Nr 458: Shock Treatment (1981)

 

Shock Treatment (film)
Music: Richard O’Brien
Lyrics: Richard O’Brien
Screenplay: Richard O’Brien

”It’s not a sequel… it’s not a prequel… it’s an equal”
”Trust me, I’m a doctor!”
– 2 olika taglines till filmen.

A sort of follow up to The Rocky Horror Picture Show, continuing from that film are the characters of Brad and Janet, now married, and the film takes place several years later in their hometown of Denton, USA.
Denton  has been taken over by fast food magnate Farley Flavors. The town is entirely encased within a television studio for the DTV (Denton Television) network. Residents are either stars and regulars on a show, cast, crew, or audience members.
Brad and Janet, seated in the audience, are chosen to participate in the game show Marriage Maze by the kooky, supposedly blind host Bert Schnick. As a ”prize”, Brad is imprisoned on Dentonvale, the channel’s bizarre medical soap opera that centers upon the local mental hospital and is run by brother and sister Cosmo and Nation McKinley.
Janet is given a taste of showbiz as Farley molds her into the singing diva superstar  of Denton Dossier, a show that tells people how great Denton is. Her compliance is assured through the use of drugs supplied by the McKinleys.
*OBS, Spoilers!!!*
Meanwhile: Betty Hapschatt and Judge Oliver Wright investigate Farley and other people involved in DTV and eventually discover that Cosmo and Nation are not doctors, but merely character actors, and Farley Flavors is Brad’s jealous, long-lost twin brother, seeking to destroy Brad and take Janet for himself.
The pair rescue Brad from Dentonvale and have him confront his twin on his new show Farley Flavor’s Faith Factory. Farley imprisons the three and Janet, but they manage to escape in a car along with a local band while the remainder of Denton’s citizens follow Farley and commit themselves to Dentonvale.

Den här filmen kom 5 år efter The Rocky Horror Picture Show. Rocky Horror filmen floppade till en början men blev sakta men säkert ett kultfenomen som kom att visas på fredag- och lördagskvällar kring midnatt på biografer i USA. Folk kom dit utklädda till sina favoritkaraktärer och man slängde sarkastiska svar  till repliker som sas i filmen, man dansade med i shownumren, man hade en uppsjö av rekvisita med sig som användes vid specielle tillfällen under föreställningen etc. Detta pågår fortfarande än i dag över 40 år senare. Så floppen blev en succé.
Shock Treatment tänkte man skulle upprepa den förras fenomenala framgång och kultstatus men… Rocky Horror förvandlades av sin publik från flop till kult, här försökte man istället vara kult redan från premiärdagen och det misslyckades. Filmen fick förödande dåliga recensioner och publiken gillade den inte alls.
Nu är den inte riktigt så dålig som ryktet kan få en att tro. Hatat kom nog från det faktum att folk ogillade att man på kommersiella vägar försökte skapa en kultfilm. Det kändes som en ”cop out” av Rocky’s fan base och de mer eller mindre bojkottade filmen. Och om ni har läst sammanfattningen ovanför så förstår ni hur krystat och hysteriskt man jobbade för att få till kultfaktorn. Men som man säger: ”camp is found, not made”.
Sen hjälpte det inte heller att filmen aldrig fick en bredare biopremiär i USA utan man visade den fråmst på midnattsvisningar. Detta faktum gjorde att många missade att filmen ens existerade innan den kom ut på video.
Jag har dock för mig att den fick premiär på bio här i Sverige och att det var där jag såg den första gången.
Men som sagt, om man ser den utan några större förväntningar så får man en film som bitvis är riktigt rolig även om den tappar fart på tok för snabbt och ibland mest bara går på tomgång.
Här finns en hel del kul musik och en del av sångerna är minst lika catch-iga som låtarna från Rocky Horror – ibland också förvillande lika, lyssna bara på Little Black Dress  och sen på Time Warp….  Det är rock, det är lite new wave, lite synt, lite ska, lite show, lite allt möjligt – lite som Rocky Horror alltså.
Sen är det ju intressant med det faktum att alla ”reality shower” som i filmen ses som en osannolik utveckling av tv-mediet (ren science fiction på sin tid) idag i högsta grad är verklighet. Så de var definitivt före sin tid och kanske är det också en anledning till att filmen ändå håller hyfsat idag.
Har ni inte sett den så gör det, speciellt om ni är Rocky H fans, och har ni inte hört musiken så ska ni definitivt ge den en chans.

Kuriosa:
1978 så hade Richard O’Brien börjat jobba på en uppföljare till Rocky Horror, den skulle heta Rocky Horror Shows His Heels. I den skulle bland annat Frank och Rocky återförenas, både Brad och Dr Scott skulle bli gay och Janet skulle föda Franks barn. Men det blev inget med det.
Men Richard hade redan skrivit en del musik så han bestämde sig för att återanvända musiken i en ny story som skulle heta The Brad & Janet Show som sen skulle byta titel till Shock Treatment.
Från början var det tänkt att Tim Curry (original Frnk ‘ n’ Furter) skulle spela Farley men när han förstod att han också skulle behöva spela rollen som Brad så hoppade han av, anledningen var att han inte trodde sig kunna bemästra en övertygande amerikansk accent.

En del av de medverkande i Rocky Horror var även med i denna film:
Charles Grey (berättaren i första rullen spelar en domare här).
Richard O’Brien och Patricia Quinn som var syskonparet Riff-Raff och Magenta i Rocky är syskonparet Cosmo och Nation McKinley här.
Även Little Nell (Columbia i Rocky) gör en liten insats som sjuksystern Ansalong i denna rulle.
Brad och Janet spelas dock av nya skådisar: Jessica Harper och Cliff De Young. Jessica är kanske mest känd som huvudpersonen i Dario Argentos skräckfilmsklassiker Suspiria (Flykten från helvetet) från 1977.

Den framtida Dame Edna Everage, även känd som skådespelaren Barry Humphries, medverkar i filmen som den ”blinda” tyska läkaren.

Bland övriga medverkande hittar man bland annat komikerna Ruby Wax och Rik Mayall.

Filmen förvandlades till en scenproduktion i London 2015.

Videorecenssioner:
The Cinema Snob
Musical Hell Review

Videosar:
Bitchin’ In The Kitchen
Denton!
Little Black Dress
Lullaby
Me of Me
Farley’s Song
Trailer o Titelsången

 

 

Nr 402: Córki dancingu / The Lure

Córki dancingu (The Lure), Musikalfilm
Polen (2015)
Regi: Agnieszka Smoczynska
Musik & sångtexter: Barbara Wrońska, Zuzanna Wrońska, Marcin Macuk
Manus: Robert Bollsto baserad på H C Andersens saga om Den lilla sjöjungfrun från 1837.

Teenage sisters Silver and Golden yearn for a new life on American soil, but obligingly surface in Warsaw when unwittingly summoned by the human song of Mietek, the handsome young bass player of a low-rent nightclub band. “Help us come ashore … we won’t eat you, dear,” they sing back at him, a little too menacingly for comfort.
Sprouting human legs once they hit dry land, the girls follow him back to his workplace, where the sleazebag proprietor hires them as strippers and backing singers to the band’s brassy interpretations of dance-floor standards. (Suffice it to say that Donna Summer’s “I Feel Love” has never sounded less velvety or more Velveeta.)
Word spreads with unsurprising speed of two nude mermaids (their tails return when wet) writhing in disco-fabulous style atop giant champagne coupes.
Local celebrity does little, however, to aid a heartsore Silver’s unrequited crush on Mietek, while Golden increasingly struggles to contain her blood-sucking urges — particularly with so many leeringly interested men to hand.
A broken hearted mermaid is not a force to be reckoned with especially not if that mermaid is your sister. The two make a harsh decision causing violence, and bloodshed.

Córki dancingu (meaning The Daughters of the Dance) is a distinctly Polish musical set against a nostalgic 80’s tinged backdrop. Filled with music, dancing and surprising twists.
A sort of horror-romance-coming of age-disco-adult fairytale musical with murders, sex, operations, drugs, mysticism, vodka, singing, dancing, telepathic communication and bad perms.
A total blast!

Det här är en film som man antingen gillar eller avskyr – skulle jag tro.
Men oberörd blir man inte. 
Här blandas gengrestilarna vilt och man kan hitta det mesta: från strippor, mord, disconummer, punknummer, en massa synthmusik, vackra ballader, snygga special effekter och fruktansvärda ”dansbandskostymer” till sagostämning, sorgligt slut och en grotesk men samtidigt barnsligt naiv kroppsamputering. Typ.
Den här filmen är svår att beskriva i ord och den är bitvis hysteriskt rolig och fantasifull men bitvis också både obegriplig och seg.
Men det är en musikal. Och den innehåller väldigt mycket bra musik, framförallt om man som jag är uppvuxen på disco, punk och det tidiga 80-talets synthvåg.
Jag gillade den. Gillade den mycket.
Om ni hittar den så ge den en chans.

Kuriosa:
Gick på Stockholms Filmfestival 2016.

Delar av det som sker på nattklubben är baserat på regissörens egna upplevelser, för hennes mor drev en nattklubb och det var där hon, enligt egen utsago, tog sin första vodka, rökte sin första cigarett, hade sin första sexuella besvikelse och första riktiga förälskelse.
Hon ser filmen som en allegori över flyktingar som på sin väg mot sina drömmars mål kommer till ett främmande land där de blir utnyttjade.

Det här är polens första filmmusikal.

Den valdes till Bästa Film på Fantasporto skräckfilmfestival 2016.
Fantasporto är en stor internationellt erkänd skräck/fantasyfilmfestival som har hållits i Porto i Portugal sen 1981.
Den vann juryns pris på Fantasia Film Festival – det är Nord Amerikas största Skräck/Fantasyfilmfestival och har hållits i Montreal, Kanada sen 1996.
Den vann Special Jury Prize på Sundance Film Festival 2016.
Den har vunnit ett flertal internationella filmpriser till.

Press:
“Look at this stuff — isn’t it neat?” sang the heroine of Disney’s “The Little Mermaid,” gesturing at her glittering earthly possessions while ruefully admitting their triviality. It’s a line “The Lure,” a very different kind of fairy-fishtail, might sing without any of the wistful irony: Polish tyro helmer Agnieszka Smoczynska’s deeply dippy story of vampire mermaid sisters wreaking havoc above water gleefully shows off its cluttered collection of whosits and whatsits galore. Yet as it morphs restlessly from siren-shrill horror to Europop musical to, gradually, a loose but sincere riff on Hans Christian Andersen, it seems the pic may contain a thingamabob (or 20) too many. Still, this kooky-monster escapade is never less than arresting, and sometimes even a riot: There’s nothing else like it in the sea, which should encourage offbeat international distribs to make it part of their world.
– Guy Lodge, Variety

…the unrestrained exuberance of The Lure often substitutes stylistic flourishes for a sometimes confounding lack of coherence, which is perhaps attributable to a youthful perspective on hazily remembered bygone days that vanished with the fall of Communism. Candy-colored nightclub lighting, soaring camera shots and graceful underwater sequences all boost the fantasy quotient, but don’t contribute greatly to an understanding of the characters, although the SFX are impressive throughout.
…
Nevertheless, the filmmakers’ enthusiasm for their characters and the vanished period setting is palpable, asserting a certain fatalistic charm of its own.
– Justin Lowe, The Hollywood Reporter

Watching ”The Lure” is a bit like having manic depression—the thrilling high points are just as relentless as the crushing low-tide ebbs.
…
But the makers of ”The Lure” drop the ball when their reliance on archetypal power dynamics dictates when characters must sober up and act according to their types. Smoczyńska and Bolesto deserve the benefit of the doubt since their story isn’t necessarily bad because it’s not non-stop fun. But in this case, quiet and serious simply does not suit a movie where bare-breasted teenagers sing and slay their way into viewers’ hearts. ”The Lure” deserves to be seen, though it’s sadly not as joyfully deranged as it could be.
**1/2
– Simon Abrams, rogerebert.com

Videosar:
Trailer
Ballady i Romanse – Przyszłam do miasta

Dag 269: Starlight Express

Starlight Express (1984), West End, 7 406 föreställningar
Musik: Andrew Lloyd Webber med lite bidrag från David Yazbek och Alistair Lloyd Webber
Sångtexter: Richard Stilgoe med bidrag från Don Black, David Yazbek & Nick Coler
Baserar min bedömning på den reviderade CDversionen kallad The New Starlight Express från 1992

Föreställningen handlar om ett gäng lok (ång-, diesel- och eldrivna) och ett antal tågvagnar, typ restaurangvagn, sovvagn mm. Alla gestaltade av extremt sminkade och stajlade skådespelare på rullskridskor.
Det enda som egentligen händer är att loken tävlar i ett antal tävlingar mot varandra och de drar olika vagnar i de olika tävlingarna. Vagnarna sjunger sånger om vilka de är och om de är kvinnliga vagnar, som ex restaurangvagnen, första klassvagnen och sovvagnen är, så blir de dessutom förälskade i de manliga loken. De manliga vagnarna är naturligtvis främst godsvagnar.
För loken gäller det att ta reda på vem av dem som är det bästa och snabbaste loket i världen.
*OBS!!! SPOILER ALERT!*
Det gamla slitna ångloket vinner sluttävlingen.

I den ”nya” versionen förstår vi att alla lok och vagnar är leksaker och att det är en liten pojkes lek med dem som vi som åskådare får bevittna.

Den största förändringen mellan originalinspelningen och den här versionen hör man direkt för de har lagt till den nya ramberättelsen. Det första som hörs är en mamma som säger till sin son att sluta leka och gå och lägga sig. Men så fort mamman har gått så hör vi hur pojken, viskande, fortsätter sin lek.
Att förklara denna väldigt udda musikal som en lek inne i en liten pojkes huvud är nog ett smart grepp för som jag minns det (har både original cast dubbelalbumet och såg showen nån gång på 80-talet) så hade man ingen förklaring till det som skedde från början utan man skulle bara köpa att man satt och såg på tvåbenta talande och sjungande tåg. Showen kändes som en Cats på hjul, dvs en massa individuella nummer med en väldigt lös ramhandling.
Fast jag kanske minns fel, kanske var det bara så att jag inte fattade att det var en lek och jag var ensam i publiken om att ta denna show som ett allvarligt menat verk?

Starlight Express är nog en av de absolut fånigaste shower jag nånsin sett. Men sånt är ju en smaksak och med tanke på att den spelades under 18 år i London… Vet inte riktigt vad det säger om musikalpublikens smak…

Men musiken då?
Jag tycker inte det är nått fel på själva låtarna. Det är nog Lloyd Webbers mest popinspirerade och 80-talsklingande musikal med mycket syntar, ylande gitarrer och synttrummor, sprinklat med lite rock och en skvätt country.
Sen så finns det ett antal nya låtar på den här plattan, skrivna just till denna ”nya” version. Alla är inte bra men de är ändå intressanta bidrag eftersom de är skrivna typ 8 år efter det övriga materialet och det gör att de innehåller lite annorlunda musikaliska influenser.
Vilket inte skadar för materialet har åldrats rätt så ordentligt men det finns en viss nostalgisk charm att hämta och flera av låtarna tycker jag är riktigt, riktigt bra i all sin 80-talshet – speciellt eftersom man slipper se de kitchiga tåglekarna.
Så ur ett rent musikaliskt perspektiv så är det här mer än ok.
Tyvärr så låter man pojken fortsätta att kommentera en hel del under plattans gång, främst refererar han de olika deltävlingarna, och jag vet sen gammalt att jag ganska snabbt blir trött på att höra samma kommentarer varje gång jag sätter på en platta och det brukar innebära att jag hoppar över just de låtarna. Dessutom så har fått honom att låta nästan parodiskt amerikansk, nått som är extra förvånande med tanke på att detta är den engelska castskivan…

Favvisar:
Rolling Stock, Pumping Iron, Right Place Right Time, One Rock ‘N’ Roll To Many, Starlight Megamix

Kuriosa:
På 70-talet ville Lloyd Webber förvandla Reverend W. Awdrys Railway böcker, med huvudpersonen loket Thomas the Tank Engine, till musikal. Men Awdry vägrade att ge honom rättigheterna eftersom han kände att Lloyd Webber ville ta sig för stora friheter med de olika figurerna.
Då bestämde sig Sir Andrew att istället skapa en egen Askunge-inspirerad historia med  tåg i huvudrollerna. Han tänkte sig Rusty (ångloket) som askungefiguren och Greaseball (dieselloket) och Electra (elloket) som de elaka styvsystrarna och Stalight Express som den goda fén.

I Bochum i Tyskland byggde man en speciell arena enbart för denna show, Starlighthalle.
Där har musikalen spelats sen 1988 och den spelas fortfarande!!!!!
Den firande sitt 25 års jubileum i år.
Över 13 millioner personer har sett den där.

Showen har också haft en isshow variant: Starlight On Ice.
Den åkte runt som en turnéföreställning i USA mot slutet av 90-talet.
Eftersom man inte kunde tävla på de rullskridskoramper som man gör i scenversionen så gjorde man avancerade isdansrörelser mot en förinspelad tävlingsbakgrund som projicerades på stora skärmar.
Föreställningen blev ingen hit och den lades ned efter halvvägs genom turnén.

Broadwayversionen vann en Tony Award för bästa kostymer och 2 Drama Desk Awards för bästa scenografi och kostymer.

Alistair Lloyd Webber är son till sir Andrews och har fått cred för den nya sången I Do som las till 2012.

Showen har fått flera nya sånger och bearbetningar under de år som gått sen urpremiären.
Och bland tågen och vagnarna så kan den uppmärksamme upptäcka att man numera tagit bort rökvagnen.

Videosar:
Starlight Express Bochum Promo Video 2011
Starlight Express Cast on BBC Pebble Mill
Starlight at The Tony’s
I Do

Thomas the Tank Engine