Dag 313: No, No, Nanette

No, No, Nanette (1925), hade premiär både på West End (665 föreställningar) och på Broadway (321 föreställningar) samma år.
Har lyssnat på inspelningen av Broadwayrevivaln från 1971 (861 föreställningar)
Musik: Vincent Youmans
Sångtexter: Irving Ceasar & Otto Harbach
Libretto: Otto Harback & Frank Mandel baserad på Frank Mandels pjäs My Lady Friends från 1919.
Revivalns libretto bearbetade av Burt Shevelove

En gift förmögen bibelförsäljare, hans likaledes gifta advokat och försäljarens unga skyddsling Nanette, lyckas bli inblandade i olika trassliga romatiska situationer i 1920-talets Atlantic City.
Intrigen kryllar av missförstånd, miljonärer, missförstådda äkta hälftar, unga oskyldiga förälskade flickor, vackra fala kvinnor, svek, humor och hysteriska mängder steppdans.
Som vanligt i den här tidens musikaler så är själva ramverket inte så viktigt och intrigen är både så tom och så komplicerad på samma gång att jag faktiskt inte bryr mig om att ens försöka återge den.

Men en kul liten show är det. Musikaliskt i alla fall.
Jag älskar ju 20- och 30-tals jazz och här får jag en redig dos. Hits som Tea For Two och I Want To Be Happy är grädden på moset i en samling med sånger som är helt ljuvliga.
Jag bara älskar det här.
Och på denna cd så har man lagt till både dansmusik, ett par sånger som man var tvungen att stryka från lp-versionen p g a platsbrist samt intervjuer med flera av de medverkande.
En cd som gör mig glad. Det är svårt att sitta still och bara lyssna på den, för energin och den sprudlande glädje som strömmar ut genom högtalarna får mig att leka steppdansare i mitt eget vardagsrum.
Rekommenderas å det kraftigaste.

Kuriosa:
När originaluppsättningen åkte ut på sin try-out turné så blev showen så framgångsrik och populär att turnén kom att pågå i över ett år och resulterade i att flera av sångerna redan hade blivit hits och nästan kändes uttjatade innan den ens haft sin Broadwaypremiär.
Detta medförde att showen även hann få premiär i London innan den öppnade i New York.

Revivaln fylldes med gamla showbiz namn.
Gamle filmregissören Busby Berkeley stod som ”production supervised by” på affischen. Från början var det tänkt att han skulle regisserat showen men han var så gammal att han mest satt och sov under repetitionerna så han ersattes av Burt Shevelove som också reviderade och fräschade till manuset.
I en av huvudrollerna hittade man gamla 30-tals filmstjärnan Ruby Keeler.

Revivaln vann 4 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, kostymer och koreografi.
Den vann också 4 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, libretto, kostym och koreografi.
Den vann också en Theatre World Award

Pressklipp
För originaluppsättningen 1925:
We had a preconceived notion that No, No, Nanette! was a pretty dull show, probably because it had been running so long before it came to New York. … No, No, Nanette! is really very amusing.
– Robert C. Benchley, Life Magazine

För revivaln:
For everyone who wishes the world were 50 years younger – and in particularly, I suspect, for those who remember it when it was 50 years younger – the revival of the 1925 musical No, No, Nanette should provide a delightful, carefree evening. … This is far closer to a musical of the twenties than anything New York has seen since the twenties, but it is seen through a contemporary sensibility.
– Clive Barnes, The New York Times

No, No, Nanette was the first show this season to come into town with ”hit” written all over it, but whoever did the writing must have gone so long without a super-musical that he forgot what the real thing was like.
…
Somewhere along the way, Burt Shevelove decided to make this show ”nice” and instead of the potentiall brilliant he settled for the vacantly agreeable. As such, it is sometimes amusing, sometimes not so amusing, very easy to look at and with a couple of genuinely thrilling production numbers.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Teh roars that went up during the opening-night curtain calls … were part nostalgia, part astonishment, part pain, part delight. Pain? Yes, a kind of mourning, not for our lost innocence but for our lost pleasure. By insisting on the innocence, and not taking too superior an attitude toward it, No, No, Nanette har restored the pleasure. For wich, many thanks.
– Walter Kerr, Times

The show is a copious delight, but it has a sizable temperamental flaw. No strict decision was made as to whether it should be played straight or campy.
– T. E. Kalem, Time Magazine

Videosar:
At the 1972 Tony Awards
High lights från Encores! konsertversion
I Want To Be Happy
Tea For Two
Exempel på Busby Berkeleys berömda filmkoreografistil på 30-talet
Ruby Keeler sjunger titelsången till filmen 42nd St från 1932

Dag 248: Woman Of The Year

Woman Of The Year (1981), 770 föreställningar
Musik: John Kander
Sångtexter: Fred Ebb
Libretto: Peter Stone, baserad på filmen Woman Of The Year från 1942 med manus av Ring Lardner Jr och Michael Kanin

Tess Harding är ett känt nyhetsankare.
När föreställningen börjar så ska hon ta emot priset som Årets Kvinna. Medan hon väntar på att hennes namn ska läsas upp så minns hon tillbaka på hur hon ett par år tidigare gjort ett uttalande där hon klankade ner på dagstidningsseriestripar. Ett uttalande som irriterade tecknaren Sam Graig så mycket han skapade en dryg kultursnobb baserad på henne som fick gästspela i hans serie Katz. Detta gjorde Tess skitförbannad.
När dessa två stridande så småningom möttes så blev det kärlek vid första ögonkastet och så småningom giftermål. Men de hade bägge stora egon och det medförde att det blev lite fnurror på tråden.
Åter i nutid så funderar Tess på om hon ska ge upp sin karriär och försöka satsa på äktenskapet istället. Men det visar sig att Sam inte vill att hon ska sluta sitt jobb, han vill bara att de i fortsättningen ska prata med varandra och vara delaktiga i varandras liv. De bestämmer sig för att försöka reda upp sitt äktenskap och ge det en ny chans.

Jag gillar Kander & Ebb. Tycker att deras är av de bästa samarbeten som funnits på Broadway.
Det här är kanske inte deras bästa eller mest kända musikal men musiken är klassisk Kander och texterna, det bara skriker Ebb om dem.
När det gäller detta par så kan man alltid räkna med otroligt catch-iga melodier och smarta texter och inte heller denna gång gör de mig besviken.
Det här är en star vehicle och helt uppbyggd kring Lauren Bacall och om man ska gå på klippen nedan så skötte hon sig perfekt. Hennes röst är mörk, lite skrovlig, förförande och fylld av både bus och en djävulusisk charm.
Harry Guardino, som hennes ”sparringpartner” Sam, har en sån där skön crooner-aktig röst även om croonern här kanske tagit nån wiskey för mycket.
Det här är en typisk, klassisk musikal musical. 
Jag älskar det.
Denna bortglömd pärla borde definitivt vara mogen för en revival eller åtminstone få bli en av City Center Encores! musikalkonserter.

Favvisar:
One Of The Boys, The Grass Is Always Greener, It Isn’t Working, I Wrote The Book

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa libretto, partitur, kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Den vann också en Drama Desk Award för bästa kvinnliga biroll.

Musikalen är baserad på filmen med samma namn som kom 1942. Den var det första mötet mellan Spencer Tracy och Katharine Hepburn på vita duken och det skulle visa sig att de hade en nästan magisk kemi emellan sig. Detta skulle leda till att de gjorde 8 framgångsrika filmer till ihop.
I filmen är hon en diplomatdotter, globetrotter och politisk reporter på en dagstidning där han är en medelmåttig sportreporter.

Pressklipp:
While this show never drops below a certain, hard-nosed level of Broadway professionalism, neither does it rise to a steadily exciting pitch. Its creators are most fortunate to have a star who crackles whether they light a fire under her or not.
…
The book’s top-heaviness is compounded by its inefficient, oldfashioned structure. Mr. Stone’s song cues announce themselves like sirens – and then give way to numbers that tend to illustrate the action rather than advance it. Nor is there a first-rate choreographer present to take up the slackened forward drive.
…
The production’s design could also use some spiffing up. Tony Walton’s elaborate sets are clever yet colorless, and Marilyn Rennagel’s lighting is gloomy. The usually inspired costume designer Theoni V. Aldredge has done well by her star, only to dress the rest of the cast in varying shades of drab. But that may be the point. The people who concocted this musical know what their show is really about. Miss Bacall is on hand virtually the whole time, and she’s vibrant whether no-nonsense or tipsy, domineering or moony, dry or wet. If Woman of the Year is tired around the edges, it is always smart enough to keep its live wire center stage.
– Frank Rich, The New York Times

In ballet, elevation means the height of a dancer’s leap and seeming suspension in the air. In a musical comedy, elevation could mean a playgoer’s inner leap for joy while suspended in an evening of sheer pleasure. Except for Lauren Bacall, Woman of the Year is a show of hazardously low elevation.
– T.E. Kalem, TIME Magazine

Videosar:
One Of The Boys från 1981 Tony Awards
The Grass Is Always Greener med Rachel Welch (Bacalls ersättare) och Marilyn Cooper (som fick en Tony för denna roll).
Woman of the Year
The Grass Is Always Greener -Broadway
One of the Boys, dragversion med ”Legs up Lucy”