Tag Archives: Terrence McNally

Nr 412: The Visit

18 Apr

TheVisit-rev2-1600

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.

That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 

It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times


The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.

– Alexis Soloski, The Guardian


“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,


Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…

But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety


A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.


The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…

One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording

 

Annonser

Nr 404: Kiss of the Spider Woman

21 Mar

600_433794947

Kiss of the Spider Woman (1992)
Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på Manuel Puigs roman El Beso de la Mujer Araña (Spindelkvinnans kyss) från 1976.

Toronto 1992
West End 1992, 390 föreställningar
Broadway 1993, 904 föreställningar

Luis Alberto Molina, a homosexual window dresser, is in a prison in a Latin American country, serving his third year of an eight-year-sentence for corrupting a minor. He lives in a fantasy world to flee the prison life, the torture, fear and humiliation. His fantasies turn mostly around movies, particularly around a vampy diva, Aurora. He loves her in all roles, but one scares him: This role is the spider woman, who kills with her kiss.

One day, a new man is brought into his cell: Valentin Arregui Paz, a Marxist revolutionary, already in a bad state of health after torture. Molina cares for him and tells him of Aurora. But Valentin can’t stand Molina and his theatrical fantasies and draws a line on the floor to stop Molina from coming nearer to him. Molina, however, continues talking, mostly to block out the cries of the tortured prisoners, about Aurora and his mother. Valentin at last tells Molina that he is in love with a girl named Marta.


The prison director announces to Molina that his mother is very ill and that Molina will be allowed to see her on one condition: he must tell them the name of Valentin’s girlfriend.

Molina tells Valentin about a man he loves, a waiter named Gabriel, who does not return his feelings, and the two men cautiously begin to bond.
Only a short while afterwards, Molina gets hallucinations and cramps after knowingly eating poisoned food intended for Valentin. He is brought to the hospital ward.
As Molina is brought back, Valentin starts suffering from the same symptoms, also from poisoned food. Molina is afraid that Valentin will be given substances that might make him talk and so protects Valentin from being taken to the hospital. As Molina nurses him, Valentin asks him to tell him about his movies. Molina is happy to do so; Valentin also shares his fantasies and hopes with Molina.

Molina is allowed a short telephone conversation with his mother, and he announces to Valentin that he’s going to be freed for his good behaviour the next day. Valentin begs him to make a few telephone calls for him. Molina at first refuses, but Valentin persuades him with sex. Molina is brought back the next day, heavily injured. He has been caught in the telephone call, but refuses to tell whom he has phoned. The warden draws his pistol, threatening to shoot him, if he doesn’t tell. Molina confesses his love to Valentin and is shot.
The scene then shifts to Molina in a heaven like world, where all of the people in his life are watching his final ”movie.” The Spider Woman arrives and gives her deadly kiss as the curtain falls.

Vet inte riktigt vad jag tycker om den här musikalen. Den har både fantastiskt bra sånger och sanslöst tråkiga. Den utspelar sig på flera olika plan samtidigt, dels i en klaustrofobisk och skitig fångcell och dels i Molinas Technicolorfärgade, paljettfyllda fantasifilmvärld. Här finns tortyr, sex, våld, glamour, död, musikalspektakel, latin-amerikanska rytmer, intimitet, kärlek, hopplöshet och inte minst Chita Rivera men på nått sätt så tycker jag inte att bitarna faller på plats och bildar en gripande och engagerande helhet. Jag blir aldrig berörd.
Faktum är att jag trots all dramatik, show och våldsamhet mest blir lite uttråkad.

Men smaken är som den bekanta baken delad och den gick bra på Broadway och har satts upp vid ett flertal tillfällen i Sverige också så många gillar den.
Kanske såg jag en dålig uppsättning? Och kanske hade jag hoppats på mer ”trallvänlig” och minnesvärd musik från männen bakom såna favvisar som Cabaret och Chicago.
Jag vet inte.
Ta och lyssna på den, kära läsare och avgör själv. Kan nog vara att det här är ett sånt där verk som man antingen älskar eller hatar. Och ett antal örhängen har den, så gillar man en Kander/Ebb musikal så kommer man hitta en del pärlor i alla fall.

Kuriosa:
West End: Föreställningen vann en Laurence Olivier Award för bästa ljusdesign.
Den vann även en Evening Standard Award som Årets Musikal.
Broadway: Föreställningen vann 7 Tony Awards: Bästa musikal, bästa libretto, bästa score (dvs musik o sångtexter), kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll och bästa kostymer.
Den vann också 3 Drama Desk Awards: outstanding musical, outstanding actor in a musical, outstanding actress in a musical.

Föreställningen började sitt offentliga liv  i en workshop på Performing Arts Center, State University of New York at Purchase 1990. Den var en del av New Musical projektet som Universitetet skapat och vars mål var att skapa och utveckla 16 nya musikaler under en fyraårsperiod.
Eftersom det var så många stora och kända namn inblandade i just den här showen (förutom Prince, Kander & Ebb så var koreografen Susan Stroman med) så var mediaintresset stort. Prince bad New York-tidningarna respektera att detta bara var en workshopproduktion och att  de inte skulle komma till Purchase och recensera provföreställningarna. Men tidningarna respekterade inte den önskan och skickade dit sina bästa recensenter, bl a Frank Rich på The New York Times.
Recensenterna gillade inte vad de såg, de sågade showen totalt och resultatet blev att man helt slutade utveckla och jobba med den. Alla inblandade  drog sig tillbaka för att slicka sina sår och det skulle dröja nästan 2 år innan man fortsatte jobba på den.

Den fick till sist sin världspremiär i Toronto 1992. Därifrån flyttade den till London och West End där den finslipades innan den så småningom fick sin Broadwaypremiär 1993.
Vid det laget hade det gått drygt 2 år sedan recensenterna sågade verket i Purchace och deras negativa åsikter hade glömts. Nu gillade de vad de såg – ja, lite mer än förut och det gällde en del av dem i alla fall.

John Rubinstein som spelade Molina i workshopversionen spelade titelrollen i originaluppsättningen av musikalen Pippin på Broadway 1972. Han är även son till den berömda konsertpianisten Arthur Rubinstein.

Press:
Från den förödande workshoprecentionen
If anything, the tragedy of ”Spider Woman” is that New Musicals … has not allowed the work to develop slowly in a laboratory staging, as nonprofit, Off Broadway companies have helped develop adventurous musicals like ”A Chorus Line” or ”Sunday in the Park With George.” Instead, ”Spider Woman” arrives already burdened with the full, and in this case crushing, weight of Broadway extravagance. It is as overproduced as other seriously intentioned Prince musicals of the past decade…

The show’s potential virtues are being held hostage by a staging so overgrown that major esthetic reconsiderations, as opposed to cosmetic nips and tucks, are already foreclosed in this production. Though the musical’s story is fundamentally an intimate one about two people … it is often difficult to find Molina and Valentin within the bloated trappings.


… the lengthy movie-musical sequences of Molina’s fantasies have only a nominal and repetitive relationship to his jail-cell reality. … the glitzy routines of ”Spider Woman” detract from, rather than enhance, the work’s dramatization of fascist repression.
Though Mr. Kander and Mr. Ebb have written some typically amusing parodies for their movie musical, even their better numbers are defeated by the routine choreography of Susan Stroman …


The casting of Molina and Valentin is even more damaging.
… Mr. Rubinstein (Molina), not a natural comedian, pushes himself so hard that he crosses the line into retrograde gay caricature. Worse, his singing range is now so narrow that he cannot be given the big emotional arias that his character must have

By evening’s end, when Molina and Valentin are supposed to be achieving a redemptive symbiosis, the male stars hardly seem to have met each other.

It’s all frustrating because somewhere in ”Kiss of the Spider Woman” is the compelling story its creators want to tell, which is nothing less than an investigation of what it means to be a man, in the highest moral sense, whatever one’s sexual orientation. That story begins with two men in a tiny room, and if the creators of ”Kiss of the Spider Woman” are to retrieve the intimate heart of their show, they may have to rescue it from the voluminous web in which it has so wastefully become ensnared.
– Frank Rich, The New York Times

Om Londonversionen:
Audiences are falling in love with Kiss of the Spider Woman although the web the new musical weaves is not without holes.

While there’s no disputing the power of the story or the high level of production values, the show is not without other problems.

