Tag Archives: Tap

Nr 444: Crazy For You (1992)

28 Jul

Crazy_for_You_musical
Crazy For You (1992)
Music:
George Gershwin

Lyrics: Ira Gershwin, mainly, but some were written in collaboration with Gus Kahn or Desmond Carter
Book: Ken Ludwig, based on the 1930 musical Girl Crazy with a book by Guy Bolton & John McGowan, music by George Gershwin and lyrics by Ira Gershwin

1992: Broadway, 1 622 föreställningar
1993: West End, gick i 3 år
2011: West End Revival
2011: Wermland Opera
2015: GöteborgsOperan

I handlingens centrum står playboyen Bobby som får i uppdrag att lägga ner en konkursfärdig teater i Deadrock, Nevada. Väl på plats förälskar sig den unge New York-bankiren ögonblickligen i teaterägarens dotter Polly.
För att vinna Pollys hjärta försöker Bobby rädda teatern genom att sätta upp en musikal. Men när Polly förstår att Bobby hade för avsikt att lägga ner teatern svalnar hennes känslor och han får kämpa hårt för att återvinna sin flicka …

Det här är en av mina absoluta favoritmusikaler, en som alltid får mig på strålande humör. Varför? Jo, dels för att det är en jäkligt välskriven och otroligt rolig musikal med fantastiska dans- och steppnummer men mest för att musiken är av George Gershwin, 1900-talets kanske största musikaliska geni.
Hans musik… Vad ska jag säga, för mig finns inget bättre. Under sin relativt korta levnad, han dog redan som 38-åring, hann han skriva otaliga melodier som numera ingår i det som kallas för The Great American Song Book. Och han skrev allt från ”folkliga” sånger och hits som Swanee och I Got Rhythm till ”folkoperan” Porgy & Bess. Han låg alltid i framkanten vad gäller sin tids musikaliska utveckling och vem vet hur det musikaliska landskapet hade sett ut idag om han hade fått leva och verka längre.
Crazy For You är ingen original Gershwinmusikal utan den är inspirerad av Gershwinmusikalen Girl Crazy från 1930. Man har uppdaterat intrigen – och egentligen bara behållit grundidé om en rik playboy från New York som tvingas till en håla i Nevada och blir förälskad i en lokal flicka – och förvandlat musikalen till en sk back stage-are (mycket utspelar sig på, bakom och kring en teater), skämten är moderna och vassa och så har man slängt in en hel hög med sånger från andra Gershwinmusikaler förutom de stora hitsen från Girl Crazy. Så man kan egentligen kalla det här för en jukebox-musikal. Den är som en enda lång ”The Best of Gershwin” kavalkad och sångerna serveras i härliga och tidstypiska musikaliska arrangemang.
En perfekt ingång till Gershwin och hans musik för er som inte känner till honom och den perfekta partyplattan för oss som älskar honom!

Kuriosa:
Broadwayversionen vann:
2 Drama Desk Awards: bästa musikal och koreografi.
3 Tony Awards: Bästa musikal, koreografi och kostymer

West Endversionen vann:
3 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, koreografi och scenografi

Wesy End reviveln 2011 vann: 
2 Laurence Olivier Awards: Bästa revivel och kostym

Harry Groener som spelade huvudrollen Bobby i Broadwayoriginalet spelade teaterdirektören Bella Zangler i en konsertversion på Lincoln Center 2017.

I musikalen dyker det engelska paret Eugene och Patricia Fodor upp. De har kommit till Deadrock för att skriva en guidebok om den amerikanska västern.
Det har funnits en Eugene Fodor (1905-1991) i verkligheten också, som skrev just guideböcker för turister.

Press:
”When future historians try to find the exact moment at which Broadway finally rose up to grab the musical back from the British, they just may conclude that the revolution began last night. The shot was fired at the Shubert Theater, where a riotously entertaining show called Crazy for You uncorked the American musical’s classic blend of music, laughter, dancing, sentiment and showmanship with a freshness and confidence rarely seen during the Catsdecade . . . Crazy for You scrapes away decades of cabaret and jazz and variety-show interpretations to reclaim the Gershwins’ standards, in all their glorious youth, for the dynamism of the stage.”
– Frank Rich, The New York Times

Om Wermland Operas version 2011:
Karlstads dimensioner är inte Broadways, men nog fyller ensemblen upp scenen med sitt säkra steppande. Men det finns anledning att berömma koreografen mer än regissören. Konflikten mellan teatermänniskor från New York och lantisarna i vilda västern blir onödigt buskisartad, med tafatta repliker.

Nå, alla skäl för att steppa på scenen är goda skäl. Och här får vi möta ovanligt kompletta svenska musikalartister, minst lika bra på dans som sång.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Om Göteborgsoperans version 2015:
Men mest handlar denna ”Crazy for You om en galen kärlek till teatern. Om hur muskalformen återföds. Inte i New York utan i en gudsförgäten håla i Nevadaöknen, befolkad av mänskliga ”kadaver”, som dock visar sig ha de mest förbluffande kompetenser i allt från la cuisine française till Stanislavskijs teaterteorier och konsten att spela frijazz på kontrabas i en trapets. Och mer behövs väl inte för att skapa en bättre värld.
– Martin Nyström, Dagens Nyheter

Häpp! Göteborgsoperan har genom åren gjort många fina musikalföreställningar, men nog är det ovanligt tomma kalorier som serveras här.
– Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet

Video:
Fr the Tony Awards
Trailer för Göteborgsoperans uppsättning 2015
K-ra-zy for you från Broadway originalet
I Got Rhythm från rep inför Lincoln Center konserten
Promo för Citadel Theatres version

 

Annonser

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

7 Sep


Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)

Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance
innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.

Michael Coveney,  Financial Times 


Om Broadwayuppsättningen:


In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.

– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…

Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 


Dag 74: Jelly’s Last Jam

17 Feb

81aRwo4AvoL

Jelly’s Last Jam (1992), 569 föreställningar
Musik: Jelly Roll Morton, Luther Henderson
Sångtexter: Susan Birkenhead
Libretto: George C. Wolfe baserad på Jelly Roll Mortons liv.

Musikalen börjar med att Jelly har dött, han befinner sig i ”limbo” och ser tillbaka på sitt liv. Han tvingas återuppleva många av de svåraste ögonblicken där han både blir sviken av men också själv sviker människorna omkring sig.
Det börjar i New Orleans där han föds in i en gammal rik kreolsk familj ”of color”. Han revolterar mot dem och sin uppväxt genom att tillbringa tid på bordellerna i stan och bland de fattiga svarta. Han snappar upp stadens rytmer och möter även stadens främste rag-timemusiker Buddy Bolten.
När hans farmor upptäcker hans livsstil så gör hon honom arvslös och förskjuter honom. Han börjar då slå sig fram som musiker och når en del framgång som kompositör och utser sig själv till jazzens skapare och fader.
Hans saknad efter sin familj gör dock att han framhäver sin kreolska bakgrund och hävdar å det bestämdaste att inga ”svarta” rytmer finns i hans musik. Hans rasism är upphovet till att han sviker både sina vänner och kvinnan han älskar.
Medan jazzen utvecklas, frodas och sprids så finner Jelly hur han mer och mer hamnar i dess bakvatten och till sist är i det närmaste bortglömd. Hans liv slutar genom ett slagsmål där han blir knivskuren och han dör på den ”svarta” avdelningen på ett sjukhus i Los Angeles.

Jag måste erkänna att jag känner mig lite kluven inför denna platta.
Å ena sidan så finns här en massa helt fantastiskt bra musik. Det svänger om den, det är välsjunget, välspelat och snyggt arrat.
Å andra sidan finns det också en massa dialog insprängt i många av låtarna vilket blir ganska så störande eftersom de bryter sönder min upplevelse av musiken.
Så mitt i all underbar musik så blir jag konstigt nog både uttråkad och irriterad av denna cd.
Nu beror nog en del av min irritation på att Jelly inte är eller framställs som en särskilt sympatisk person men det är inte bara det. Jag känner att jag skulle behöva se denna show. Allt pratande, berättande och dansande som bryter in i alla låtarna ger mig en känsla av att jag missar de bästa bitarna, inte får helheten.
Normalt brukar en castskiva fungera bra som dokumentation av musiken och vara helt njutbar att lyssna på oavsett om man sett showen eller inte men inte den här gången. Här känner jag att utan det visuella så fattas en väsentlig bit och det är det som gör att denna skiva inte fungerar för mig.
Missförstå mig rätt nu, det finns fantastiska nummer här som fungerar hur bra som helst att bara lyssna på men skivan som helhet inbjuder inte till omlyssning. Jag får väl  bränna min egen version av den som bara har de bitar jag vill lyssna på och njuta av.
Så jag är förvirrad, för den är bra men jag gillar den inte.

Favvisar:
The Jam, Michigan Water, Doctor Jazz, Last Chance Blues

Kuriosa:
Musikalen fick 3 Tony Awards; för bästa manligahuvudroll (Gregory Hines); bästa kvinnliga biroll (Tonya Pinkins) och för bästa ljusdesign (Jules Fisher).

Jelly Roll Morton föddes som Ferdinand Joseph LaMothe 1890 och dog 1941.
Efternamnet Morton tog han efter sin styvfar.
Smeknamnet ”Jelly Roll” tog han medan han spelade på bordellerna i New Orleans och det var den tidens slang för det kvinnliga könsorganet.

Oavsett om man ska anse honom som jazzens fader eller inte så är det ett faktum att hans komposition Jelly Roll Blues är den första förlagda jazzkompositionen, den kom 1915.

”Creoles of Color” var av blandras men ansågs finare än ”svarta”. Dessa Gens de couleur libres, som de också kallades – New Orleans var under franskt styre under lång tid och franskan och allt franskt ansågs som lite finare – hade många av de rättigheter och privilegier som annars bara ”vita” hade på denna tid, exempelvis rätt att inneha egendom och även rätt till högre utbildning.  Detta medförde att de var måna om att inte beblanda sig med eller gifta sig med ”svarta”. Innan det amerikanska inbördeskriget hade till och med några av de mest framgångsrika och förmögna färgade Creolfamiljerna slavar.

Pressklipp:
The show at the Virginia Theater is not merely an impressionistic biography of the man who helped ignite the 20th-century jazz revolution, but it is also a sophisticated attempt to tell the story of the birth of jazz in general and, through that story, the edgy drama of being black in the tumultuous modern America that percolated to jazz’s beat.

Is the effort a complete success? No. But after watching the sizzling first act of Jelly’s Last Jam, at once rollicking and excessive, roof-raising and overstuffed, you fly into intermission, high on the sensation that something new and exciting is happening, whatever the wrong turns along the way. The briefer Act II is another, deflating story, but one that should not be permitted to deface the memory of the adventurous Act I.

Mr. Wolfe brings on a high-voltage company of singers and dancers and a series of musical numbers in which biographical flashbacks, daring theatrical stylization, boisterous entertainment and tragic inferences all mesh in repeated crescendos. The songs have been ingeniously crafted, mostly from Morton’s own compositions, by the arranger and composer, Luther Henderson, and the lyricist, Susan Birkenhead, who have tailored this instrumental music to meet the demands of the theater and of singers without sacrificing its integrity.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar o ljudisar:
Från showen: That’s How You Jazz
Ganjam av Jelly Roll Morton
Dead Man Blues – piano solo med Jelly själv
Mikhail Baryshnikov & Gregory Hines dansar i White Nights
Gregory Hines Solo Tap Scene White Nights
Sammy Davies Jr & Gregory Hines Discussing Tap
Sammy & Gregory dansar ihop

%d bloggare gillar detta: