Nr 464: Oh, Brother!(1981)

Oh, Brother!
Broadway 1981, 3 perf.

Music: Michael Valenti
Lyrics: Donald Driver
Book: Donald Driver based on William Shakespeare’s The Comedy Of Errors (1591) which in turn was based on Plautus (254 B.C. – 182 B.C) play Menaechmi.

Tag line: Musical Comedy breaks out in the Middle East!

OH, BROTHER! takes place during a revolution in an oil rich Middle Eastern country on the Persian Gulf in a quaint resort town where its populace of merchants and revolutionaries mix Eastern tradition with Western consumerism. Into this volatile environment unwittingly stumbles a sweet old American named Lew. He is immediately surrounded by revolutionaries demanding he explain his presence. And the show starts with him telling his story:
Years ago, travelling in the Middle East with his wife, Lillian, she gave birth to identical twin boys. At the same time a dear black woman also gave birth to identical twin boys, but she died. Lew and Lillian adopted the orphaned twin boys to raise as brothers to their own. And for some inexplicable reason they only give each pair of twins one name so we have 2 boys named Habim and 2 named Mousada. When Lillian was well they booked separate flights home, separate flights to lessen the chance an air disaster might orphan any of their infant sons. Each parent took one twin from each set and departed for home. Disaster struck! The plane on which Lillian and her two charges were flying was hijacked to Iraq.
Lew tried to find them, but he never saw Lillian or the two boys again.
When Lew’s two boys grew to manhood, curious about their lost twins they prevailed upon old Lew to let them search the world to find them. Lew consented.
That was two years ago. Now they are lost too and he is searching for them.
And now the real story begins: of course Lew’s sons are in the same town at the same time as their father (unbeknownst to him) and, as faith would have it, it is in this very town their lost twin brothers live…
This leads to a series of mistaken identities where nobody knows which brother is which (they have the same name, remember) and that in turn leads to wrongful beatings, a near-seduction, the arrest of of one brother, false accusations of infidelity, theft, madness, and lots and lots of confusion and hilarious situations and a big chase. But all is solved in the end and they even find their long lost mother Lillian.

Well, that sounds like it could be a lot of fun, right? And it is quite funny for a half hour or so, but the whole ”mistaken identity” thing gets old and very predictable rather fast, and what’s left is a loooong wait for the cast to start the finale.
Thankfully the music is good. Some songs are even very good. And that saves the show from being a total waste. We have an old fashioned opening number that sets your toes tapping along (We Love An Old Story), a beautiful quartet for the two pair of twins (I Too The World), a romantic anthem that sounds like something Rodgers & Hammerstein could have written (That’s Him) and a very funny and definitely not politically correct song (How Do You Want Me).
And there was so much talent on the stage: Judy Kaye (the Phantom of the Opera, Mama Mia), Harry Groener (Cats, Crazy for You) and David James Carroll (Chess, Grand Hotel), just to mention a few of the more well known, who all went on to bigger and better things. It’s the book that let’s this show down. And the staging. And the sets. And the choreography. And the costumes. And… well, everything.

But as I mentioned before the music is worth a listening. Unfortunately you can’t find it on Spotify but maybe on Apple Music? But if you listen to the cast album you’ll get a couple of bonus songs. They probably recorded the album during try outs for two of the songs didn’t make it to the final show, and they’re good songs. A 60s flavored rock song called My World’s Coming’s Unwrapped and a funny ensemble number simply called Revolution. You could hear a little from the latter in the Entr’acte. Now, if you’ve read about this show somewhere else you may find my last statement a bit confusing: how could there be an Entr’acte as the show was in one act. Well, now it is, but during try outs it wasn’t. So therefore there was an entr’acte. But that one is not included on the cast album. Sorry, but the musical geek in me just had to point this out…

This isn’t the first musical version of The Comedy Of Errors, that was The Boys from Syracuse (1938) with book by George Abbott, lyrics by Lorenz Hart and music by Richard Rodgers. That show had the same problems as this one has, as far as the mistaken identity plot goes, but is all in all a better put together show and the music… Oh, the score is a real classic. You can read more about The Boys on this blog, search for entry no: 198.

This wasn’t Donald Drivers first attempt at musicalizing a Shakespeare play, he made Twelfth Night into the rock musical Your Own Thing in 1968. That show was a hit. Read about it at no: 438.

The composer of Oh. Brother! Michael Valenti, was actually one of the performers on Your Own Thing and he was also the understudy for the lead in the original Broadway production of How To Succeed in Business Without Even Trying (1961)

Press:
”Nonstop zaniness with perpetual motion belly dancers, burlesque turns, bad puns, gun toting Arab revolutionary chorus boys and other assorted sight gags, from a sneaker shod camel to a self propelled skateboard.”
– Women’s Wear Daily

… ‘‘Oh, Brother!” may be the only current Broadway musical that is discreetly amplified: we hear music instead of an electronic buzz. Let other producers note that this show’s sound system was designed by Richard Fitzgerald.
The rest of ”Oh, Brother!” – its book, lyrics, direction and ”staging” – is the work of Donald Driver. With the exception of the lyrics, which are adequate, Mr. Driver’s contributions encase the show in cement. It is his idea to reset a Plautus-Shakespeare longlost brothers farce in the contemporary Middle East, and a most misguided idea it is.
What’s funny about the Middle East today? Not much – unless you want to be completely tasteless. … but why bother to set a show in a region where there’s no room, right now, for humor? Thanks to its concept, ‘‘Oh, Brother!” is crippled before it even begins. Because he can’t bite any satirical teeth into his topical setting, Mr. Driver loads the show instead with hoary double-entendre gags and stale parodies of Hollywood’s old Arabian Nights movies. … some of them look and sound as though they were culled from 15-year-old back issues of Mad magazine. 
…
Mr. Driver doesn’t know how to pace or build his convoluted story of mistaken identities – it’s all conveyed frenetically in the same numbing shriek. The direction is of the same style. Mr. Driver has staged this show at a speed that kills. ”Oh, Brother!” runs one hour and 45 minutes with no intermission, and the actors are running the whole time. Energy is one thing -a relay race is another. Whiplash direction, much of it modeled on ”Three Stooges” comedies, is not a substitute for well-written fun.
– Frank Rich, The New York Times

Videos:
Tv review + We Love An Old Story + How Do You Want Me
A Loud and Funny Song

Dag 324: Repo! the Genetic Opera

Repo! the Genetic Opera (2008), filmmusikal
Musik, sånger och manus: Terrance Zdunich & Darren Smith, baserad på deras musikaliska pjäs The Necromerchant’s Debt

Året är 2056.
Det multinationella företaget GeneCo lever på att sälja organ till folk vars egna inre organ har lagt av. För rätt summa så kan du få nya lungor, en ny lever, nya ögon eller varför inte ett nytt ansikte. För att göra transplantationer tillgängliga för alla så kan man få sitt nya organ på avbetalning men om man missar en endaste liten betalning så kommer Repo man direkt för att återta det – ofta på bekostnad av ägarens liv.
Detta är grundupplägget för denna skräcksaga om en överbeskyddande far som låtsas vara läkare men egentligen återtar organ i hemlighet om natten, här hittar man också en maktkamp mellan tre syskon om vem som ska få ta över GeneCo, lägg till det en blind operasångerska, en droglangare som heter GraveRobber som skapar en smärtstillande och euforiframkallande drog från döda kroppar, sex, mord, tortyr och plastikkirurgi. Plus bitvis hård, mycket hård, rock musik med inslag av lättare opera och musikal. En ganska så originell liten cocktail om jag säger så.
Och för er som undrar, jo, det är faktiskt en opera, för hela verket är genomsjungen.
Och om ni ser filmen så kommer ni att få se en del fräcka scenografierer, kläder och effekter.

Är den nått bra då?
Tja, bitvis i alla fall.
Det här är inte riktigt min typ av musik och mycket låter ganska lika och det är väääldigt skränigt, gutturalt och metalliskt. Fast nånstans så är det ganska skönt att  rensa öronen med sånt här ibland, för kan bli lite väl mycket likriktad Broadwaymusik eller balladträsk här på bloggen – till och med för en musikalnörd som jag.
Så kanske inte för alla smaker men jag har hittat en del låtar som jag gärna kommer att sätta på igen. Och vem vill inte släppa loss sin inre hårdrockare ibland…

Rekommenderade sånger:
At The Opera Tonight, Night Surgeon, Seventeen, Chase The Morning, I Didn’t Know I’d Love You So Much

Kuriosa:
Det finns en hel del kändisar med i ensemblen bland annat Andrew Lloyd Webbers f d fru Sarah Brightman, det var hon som var Christine Daaé i originaluppsättningen av The Phantom Of The Opera både i London och på Broadway. Naturligtvis är det hon som spelar den blinda operasångerskan.

En annan kändis som är med är Paris Hilton, hon spelar den drog- och plastikkirurgiberoende dottern till VD:n för GeneCo. För sin insats vann hon en Golden Raspberry Award  för årets sämsta kvinnliga biroll. Hon vann faktiskt det året även priset för årets sämsta kvinnliga huvudroll för sin insats i The Hottie and the Nottie.

Pressklipp:
There probably aren’t enough futuristic Goth rock musicals, but Repo! The Genetic Opera is weak on a couple of things a musical needs: music and lyrics.
…
Darren Smith and Terrance Zdunich’s songs, which suggest a childhood spent obsessing equally over Black Sabbath and Andrew Lloyd Webber, too often consist of one heavy-metal riff repeated endlessly as the characters deliver exhaustingly expository lyrics.
– Kyle Smith, The New York Post

Set about 50 years hence, this high-concept, tone-deaf musical imagines a dystopian society afflicted by widespread organ failure, biological black markets and spontaneous outbreaks of painfully monotonous rock ’n’ roll.
…
But when you live by the song, you die by the song. A few catchy melodies, some clever lyrics or even a sense that the score wasn’t just one long, unmodulated track might have energized this singularly inert tale of a young girl  seeking answers to the nature of her peculiar genetic disease and the strange history of an Orwellian biotech firm named GeneCo.
– Nathan Lee, The New York Times

Bombastic and intentionally gross, Repo! The Genetic Opera has a unique style but lacks the wit and substance to be involving.
– rottentomatoes.com

With that much imagination in play, Repo! should be a fun lark, at least deserving of camp classic status if not moderate success in its first theatrical bow. But packed as it is with lugubrious songs, pitiful acting, and a plot that’s sometimes nonsensical, but mostly unoriginal, Repo! is pretty much impossible to recommend. It’s not bloody enough for horror fans, not silly enough for camp fans, and not interesting enough for anyone, really.
– cinemablend.com

Videosar:
Trailer
At the Opera Tonight
Zydrate Anatomy
Night Surgeon
Legal Assassin
21st Century Cure
Come up and try my new parts med Paris Hilton

Dag 295: The Fantasticks

The Fantasticks (1960), Off-Broadway, 17 162 föreställningar!!!!!!!
Musik: Harvey Schmidt
Sångtexter & libretto: Tom Jones, baserad på Les Romanesques (1894) av Edmond Rostand som i sin tur inspirerades av olika delar från berättelsen om Pyramus and Thisbe, Shakespeare’s Romeo and Juliet, A Midsummer Night’s Dream samt Donizettis L’elisir d’amore.

Två grannar vill att deras barn, Luisa och Matt, ska bli förälskade i varandra.
De låtsas därför bli bittra fiender. De tänker att om ungdomarna inte längre får ungås så kommer de att bli mer intresserade av varandra och det kommer att leda till kärlek. För att säkerställa att allt ska gå som de planerat så anlitar de El Gallo och hans teatergrupp för att de ska ”kidnappa” Luisa så Matt ska kunna rädda henne och bli hjälte.
Så sker och det leder till att Matt och Luisa blir djupt förälskade i varandra.
Men när de får reda på att allt var planerat av deras fäder så dör deras kärlek och de lämnar varandra och beger sig ut i världen – var för sig.
Efter att ha upplevt världen och sett dess mindre attraktiva sidor så återvänder de hem. Nu blir de förälskade på riktigt och det utan inblandning av några manipulerande fäder.

Ännu en liten men ack så charmig show.
En liten ensemble, en samling bra sånger och ett ackompanjemang skrivet för 2 pianon. Den perfekta showen för ett litet teatersällskap.
Till den här castinspelningen (med originalensemblen) har man lagt till ett par instrument för att ge ett fylligare ljud.
Hitsången Try To Remember har jag alltid tyckt varit lite småtrist och jag trodde att den var representativ för showen men det är den inte, det hörde jag genast när den underbara overtyren satte igång. Här har vi skönt jazziga låtar, valser, en hel del ”show” låtar och flera komiska nummer. En väldigt skön blandning.
Jag har sett en svensk version av showen och även filmversionen och kan väl säga att själva handlingen har åldrats en hel del men musiken är fortfarande väl värd ett besök.

Favvisar:
Overture, It Depends On What You Pay, This Plum Is Too Ripe, Plant A Radish

Kuriosa:
Originaluppsättningen spelades 42 år på raken och är den musikal som spelats längst i världen, men eftersom den spelades på en liten teater Off-Broadway så nämns den inte alltid då man pratar rekordshower.
För er som argumenterar om rekord så kan jag meddela att den musikal som spelats längst på Broadway är The Phantom of the Opera.
Den musikal som spelats längst på the West End är Les Miserables (den kom året innan Phantom).

Föreställningen är extremt populär bland små regionala teatergrupper, amatörsällskap och skolor i USA, ca 250 olika uppsättningar görs varje år.

En revival av showen hade sin premiär Off-Broadway 2006. Om man slår ihop antalet föreställningar den spelats med originalets antal så är den nu upp i över 20 000 föreställningar!

You can get the rape emphatic.
You can get the rape polite.
You can get the rape with Indians:
A very charming sight.
You can get the rape on horseback;
They’ll all say it’s new and gay.
So you see the sort of rape
Depends on what you pay.
Från sången It Depends On What You Pay. Den här texten kan verka väldigt grotesk och olämplig idag men det beror på att vi numera enbart förknippar ordet ”rape” med våldtäkt men från början stod det för våldsamt bortförande och i denna sång så är det den betydelsen man menar. Se handlingen ovan.

Pressklipp:
Although it is ungrateful to say so, two acts are one too many to sustain the delightful tone of the first. After the intermission, the mood is never quite so luminous and gay.
…
Perhaps The Fantasticks is by nature the sort of thing that loses magic the longer it endures. Any sign of effort diminishes it. But for the space of one act it is delightful. The music, played on piano and harp, has grace and humor. All the actors are thoroughbreds.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Videosar:
The Fantasticks (1995) Trailer
En annan trailer
Jerry Orbach – Try to Remember
Soon It’s Gonna Rain
The Fantasticks at Arena Stage