Molina’s fantasies are acted out in numerous song and dance numbers. They do provide a strong contrast to the characters’ traumatic jail experiences. However , often the sequences seem interminable, detracting from the strength of the story.
– Karen Murray, Variety

 

Om Broadwayversionen
The musical does not meet all the high goals it borrows from Manuel Puig’s novel. When it falls short, it pushes into pretentious overdrive (a ”Morphine Tango”, if you please) and turns the serious business of police-state torture into show-biz kitsch every bit as vacuous as the B-movie cliches parodied in its celluloid fantasies. Yet the production does succeed not only in giving Ms. Rivera a glittering spotlight but also in using the elaborate machinery of a big Broadway musical to tell the story of an uncloseted, unhomogenized, unexceptional gay man who arrives at his own heroic definition of masculinity.
– Frank Rich, The New York Times

 

“Kiss” will undoubtedly divide critics and audiences alike — as it has in London — with fans applauding Harold Prince’s bold take on the brutal subject matter and detractors pronouncing it a camp travesty of the 1976 Manuel Puig novel.

…the musical … reduces the revolutionary Valentin (Anthony Crivello) to a moody, brutish dope while expanding the role of the movie star Aurora (Chita Rivera) into a creation of epic kitsch. Rivera, looking like an LSD-inspired vision of Carmen Miranda…

The music is awful and tasteless, Kander scoring lots of clanging chimes and thumping percussion that frequently sounds like a Balinese gamelan tuning up for the Monkey Chant. There are a few sweet ballads thrown in to keep everyone off guard.
Under Prince’s direction, the show unfolds seamlessly, though there is nothing very original in the work of two choreographers, Vincent Paterson and Rob Marshall.
… 
“Kiss” has an intriguing look, but not intriguing enough for three hours.
– Jeremy Gerard, Variety

 

Videosar:
Tony Awards
Making The Musical featurette
Opening Night TV-special 1993
Press Reel pt 1
Press Reel pt 2
Her name is Aurora
Gimme Love

 

Dag 237: A Man Of No Importance

30 Jul

51IqEtbipjL

A Man Of No Importance (2002), Off-Broadway
Musik: Syephen Flaherty
Sångtexter: Lynn Ahrens
Libretto: Terrence McNally baserad på filmen med samma namn från 1994

Alfie Byrne jobbar som busskonduktör i 1960-talets Dublin.
Han är medelålders, ungkarl och bor tillsammans med sin syster.
Han dyrkar Oscar Wilde. Och är hemligt förälskad i chauffören på bussen han jobbar på.
På sin fritid regisserar han ett amatörteatersällskap. De spelar den ena Wilde pjäsen efter den andra och nu har turen kommit till Salome.
Platsen de repeterar och spelar på är samlingssalen i den lokala katolska kyrkan. En av deltagarna i gruppen blir upprörd över att han inte fått huvudrollen utan bara en biroll.  Han beslutar sig för att hämnas genom att berätta för pastorn att pjäsen de repeterar är en skandalös, blasfemisk och i det närmaste pornografisk historia. Han kräver att pjäsen läggs ned och att gruppen slängs ut från lokalen. Detta leder till ett möte med stadens biskop som håller med om att verket inte är lämpligt att framföras och pjäsen läggs ned.
En djupt deprimerad Alfie bestämmer sig för att följa i ”Oscars” spår och uppklädd, lätt sminkad och med en grön nejlika på kavajslaget ger han sig ut på stan för att äntligen få möta kärlek i form av en ung man som flirtat med honom sen tidigare. Men det går inte som han tänkt sig. Den unge mannen visar sig vara en bögknackare som tillsammans med sina kamrater rånar och misshandlar Alfie. Poliser kommer och i och med det blir han ”outad” för sina vänner och på jobbet – en katastrof i den tidens Dublin.
Det slutar dock lyckligt för det visar sig att de flesta av hans vänner redan fattat åt vilket håll han var lagd och de bryr sig inte om hans sexualitet och grannförsamlingen har en ledig lokal som skulle passa alldeles perfekt för Salome…

Flaharty & Ahrens ser alltid till att deras musik verkligen speglar materialet de jobbar med så i denna show så består musiken framförallt av irländska tongångar, främst folkmusik men också en liten droppe popigare 60-talstoner.
Musiken, som är väldigt vacker och en aning melankolisk, sätter stämningen direkt.
Det här är en ganska så sorglig eller kanske bitterljuv historia som inte bara handlar om obesvarad kärlek, om att våga vara ärlig mot sig själv och den man är utan också om religion, tro och kyrkans dubbelmoral. Det hade kunnat leda till en samling med sentimentala eller allvarliga låtar men Flaharty har valt att istället fylla musiken med en livsglädje och en bubblande varm känsla.
Ahrens matchar musiken med sångtexter som är emotionella men aldrig sentimentala och dessutom fyllda med en stilla, galhumoristisk irländsk känsla för det absurda i olika situationer.
Jag låter mig glatt svepas med i deras musikaliska berättelse och tycker nog att det här verket hör till bland det bästa paret skrivit.

Favvisar:
A Man Of No Importance, The Streets Of Dublin, Art, Love Who You Love

Dag 160: Ragtime

14 Maj

Ragtime (Original 2009 Broadway Cast) (Songs From)
Ragtime (1998), 834 föreställningar
Baserar min bedömning på inspelningen av revivaln (2009), 65 föreställningar
Musik: Stephen Flaherty
Sångtexter: Lynn Ahrens
Libretto: Terrence McNally efter E.L. Doctorows roman med samma namn från 1975.

Ragtime är berättelsen om några olika personer och deras liv i början på det 20:e århundradet. Den berättar om en turbulent tid då rasism frodades, immigrationen var som störst och fröerna till det sociala upproret såddes i och med skapandet av de första fackföremningarna, kraven på rösträtt för kvinnor och mycket annat.
Det här är en storslagen episk berättelse med mängder av personer på scenen. Faktiska historiska personligheter och  fiktiva samsas om utrymmet i showen, exempelvis dyker både Henry Ford, Emma Goldman, Booker T. Washington och Harry Houdini upp.
Tre familjer står i fokus; en välbärgad vit medelklassfamilj; en fattig judisk immigrant från Letland som anländer till New York med sin lilla dotter; och en svart man som utsatts för grova rasistiska orättvisor och vars hustru dödats av säkerhetsvakter och som försöker få upprättelse genom att tillgripa våld.
Det är parallella historier som dock på olika sätt sakta men säkert flätas ihop med varandra.

Det här är en sanslöst bra musikal. Ett riktigt mästerverk.
Jag hade redan konceptinspelningen och dubbel-cdn från Broadway originalet men tycker så mycket om musiken att jag kände att jag bara var tvungen att skaffa mig den nya revivalutgåvan också. Den består tyvärr bara av sju sånger ur showen.
Det är roligt att höra sångerna i lite annorlunda versioner än de jag är van vid men jag kan inte påstå att jag tycker de slår originalinspelningen från -98.
För er som undrar så kan jag berätta att musiken består av både tidstypisk musik som marscher, cake walks och ragtime och mer moderna Broadwaytoner och allt mixas ihop till en i det närmaste fulländad helhet. Det är storslaget, lyriskt, gripande, komiskt och helt sanslöst bra.
Om man ska välja en version så är det absolut dubbeln som gäller. Inte bara är det nästan en komplett inspelning av musiken utan man får också en symfonisk svit baserad på teman ur musikalen som bonus. Grymt bra.
Plus att samlingen sångare är helt makalös: Audra McDonald, Brian Stokes Mitchell, Judy Kaye och Marin Mazzie, bara för att nämna några.
Absolut nödvändig att äga eller lyssna på.

Favvisar (här utgår jag från castskivan 1998):
Your Daddy’s Son, Wheels Of A Dream, Till We Reach That Day, Buffalo Nickel Photoplay, Inc., What A Game

Kuriosa:
Originalföreställningen vann 4 Tony Awards 1998: Bästa libretto, bästa partitur, bästa kvinnliga biroll och bästa orkestreringar.
Den vann också 5 Drama Desk Awards: Bästa musikal, bästa libretto, bästa sångtexter, bästa musik och bästa orkestreringar.

Revivaln vann 1 Drama Desk Award för bästa ljuddesign.

Videosar:
Från The Tony Awards
Back to Before från 2010 års Tony’s
Opening Number – Rosie O’Donnell Show
RAGTIME The Musical ACT 1
RAGTIME The Musical ACT 2

Dag 151: Catch Me If You Can

5 Maj

Catch Me If You Can (Original Broadway Cast Recording)
Catch Me If You Can (2011), 170 föreställningar
Musik: Marc Shaiman
Sångtexter: Marc Shaiman & Scott Wittman
Libretto: Terrence McNally, baserad på filmen med samma namn från 2002 som i sin tur var baserad på Frank Abagnale, Jr. självbiografi, även den med samma namn.

Frank Abagnale Jr’s osannolika äventyr under det tidiga 60-talet när han lurendrejar och blåser folk på pengar genom att låtsas vara pilot, läkare och advokat – detta utan att ha någon som helst kunskap eller utbildning inom yrkena. Han har nämligen upptäckt att om man bara har självförtroendet och en perfekt sittande kostym eller uniform så är folk beredda att köpa vilken illusion man än vill sälja dem.
Tätt i hälarna har han hela tiden FBI agenten Carl Hanratty som gör sitt bästa för att sätta dit honom.

Musiken är otroligt 60-talsinspirerad. Jag kommer hela tiden att tänka på Las Vegasshower med The Rat Pack och tv-shower från eran och även film och tv-seriemusik. Det är mycket saxofoner och 50-tals inspirerade coola jazztoner. Jag är svag för sånt, så jag kan direkt säga att jag bara älskar det här även om ett par låtar är kanske lite väl lounge-musik-aktiga, på gränsen till hissmusik.
Men här finns också, till min stora förvåning, ett par låtar som är betydligt mer nutida vad gäller stil, rytmer och instrumentering. Det är bra låtar förvisso men de känns helt fel i sammanhanget. Det är liksom som om de var rädda att folk skulle tröttna på 60-talssoundet och därför la in ett par poppigare nummer. Men det känns mest som om dessa låtar kommer från nån helt annan musikal. Och de är bara som ett kort mellanspel innan showen åter går tillbaka till den inledande stilen.
På det stora hela så gillar jag musiken, skarpt. Tycker den är skön, svängig, välskriven och med några riktigt roliga texter här och där.
Me like.

Favvisar:
Live In Living Color, Don’t Break the Rules, Fifty Checks, Jet Set, Little Boy Be a Man

Kuriosa:
Shaiman & Wittmans stora genombrott kom med musikalen Hairspray från 2002, en musikal som även spelades i sverige med Rolf Lassgård i rollen som mamman.
De är också upphovsmännen till den fiktiva Broadway musikalen Bombshell i tv-seriemusikalen SMASH.
Deras nya musikal Charlie and the Chocolate Factory kommer att få sin urpremiär i London nu i sommar.

Terrence McNally, som skrev librettot, har haft en låååång karriär inom teatern. Hans första pjäs hade premiär redan 1964. Bland hans mer kända verk kan nämnas: Frankie and Johnny in the Clair de Lune, Master Class och Love! Valour! Compassion! samt musikalerna Kiss of the Spider Woman, Ragtime och The Full Monty.

Frank Abagnale som musikalen handlar om finns på riktigt. Han har slutat med att lura folk och arbetar numera som konsult och föreläsare på FBI.

Föreställningen fick ett flertal Tony och Drama Desk nomineringar men det var bara Norbert Leo Butz som vann nått. Han fick både en Tony och en Drama Desk Award som Bästa manliga skådespelare i en musikal.

Pressklipp:
Catch Me If You Can is a sheer delight from the poignant and brilliant book by Terrence McNally to the sexy but character-driven choreography by Jerry Mitchell to the perfect sets by David Rockwell to the spot-on costumes by William Ivey Long to Kenneth Posner’s marvelous lighting. It’s all tied together by the superlative direction of Jack O’Brien which is seamless in weaving together drama, comedy, dance, acting, genuine scenes of pathos and casual banter with the audience and orchestra.
– Michael Giltz, The Huffington Post

Catch Me if You Can has been constructed with such care that you imagine its transparent blueprint looming between you and the stage. Though the real-life story that inspired this show (and the 2002 movie of the same title) is full of elaborate deceptions and corkscrew twists, you will never at any point be confused by its theatrical incarnation. Or roused or touched or more than mildly entertained, for about 90 percent of the time.

But a tale that follows a continent-spanning pursuit of a chameleon criminal should have, above all things, momentum. And Catch Me mostly just seems to stand in one place, explaining itself.

The flashy musical numbers definitely emerge from the plot, just as they are supposed to do in your basic organic musical, but they sometimes have the chalky flavor of audio-visual aids.
– Ben Brantley, The New York Times

The problem, though, doesn’t seem to be the book but the source material. If there is a musical to be made from this tale of a bumbling FBI agent chasing a naively innocent charmer, the creators haven’t found it.
– Steven Suskin, Variety

Videosar:
Från The Tony Awards
En medley av klipp med olika sångnummer
Ett borttaget sångnummer från try-outen i Seattle

%d bloggare gillar detta: