Nr 421: Notre-Dame de Paris

 

Notre-Dame de Paris (1998)
Musik: Riccardo Cocciante
Libretto & sångtexter:  Luc Plamandon, baserad på Notre-Dame de Paris skriven av Victor Hugo 1831.

Paris i slutet av 1400-talet.
Utanför stadens stora katedral, Notre Dame, befinner sig mängder av flyktingar och hemlösa som alla ber om att få hjälp och asyl i kyrkan. Det blir upplopp och ärkediakonen Claude Frollo ber Phoebus, kapten för den kungliga vaktstyrkan, att skingra folket. När Phoebus och hans mannar börjar slå ner och arrestera folk så ser han plötsligt Esmeralda, en underskön rom som dansar framför katedralen. Han blir omedelbart starkt attraherad av henne och väljer att låta henne gå.
Men det är inte bara han som har uppmärksammad Esmeralda, även Frollo och hans adoptivson, Quasimodo, har sett henne och de har blivit förälskade de med.
Quasimodo är klockringaren i katedralen, en puckeryggig, halt och enögd ung man. Föraktad och hånad av folket i stan, så är han medveten om att ingen kan älska nån så grotesk som han. Men han dyrkar Esmeralda på avstånd.
Phoebus får ihop det med Esmeralda vilket väcker Frollos hat. Han följer vid ett tillfälle efter paret och gömmer sig i garderoben i Esmeraldas bostad. Frollo hugger ner Phoebus när han och Esmeralda börjar älska. Hon svimmar och när hon vaknar upp så anklagas hon för att ha försök mörda Phoebus. Han har överlevt attacken och har återgått till sin trolovade Fleur-de-Lys.
I fängelset erbjuder Frollo Esmeralda nåd om hon gifter sig med honom. Hon vägrar. På morgonen när hon ska avrättas räddas hon i sista stund av Quasimodo som låter henne komma in i kyrkan. Där är hon säker eftersom man får fristad om man är inom kyrkans väggar.
Romerna i staden bestämmer sig för att de ska frita Esmeralda ur kyrkan och hjälpa henne fly ut ur staden. Fritagningen misslyckas och leder istället till att hon fångas och avrättas.
Frollo kan inte dölja sin glädje när han från ett av tornen ser hur hon hängs och Quasimodo inser då att det är Frollo som ligger bakom överfallet på Phoebus. Han knuffar ner Frollo från kyrktornet. Frollo dör och Quasimodo ger sig ut och hämtar Esmeraldas kropp och över den sjunger han en avslutande powerballad.

Boken som musikalen baseras på är en myllrande skildring av Paris mot slutet av 1400-talet, den har en mängd bifigurer och bihistorier men den mest kända delen är historien om Esmeralda, Quasimodo och Frollo.
Boken är en av den franska litteraturens stora klassiker och i Frankrike så kan man sina klassiker. Och ser man denna musikal så måste åskådaren verkligen kunna den för vid många tillfällen så tas det för givet att man vet vad som hänt mellan olika scener, vad som lett fram till olika beslut som tas och vem som är vem och deras inbördes relationer. För det får man inte reda på mycket av i denna show. Mest är det folk som står och tittar ut mot publiken med en ”djup blick” medan de med stort allvar sjunger innerliga powerballader där de berättar om sina känslor.
Rent dramaturgiskt lämnar denna show en hel del övrigt att önska.

Rent musikaliskt så är det dock en annan historia. Om man bara lyssnar på musiken så får man en helt okej samling sånger. Det är fransk pop/rock med lite chansonkänsla, en skvätt spanska toner – Esmeralda ska komma från Andalusien sägs det – och även en touch av indisk musik, vilket ju är snyggt då romerna sägs ha utvandrat från Indien på 900-talet.
Det är många powerballader och jag menar verkligen mååååånga! Ballad är föreställningens främsta sångstil, några rockigare låtar och ett par nästan uptempolåtar finns men mest är det ballader. Jag tror att fransmän har en viss förkärlek för den typen av sånger, men det kanske bara är mina fördomar. Men det är i alla fall fall väldigt snygga ballader. Om jag ska nämna några så är det Belle,  Les sans-papiers, Danse mon Esmeralda och min absoluta favorit Le Temps des Cathédrales.

Musiken är som sagt helt okej, sångtexterna däremot suger. Det är banala, ytliga, klichéfyllda och illa rimmade alster. Tur att det är på franska och att man kan stänga av undertexten när det blir för illa.

Jag gillar många av sångarnas röster. De flesta har så där lite småraspiga rockröster som jag gillar, speciellt gäller detta Garou, en kanadensisk rocksångare som spelar Quasimodo.
Men störst avtryck på den vokala fronten gör Bruno Pelletier som spelar poeten Gringoire och sjunger den tidigare nämnda Le Temps des Cathédrale. Shit vilken pipa den mannen har. Gåshud!

Förutom huvudpersonerna så kryllar det av dansare och akrobater på scenen som energiskt hoppar, skuttar, voltar, klättrar på scenografin, hipp-hoppar och gör sitt bästa för att ge föreställningen lite välbehövd energi. Dock tillför inte koreografin ett dyft och verkar ofta inte ens riktigt hänga ihop med sångerna.

 

Kuriosa:
Föreställningen är genomsjungen.

Föreställningen, som är något av ett arenaspektakel, började sitt liv på Palais des Congrès i Paris 1998.  Scenen där är enorm, scenografin de använde sig av var 20 meter bred och över 8 meter hög – och det fanns fortfarande plats både på sidorna och ovanför! Salongen rymmer 3700 åskådare.
Denna enorma skådeplats förklarar lite varför det fanns så många som 16 dansare på scen – de behövdes för att fylla den – och även varför de var så energiska och kryllade runt som myror på amfetamin.
Även skådespelarnas stelhet beror till viss del på scenens och salongens enorma utrymme. Regissören valde att göra mer av en iscensatt konsert än en dynamisk- och handlingsdriven föreställning. Och så var de flesta av huvudrollerna mer rena sångare än skådespelare.

Man använde sig av förinspelad musik och även all bakgrundskörande var förinspelat. Det var bara solisterna som sjöng live.

Notre-Dame har översatts till 7 olika språk och har även spelats i London, Las Vegas, Syd-Korea, Ryssland, Japan, Belgien, Kanada och ett gäng länder till. Dock aldrig i norden – men läste nånstans att det ska finnas en svensk översättning.

Sången Belle blev årets låt i Frankrike 1998, den sålde över 2,5 miljoner ex, och nominerades till ”Århundrades Låt” – men vann inte.
Den franska kompletta inspelningen av showen sålde ”diamant” i Frankrike och i Kanada blev det dubbel ”platinum”.

Det har gjorts 17 olika castinspelningar av musikalen och även 3 dvdinspelningar av den kompletta showen – den franska originalshowen, den italienska versionen samt den ryska.

Rom är på romernas språk romani, eller romani chib, en benämning på en romsk vuxen man; för en romsk vuxen kvinna används romni. Ordet rom heter på romani roma. Ordet roma kommer ursprungligen av ordet dom och betyder ‘en människa’, ‘en person’.
Den äldre benämningen ”zigenare” om romer kommer ursprungligen från ordet ”tsigan” som i sin tur härrör från den gamla grekiska benämningen på kättare, atsigan. Grekiskans athyinganis betyder ‘de som inte rör’ eftersom romerna på den tiden inte hälsade med handslag utan med händerna ihop.

Press: (för London versionen)
Anglo-Gallic relations are dealt a serious blow by “Notre-Dame de Paris,” the arena show premiered 18 months ago in Paris that has set up a West End home at the Dominion Theater where such Euroshlock looks unlikely to be domiciled for long.
Have there been worse London musicals? Bien sur, some of which are still running. (Others have in the past played this very theater: “Time,” anyone?) But I’m not sure I’ve ever seen a $ 7 million production of such astonishing vacuity that it makes the Disney stage treatment of the same material — unveiled last summer in Berlin — look like “Gypsy” by comparison.
…
Phoebus may be singing of a fiercely divided heart in the ludicrous non-showstopper, “Torn Apart,” but one’s eyes remain fixed on the five gyrating figures behind him who — not for the first time — do everything short of pass out in a (vain) effort to shake the show into life. Whatever else choreographer Martino Muller (from the Netherlands Dance Theater) is or is not, and imagination wouldn’t seem to figure high on his list of attributes, he’s clearly a tireless taskmaster.
– Matt Wolf, Variety

 

This is one of the most stupefying awful musicals I have seen in two decades. Why do we have such high-octane foreign garbage when, as the other fellow once said, we have plenty of low-octane British garbage of our own.
– John Peters, The Sunday Times

 

There are occasional imaginative production touches: huge bells with writhing, upside-down humans for clappers, for instance. But if the show’s creators aspire to mount a telling attack on an unjust, hypocritical, brutal society they have some way to go. Another Les Mis this isn’t.
– Benedict Nightingale, The Times
Unfortunately, this is an awful production, which is such a shame because the music is superb!! The show is a hit and miss affair with only drops of quality seeping out. The choreography does not compliment the story at all.
…
In the second act when the priest was singing, there were three big stone blocks following him that were so precise that I became more interested in following the stones than becoming emotionally involved in the song!!
– Darren Dalglish, London Theatre Guide

Video:
Belle
Le Temps des Cathédrales
Les sans-papiers
Le Val D’Amour
Liberes
Les Cloches
Tentative D’enlevement

Dag 211: 1776 (1969)

                                         

1776
1969: Broadway, 1217 föreställningar
1970: west End
1972: Filmversion
1997: Revival Broadway, 333 föreställningar
2016: Encores! City Center staged concert

Music & Lyrics: Sherman Edwards
Book: Peter Stone

Så här på Amerikas nationaldag så tyckte jag det kunde vara lämpligt att ta upp en musikal som handlar om författandet av och även själva undertecknandet av den amerikanska självständighetsdeklarationen. Det senare skedde den 4:e juli 1776.
För det är allt som denna musikal handlar om.
Man får följa debatterna, bråken, argumenteringen för och emot att bryta sig loss från det engelska styret och omröstningen då det gällde att få majoritet.
Detta är en historielektion i musikalformat.
Men inte det minsta tråkig, stel, vördnadsfull eller mossig.
Tvärtom, det är på många plan just den musical comedy som den marknadsförde sig som.
Med hjälp av smart och rolig dialog så förvandlar man dessa historiska personligheter till människor av kött och blod. De är bångstyriga, med heta temperatment, de kan vara självgoda och har även alla andra brister och förtjänster som gör oss till dem vi är.
Det är starka, välskrivna, dynamiska porträtt som levereras.
Dessutom så är det rent dramatiskt ypperligt skrivet, för trots att vi alla vet hur det hela kommer att sluta så är föreställningen bitvis spännande som en thriller.

Musiken är även den otroligt bra.
Den är skriven i en sorts halvklassisk stil som låter helt rätt och passande för tiden den skildrar.
Texterna är vassa, humoristiska och känns snarare som framsjungna dialoger än som typiska Broadwaysånger.
Det är på många plan en unik föreställning och med ett helt eget och läckert sound.
Jag föll för denna musikal redan första gången jag lyssnade på den.
Revival castens inspelning av materialet skiljer sig inte nämnvärt från origanal casten. Så det är hugget som stucket vilken version man väljer. Bägge visar upp musiken från sin bästa sida och jag kan verkligen rekommendera denna show.

Favvisar:
He Plays The Violin, Momma Look Sharp, Cool Cool Considerate Men, The Egg, The Lees Of Old Virginia, But Mr. Adams

Kuriosa:
Tredje scenen i denna show innehar rekordet som den längsta scen utan musik eller sånginslag i en musikal. Denna talscen pågår i över trettio minuter utan att en endaste liten ton hörs. Detta medförde att för första gången i Broadways historia så fick orkestermedlemmarna lämna orkesterdiket mitt under en pågående akt och ta rast.

Föreställningen är inte, och påstår sig inte heller vara, en historisk ackurat beskrivning av vad som skedde i kongressen under debatterna och vid själva undertecknandet av självständighetsdeklarationen.
Man har tagit sig relativt stora friheter både vad gäller personligheter och ordningen som allt skedde i.
En anledning till detta är att förhandlingar inom kongressen var hemligstämplade på den tiden och man har delvis utgått från memoarer och anteckningar som nedtecknats många, många år senare.

Sherman Edwards, som var historielärare i botten, och som skrev musiken och sångtexterna – och vars idé det varit från början att göra en musikal om signerandet av självständighetsdeklarationen – fick jobba och pitcha hårt i över tio år innan folk nappade på hans verk. Och när den hade premiär så hade man inte sålt allt för mycket biljetter för ingen trodde på showen, men så fort kritiken kom och ”djungeltrumman” sattes igång så förvandlades detta ”säkra fiasko” till 1969 års stora överraskningshit!
Den kom att spelas i över 3 år.

På original castskivan så var det en understudy som sjöng rollen som Ben Franklin eftersom originalskådespelaren (Howard Da Silva, som förresten var original Jud Fry i den första uppsättningen av musikalen Oklahoma! 1943) drabbades av en lättare hjärtinfarkt vid inspelningstillfället.

Originaluppsättningen vann 3 Tony Awards: Bästa musikal, bästa manliga biroll och bästa regi.
Den vann två Drama Desk Awards: Bästa libretto och bästa scenografi.
Och skådespelaren Ken Howard fick en Theatre World Award för sin insats som Thomas Jefferson, manen som författade själva deklarationen.
Revivaln 1997 fick två Drama Desk Awards: Bäste revival och bästa manliga biroll i en musikal.

Showen filmades 1972

William Daniels, som spelade John Adams i originalet (och i filmversionen), blev Tony nominerad för bästa manliga biroll men han vägrade att ta emot nomineringen eftersom han ansåg att Adams var en huvudroll och inte en biroll. 
Anledningen till att han inte kunde bli nominerad för bästa huvudroll var att hans namn stod under föreställningens titel på affischerna och enligt juryn så skulle ens namn stå ovanför titeln för att man skulle kunna bli nominerad för bästa huvudroll. Strange but true!

William Daniels är kanske mest känd för att han spelade Dustin Hoffmans pappa i filmen The Graduate (1967). Han var också rösten till KITT (datorn i bilen) i tv-serien Knight Rider.

Broadwaystjärnan Betty Buckley gjorde sin Broadwaydebut i originaluppsättningen av denna show som Martha Jefferson. Hon är kanske mest för allmänheten som Broadways original Grizabella i musikalen Cats (som hon vann en Tony Award för).

Pressklipp:
On the face of it, few historical incidents seem more unlikely to spawn a Broadway musical than that solemn moment in the history of mankind, the signing of the Declaration of Independence. Yet 1776 most handsomely demonstrated that people who merely go ”on the face of it” are occasionally outrageously wrong.
1776 is a most striking, most gripping musical. I recommend it without reservation. It makes even an Englishman’s heart beat faster. This is a musical with style, humanity, wit and passion.The characterizations are most unusually full for a musical. and even though the outcome of the story is never in very serious doubt, 1776 is consistently exciting and entertaining, for Mr. Stone’s book is literate, urbane and, on occasion, very amusing.
…
William Daniels has given many persuasive performances in the past, but nothing, I think, can have been so effective as his John Adams here. This is a beautiful mixture of pride, ambition, an almost priggish sense of justice and yet – the saving grace of the character – an ironic self-awareness.
– 
Clive Barnes, The New York Times

And in addition to having no title and no stars, it hasn’t got a chorus line. In fact, it hasn’t even got an intermission. And it’s just dandy. Just dandy  precisely because it has a mind of its own. It will not do things anybody else’s way…

Mr Stone’s book has the outline and energy of a hockey game: he’s convinced you it’s fun to keep score. Book and music do what they want to do, not what musical-comedy custom dictates, and they do it confidently and so well that you grin and go along quietly. Am n original. strangely determined, immensely pleasing evening.
– Walter Kerr, Times

This is by no means a historical tract or a sermon on the birth of this nation. It is warm with a life of its own; it is funny, it is moving.
…
Often, as I sat enchanted in my seat, it reminded me of Gilbert and Sullivan in its amused regard of human frailties.
…
The songs and lyrics are, as I have indicated, remarkably original.
– John Chapman, The New York Daily News

What Broadway needed was a patriotic musical, right? I don’t think so. 1776 has thrown in two lines (maybe three) about ”commitment”, as if they referred the show to the current revolutionary movements, but the new musical has as much to do with the present rebellion as a watermelon to a race riot.
…
It is a rather strange production, even aside from the fact that it has no intermission at all, stretching its two hours and twenty minutes from the endless to the eternal. Peter Hunt’s staging left everything to be desired, and then some. His big ending is to leave the signers of the Declaration in a tableau exactly like the famous painting, but since they were more or less glued to those spots all night, it was hardly a feat.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

In this cynical age, it requires courage as well as enterprise to do a musical play that simply deals with the events leading up to the signing of the Declaration of Independence. And 1776 … makes no attempt to be satirical or wander off into modern bypaths. But the rewards of this confidence reposed in the bold conception were abundant. The result is a brilliant and remarkably moving work of theatrical art.
– Richard Watts Jr, The New York Post

Videosar:
Momma, Look Sharp (1969 års Tonys)
Sit Down, John!  (Revivaln på the Tony Awards)
He Plays the Violin
The Lees of Old Virginia
Molasses to Rum
But Mr Adams
Trailer för filmversionen

Dag 149: The Rocky Horror Show (1973)

    

The Rocky Horror Show (föreställningar i urval)
1973: London, 2960 föreställningar
1974: Los Angeles (The Roxy Cast)
1975: Broadway, 45 föreställningar
           Filmversion
1981: Göteborg
2001: Broadway revival
2019: Östgötateatern

Music, Lyrics & Book: Richard O’Brien
Baserar mitt omdömme på cast skivan från englandsturnén 1998: The New Rocky Horror Show – 25 Years Young

Give yourself over to absolute pleasure…

En ljuvlig blandning av 50/60-tals skräckfilmer, 60/70-tales sexuella frigörelse, ”beef cake” filmer och rock’n’roll.
Helylleparet Brad och Janet kör vilse efter att de varit på ett bröllop. De får punka och eftersom det är ett redigt åskväder så söker de efter skydd.
De ser ett ljus i fjärran. De söker sig dit. De upptäcker att ljuset kommer från ett stort gotisk slott. De knackar på och släpps in av en mystisk puckelryggig man.
Väl inne i slottet så möts de av en samling udda människor och deras ledare Dr Frank’n’Furter, den lokale galne, bisexuella vetenskapsmannen tillika transvestit, som just skapat den perfekta mannen. Hans blonda, muskulösa skapelse har fått namnet Rocky Horror och är tänkt att bli Franks sexleksak.
Lägg till detta nedfrusna motorcykelknuttar, rullstolsbundna vetenskapsmän, utomjordingar, mord, kannibalism, Time Warpdansande, korsetter, nätstrumpor, platåskor, hetrosex, gaysex, fantastiskt bra musik, camp-ig humor och hysteriskt med publikinteraktion och ni har den perfekta kultmusikalen.

Jag älskar denna musikal! Den är nått så grymt bra. Jag kan typ varenda låttext utantill. Har dansat Time Warp och sjungit  Touch-a Touch-a Touch me på mängder av fester och en riktig inbiten Frankie fan.
Men, som det så ofta kan bli, så har denna musikal flyttats från non-stopspelad till bortglömt dammsamlare på cd-hyllan.
Idag så hittade jag av en slump en inspelning av turnéversionen från 1998, det år då musikalen firade 25 år. Med gamle såpa-stjärnan Jason Donovan som Frank. Och plötsligt blev jag enormt Rocky Horror sugen igen.
Det som är speciellt roligt med denna inspelning är att det är en live-inspelning så man får höra alla ”come-backs” från publiken och dessutom så leder det till en massa improviserande från skådisarna på scen. Det är riktigt roligt att lyssna på.
Rent musikaliskt, och då menar jag främst sångligt, så lämnar den här versionen en hel del övrigt att önska. Det är en hel del falsksång och en del ganska så oinspirerande insatser från flera av de medverkande. Och det drar ner både betyget och glädjen i att lyssna på denna show.
Men musiken, även i en så här pass oinspirerad version, är fortfarande grymt bra. Riktigt, riktigt bra sånger med roliga och vassa texter och jäklar vad det svänger om dem.
Har man aldrig hört The Rocky Horror Show eller om man som jag ”glömt” den så är det läge att besöka den söta transvestiten från Transexual, Transylvania och för att ni ska passa in, kommer här instruktionen till The Time Warp:
It’s just a jump to the left
And then a step to the right
With your hands on your hips
You bring your knees in tight
But it’s the pelvic thrust that really drives you insane,
Let’s do the Time Warp again!

Den inspelning jag rekommenderar är The Original Roxy Cast (Los Angeles) från 1974. Den är den absolut bästa versionen. Filmversionen är otroligt populär men jag tycker den är klart sämre, delvis för att man dragit ner tempot i flera av låtarna och dessutom strömlinjeformat dem en aning. Det är en smaksak vilken version som man tycker mest om. Men Roxy versionen är bäst…

Favvisar:
Science Fiction / Double Feature, Over At The Frankenstein Place, Sweet Transvestite, Time Warp, Charles Atlas Song, Toucha, Toucha, Touch Me

Kuriosa:
Richard O’Brien var en arbetslös skådis med en förkärlek för gamla skräck-, science fiction- och Steve Reeves filmer och han skrev denna show bara för att ha nått att göra mellan jobben.

Från början hette showen It Came from Denton High men man bytte till The Rocky Horror Show precis innan man hade de första öppna repetitionerna.

Showen vann tidningen Evening Standards pris som årets bästa musikal 1973.

Den engelska originaluppsättningen blev en mega hit och spelades i över 7 år i London.
Den första amerikanska uppsättningen spelades i Los Angeles 1974 med Tim Curry (som även spelade Frank i originaluppsättningen i London). Den blev en stor framgång och gick i över 9 månader.
Man bestämde sig för att flytta den föreställningen till Broadway men innan det skedde så åkte man till England där filmversionen spelades in.
1975 så fick Rocky Horror sin Broadway premiär och den floppade nått redigt – 45 föreställningar blev det bara.
Även filmen, som kom samma år,  floppade.
Men filmen började visas som midnattsfilm på Waverly biografen i New York den 1:a april 1976, och plötsligt så hände det. Filmen fick kultstatus, folk klädde ut sig till sina favoritroller, man skrek repliker till skådisarna på filmduken, man sjöng med, dansade med, spelade med och det uppstod ett helt regelverk av attribut som man ska ha med sig, repliker som ska sägas och saker som ska göras. Filmen förvandlades till ett interaktivt fenomen vars like man aldrig förr varit med om.
Hur det kunde gå till på en midnattsvisning av Rocky Horror kan man se i filmen Fame från 1980, och även i en av videosarna nedan.

Musikalen har sen dess spelats över hela världen i otaliga föreställningar.
Senast den spelades i Sverige var 2019 på Östgötateatern.

När den sattes upp på nytt på Braodway 2001 så gick det betydligt bättre än 1975. Den kom att spelas i 2 år och man hade som gimmick att låta olika kändisar komma och ”gästspela” i berättarrollen, bl a dök Dick Cavett, Sally Jesse Raphael, magikerna Penn & Teller och Jerry Springer upp.
Även Joan Jett och Luke Perry gjorde gästbesök i uppsättningen.

The Rocky Horror Picture Show har visats på nån biograf i USA hela tiden sen 1975, vilket gör den till den film som gått längst på bio.

Fortfarande så är filmen kult, speciellt i USA. Bevis på det är att man hade ett helt Rocky Horror inspirerat avsnitt av tv-serien Glee för nått år sedan.

I filmen spelades Janet av Susan Sarandon.
Barry Bostwick spelade Brad. Barry var original ”Danny” Zuko i scenversionen av Grease 1972.
Upphovsmannen själv, Richard O’Brien, spelar den puckelryggiga Riff Raff.
Meat Loaf spelade Eddie.

De ikoniska läpparna som i filmen sjunger inledningssången Science Fiction Double Feature tillhör skådespelerskan Patricia Quinn som spelade Magenta både i filmen och i originaluppsättningen av scenversionen. Hon sjöng sången i scenversionen men det är inte hon som sjunger den i filmen, det gör upphovsmannan Richard O’Brian själv. Något som gjorde Patricia oerhört arg och besviken för sången är det enda solistiska insatsen rollen har och att få göra den i filmen var anledningen till att hon tackade ja till att medverka…

1978 så hade Richard O’Brien börjat jobba på en uppföljare till Rocky Horror, den skulle heta Rocky Horror Shows His Heels. I den skulle bland annat Frank och Rocky återförenas, både Brad och Dr Scott skulle bli gay och Janet skulle föda Franks barn. Men det blev inget med det.
Men Richard hade redan skrivit en del musik så han bestämde sig för att återanvända musiken i en ny story som skulle heta The Brad & Janet Show som sen skulle byta titel till Shock Treatment. Den kom 1981 men slog aldrig.
Från början var det tänkt att Tim Curry skulle spela Farley (skurken i filmen) men när han förstod att han också skulle behöva spela rollen som Brad (som är Farleys okända tvillingbror) så hoppade han av, anledningen var att han inte trodde sig kunna bemästra en övertygande amerikansk accent.

Steve Reeves (1926 – 2000) var en amerikansk proffesionell muskelbyggare som fick stor framgång som skådespelare i italienska sk ”sword & sandal” filmer. Det var filmer som utspelade sig i historiska miljöer och han spelade karaktärer som Hercules och Goliath. Det viktigaste var, naturligtvis, att han i alla filmer visade upp sin fantastiska fysik. Detta gjorde att han under 50/60-talen blev en stor gayikon.
Han var under sin storhetstid den bäst betalada skådespelaren i europa och 1960 så låg han på förstaplatsen i 25 länder som den mest publikdragande av alla filmstjärnor.

Press:
Om Broadwayoriginalet 1975:
Curry can be very funny, flashing his eyes like headlamps, tossing his curls roguishly and talking in a voice of sugared bile. He can also sing, and puts over his numbers with the venomous zest of a David Bowie. The rest of the cast are fair enough. They sing better than did their London counterparts. The probably even act better. Yet why did not someone understand – before the Los Angeles paint job – that the entire point of The Rocky Horror Show in London was that it was tacky? Tacky, tacky, tacky! They should hace found a filthy old cinema in the East Village and just thrown it on there.
– Clive Barnes, New York Times

The show might be fun for the hair-spray hip. When done in London a couple of years ago, it was skimpily produced in an old movie house, an amateurish imitation of what was already passé off-off-Broadway.
– Martin Gottfried, Post

A conceptual mishmash of parodied ’50s music, situation horror-comedy bprrowed from The Addams Family and dated transvestite ordeals, the show is tacky, boring and highly forgettable.
– James Spina, Women’s Wear Daily

Om Londons 40-årsjubieumsversion 2013:
The beauty of The Rocky Horror Show is its virtual indestructibility. O’Brien’s creation is filled with irresistible, hum along pop songs, delightfully silly dialogue and som of the most outrageous and engrossing characters you will see on a stage.
– Debra Craine, The Times

Celebrating 40 years of success, The Rocky Horror Show still has audiences rolling in the aisles.
– Dominic Cavendish, Daily Telegraph

 

Videosar från filmversionen:
Time Warp
Sweet Transvestite
What Ever Happened To Saturday Night med Meat Loaf
Science Fiction Double Feature med Patricias läppar och Richards röst.
Rocky Horror Picture Show Halloween med publikdelaktighet
The Rocky Horror Picture Show Trailer
Trailern till Shock Treatment
Steve Reeves best

Programmet från ur-uppsättningen.