. Vilka hits det finns i denna show: I Got Rhythm, But Not For Me, Embraceable You och Could You Use Me? för att bara nämna några.
Det här är så otroligt makalöst, sanslöst bra att jag saknar ord!
Kan bara säga: SKAFFA!!!!!
Detta är nödvändig lyssning för varje person som säger att de gillar musikal eller tidig jazz eller musik överhuvudtaget.
Oumbärlig, det är vad detta är!

Favvisar:
De fyra ovan nämnda plus: Treat Me Rough, Bronco Busters, Bidin’ My Time, Boy! What Love Has Done To Me!

Kuriosa:
Förutom alla hits som kom från denna show så är den också känd för att så många blivande kändisar var med i den.
Ginger Rogers fick sitt stora genombrott som brevbäraren Danny blir förälskad i. Det var så Hollywood fick upp ögonen för henne och vi vet väl alla hur det gick för henne där…
Ethel Merman gjorde sin Broadway debut i showen och blev den stora sensationen. Hennes sätt att belta fram I Got Rhythm skapade en stjärna och blev starten på en drygt 30-årig Broadway karriär.
I orkesterdiket kunde man hitta:  Benny Goodman, Gene Krupa, Glenn Miller, Jimmy Dorsey och Jack Teagarden.
Roger Edens, blivande orkesterarrangör i Hollywood och trefaldig Oscarsvinnare, spelade piano på scenen.

På premiären så stod George Gershwin själv i orkesterdiket och dirigerade orkestern.

Sången I Got Rhythm dök först upp i Gershwins floppmusikal från 1928, Treasure Girl. Där var den en ballad.
Sen skulle den ha varit med i East Is West en musikal som Florenz Ziegfeld beställt men som aldrig sattes upp. Även sången Embraceable You kom från början från den showen.

Girl Crazy bearbetades och piffades upp i början av 1990-talet.
Den fick ett delvis nytt manus, flera extra Gershwin sånger från andra shower interpolerade i stycket och en ny titel: Crazy For You.
Denna show, med premiär 1992, blev en mega hit och spelades 1622 gånger och vann 3 Tonys: Bästa musikal, bästa koreografi och bästa kostym.

Videosar:
Treat Me Rough från filmversionen, 1943. Den har inte mycket att göra med scenversionen.
Judy Garland: Embraceable You
Judy Garland: But Not For Me
Treat Me Rough (Girl Crazy) – Tiffany & Cyrus – Top 6 SYTYCD
Ethel Merman Sings I Got Rhythm 1956
CRAZY FOR YOU (West End) – ”I Got Rhythm”

Dag 117: Fifty Million Frenchmen

1 Apr

0804023a  6efc228348a01404f210e010.L
Fifty Million Frenchmen (1929), 254 föreställningar
Mitt omdöme baserad på 1991 års studioinspelning.
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: Herbert Fields

You’ve got what Adam craved when he
With love for Eve was tortured
She only had an apple tree
But you, you’ve got an orchard

En ung amerikansk miljonär har åkt till Paris tillsammans med några vänner.
Han slår vad med dem om $ 25 000 att han kan klara sig utan alla sina tillgångar under en månads tid och att han samtidigt ska lyckas bli förlovad med Looloo Caroll, kvinnan han precis träffat och dyrkar. Hon är rik och ska alltså tro att han är fattig så han vet att det är äkta kärlek. Han får på sig till midnatt den 4:e juli.
Kommer han att lyckas?
Klart han gör, det här är ju en tjugotals musikal trots allt. Men många missförstånd uppstår innan han, med nån minut tillgodo, friar till Looloo som naturligtvis tackar ja.

Aaaah, klassisk Porter. Sååååå bra!
När denna musikal kom så ansågs den helt ok, men man påpekade att det inte fanns några direkta hits i den. Så här en 84 år senare så vet vi bättre, för det var här en av Porters klassiska standards dök upp: You Do Something to Me.
Det är den med strofen:
”Do do,
that voodoo,
that you do so well…”
Ingen annan sång i denna show är kanske lika känd men här finns en hel drös med sånger som borde vara det.
Absolut nödvändig lyssning. Guld!!!!

Favvisar:
You’ve Got That Thing, The Boyfriend Back Home, The Tale of the Oyster, Paree, What Did You Do to Me?, I’m Unlucky at Gambling

Kuriosa:
Föreställningen hade premiär en dryg månad efter svarta torsdagen (24/10) som var startskottet för den stora börskraschen 1929.

Det här var Porters första framgångsrika musikal. Han skulle fortsätta att skriva framgångsrika scenmusikaler fram till och med 1954.

Föreställningen fick blandade recensioner men biljettförsäljningen tog ordentligt fart när Coles kollega och vän, den otroligt framgångsrike och populäre kompositören Irving Berlin satte in en annons i en dagstidning där han bl a skrev: ”The best musical comedy I have seen in years…”

Verket filmades 1931 men eftersom man ansåg att biobesökarna tröttnat på musikaler så strök man alla sångnumren.

Paree, Paree, en kortfilm på 21 minuter från 1934 med Bob Hope i huvudrollen, var en kondenserad version av verket och innehöll ett flertal av sångerna.

Porters förmåga att skriva väldigt fräcka och för sin tid vågade sångtexter får ni ett exempel på här från ljuvliga I’m Unlucky At Gambling:
”I took the croupier to a picture show,
and though I snuggled close when the lights were low
the croupier impressed me as rather slow,

I said ‘I like John Gilbert a lot, don’t you?’
He didn’t answer but when the show was was through,
I realized that he liked John Gilbert, too.”

Betänk att detta skrevs 1929! Risqué!

En annan av sångerna i föreställningen ansågs direkt osmaklig. Det var The Tale Of The Oyster.
Så här beskrev en kritiker den: Den där osmakliga sången om vomering.
Den ansågs inte lämplig att framföras på radio under många, många år.

Videosar:
Trailer till filmversionen (1931)
Find Me A Primitive Man (med Madeline Kahn från filmen At Long Last Love, sång på engelska, dialog dubbad på ryska. Sången inspelad live.)
I’m Unlucky At Gambling
The Tale Of The Oyster
You’ve Got That Thing
You Do Something To Me

%d bloggare gillar detta: