Nr 463: The Hollywood Revue of 1929

The Hollywood Revue of 1929 (1929), film

Det här är precis vad titeln säger: en revy fylld med Hollywoodstjärnor. Och precis som de flesta revyer så har den åldrats mycket dåligt.

Press

Brimming over with good fun and catchy music, Metro-Goldwyn-Mayer’s ambitious audible picture, The Hollywood Revue, which was launched last night with the usual blaze of lights at the Astor Theatre, won frequent outbursts or genuine applause. It is a talking and singing film free from irritating outpourings of coarse slang or a tedious, sobbing romance. A light-hearted piece of work is this production. It trots gayly along from beginning to end with a wonderful fund of amusement and its clever and lavish staging is enhanced by imaginative camera work. It all may be but mere shadows, but nevertheless these sketches are never tedious.
…
There are moments when this picture is so good that one wishes it were a trifle more whimsical or sophisticated, for it does sometimes seem as though it is good enough to be even better.
…
The Hollywood Revue will afford pleasure to the feminine patrons. It also will make men forget business, and children will be glad when their parents make the excuse that they are going to see The Hollywood Revue to ”give the youngsters some fun.”
– Mordaunt Hall, The New York Times

”the top novelty film to be turned out to date….If the theater booths give it an even break, nothing can stop it.”
– Variety

”A smash and a wow. Smart revue with plenty of comedy beautifully dressed and a cast that is gilt-edged.”
– Film Daily

”the most extravagant and extensive musical comedy so far presented by the talking pictures, and is in itself a complete evening’s entertainment”
– John Mosher, The New Yorker

Nr 442: Mame (1966)

Mame 
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

 

 

Nr 398: The King and I

The King and I (1951)
Uppsättningar i urval:
Broadway 1951, 1 246 föreställningar
West End 1953, 946 föreställningar
Malmö Stadsteater 1958
Broadway Revival 1977, 696 föreställningar
Malmö Stadsteater 1982
Broadway Revival 1985, 191 föreställningar
Broadway Revival 1996, 780 föreställningar
Slagthuset, Malmö, 1999
Broadway Revival 2015, 538 föreställningar

Music: Richard Rodgers
Book & Lyrics: Oscar Hammerstein II baserad på boken Anna and the King of Siam (1944) av Margaret Landon i sin tur baserad på Anna Leonowens (1831- 1915) memoarer. Hon var guvernant till Kung Mongkut av Siams barn på det tidiga 1860-talet. 

It is 1862 in Siam when an English widow, Anna Leonowens, and her young son arrive at the Royal Palace in Bangkok, having been summoned by the King to serve as tutor to his many children and wives. 
The King is largely considered to be a barbarian by those in the West, and he seeks Anna’s assistance in changing his image, if not his ways. 
Though Anna enjoys an instant connection to the students, she struggles with cultural differences and with the headstrong King. 
Through her kindness and persistence, she eventually connects with the King. With both keeping a firm grip on their respective traditions and values, Anna and the King grow to understand and respect one another.
The relationship between the King and Anna is marked by conflict through much of the piece, as well as by a love that neither can admit.  This leads to plot turns both tragic and comic.

En av de mest klassiska bland klassiska musikaler.
Musiken är storslagen, magnifik och helt fantastisk. Och sångtexterna! Lyriska, roliga och fyllda med en humanism, genuin ”wit” och förståelse för människans alla svagheter och rädslor.

Det finns flera olika inspelningar av denna show att välja bland på Spotify. Själv valde jag den senaste, inspelningen från 2015 års Lincoln Center revival, dels för att jag tycker om Kelli O’Hare som Anna och dels för att den är en av de få inspelningar där man får med musiken och berättelsen till baletten The Little House of Uncle Thomas. Den finns också med på en komplett inspelning av showen från 1994 med Christopher Lee som Kungen men jag tycker att just den versionen är ganska så trist.
Kan också vara kul att lyssna på originalinspelningen från 1951 med Gertrude Lawrence och den då ännu okända Yul Brynner.
Sen finns filmversionen där Marni Nixon dubbade Deborah Kerrs sångröst.
Även Julie Andrews har gjort en studioinspelning av musikalen.
Det finns en uppsjö av inspelningar till och det, om något, visar väl på vilken otroligt älskad klassiker denna musikal är.

