Tag Archives: Theatre World Award

Nr 445: Falsettos/March of the Falsettos/Falsettoland (1992/1981/1990)

3 Aug

 


Falsettos
Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine

1981: March of the Falsettos, Off- Broadway, 268 föreställningar
1990: Falsettoland, Off-Broadway, 176 föreställningar
1992: Falsettos, Broadway, 486 föreställningar
2016: Falsettos, Broadway, revival, 84 föreställningar

Falsettos tells the story of a gay jewish man named Marvin, his lover Whizzer, Marvin’s wife Trina and their extended family from the late ‘70s through the early days of the AIDS crisis.

Falsettos är egentligen del 2 och 3 av en trilogi enaktare om Marvin.
Trilogin startar med In Trousers (1979) som ni kan läsa om om ni går till nr 241 på denna blogg (skriv bara in titeln i sökfältet högst upp till höger så kommer ni dit). I den får vi möta Marvin som är gift och har en son, han står här inför ett vägval. Han har länge burit på en hemlighet: sexuellt föredrar han att vara med män. I slutet på In Trousers lämnar han sin fru och flyttar ihop med en man, ”Whizzer” Brown.
I March of the Falsettos (1981) får vi följa vad som sker inom den nya familjekonstellationen.
Marvin och Whizzer bråkar mycket och inser att det enda de har gemensamt är att de är otroligt attraherade till varandra.
Marvins son Jason är rädd att han ska bli bög eftersom hans pappa är homo och skickas därför till en psykiater för att prata om sina problem. 
Exfrun Trina får ihop det med psykiatrikern.
Marvin och Whizzer gör slut.
Jason upptäcker, till sin stora lättnad, att han dras till tjejer.
I den avslutande delen Falsettos (1990) så tillkommer det 2 personer till denna kammarmusikal, nämligen Marvins lesbiska grannar, läkaren Charlotte och en Kosher caterer vid namn Cordelia.
Här förbereds det för Jasons Bar Mitzvah.
Marvin och Whizzer får ihop det igen.
Dr Charlotte har upptäckt att en mystisk sjukdom har börjar härja bland New Yorks homosexuella befolkning.
Whizzer kollapsar och som publik förstår man direkt att han drabbats av AIDS.
Eftersom Whizzer är så sjuk att han inte kan närvara vid Jasons Bar Mitzvah så bestämmer Jason att Bar Mitzvahn ska hållas i Whizzers sjukhusrum. Så sker också. Senare samma dag dör Whizzer och Marvin är ensam kvar.

Det är nått visst med William Finns musik och sångtexter. Jag kan inte riktigt svara på vad men jag blir djupt berörd av dem. Visst, ibland kan både musiken och texterna vara lite för banala, stillastående och enkla, för att inte säga repetitiva, men när han får till det… Jäklar vad bra han är. Han har en helt egen stil som man känner igen direkt. Och som sagt, love it or leave it oberörd blir man inte. 
March of the Falsettos var faktiskt den första Finn musikal jag hittade och till en början kände jag mig lite tveksam. Han kändes liksom som en ”wannabe-Sondheim” men utan dennes talang. Men mitt första intryck var helt fel, för Finn är oerhört begåvad och intressant som kompositör.
Det tar lite tid att hitta in till Finns stil och hans sätt att berätta och skriva sångtexter och eftersom musikalerna är i det närmaste helt genomsjungna så måste man ge sig den tiden, för det han berättar är både intressant, annorlunda och viktigt – inte minst för oss inom HBTQ världen. För här har vi en av de få, helt öppna, homosexuella kompositörerna som också skriver om homosexuella ämnen och teman.
Och verket är värd att upptäckas för en svensk publik också. Visst, tiden har delvis sprungit ifrån berättelsen men den känns ändå relevant för vår tid, för många av problemen, både kärleks- och familjeproblemen, är tidlösa.

Reviveln var ypperligt regisserad av James Lapine som verkligen lyckades med att få fram både allvaret och humorn i verket. För den är rolig. Det har jag nog inte sagt än, men det är den. Bitvis mycket rolig, speciellt i första akten, och fylld av typisk New York judisk humor. Det gäller föresten alla Finns verk. Sen går det inte att komma ifrån att i andra akten, då allvaret lägger sig över scenen, så minskar humorn och tempot och bitvis blir det lite väl stillastående men slutscenerna är otroligt gripande och rörde åtminstone mig till tårar. Och slutballaden mellan Marvin och Whizzer där de tar avsked av varandra… Wow!
Reviveln var även helt perfekt castad med Christian Borle som Marvin, Andrew Rannells som Whizzer, Stephanie J. Block som hustrun Trina – som har en riktig show stopper  med I’m Breaking Down – och min nya favvo Brandon Uranowitz som är helt lysande som psykologen Mendel.

Det är rätt så stora stilistiska skillnader mellan akterna och jag tror att anledningen till det är att Finn står som ensam upphovsman för musik, sångtexter och manus för March, medan han samarbetade med Lapine (en erfaren dramatiker och regissör) för manuset till Falsettoland.
Tycker akt 1 (March delen, så att säga) är den intressantare delen både musikaliskt och berättarmässigt för här får man mest bara olika lösa fragment ur de olika personernas liv som sammantaget berättar historien. Musiken är varierad och full av catch-iga melodier och berättandet bjuder konstant på överraskande vägar och vändningar.
Akt 2 känns mer konventionell i sitt berättande men å andra sidan är det i den akten som man blir mest berörd, så akterna kompletterar varandra.
Bra show. Rekommenderas å detvarmaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen från -92 vann 2 Tony Awards: nästa manus och score (musik och sångtexter).
Den vann också en Theatre World Award till Jonathan Kaplan som spelade sonen Jason.


Från börja ville Finn att musikalen skulle heta Four Jews in a Room Bitching, vilket är titeln på inledningssången, men regissören James Lapine vägrade att regissera en musikal med den titeln och krävde att Finn ändrade titeln.

Reviveln av Falsettos filmades och sändes på PBS i USA och den visades så gott som helt ocensurerad. Inte illa för en musikal som tar upp homosexuella relationer, visar 2 män som myser i en säng ihop och folk som pratar öppet, för USA tv i alla fall, om sex. Man tog faktiskt bara bort några få runda ord ur sångtexterna.

Press:
Om Originaluppsättningen 1992:
… the two Falsetto shows, fused together on a single bill, form a whole that is not only larger than the sum of its parts, but is also more powerful than any other American musical of its day.

– Frank Rich, The New York Times

The big new musicals on Broadway feature some of the strongest singing and dancing ensembles in memory, a lot of great music and even some compelling stories. But not until the arrival of “Falsettos,” which closes out the 1991-92 Tony season, did the glittery roster reveal much heart. That alone would make William Finn and James Lapine’s creation a major contender as the season’s best new musical, though there are many other qualities to commend the show.

That it’s taken a decade for a composer and lyricist of Finn’s skill to reach Broadway says a great deal about the street (not to mention the guts of the show’s current producers). At any rate, it’s about time.
– Jeremy Gerard, Variety

Om revivaln:

There’s hardly a moment in the exhilarating, devastating revival of the musical “Falsettos” that doesn’t approach, or even achieve, perfection.

“Falsettos” is Mr. Finn’s greatest achievement to date. The show is basically sung through, although the rhythms and colors of the music vary, as does the flavor of the lyrics, now acrid, now heartfelt. Among his distinguishing talents, perhaps the greatest is his ability to turn complicated but natural conversation and intricate interior thought into song (a talents he shares, of course, with Stephen Sondheim). The seams between words and music never show.

 

The four male characters in Falsettos, the joyously funny, shatteringly sad 1992 chamber musical … spend a lot of time trying to figure out how to be men. At a moment when election ugliness has pushed Americans of both genders to take a long, hard look at the male psyche, that might sound like more of an onerous thing. But the endearing awkwardness, the confusion and self-doubt with which this show’s characters tackle that question makes it a pleasure to accompany them as they wrestle with their masculinity.
In fact, pretty much everything about Lincoln Center Theater’s ideally cast Broadway revival, again directed by Lapine with as much humor as sensitivity, makes it pure pleasure.

Video:
Tony Awards 1992
Tony Awards 2016
Sneak Peak Lincoln Center
In rehearsal
Thrill of First Love
I’m Breaking Down
Four Jews In a Room Bitching

 

Nr 442: Mame (1966)

13 Jul

maxresdefault

Mame 
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

 

 

Nr 438: Your Own Thing

1 Jan

 

 


Your Own Thing (1968)
,
Off-Broadway 937 föreställningar
London (1969), 42 föreställningar

Music & Lyrics: Hal Hester, Danny Apolinar
Book: Donald Driver, löst baserad på William Shakespeares pjäs Trettondagsafton (Twelfth Night 1601-02)

This is a man, look at his hair
Not your idea of a he-man
Say what you will, what do I care
I just want to be a free man.
To be me, man!

”Love is a gas! It’s where it’s at! And if your own thing is against Establishment’s barf concepts, you can drop out and groove with it.”

The setting for the play suggests a Shakespearean stage. Whilst Twelfth Night was ”then”, Your Own Thing is very much ”here and now”.
Viola and Sebastian, a twin brother-and-sister rock duo, get separated when their boat sinks early in act 1, but both land in Illyria (in this case modern day New York), where Orson is a theatrical agent and Olivia the operator of a discotheque.
Viola, mistaken for a boy (she calls herself Charlie), meets Orson, the manager of a shaggy-haired rock group called the Apocalypse, which features four musicians who perform under the aliases Death, War, Famine and Disease. Because Disease has been drafted, Orson hires Viola as his replacement.
When Orson sends ”Charlie” with a love letter to Olivia, the familiar complications follow:
Viola and Orson develop romantic feelings for one another, Orson is thrown into a state of sexual confusion, which increases when he meets Sebastian (since the boat wreck, mistaken for a girl), and confuses him with Viola. 
 Olivia on the other hand falls for Sebastian who she thinks is a girl and therefore also get sexually confused. What follows is a plot with an emphasis on mistaken identities and wacky, fast-paced antics.
In the end Viola is engaged to Orson and Sebastian to Olivia.

En megahit på sin tid. Men också ett riktigt barn av sin tid.
Den hade fingertoppkänsla och stämde av allt som var ”hippt, nytt, ungdomligt och NU!” enligt pressen och den bredare massan. Den använde sig av alla den tidens hippaste slanguttryck som ”groovy”, ”far out man” och liknande. Kläderna var psykedeliskt mönstrade i orange, brunt och gult, håret var långt men välfriserat och de på scenen verkade kanske mer höra hemma i en hip tv-show som The Mod Squad eller The Sonny & Cher Show än i en ”with it” och  ”now” musikal.
Den var också snäll och så långt från revolutionerade, ”farlig”, nydanande och ”fräck” som Hair var.  I Your Own Thing användes inga svordomar och den sexuella förvirring var kittlande men ofarlig. Den här föreställningen var en slags familjevänlig version av Hairs hippies som man till och med kunde ta med sin gamla frireligiösa mormor på. Och musiken var mer The Monkees än rock.

Detta är melodiös light-rock. Massor av låtar som snabbt klistrar sig fast i hjärnan. Mycket up-tempo och några snygga ballader. En musikal som verkligen är värd att återupptäcka för musikens skull. Men själva showen får nog ligga kvar i malpåsen. Jag skrev inledningsvis att den var ett barn av sin tid och det är den verkligen. Den fångade tidsandan och den tidens slang så exakt att den dessvärre åldrades oerhört fort. När den fick sin premiär i Chicago 1970 så ansåg kritikerna att musikalen kändes gammal, passé, att tiden gått den förbi och att den var ”a period piece”. Detta på bara 2 år! Ouch!

Kuriosa:
Föreställningen vann följande priser:
1968 Outer Critics Circle Award, Best Production
1967-1968 New York Drama Critics’ Circle, Best Musical
1968 Theatre World Award, till Rusty Thacker som spelade Sebastian
1968 Drama Desk Award for Outstanding New Playwright, Donald Driver

Showen var den första off-Broadway föreställning som vann en New York Drama Critics’ Circle Award  för bästa musikal. Den slog bl a Hair!

Det var den andra musikalen, efter Hair, att benämnas som ”rock musikal”.

Original titeln för showen var The London Look när den skrevs 1966, men när det var dags att sätta upp den så hade mods och ”Swinging London” blivit lite ute och ersatts med hippierörelsen så man beslöt att ändra titeln till det den har idag.

Titeln Your Own Thing är en parafras på Shakespeares egen undertitel till Twelfth Night vilken var What You Will.

Två av föreställningens sånger har text som är tagen direkt från Shakespeares pjäs. Det är Come Away, Death och She Never Told Her Love.

Det här var en, för sin tid, väldigt tekniskt avancerad föreställning. Man använde sig av 12 dia- och 2 filmprojektorer för att skapa de olika miljöerna som föreställningen utspelade sig i.
Det här var även den första showen där man använde sig av en ”voice over”, det vill säga att det fanns en förinspelad berättarröst som med jämna mellanrum berättade och förklarade saker för publiken.

Rollen Olivia, som i musikalen är ägare till ett diskotek, är baserad på Sybil Burton, Richard Burtons första fru. Hon startade en nattklubb 1965 som blev den tidens favorit kändisställe. Nattklubben, som fick namnet ”Arthur”, stängde 1969 och kan väl ses som en slags föregångare till Studio 54. Det var på ”Arthur” som man uppfann ”mixning” vad gäller övergången av musik mellan 2 olika skivspelare, detta enligt DJ:n Terry Noel som påstod att det var han som kom på eller uppfann det.

Filmrättigheterna till showen såldes för $500 000. Legendariske filmregissören Stanley Donen (Singin’ in the Rain m fl) skulle regissera den. Tyvärr blev det ingen film.

Upphovsmännen sa att de var ute efter att skapa en föreställning som var ”far-out” samtidigt som den var helt igenkänningsbar – ”a protest play that even tourists would enjoy”.

Manusförfattaren Donald Driver och en av skådespelarna, Michael Valenti, som också var kompositör, skulle försöka sig på ännu en musikal baserad på en Shakespeare pjäs 1981. Denna gång var det The Comedy of Errors som som musikal fick titeln Oh, Brother! Den spelades 3 gånger på Broadway…

I föreställningen spelades Viola av Leland Palmer, en musikalartist som kanske är mest känd för rollen som Audrey Paris (den frånskilda hustrun) i Bob Fosses självbiografiska film All That Jazz (1979). Förutom den rollen och den i den här musikalen så spelade hon Fastrada i original uppsättningen på Broadway av Pippin.

Press:
”…cheerful, joyful and blissfully irreverent to Shakespeare and everything else….The humor of the show is light-fingered and lighthearted, and its vitality and charm are terrific. The music is always engaging and far from consistently strident. People who like The Sound of Music rather than the sound of music do not have to stay away….”
Clive Barnes, The New York Times


”… a swinging little show that I think I enjoyed better then I ever will  Twelfth Night itself.

(about this show as compared to other Generation Gap shows) ”What has been eliminated is the self-pitying chip-on-the-shoulder whine; instead the comment is both light-hearted and matter-of-fact, mainly dealing with the new transsexualism of the young.”
– Jerry Tallmer, The New York Post


It was a bright, highly entertaining show when the engaging little company took to song and dance – and it was a brutal bore when they had to wade through the story.

– James Davis, The Daily News

Video:
The Flowers

 

YOT-003A-541x346

Nr 436: On Your Feet!

13 Feb

 

 

On Your Feet (2015)
Broadway, 2015, 746 föreställningar
Utrecht, Nederländerna 2017

Music: Gloria Estefan, Emilio Estefan, Miami Sound Machine
Lyrics: Gloria Estefan, Emilio Estefan
Book: Alexander Dinelaris Jr. baserad på Gloria Estefans liv och karriär.

Föreställningen handlar om Gloria Estefan och hennes resa från att vara en blyg psykologistudent  som övertalas att sjunga i gruppen Miami Latin Boys till att bli frontfigur för Miami Sound Machine och världsartist. Den tar också upp hennes kärlekshistoria med Emilio Estefan, hennes bråk med sin mor samt bussolyckan som höll på att göra henne förlamad. Föreställningen avslutas med  hennes triumfartade comeback på American Music Awards 1991.

Om man gillar den här plattan och musikalen beror nog på hur mycket man gillar Gloria Estefan och Miami Sound Machine. Själv gillar jag många av deras sånger och de är en del av min ungdom, så jag blir både glad och lite sentimental när jag hör dem. Det låter bra om alla som sjunger och lirar på inspelningen men det går inte att komma ifrån att det trots svänget bara är en slags coverplatta, på gott och ont. Sätter nog hellre på en ”Greatest Hits” platta med originalen.

Det här är en live-inspelning och publiken är minst sagt enormt entusiastiska och jag kan tänka mig att det här är en medryckande föreställning som vinner på att ses live. 

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1. Outer Critics Circle Award för bästa koreografi
1. Theatre World Award för bästa debutant till Ana Villafañe som Gloria Estefan
1. Fred and Adele Astaire Award för bästa koreografi.

Alexander Dinelaris Jr. som skrev manuset till musikalen var en av fyra Oscarvinnande mansuförfattarna till filmen Birdman

När föreställningen spelats färdigt på Broadway så skeppade man över all scenografi och alla kostymer till Utrecht i Nederländerna, där musikalen fick sin premiär 17 oktober 2017.
Rollsättningen i den nederländska uppsättningen var kontroversiell då samtliga huvudroller spelades av vita personer istället för latinos. När folk kritiserade producenterna för beslutet så svarade de med att de hade castat ”färgblint” och att det var en slump att det blev den rollsättningen det blev för de hade enbart gått efter vilka som varit bäst på audition. Gloria och Emilio Estefan godkände rollsättningen.

Press:
The recipe may be familiar, but the flavor is fresh in this undeniably crowd-pleasing musical.

the musical neatly showcases the boppy dance-floor hits and swoony ballads that made Ms. Estefan and the band Miami Sound Machine a radio and MTV staple in the 1980s.

‘On Your Feet!’ roars through the up-tempo numbers, choreographed with swirling skirts and swiveling hips by Sergio Trujillo. The very air in the room seems to vibrate when the crackerjack band strikes up. But with an often mechanical book, moving through its rags-to-riches paces as if to a rigid percussive beat, ‘On Your Feet!’ ultimately falls somewhere in the middle of the hefty pack of jukebox musicals that have plugged in to Broadway’s power strip.
– Charles Isherwood, The New York Times


Just try keeping the grin off your face when two massive human chains—of cast and audience members—flood the aisles of the Marquis Theatre… Charting the rise to international superstardom of Gloria Estefan, and her triumphant re-emergence after near-tragedy struck, On Your Feet!is an infectious account of the lives and careers of the Latin music crossover sensations … featuring a star-making lead performance from radiant newcomer Ana Villafane.

It’s impossible to deny the production’s generosity of spirit. … the story is packed with heart, above all in its tender depiction of the couple’s sustaining love. And there’s such genuine joy — plus a refreshing suggestion of modesty — in the telling of this Cuban-American success story. The show’s arrival at a historic point in the renewal of diplomatic ties between Cuba and the U.S. makes its timing serendipitous.
– David Rooney, The Hollywood Reporter


If the producers of “On Your Feet! The Story of Emilio and Gloria Estefan” know what’s good for them (odds are, they do), they’re ad-bombing Spanish-language media outlets and pitching group sales 24/7. That’s the way to go with a surefire audience pleaser like this jukebox musical built around the life and career of Cuban-American superstar Gloria Estefan. Newcomer Ana Villafane is a knockout in the leading role, the dazzling centerpiece of this flashy, splashy spectacle helmed by Jerry Mitchell.


 It’s exhausting, and at times it makes you long for the bittersweet salsas of the Old World — but you can’t say it isn’t fun.
– Marilyn Stasio, Variety

Videosar:
Från The Tony Awrds med Gloria Estefan
High Lights
Hits Medley fr The View
Final Mega Mix/Curtain call
Trailer Nederländska versionen
Gloria på American Music Awards Comeback

 

on-your-feet-tour-company

Nr 432: The Wild Party #2 (LaChiusa)

3 Feb

Unknown
The Wild Party (2000)
Broadway 2000, 68 föreställningar
Off-West End 2017

Music & Lyrics: John Michael LaChiusa
Book:  George C. Wolfe & John Michael LaChiusa, baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The show is presented as a series of vaudeville sketches, complete with signs at the beginning and the end (but abandoned for most of the show) announcing the next scene propped on an easel at the side of the stage.
The company recounts the story of Queenie, a blonde who works as a showgirl in the Vaudeville, who is attracted to ”violent and vicious” men. She is currently living with a man named Burrs, who works in the same vaudeville, as the act after her.
One Sunday, Queenie wakes up restless and she and Burrs soon come to blows. To try to put less strain on their relationship (and to convince her to put a knife down), Burrs suggest they throw a huge party and invite ”all the old gang”, a motley assortment of has-beens and wannabes . Queenie is ecstatic and they get prepared for the evening.
The guests who arrive to party include Dolores, a stage diva hanging on by her nails to the remnants of a glamorous career; Kate, Queenie’s best friend and rival; Black, Kate’s boy toy, who has an eye for Queenie; Jackie, a self-destructive ”ambisextrous” rich kid who has an eye for everyone, including the incestuously devoted D’Armano brothers, who sing naughty, name-dropping songs about high and low society; lesbian stripper Miss Madelaine True and her morphine-addicted girlfriend Sally; colored prizefighter Eddie, his white wife Mae and Mae’s underaged Lolita-like sister, Nadine.
The party is fueled by bathtub gin, cocaine, and uninhibited sexual behavior. It quickly devolves into an orgy that culminates with attempted rape, beatings, more cocaine and murder…

Precis som med Lippas Wild Party (see inlägg Nr 431) så är jag lite kluven till denna musikal. Men om Lippa delvis bjuder på partymusik som fastnar direkt så kräver LaChiusa mer av sina lyssnare. Denna musikal var i alla fall jag tvungen att ge ett flertal genomlyssningar bara för att se om nått skulle fastna eller ens bli intressant i mina öron. För att vara musikal så är det här bitvis rätt så ”svår” musik.
Nu är den värd att ge flera chanser för sakta men säkert så nästlar den in sig hos en. För varje lyssning så hittar jag fler och fler nummer som jag tycker om. Det gemensamma för mina favvisar är att de är skrivna i en vass, jazzig 20-tals stil, en ganska hård men melodiös variant med starka suggestiva beats.  Det är mycket sex i musiken. Den känns svettig, het och depraverad – precis som den ska vara på en vild fest. Det är när den är som bäst alltså. Sen finns här en hel del sånger som är mördande tråkiga och som jag inte har lyckats ta till mig alls.
De flesta av numren har dialog insprängda i sig vilket gör att melodiernas bågar ofta blir svåra att urskilja. 
Jag hade säkert kunnat ta till mig fler av sångerna men det finns ett stort problem för mig på denna platta, hans namn är Mandy Patinkin. Han är en stor Broadway stjärna som bl a gjorde Che Guevara i originaluppsättningen av Evita på Broadway och var original ”Georges” i Sondheims Sunday in the Park with George och han är en duktig skådespelare och sångare men… Jag hatar hans röst! Jag hatar hans manierade och självgoda sångstil där han älskar att kasta sig mellan mycket låga partier och extrem falsett och liksom bara pågår och är för mycket hela tiden. Hans sångstil och röst är nått som man antingen älskar eller hatar, för jag tror inte att den lämnar nån oberörd. Jag hatar den alltså och det gör att de flesta av de sånger han sjunger är i det närmaste olyssningsbara för mig.
Men det finns flera jag känner som älskar hans röst, så ladda ner plattan från Spotify, ge showen en ordentlig genomlyssning och avgör själv. För som sagt, det finns mycket bra att hämta här det är bara ganska så väl dolt…

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under våren 2000 i New York.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #2, inte för att den inte är min favorit version (fast det är den inte) utan för att den hade premiär som nummer 2.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man använde sig av nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Toni Collette vann en Theatre World Award för sin insats som Queenie.

Rollen som Queenie var från början tänkt att spelas av Vanessa Williams men rollen gick till Toni Collette när Vanessa blev gravid.
John Michael LaChiusa: ”I don’t think of it as something that was lost in the piece, but it would have been fascinating to see how an audience responded to a black Queenie. The show is all about the masks that we wear culturally and the removal of those masks over the course of the party. So it’s all there…”

I produktionen gjorde Eartha Kitt sin Broadway come back som den falnande stjärnan Dolores. Den förra gången hon stod på en Broadwayscen var 1978 och musikalen hette Timbuktu!
I Londonversionen spelades samma roll av Donna McKechnie som var original Cassie i A Chorus Line på Broadway 1975, en roll hon fick en Tony Award för.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood.

Press:
The chief flaw of “The Wild Party,” Michael John LaChiusa and George C. Wolfe’s dark, glittering new musical, is one it shares with the gathering it so vividly depicts — it goes on too long. The musical has reportedly been shortened by at least a half-hour during an angst-plagued preview period, and further ruthless cuts and a sharper focus on the show’s central themes might have transformed an impressive but uneven show into a stellar one. As it is, “The Wild Party” is a restlessly percolating, stylish romp through a smoky world of vices and their prices — but one that lacks the emotional punch it could carry.
– Charles Isherwood, Variety


If ”Wild Party I” (Lippas Off Broadwayversion se Nr 432) seemed to be a party with no personalities, ”Wild Party II” feels like a parade of personalities in search of a missing party. Actually, the shows are equally effective at guaranteeing that a good time is had by no one. And both carry with them a heavy weight of professional disappointment.


It must have sounded like such a sexy proposition once upon a time. … And what promising subject matter: sex (of several varieties), murder, showbiz, drugs, booze and jazz, all set in a percolating moment in Manhattan … Yet what has wound up on the stage is a portrait of desperation that itself feels harshly, wantonly desperate.

Yet even singing the jauntier examples of Mr. LaChiusa’s vaudeville and jazz pastiches (with Stravinsky hovering in the background, natch), they tend to be as whiny and overstimulated as a party of 2-year-olds with no videos to watch.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Wild Party at the Tony Awards
Moving Uptown med Eartha Kitt
High Lights
Lowdown-Down
Breezin’ Through Another Day/Uptown
Black Bottom/Best Friend
Love Ain’t Nothin’/How Many Women
Trailer för Londonversionen 2017
Trailer för filmversionen 1975

 

Nr 428: The Pirates of Penzance

25 Jan

 

 

The Pirates of Penzance (1879)
Broadway (revival) 1981, 787 föreställningar
West End (revival) 1982, 601 föreställningar
Filmversion 1983

Music: Arthur Sullivan
Book & Lyrics: W. S. Gilbert

Föreställningen startar hos piraterna som firar den unge Frederic, som fyller år denna dag. Han har på grund av en missuppfattning från sin ”nanny” gått i lära hos piraterna, men denna dag fyller han 21 och kan  lämna dem.
När Frederic går på stranden efter festen så möter han den vackra Mabel och hennes många systrar, alla döttrar till Generalmajor Stanley.  Frederic och Mabel förälskar sig i varandra och hon bryr sig inte om att han är pirat för hon ser att det bor en ädel själ i honom. Piraterna dyker plötsligt upp och vill föra bort kvinnorna för att gifta sig med dem men deras upsåt hindras när Generalmajoren dyker upp. Han inser att piraterna är de ökända piraterna från Penzance och han vet att de aldrig rånar eller hotar nån som är föräldralös. Så generalmajoren påstår att han är en stackars gammal föräldralös man vars döttrar är allt han har att glädja sig åt på sin ålders höst. Piraterna rörs till tårar av hans ord och släpper flickorna fria.
Men Generalmajoren har ljugit, han är inte alls föräldralös och när piraterna får reda på det så bestämmer de sig för att hämnas och både råna honom och kidnappa hans döttrar.
För att försvara sig anlitar Generalmajorer ett stort antal extremt klumpiga, fega och klantiga poliser och Frederic får i uppdrag att leda försvaret. Problem uppstår när det uppdagas att Frederic är född på skottdagen den 29 februari. Enligt sitt traineekontrakt var han placerad i lära hos piraterna till sin 21:a födelsedag och går man på antalet födelsedagar så är han bara 5 år gammal och kommer bli 21 först 1940. Frederic är alltså fortfarande bunden att lyda piraterna… 
Kommer döttrarna att kidnappas?
Kommer poliserna att lyckas arrestera piraterna?
Varför går Generalmajoren i nattskjorta under hela andra akten?
Vem ska Fredric vara loyal mot: piraterna eller Mabel? 
Vilka är piraterna egentligen och varför vägrar de att skada eller råna föräldralösa?
Och kommer operetten att få ett lyckligt slut för alla?
Det är bara att gå till Spotify och lyssna på den enligt mitt tycke bästa inspelningen av verket nämligen Broadwayversionen från 1981.

Vet inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på denna lp i början av 80-talet. Allt jag visste var att det tydligen handlade om pirater, hade popstjärnan Linda Ronstadt i huvudrollen och gick på Broadway – det räckte för mig. Jag kunde inte ana att en helt ny värld skulle öppna sig för mig: operettens värld. Eller snarare Savoyoperans värld, för det här var mitt första möte med Gilbert & Sullivans galna och fantastiska värld.
Jag hade alltid tyckt att operor och speciellt operetter kändes mossiga, tillgjorda och så sjöng de så jävla hysteriskt hela tiden. Detta var något helt annat. Inte mossigt, inte tillgjort, välsjunget och framförallt roligt, riktigt roligt och med så många starka melodier. Jag föll pladask vid första genomlyssningen.
Nu ska det erkännas att de har moderniserat musikarrangemangen en del och ökat tempot på sångerna och så leker och driver de med konventionerna i gengren men det kanske var just därför som jag gillade den. Den kändes modern och definitivt musikal snarare än klassisk operett. Men de gjorde mindre ändringar än man kan tro för G & S alla verk var medvetet genreparodierande redan när de kom. Och humorn är distinkt brittisk, man kan ana var Mont Python med fleras typ av humor föddes.

Det här är en cd som definitivt är värd att lyssnas på, nästan all musik är med och dessutom tillräckligt med dialog för att man ska kunna hänga med i storyn. Scenuppsättningen var fullständigt ljuvligt anarkistisk, allt var tillåtet: man bröt ”fjärde väggen” konstant, piratkungen fäktades med dirigenten, dansarna gjorde så hysteriska high-kicks att de nockade sig själva, man var ute i salongen och raggade etc etc. Mycket utav busandet antyds även på inspelningen.

Alltså att Gilbert & Sullivan knappt spelas alls i Sverige är inget annat än ett brott. Historierna som berättas i deras operetter är visserligen flortunna och förvillande lika varandra (känns ofta som att det bara är namnen på rollerna och platsen de utspelar sig på som skiljer) men de är bara där för att ge upphovsmännen en anledning för att få driva med allt och alla och bjuda publiken på härlig musik, galna upptåg och tungvrickande sångtexter.
Och där har vi kanske kruxet med dem och Sverige: texten. Gilberts texter är hysteriska och så fyllda av ordvitsar att jag inte vet hur man skulle klara att göra bra svenska översättningar på dem.

Men tills de får en renässans i Sverige så njut av alla inspelningar som finns av deras verk. De flesta är inspelade med klassiska sångare och känns inte lika vitala som denna inspelning men musiken och texterna är så bra att det blir njutbart i alla fall.

Kuriosa:
Revivaln 1981 vann:
3 Tony Awards: Bästa revival, manliga huvudroll och regi.
5 Drama Desk Awards: bästa musikal, regi, manliga huvudroll, manliga biroll och kostymer.
1 Theatre World Award.

Pirates fick sin premiär i New York 1879. Anledningen till att man valde New York före London var att man ville försäkra sig om att rättigheterna till verket skulle registreras där. När deras förra stycke HMS Pinafore  blev en succé så kunde man i USA, på grund av oklara rättighetsregler, sätta upp det hur, när och var de ville utan att betala upphovsmännen ett öre. Tusentals olika rättighetslösa produktioner av Pinafore sattes upp i USA och nått sånt ville de inte vara med om igen.

Mellan 1871 och 1896 skapade sir William Schwenck Gilbert och Arthur Sullivan 14 stycken komiska operetter ihop:  Gilbert (1836-1911) skrev alla libretton och Sullivan (1842-1900) all musik.
Båda två hade framgångsrika karriärer innan de möttes men när man parade ihop dem så blev det jackpot och magi skapades!
Deras operetter blev enorma framgångar och det ledde till att de i samarbete med Richard D’Oyly Carte byggde en egen teater som de kunde visa sina verk på: Savoyteatern i London. Därav att G&S operetter ofta kallas för Savoyoperor.

Savoyteatern (färdigställd 1881) var den första teatern i världen som enbart använde sig av elektriskt ljus. Teatern, om så restaurerad och moderniserad flera gånger, ligger fortfarande på samma plats och används än i dag.

Pirates har filmats ett flertal gånger, mest för tv men även 2 biofilmer har gjorts: The Pirate Movie (1981) och en filmversion av Broadway revivaln (1983).
The Pirate Movie behöll dock bara lite av intrigen och några få sånger, mest är det en tonårs/pop/romantisk soppa med otroligt mediokra nyskrivna popsånger.
Pirates har även blivit en balett 1991, förvandlats till en jukebox musikal med titeln: Pirates! Or, Gilbert and Sullivan Plunder’d (2006) och har genom åren dykt upp i ett flertal kraftigt bearbetade och mer eller (oftast) mindre trogna varianter.
Den har även gjorts i en Yiddishversion i USA under titeln Di Yam Gazlonim.
Generalmajorens ”patter” sång har använts och parodierats i otaliga filmer och tv-shower.

Att våra moderna musikaler ser ut som de gör kan vi delvis tacka Gilbert & Sullivans operetter för. De tidiga musikalkompositörerna, som Jerome Kern och Irving Berlin, var kraftigt influerade och blev inspirerade av Sullivans musik. Som Noël Coward uttryckte det: I was born into a generation that still took light music seriously. The lyrics and melodies of Gilbert and Sullivan were hummed and strummed into my consciousness at an early age. My father sang them, my mother played them, my nurse, Emma, breathed them through her teeth…. My aunts and uncles… sang them singly and in unison at the slightest provocation…

Textförfattare som Ira Gershwin, Cole Porter och Lorentz Hart tog till sig Gilberts ”topsy-turvy” stil med att blanda högt med lågt, fantasi och verklighet, allvar med ”silliness”.
Även brittisk humor i allmänhet har mycket att tacka herr Gilbert för.
Regissören Mike Leigh beskriver Gilbertstilen så här:
With great fluidity and freedom, [Gilbert] continually challenges our natural expectations. First, within the framework of the story, he makes bizarre things happen, and turns the world on its head. Thus the Learned Judge marries the Plaintiff, the soldiers metamorphose into aesthetes, and so on, and nearly every opera is resolved by a deft moving of the goalposts… His genius is to fuse opposites with an imperceptible sleight of hand, to blend the surreal with the real, and the caricature with the natural. In other words, to tell a perfectly outrageous story in a completely deadpan way.

Två sånger från andra G&S operetter har man lagt in i denna Broadwayversion:
My Eyes Are Fully Open (It really doesn’t matter) från Ruddigore (1887) och Sorry Her Lot från H.M.S. Pinafore (1878).

Press:
För Broadway revivaln
It was a smash in Central Park, and it is even more smashing on Broadway.


There is magic here that bubbles lika a witch’s cauldron.

What they have done – and it is miraculous – is to place, between ourselves and the work, that distance which lends enchantment.

Kline is destined to become, if he doesn’t go to the movies first, the great comic talent of the English-speaking theatre. The man is fantastic – watcg his every gesture, his timing, his poise.
– Clive Barnes, The New York Post


The New York Shakespeare Festival’s Pirates of Penzance is innocence unalloyed and doodling unlimited and I’m sure its very guilelessness of soul will guarantee its continued, galloping success.
– Walter Kerr, The New York Times


Yes, it is every bit as wonderful on Broadway in January as it was in Central Park in July. It may even be more wonderful. The chorus leaps higher, the band plays brighter, the powerhouse stars are now so self-assured that you may think they own the town.

This show’s totally assured tone – funny yet not campy, sweet yet not soupy – is what brings its diverse elements together.
– Frank Rich, Times

Videosar:
Better far to live and die – med Tim Curry
I Am the Very Model of a Modern Major-General
When the Foeman Bares His Steel
With Cat-like Tread
Oh, False One, You Have Decieved Me!
Oh, Is There Not One Maiden Breast
Minions sjunger I Am the Very Model typ
I Am The Very Model of a Cartoon Individual 
My Eyes Are Fully Open med Kevin Kline och Patricia ”Hyacinth Bucket” Routledge
A Policeman’s Lot Is Not A Happy One
Poor Wandering One med Linda Ronstadt
Trailer till filmversionen
The Pirate Movie Trailer

Nr 422: On A Clear Day You Can See Forever

11 Jan

On A Clear Day You Can See Forever (1965)
Broadway 1965, 280 föreställningar

Filmversion 1970
Broadway revival 2011, 57 föreställningar

Music: Burton Lane
Book & Lyrics: Alan Jay Lerner, löst baserad på pjäsen Berkeley Square (1929) av John L. Balderston som i sin tur var baserad på Henry James sista, ofärdiga, roman The Sense of the Past, publicerad 1917 året efter hans död.
Book, 2011 revival: Peter Parnell

During a lecture, psychiatrist Mark Bruckner discovers a most suitable subject in student Daisy Gamble. Daisy repeatedly lapses into hypnotic states as Dr. Bruckner explains hypnosis in his class. After class, she reveals to the doctor her many extrasensory powers, including her ability to make flowers grow.
Daisy is quite concerned about her eccentricities.
The doctor agrees to treat her if she will let him try to discover, while she is under hypnosis, how she developed her powers. He is astonished to find that while she is hypnotized she starts talking about a prior life in 18th-century London where her name is Melinda Wells.
At their next psychiatric session, Mark puts Daisy into a trance and summons Melinda from her subconscious. Mark’s attachment to Melinda is growing as we are transported to a colorful, 18th-century London club, and he is soon convinced that Daisy’s story is not a mere yarn.
Mark reports on the case to his fellow psychiatrists, who ridicule his findings.

Greek shipping magnate Themistocles Kriakos learns of Mark’s belief in reincarnation and offers to finance a study of the events of Melinda’s life in exchange for Mark’s help in discovering who he will be in his next life, which will allow him to leave his fortune to his future self.
In Mark’s office, Daisy comes across a tape recording of one of her sessions and realises that Mark is really in love with Melinda and is merely using Daisy to summon her. In her angry confrontation with the psychiatrist about the matter, she tells him that she is ”through being a go-between for you and your dream girl. You’re not going to go on using my head for a motel.”
Daisy goes to the airport, ready to return home. Her ESP powers warn her that the plane on which she plans to travel will crash. She realizes at last how special she really is.
She and Mark unite to explore their extraordinary future.

In Michael Mayer’s 2011 reimagining, a young smoker named David visits psychiatrist Dr. Bruckner to break his habit. The doctor finds himself drawn to David’s past-life identity, a 1940s jazz singer named Melinda who emerges during their hypnosis sessions, while David begins falling for the psychiatrist.

En av de där musikalerna som man, när man bara har hört musiken från castinspelningen, tror måste ha varit en hit men som det visar sig var en flopp.
On A Clear Day spelades 280 gånger i originaluppsättningen och det kanske tycks som ganska ok men här pratar vi om en musikal med manus och sångtexter av Alan Jay Lerner, mannen bakom My Fair Lady, Gigi, Camelot m fl så ni förstår säkert att förväntningarna var skyhöga.
Och de infriades inte.

1970 gjorde man, av nån för mig obegriplig anledning, film av denna semi-flopp. Kanske var det Barbra Streisand som såg den som en bra uppföljare till Hello, Dolly! som hon gjort året innan. Jag vet inte, men jag tycker att filmen är dötrist. Seg som bara den.
La Streisand sjunger gudomligt men drar, sin vana trogen, ner tempot på nästan alla låtar.
Yves Montand som den franske psykiatrikern känns mest obekväm.
Man strök flera av scenversionens sånger (speciellt up tempo och ensemblenummer) och skrev 2 nya.
Det är bara Barbra och Yves som sjunger i filmen.

Revivaln som kom till Broadway 2011 hade mer eller mindre strukit hela det gamla manuset och bara behållit namnen och själva tematiken.
Nu utspelade sig allt 1973 med en extremt ”psykedelisk” scenografi och skådespelare i fula tidstypiska utsvängda jeans och storblommiga tajta skjortor gjorda av polyester.
”Daisy” är förvandlad till en fjollig, blomsterförsäljare vid namn David.
Hans tidigare liv utspelar sig nu 1943. Man har också valt att låta en kvinna spela rollen som Davids reinkarnation, jazzsångerskan Melinda.
Eftersom man valt att låta Davids ”tidigare liv” utspela sig under 2:a världskriget så har man bytt ut en mängd av originalets sånger och ersatt dem med Lerner/Lane sånger ur filmen Royal Wedding (1951).
Det är inte mycket som fungerar i denna version.

