Nr 367: Two Gentlemen Of Verona

Two Gentlemen Of Verona (1971), 614 performances
Music: Galt MacDermot
Lyrics: John Guare
Book: John Guare & Mel Shapiro, baserad på William Shakespeares pjäs Two Gentlemen Of Verona (Två Gentlemän från Verona alt Två Ungherrar i Verona, beroende på översättning), exakt när den skrevs är okänt, men man bedömer dess tillkomst till omkring 1591-94

Lifelong friends Proteus and Valentine leave their rural hometown to experience life in urban Milan. Valentine falls in love with Sylvia, whose father has betrothed her against her will to the wealthy but undesirable Thurio, and plots to win her hand. Disregarding his loyalty to Valentine and Julia, his sweetheart back home, Proteus also sets his sights on Sylvia. He plans to expose his friend’s intentions to her father, have Valentine banished from Milan, and claim her for himself.

Ta en dos var av soul-, funk-, pop- och rockmusik, släng in en skvätt country, lite calypso, nån sambatakt, en droppe reggea, några uns operettpastich, en doft av 30-tal och så krydda med lite ”Bond-temat”, blanda allt ordentligt och, vips, så har du en ”hip”, ”fräck” och ”with it” musikal av typsikt tidigt 70-tals slag.
Och tycker man att det låter väääldigt mycket Hair om den så är det inte så konstigt eftersom det är samma kompositör till bägge verken: Galt MacDermot. Men melodierna är inte lika starka eller ”catch-iga” här, flera känns mer som Hair-rejects eller som sämre kopior av den musikalens hits. Fast jag tror nog att de flesta kan hitta åtminstone nån låt som fastnar för med inte mindre än 37 olika spår att välja mellan (det är en dubbel lp) så finns här nått för alla. Men kanske just det att musiken spretar så åt alla möjliga olika håll gör att åtminstone jag aldrig riktigt fastnat för showen. Gång på gång sätter jag på den och försöker ge mig hän och ge den en chans men gång på gång så tröttnar jag och vill bara stänga av. Inte så att musiken är dålig men den känns inte så hiskeligt bra heller. Många låtar känns väldigt lika varann och de flyter liksom ihop till en enda långa ljudmatta av (till största delen) mellantempo låtar. Och jäklar vad den har åldrats och inte på ett bra sätt.

Mina favvisar:
Calla Lily Lady, Symphony, Where’s North, Hot Lover, Love Me, Finale: Love Has Driven Me Insane/I Love My Father

Kuriosa:
Den här föreställningen började sitt liv som en av New York Shakespeare Festivals gratis föreställningar i Central Park i New York sommaren 1971 men föreställningen blev så populär och uppskattad att man bestämde sig för att ge den en chans på Broadway också.

Den  slog föreställningar som Grease och Follies och vann både Tony– och Drama Desk awarden som det årets bästa musikal.
Priser den fått:
2 Tony Awards: årets bästa musikal och bästa libretto.
8 Drama Desk Awards: Bästa musik, sångtexter, libretto, manliga och kvinnliga huvudroller, kostymer, koreografi och regi.
Dessutom en Theatre World Award för bästa kvinnliga skådespelare.

Raul Julia, som spelade Proteus (den ena gentlemannen), blev nominerad för en Tony för sin insats och vann Drama Desk Awarden. Han skulle komma att kreera rollen som Guido Contini i Maury Yestons musikal Nine från  1982. Dessutom var han en fantastisk Gomez Addams i  de två filmerna om familjen Addams som kom i början av 90-talet.

Pjäsen som musikalen är baserad på är ett av Shakespeares tidigaste verk, många hävdar till och med att det var hans första spelade verk.

Man vet att man har att göra med en musikal  från det sena 60-talet eller tidiga 70-talet när man på omslaget kan få se två damer som visar brösten. Förvisso i stiliserad form men med tanke på amerikanarna och deras extrema rädsla för nakenhet i offentliga medier så är det här enormt. Men så var det under en kort period i det stora landet i väst, man blev inte chockad eller upprörd ifall man skymtade en liten tutte här och där, till och med i barntillåtna filmer kunde man få se lite (typ i Can’t Stop The Music). Ah, those were the days…
Fast nu läste jag precis  i en bok att det jag trodde var stiliserade bröstvårtor i själva verket ska vara stiliserade och strategiskt placerade tårar… Fan trot, jag misstänker att det är en efterkonstruktion, men jag låter var och en som tittar på bilden själv få bestämma vad hen ser…

Pressklipp:
Who says you can’t do Shakespeare on Broadway? Joseph Papp and his New York Shakespeare Festival have found the lovliest way possible.
– Douglas Watts, Daily News

Rubrik: Simply Carefree, Simply Wonderful
… you feel Shakespeare would grasp his way of putting it, and not mind the rock or Latin-American beats. As a result it is easy for the entertainment to move either way – into now or into iambic pentameter. After Shakespeare’s, Guare’s contribution to the festivities may be the greatest.
– Walter Kerr, Times

Here is a show with the size of physique and spirit to fill a big stage (and house) while doing it in a fresh way. It has energy, wit and originality.
Om Raul Julias komiska talang: He can do more with a pair of steel-rimmed glasses than most actors can do with four years of acting lessons.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

I had a great time. I only wish that it had been three or four gentlemen instead of two.
– Clive Barnes, Times

Videosar:
Who is Sylvia?
Night Letter
Where’s North?
A song medley från en repetion
Från Broadway.coms reportage om 2005 års sommarteaterversion
What a Nice Idea

Dag 149: The Rocky Horror Show (1973)

    

The Rocky Horror Show (föreställningar i urval)
1973: London, 2960 föreställningar
1974: Los Angeles (The Roxy Cast)
1975: Broadway, 45 föreställningar
           Filmversion
1981: Göteborg
2001: Broadway revival
2019: Östgötateatern

Music, Lyrics & Book: Richard O’Brien
Baserar mitt omdömme på cast skivan från englandsturnén 1998: The New Rocky Horror Show – 25 Years Young

Give yourself over to absolute pleasure…

En ljuvlig blandning av 50/60-tals skräckfilmer, 60/70-tales sexuella frigörelse, ”beef cake” filmer och rock’n’roll.
Helylleparet Brad och Janet kör vilse efter att de varit på ett bröllop. De får punka och eftersom det är ett redigt åskväder så söker de efter skydd.
De ser ett ljus i fjärran. De söker sig dit. De upptäcker att ljuset kommer från ett stort gotisk slott. De knackar på och släpps in av en mystisk puckelryggig man.
Väl inne i slottet så möts de av en samling udda människor och deras ledare Dr Frank’n’Furter, den lokale galne, bisexuella vetenskapsmannen tillika transvestit, som just skapat den perfekta mannen. Hans blonda, muskulösa skapelse har fått namnet Rocky Horror och är tänkt att bli Franks sexleksak.
Lägg till detta nedfrusna motorcykelknuttar, rullstolsbundna vetenskapsmän, utomjordingar, mord, kannibalism, Time Warpdansande, korsetter, nätstrumpor, platåskor, hetrosex, gaysex, fantastiskt bra musik, camp-ig humor och hysteriskt med publikinteraktion och ni har den perfekta kultmusikalen.

Jag älskar denna musikal! Den är nått så grymt bra. Jag kan typ varenda låttext utantill. Har dansat Time Warp och sjungit  Touch-a Touch-a Touch me på mängder av fester och en riktig inbiten Frankie fan.
Men, som det så ofta kan bli, så har denna musikal flyttats från non-stopspelad till bortglömt dammsamlare på cd-hyllan.
Idag så hittade jag av en slump en inspelning av turnéversionen från 1998, det år då musikalen firade 25 år. Med gamle såpa-stjärnan Jason Donovan som Frank. Och plötsligt blev jag enormt Rocky Horror sugen igen.
Det som är speciellt roligt med denna inspelning är att det är en live-inspelning så man får höra alla ”come-backs” från publiken och dessutom så leder det till en massa improviserande från skådisarna på scen. Det är riktigt roligt att lyssna på.
Rent musikaliskt, och då menar jag främst sångligt, så lämnar den här versionen en hel del övrigt att önska. Det är en hel del falsksång och en del ganska så oinspirerande insatser från flera av de medverkande. Och det drar ner både betyget och glädjen i att lyssna på denna show.
Men musiken, även i en så här pass oinspirerad version, är fortfarande grymt bra. Riktigt, riktigt bra sånger med roliga och vassa texter och jäklar vad det svänger om dem.
Har man aldrig hört The Rocky Horror Show eller om man som jag ”glömt” den så är det läge att besöka den söta transvestiten från Transexual, Transylvania och för att ni ska passa in, kommer här instruktionen till The Time Warp:
It’s just a jump to the left
And then a step to the right
With your hands on your hips
You bring your knees in tight
But it’s the pelvic thrust that really drives you insane,
Let’s do the Time Warp again!

Den inspelning jag rekommenderar är The Original Roxy Cast (Los Angeles) från 1974. Den är den absolut bästa versionen. Filmversionen är otroligt populär men jag tycker den är klart sämre, delvis för att man dragit ner tempot i flera av låtarna och dessutom strömlinjeformat dem en aning. Det är en smaksak vilken version som man tycker mest om. Men Roxy versionen är bäst…

Favvisar:
Science Fiction / Double Feature, Over At The Frankenstein Place, Sweet Transvestite, Time Warp, Charles Atlas Song, Toucha, Toucha, Touch Me

Kuriosa:
Richard O’Brien var en arbetslös skådis med en förkärlek för gamla skräck-, science fiction- och Steve Reeves filmer och han skrev denna show bara för att ha nått att göra mellan jobben.

Från början hette showen It Came from Denton High men man bytte till The Rocky Horror Show precis innan man hade de första öppna repetitionerna.

Showen vann tidningen Evening Standards pris som årets bästa musikal 1973.

Den engelska originaluppsättningen blev en mega hit och spelades i över 7 år i London.
Den första amerikanska uppsättningen spelades i Los Angeles 1974 med Tim Curry (som även spelade Frank i originaluppsättningen i London). Den blev en stor framgång och gick i över 9 månader.
Man bestämde sig för att flytta den föreställningen till Broadway men innan det skedde så åkte man till England där filmversionen spelades in.
1975 så fick Rocky Horror sin Broadway premiär och den floppade nått redigt – 45 föreställningar blev det bara.
Även filmen, som kom samma år,  floppade.
Men filmen började visas som midnattsfilm på Waverly biografen i New York den 1:a april 1976, och plötsligt så hände det. Filmen fick kultstatus, folk klädde ut sig till sina favoritroller, man skrek repliker till skådisarna på filmduken, man sjöng med, dansade med, spelade med och det uppstod ett helt regelverk av attribut som man ska ha med sig, repliker som ska sägas och saker som ska göras. Filmen förvandlades till ett interaktivt fenomen vars like man aldrig förr varit med om.
Hur det kunde gå till på en midnattsvisning av Rocky Horror kan man se i filmen Fame från 1980, och även i en av videosarna nedan.

Musikalen har sen dess spelats över hela världen i otaliga föreställningar.
Senast den spelades i Sverige var 2019 på Östgötateatern.

När den sattes upp på nytt på Braodway 2001 så gick det betydligt bättre än 1975. Den kom att spelas i 2 år och man hade som gimmick att låta olika kändisar komma och ”gästspela” i berättarrollen, bl a dök Dick Cavett, Sally Jesse Raphael, magikerna Penn & Teller och Jerry Springer upp.
Även Joan Jett och Luke Perry gjorde gästbesök i uppsättningen.

The Rocky Horror Picture Show har visats på nån biograf i USA hela tiden sen 1975, vilket gör den till den film som gått längst på bio.

Fortfarande så är filmen kult, speciellt i USA. Bevis på det är att man hade ett helt Rocky Horror inspirerat avsnitt av tv-serien Glee för nått år sedan.

I filmen spelades Janet av Susan Sarandon.
Barry Bostwick spelade Brad. Barry var original ”Danny” Zuko i scenversionen av Grease 1972.
Upphovsmannen själv, Richard O’Brien, spelar den puckelryggiga Riff Raff.
Meat Loaf spelade Eddie.

De ikoniska läpparna som i filmen sjunger inledningssången Science Fiction Double Feature tillhör skådespelerskan Patricia Quinn som spelade Magenta både i filmen och i originaluppsättningen av scenversionen. Hon sjöng sången i scenversionen men det är inte hon som sjunger den i filmen, det gör upphovsmannan Richard O’Brian själv. Något som gjorde Patricia oerhört arg och besviken för sången är det enda solistiska insatsen rollen har och att få göra den i filmen var anledningen till att hon tackade ja till att medverka…

1978 så hade Richard O’Brien börjat jobba på en uppföljare till Rocky Horror, den skulle heta Rocky Horror Shows His Heels. I den skulle bland annat Frank och Rocky återförenas, både Brad och Dr Scott skulle bli gay och Janet skulle föda Franks barn. Men det blev inget med det.
Men Richard hade redan skrivit en del musik så han bestämde sig för att återanvända musiken i en ny story som skulle heta The Brad & Janet Show som sen skulle byta titel till Shock Treatment. Den kom 1981 men slog aldrig.
Från början var det tänkt att Tim Curry skulle spela Farley (skurken i filmen) men när han förstod att han också skulle behöva spela rollen som Brad (som är Farleys okända tvillingbror) så hoppade han av, anledningen var att han inte trodde sig kunna bemästra en övertygande amerikansk accent.

Steve Reeves (1926 – 2000) var en amerikansk proffesionell muskelbyggare som fick stor framgång som skådespelare i italienska sk ”sword & sandal” filmer. Det var filmer som utspelade sig i historiska miljöer och han spelade karaktärer som Hercules och Goliath. Det viktigaste var, naturligtvis, att han i alla filmer visade upp sin fantastiska fysik. Detta gjorde att han under 50/60-talen blev en stor gayikon.
Han var under sin storhetstid den bäst betalada skådespelaren i europa och 1960 så låg han på förstaplatsen i 25 länder som den mest publikdragande av alla filmstjärnor.

Press:
Om Broadwayoriginalet 1975:
Curry can be very funny, flashing his eyes like headlamps, tossing his curls roguishly and talking in a voice of sugared bile. He can also sing, and puts over his numbers with the venomous zest of a David Bowie. The rest of the cast are fair enough. They sing better than did their London counterparts. The probably even act better. Yet why did not someone understand – before the Los Angeles paint job – that the entire point of The Rocky Horror Show in London was that it was tacky? Tacky, tacky, tacky! They should hace found a filthy old cinema in the East Village and just thrown it on there.
– Clive Barnes, New York Times

The show might be fun for the hair-spray hip. When done in London a couple of years ago, it was skimpily produced in an old movie house, an amateurish imitation of what was already passé off-off-Broadway.
– Martin Gottfried, Post

A conceptual mishmash of parodied ’50s music, situation horror-comedy bprrowed from The Addams Family and dated transvestite ordeals, the show is tacky, boring and highly forgettable.
– James Spina, Women’s Wear Daily

Om Londons 40-årsjubieumsversion 2013:
The beauty of The Rocky Horror Show is its virtual indestructibility. O’Brien’s creation is filled with irresistible, hum along pop songs, delightfully silly dialogue and som of the most outrageous and engrossing characters you will see on a stage.
– Debra Craine, The Times

Celebrating 40 years of success, The Rocky Horror Show still has audiences rolling in the aisles.
– Dominic Cavendish, Daily Telegraph

 

Videosar från filmversionen:
Time Warp
Sweet Transvestite
What Ever Happened To Saturday Night med Meat Loaf
Science Fiction Double Feature med Patricias läppar och Richards röst.
Rocky Horror Picture Show Halloween med publikdelaktighet
The Rocky Horror Picture Show Trailer
Trailern till Shock Treatment
Steve Reeves best

Programmet från ur-uppsättningen.