En sån här gammaldags musikal trodde jag, lite fördomsfullt, skulle kännas ålderstigen och mossig men den gör inte det. Tvärtom. Den känns både modern och dessutom väldigt ”i tiden” (intrigmässigt, för musiken är mer åt det storslagna och lite operettiska hållet) för den tar upp saker som kulturkollisioner av just den typen som vi upplever idag. Fast tvärtom liksom.
Här får vi följa med på Annas resa som går från att hon tror sig vara en överlägsen ”civiliserad” västerlänning som kommer till ett främmande land för att där civilisera en ”barbarisk, despotisk” kung och lära honom västerländsk (d v s korrekt) ”vett och etikett”, till att hon kommer till insikt och förståelse om en annan, för henne, främmande kultur och lär sig att respektera deras regler och lagar även om hon inte alltid håller med. Typ.
Blev en extremt lång mening det här men jag hoppas ni hängde med.

Musikalen handlar helt enkelt om respekt för andra kulturer och deras sätt att leva och att våga vara öppen för dem och att mötas över gränserna. Att värna om humanism och medmänsklighet alltså. Och det kan vi inte bli påminda för mycket om – speciellt inte i dessa dagar.
Och att sen få ett sånt budskap förpackat i så vacker musik och med så bra texter… Bliss!

Man har inte rätt att kalla sig för en riktig musikalbörd utan att ha hört, eller ännu hellre sett, denna show. Så enkelt är det.
Det överflöd av magnefika melodier, den välskrivna intrigen och dialogen, de underbara sångtexterna och de fullödiga orkesterarrangemangen gör det här till en riktig pärla. Och att det sen i 2015-års version är en stor ensemble och en stoooor orkester som kompar blir liksom grädde på moset.
I’m in musical heaven!

Kuriosa:
Originaluppsättningen på Broadway vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, scenografi och kostym.
1996 år revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, scenografi och kostym.
2015 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och kostym.
Filmversionen från 1956 vann 5 Oscars: Bästa manliga huvudroll, scenografi, kostym, Music – Scoring of a Musical Picture och bästa ljud.

Denna musikal var det 5:e samarbetet, av 9, mellan Rodgers och Hammerstein.

Det var Gertrude Lawrences business manager och jurist, Fanny Holtzmann, som föreslog att Landons bok skulle kunna bli en bra musikal för Gertrude att spela huvudrollen i. Hon var nämligen rädd för att Gertrudes karriär var i dalande eftersom hon inte spelat i nån musikal sen 1943  (Lady in the Dark).
Från början ville man att Rex Harrison skulle spela kungen, han hade nämligen gjort det i 1946-års filmversion av Landons bok, men han var upptagen. Sen frågade de Noël Coward men inte heller han hade möjlighet.
Tanken var att Cole Porter skulle skriva musiken men han avböjde.

Yul Brynner är nog den man mest förknippar med denna musikal. Han gjorde rollen som Kungen till sin och spelade den i flera revivals förutom originaluppsättningen och filmversionen.
Han fick Tony Awarden för Bästa Manliga biroll i originaluppsättningen trots att han spelade den manliga huvudrollen. Anledningen till det var att han var så gott som helt okänd innan denna föreställning och att hans namn stod under titeln när showen hade sin premiär. På den tiden hade the American Theatre Wing (som är dem som står bakom priset)  regeln att bara namn som stod ovanför föreställningens titel när den hade premiär kunde nomineras för huvudrollspriserna. Den regeln har tagits bort sen dess och efter att recensionerna kom ut så hamnade Yuls namn ovanför titeln men då var det för sent…
Han fick en Oscar som bästa manliga huvudroll för sin insats i filmen.
1985 fick han en heders Tony Award för sin insats som Kungen, han hade då spelat rollen 4 525 gånger och skulle hinna med att spela den 100 gånger till innan sin död 10 oktober 1985.
Så här beskrev Richard Rodgers Yuls audition: ”They told us the name of the first man and out he came with a bald head and sat cross-legged on the stage. He had a guitar and he hit his guitar one whack and gave out with this unearthly yell and sang some heathenish sort of thing, and Oscar and I looked at each other and said, ”Well, that’s it.”

Sången Getting to Know You hette från början Suddenly Lucky och ströks från Rodgers & Hammersteins musikal South Pacific, men med ny text så blev den perfekt för Anna att sjunga tillsammans med kungens barn.

Regissör till originaluppsättningen var John van Druten som också var en framgångsrik pjäsförfattare, hans pjäs I Am a Camera (1951) bildade tillsammans med  Christopher Isherwoods novellsamling Goodbye to Berlin (1939) underlaget för Joe Masteroffs manus till Kander och Ebbs musikal Cabaret (1966). När I Am a Camera hade premiär på Broadway 1951 skrev The New York Times teaterkritiker Walter Kerr en berömd 3-ords recension: ”Me no Leica.”

Anna Leonowens sa att hon var från den engelska överklassen men sanningen var att hon var halv-indisk och dotter till en indisk soldat. Sin mörka hudton förklarade hon med att hon var född i Wales.  Hon sa också att hon var änka efter en Brittsik officer men hennes döde man, Thomas Owens, var egentligen kontorist.
Allt det här har framkommit på senare tid och var inte känt när musikalen skrevs.

*SPOILERVARNING* I musikalen är Anna närvarande när kungen dör men det var hon inte i verklighet. När han dog hade hon tagit tjänstledigt ett halvår och rest till England för att bl a besöka sin dotter som gick på internat där. Hon återvände aldrig till Siam.

1999 gjordes det en tecknad långfilmsversion av musikalen som är alldeles förfärlig.

Press:
Om uruppsättningen:
This time Messrs. Rodgers and Hammerstein are not breaking any fresh trails, but they are accomplished artists of song and words in the theater; and The King and I is a beautiful and lovable musical play.
–  Brooks Atkinson, The New York Times

Even those of us who find (the Rodgers and Hammerstein musicals) a little too unremittingly wholesome are bound to take pleasure in the high spirits and technical skill that their authors, and producers, have put into them.
– John Lardner, The New Yorker

Musicals and leading men will never be the same after last night … Brynner set an example that will be hard to follow … Probably the best show of the decade.
-Otis Guernsey, The New York Herald Tribune

Om 2015-års revival:
Besides, what makes The King and I a five-handkerchief masterpiece isn’t its quaint portrait of mores at odds, but its portrayal of the varied forms and content of love, an abiding theme of Rodgers and Hammerstein. This score, given the full velvet touch by a sublime orchestra, contains some of their lushest ballads.
– Ben Brantley, The New York Times

So daring in its day 65 years ago, as it tackled slavery, tyranny, sexism, racism, feminism and anti-intellectualism, The King and I feels all too fresh returning to us now just as the world seems to be regressing.
…
Seductive performances, timeless music and timely themes make Sher’s production of The King and I as compelling and important today as it ever was.
– Deborah Wilker, The Hollywood Reporter

If Sher has a fine sense of humour, he keeps it well concealed. What jokes there are in the script fall flat, and Western People Funny isn’t, nor is it especially scathing. This certainly isn’t a version that interrogates or alleviates the Orientalism of the original. And The Little House of Uncle Thomas is still very, very long. But the music is so entrancing, the lyrics so enchanting, the characterisations so rich, that it’s no puzzlement why The King and I endures.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videosar:
2015 års Tony’s
Montage
Shall We Dance från 1956 års filmversion
March of the Siamese Children
Trailer för den tecknade versionen
Shall We Dance tecknade versionen

 

Nr 397: The Broadway Melody

The Broadway Melody (1929), Film
Manus: Norman Houston and James Gleason, baserad på berättelsen Whoopee av Edmund Goulding
Musik & Sångtexter: i huvudsak av Arthur Freed & Nacio Herb Brown, 1 sång hade text & musik av Willard Robison
Regi: Harry Beaumont

Eddie, a smalltime vaudeville hoofer, writes a hit song and is hired by Broadway producer Zanfield to perform in one of his revues. Having long been in love with ”Hank” Mahoney, the older member of a vaudeville sister act, Eddie persuades her to leave her current show and come to New York with her sister, Queenie.
When Eddie sees Queenie he immediately falls in love with her and she falls for him. But since Eddie is engaged to Hank and Queenie doesn’t want to steal her sisters boy friend they try to ignore their feelings.
Queenie, who is the younger and prettier of the sisters, catches the eye of one of the backers – a very nasty man. He promises her a Rolls Royce, an apartment and jewels if she is ”nice” to him. Since she can’t have the man she loves she decides that she’ll do what he wants…
But by that time Hank has discovered that Eddie and her sister are in love and persuades Eddie to take Queenie away from the backer.
Eddie saves Queenie and they get married.
Hank, who is broken hearted, leaves New York to start touring in Vaudeville again with a new ”sister”. But she swears that in 6 months time she’ll be back and playing The Palace!
The End.

Oj, oj, oj en riktigt gammal klassiker med betoning på gammal. Denna film har inte åldrats så hiskeligt bra.
Fast inledningen är strålande med flygfoton över New York till George M Cohens klassiska låt Give My Regards To Broadway. Och inledningsscenerna från ”Tin Pan Alley” där filmens manlige hjälte för första gången framför Broadway Melody är underbara. Speciellt de ”diggade” åhörarna – just love them! Och presentationen av de två systrarna när de checkar in på sitt hotellrum är både rolig och vass.
Det är tyvärr sen som filmen börjar sin långsamma resa från kul ”back stage-are” till seg kärleksmelodram och det mår den inte så bra av.

Tempot i filmen känns sååååå långsamt för oss moderna människor men man ska veta att 1929 var publiken fascinerad av hur effektivt och snabbt filmen berättade sin historia. Och det är nått man hela tiden måste komma ihåg, att det som känns segt, klichétyngt och uttjatat faktiskt var nytt och fräscht när filmen hade sin premiär.
Nu ansågs det väl inte vara en jättebra eller ens originell film när den kom men tekniskt var den ett mirakel och folk älskade sångnumren och att den var en helt igenom ljudlagd film – fast det är en sanning med modifikation för det finns ett par transportsträckor som är ljudlösa men i övrigt så. Och ljudet var ovanligt bra för att vara en så här tidig film – man kunde både höra allt som sades och rösterna lät så gott som normala.

Även skådespeleriet är bitvis riktigt hyfsat, speciellt Bessie Love som storasystern ”Hank”. Hon har en scen mot slutet av filmen där hon ska sminka av sig efter att hon förstått att hennes trolovade är förälskad i hennes syster och hon bryter samman och pendlar mellan skratt och gråt på ett både gripande och trovärdigt sätt.

Det här är dessutom en ”pre-code” film (det vill säga innan man började hårdcensurera filmernas innehåll) så språket och handlingen är ganska (för sin tid) fräck. Älskar speciellt slangen de använder sig av, som like cream in a can om nått man tycker är riktigt positivt. Fast det fanns kritiker som tyckte att det var osmakligt att se vackra flickor ta såna vulgariteter i sin mun…

Kuriosa:
Den här filmen har ett gäng ”1:a gången” på sin lista:
1. Det var den första musikalen som filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer producerade.
2. Det var den första filmmusikal som hade ljud genomgående både vad gäller dialoger och sång. Fram till denna film så kunde ”ljud”filmerna vara mer som stumfilmer men med några längre eller kortare ljudsekvenser inlagda lite här och var.
3. Det var den första ljudfilmen som vann Oscarstatyetten för Bästa film.
4. Det var därmed också den första musikal som fått det priset.
5. Det var till denna film som PR-avdelningen kom på den tidens mest legendariska, klassiska och använda filmslogan: All Talking! All Singing! All Dancing!
6. Den var också den första musikalfilm där man använde sig av playback i ett sångnummer. Numera är det ju standard att köra playback i musikaler men i ljudfilmens barndom så spelades musiknumren in ”live” med en orkester som satt vid sidan av scenen. Det gjorde man även i denna film men när producenten Irving Thalberg såg hur shownumret The Wedding of the Painted Doll hade filmats så sa han ifrån. Man hade nämligen bara filmat av numret rakt framifrån, som om man filmat en scenföreställning,  med bara en kamerainställning och det ansåg han var tråkigt och inte ”filmiskt”. Han ville att numret skulle filmas ur flera olika vinklar så det blev dynamiskt och intressant. Man beslöt sig för att göra en nyinspelning. Men ljudteknikern, Douglas Shearer, ansåg att det inte var nått fel på ljudinspelningen de hade gjort och eftersom sångaren inte syntes i bild så föreslog han att de skulle bara filma om numret utan sångare eller orkester och sen lägga på det ljud de redan hade. Det gjorde de och så blev det det första playback numret på film. Man fortsatte med ”live” inspelning av sång och musik ett tag till bland filmmakarna men så småningom tog playbacken över och blev det rådande sättet att spela in musikalnummer på.
7. Sen var det också den första filmen där alla de tidiga musikalfilmernas, så småningom,  otroligt uttjatade klichéer dök upp för första gången. Exempelvis: den okända flickan som får hoppa in istället för en stjärna som skadat sig (i det här fallet en ung halvnaken kvinna som faller ner från fören på en båt i filmens absolut tråkigaste sångnummer) och direkt blir showens stora nya sensation. Här hittar vi den avundsjuka kollegan som gör sitt bästa för att sabotera för våra unga hjältinnor. Vi har den komiska ”side kicken”, i det här fallet en hysteriskt stammande teateragent och sist men inte minst så har vi den fjolliga påklädaren. I originalmanuset så skulle en av tjejerna säga till sina kolleger, när han stod och  var hysterisk över hur de behandlade hans hattar,: Don’t mind him! She’s just one of us. Fast den repliken kom inte med i slutversionen. Men han blev den första, och därmed den standardiserade, urtypen för ”teaterfjollan” på film.

På den här tiden så delade man ut Oscars för filmer som var släppta från augusti till juli året innan. Så 1930 belönades filmer som var släppta mellan 1 augusti 1928 och 31 juli 1929. Det var först 1935 som man ändrade det till att ge priserna till filmer som släppts det senaste kallenderåret så som vi är vana vid numera.

Filmen släpptes i 2 versioner, en med ljud och en stum, detta för att många biografer på den här tiden ännu inte hade hunnit eller haft råd att installera ljudanläggningar.

I början kallades ljudfilmer för ”talkers” det var först efter nått år som begreppet ”talkies” blev det vanliga.

Från början fanns det färgsekvenser i filmen men tyvärr så har de förlorats och man kan numera bara se den i den svart/vita versionen.

Filmen var en megasuccé och spelade in över $4 miljoner (i den tidens penningvärde), en sanslöst stor summa på den tiden. Och den var den mest inkomstbringande filmen för hela 1929.

Filmen fick 3 uppföljare, om inte till innehåll så till namn. Berättelserna var nya men temat detsamma för alla var back-stage musikaler. De 3 är: Broadway Melody of 1936, Broadway Melody of 1938 och Broadway Melody of 1940.
1944 så gjorde man en nyinspelning av Broadway Melody som då döptes till Two Girls on Broadway.

Press:
It has everything a silent picture should have outside of its dialog. A basic story with some sense to it, action, excellent direction, laughs, a tear, a couple of great performances and plenty of sex.
– Variety

This picture is great. It will revolutionize the talkies. The direction is an amazing indication of what can be done in the new medium.
– Edwin Schallert, Motion Picture News

Although the audible devices worked exceedingly well in most instances, it is questionable whether it would not have been wiser to leave some of the voices to the imagination, or, at least to have refrained from having a pretty girl volleying slang at her colleagues.Om Anita Page som spelade Queenie skrevs detta:
Her acting, especially her voice, does not enhance her personality. Notwithstanding, it must be admitted that there are girls who talk as she is made to for the screen. Miss Page, however, fails to give one an impression of spontaneity, for she recites rather than speaks her lines.
– Mordaunt Hall, The New York Times

The stage background allows opportunity for one or two musical interpolations, and no one is more glad than we that the talkies charmingly succeed in a very pleasant ballet. Because of that we shall try to forget the dialogue of the play, and that James Gleason ever wanted to take any credit for it.
– John Mosher, The New Yorker

Videosar:
Broadway Melody – Broadwayvarianten
Boy Friend
The Wedding of the Painted Doll
Broadway Melody – Tin Pan Alley varianten 

Dag 359: Pal Joey

Pal Joey (1940), 374 föreställningar
Jag har lyssnat på castskivan från 1952 års revival.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: John O’Hara baserad på hans roman Pal Joey (1940) i sin tur baserad på de noveller han skrev om Joey för The New Yorker under 1930-talet.

Joey Evans är en kvinnokarl och playboy i 1930-talets Chicago.
Hans dröm är att en dag kunna öppna en egen nattklubb i stan. Under tiden så jobbar han som konferencier på en andra klassens nattklubb.
Han flirtar och raggar konstant på de tjejer som kommer i hans väg.
En dag så dyker en äldre, mycket rik och mycket gift kvinna upp på klubben. Hon heter Vera och blir starkt attraherad av Joey. Han ratar henne dock. Förolämpad så lämnar hon klubben. Klubbägaren som inte ser med blida ögon på att hans mer förmögna gäster förolämpas, avskedar Joey på studs.
Joey söker då upp Vera och går med på att bli hennes boytoy. Hon ger honom inte bara en  lägenhet som blir deras kärleksnäste utan också nattklubben han så länge drömt om.
Men ett par av Joeys kolleger från den gamla klubben planerar att börja utpressa honom och Vera.
Joey kan inte heller sluta att flirta med de kvinnor han möter.
Vera blir svartsjuk och tror att han bedrar henne. Hon gör slut med honom och stänger hans klubb.
I slutscenen så står Joey ensam och övergiven kvar på scenen – men en karlakarl som han kommer snart att ha hittat nån ny kvinna att dupera och utnyttja.

Det här var en musikal som var låååångt före sin tid.
Ett riktigt vuxet tema med mycket sex och en hel del svärta. Och en av de första musikalerna med en riktig anti-hjälte i huvudrollen. För Joey är inte en trevlig person, tvärtom, han må va charmig men han är ett svin och utnyttjar folk till höger och vänster, allt för sin egen vinnings skull och han har inte det minsta dåligt samvete för det.
Den här typen av musikalhjälte hade man inte sett förut på Broadway och man gillade inte det man såg. Föreställningen sågades av kritikerna och gick visserligen i närmare ett år men den ansågs som något av ett lågvattenmärke.
Tolv år senare så fick den en revival på Broadway och hyllades då som ett mästerverk – ofta av samma kritiker som tidigare sågat den. Men på femtiotalet så var tiden plötsligt mogen för den typen av lite mörkare och vuxnare shower.
Sen dess så anses den vara en riktig klassiker.
Och vilken samling låtar det finns i den. Nästan varenda en är en hit i mitt tycke.
Det här är härligt svängig och skön 40-tals jazz.
Visst, lite, lite Broadwayfierad men råare än man var van att höra den där. Och musiken svänger fortfarande. Fett.
Rekommenderas å det varmaste!

Favvisar:
You Mustn’t Kick It Around, That Terrific Rainbow, Happy Hunting Horn, Bewitched Bothered And Bewildered, Plant You Now Dig You Later,

Kuriosa:
En anledning till att det dröjde ända till 50-talet innan showen och dess sånger nådda framgång hade att göra med sångernas texter. Hart hade överträffat sig själv vad gäller sångtexter med ett vuxnare språk, fyllda av sexuella dubbeltydigheter och insinuationer och det medförde att sångerna inte fick spelas på radio.
Först i och med att man gav ut Bewitched, Bothered and Bewildered ( med en kraftigt bearbetad och censurerad text) som singel 1950 så började man upptäcka det här verket. Det ledde till att man gav ut en castskiva med alla sångerna som i sin tur ledde till 1952 års revival som blev styckets genombrott.

I original uppsättningen spelades Joey av Gene Kelly. Det var hans första huvudroll på Broadway och det var i den här showen Hollywood upptäckte honom.
I föreställningen fanns även andra blivande Hollywoodstjärnor med som Van Johnson.
Kellys blivande samarbetspartner Stanley Donen, som skulle komma att koreografera och regissera mästerverk som Singin’ In The Rain, var dansare i föreställningen.
Även June Havoc hittar man i rollistan. Hon var den berömda strippan Gypsy Rose Lees syster och bägge systrarna figurerar i musikalen om deras mor (Gypsy från 1959, se Dag 288) ). June fick en karriär både på Broadway och i Hollywood.

1952 års revival vann 11 Donaldson Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, dansare, regi, koreografi, partitur, sångtexter, scenografi och kostym.
Den vann New York Drama Critics’ Circle Award för bästa musikal.
Plus 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll, koreografi samt musikalisk ledning.

Det gjordes en hemsk filmversion 1957 som inte hade så hiskeligt mycket med scenversionen att göra. Bland annat så förvandlades Joey från en anti-hjälte till en ”good guy”. Lägg till att man tog bort de flesta av showens sånger och ersatte dem med standards ur Rodgers and Harts sångkatalog.
Frank Sinatra spelade Joey.

Pressklipp:
Om originaluppsättningen:
If it is possible to make an entertaining musical comedy out of an odious story, Pal Joey is it. John O’Hara has written a joyless book about a sulky assignation. … Pal Joey offers everything but a good time, whether Joey is a punk or a heel is something worth more careful thinking than time permits. Although Pal Joey is expertly done, can you draw sweet water from a foul well?
– Brooks Atkinson, The New York Times

Om 1952 års revival:
In 1940 Pal Joey was regarded by its satellites as the musical that broke the old ormula and brought the musical stage to maturity. There was a minority, including this column, that was not enchanted. But no one is likely now to be impervious to the tight organiztion of the production, the terseness of the writing, the liveliness and versatility of the score, and the easy perfection of the lyrics.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Videosar:
Snutt ur en revival (2008) bl a You Mustn’t Kick It Around
Zip med Elaine Stritch
What Is a Man (Wat is een man) från en Nederländsk version
Trailer till filmversionen