Originalmanuset var en total obegriplig och oengagerande röra och alla försök att få den att fungera – via filmversion och revival – har misslyckats. Detta är en omöjlig musikal med fantastisk musik.
Så hoppa filmversionen och dess soundtrack och ladda ner Broadwaycastinspelningen via Spotify och njut av en riktigt härlig gammaldags musikal med starka melodier och bra sångtexter.

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann en Theatre World Award för bästa manliga huvudroll för John Cullum.

Jack Nicholson spelade Daisys halvbror i filmversionen men hans enda sång och de flesta av hans scener klipptes bort.

Legendariska fotografen och klädskaparen Cecil Beaton (1904 – 1980) gjorde kläderna till filmen.

Från början (1963) skulle musikalen ha hetat I Picked a Daisy och haft musik av Richard Rodgers. Men Lerner tog så lång tid på sig att skriva manuset och ”missade” så många produktionsmöten att Rodgers till sist fick nog och hoppade av.
Det blev Lerners partner från filmen Royal Wedding, Burton Lane, som tog över komponerandet. Inte för att det fick Lerner att skriva snabbare men Lane hade mer tålamod.

Press:
Om originaluppsättningen 1965:

It would be pleasant to say that the result is a charming fantasy, but it seemed to me it is instead a melodious muddle.


There is even a sense that something better, at least less confusing, should come out of the story.
– John McClain, Journal-American

 

The first hit of the season, even if the second act does, for a time, let story and mood slip through its fingers. Generally, on its own highly individual terms, it is a happy wonder and a bewitching, beguiling musical play.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

 

Although there are several outstandingly genial elements, they do not suffice to turn the new musical into the soaring, satisfying unity it ought to be. 

The book loses itself in a fog of metaphysics that dares not stray too far from the romantic demands of musicals. What Lerner should have worried about was not another life but a better idea. In any event, it’s doubtful that he could have found a more tuneful composer or a more ingratiating leading lady.
– Howard Taubman, Times

Om Broadwayreviveln 2011:

Toward the long-awaited end of the new semirevival of “On a Clear Day You Can See Forever” an eminent psychiatrist proposes that what we have been watching was perhaps only “my own psychoneurotic fantasy”.
Now, I don’t have a medical degree, but might I propose an alternate diagnosis? It seems to me, Doc, that you and your show have been suffering instead from a case of clinical depression that you’ve never been able to get over, no matter how hard you’ve tried. And, believe me, I know how you’ve tried. I have felt the pain of your efforts.
Where the heck is Zoloft (and Prozac and Abilify) when you need the little suckers? This wholesale reconception of a fluffy, muddled 1965 musical about reincarnation appears to have given everyone who appears in it — including its charismatic star, Harry Connick Jr. — a moaning case of the deep-dyed blues. Though done up to resemble a psychedelic fun house (the sanitized, perky kind that brings to mind middle-of-the-road rock album covers from the late 1960s and early ’70s), this “Clear Day” still has the approximate fun quotient of a day in an M.R.I. machine.
– Ben Brantley, The New York Times


It was broke, but they sure ain’t fixed it. In fact, On a Clear Day You Can See Forever‘s bumbling show doctors should be sued for malpractice and felonious misuse of star talent. Manslaughter, too: The patient died on the slab.

– David Cote, Time Out


This new ”Day” has flaws and foibles of its own, but it’s far more elegant than the original show and a valid (if more than slightly cockeyed) entertainment on its own weird merits.

Clear Day
is a mutant, but it’s a beautiful mutant, and the kind of mistake I’d like to see made again and again.

– Scott Brown, Vulture

Videosar
What Did I Have That I Don’t Have m Eydie Gorme
High Light från 1965 års original
High Lights från Reviveln 2011
Hurry It’s Lovely Up Here m Kristin Chenoweth
Go to Sleep m Barbra Streisand
Trailer till filmversionen

Nr 396: Once on This Island

9 Jan

logo-once-on-this-island

Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995
Broadway revival 2017

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.

As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.

A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

Kuriosa:
LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

Press:
In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.

Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance

 

Nr 381: The Best Little Whorehouse In Texas

25 Maj

whorehouse-300x300
The Best Little Whorehouse In Texas (1978)
, 1584 föreställningar
Music & lyrics: Carol Hall
Book: Larry L. King and Peter Masterson, baserad på artikel med samma namn av Larry L Kings som publicerades i Playboy 1974

It was the nicest little whorehouse you ever saw.
The Chicken Ranch of Gilbert (subbing for real locale La Grange) is a beloved institution in Texas. With a history harking back 80 years, it has served as a homey ”pleasure palace” for the men of the Lone Star State, and is currently run by the no-nonsense Miss (not ”Madam”) Mona Stangley.
Miss Mona runs a class act: the grounds are well-tended, her ”Ladies” live under strict regulations, and the ”Guests” are treated with the utmost respect and are expected to reciprocate.
Everything’s fine until TV moralist ”Watchdog” Melvin P. Thorpe (based on real-life Houston news personality Marvin Zindler) declares a personal crusade against the Chicken Ranch. Despite the fact that ”one-half of the police officers and two-thirds of the lawyers in the state of Texas grew up in this house,” the political pressure mounts and the Ranch is eventually shut down.
While others object, Mona just takes the bitter with the sweet and moves on.

En skön liten musikal med gospel- och countryinfluerad musik. Och det är fantastiskt hur familjevänligt och oskyldigt upphovsmakarna har lyckats få det här potentiellt barnförbjudna ämnet att bli.
En en hel del av den politiska satiren och driften med frikyrkopastorer som försöker sko sig och sin karriär på lättköpta populistiska korståg känns, tyvärr, fortfarande rykande aktuellt idag.
En lite bortglömd musikal som kanske inte har den bästa och mest minnesvärda musiken jag hört men ganska så småcharmig är den allt.

Favvisar:
20 Fans, A Lil’ Ole Bitty Pissant Country Place, Texas Has a Whorehouse in It, Twenty Four Hours of Lovin

Kuriosa:
Föreställningen vann:
2 Tony Awards: bästa manliga och kvinnliga biroll.
3 Drama Desk Awards: bästa regi, sångtexter och musik
1 Theatre World Award till Carlin Glynn (spelade Bordellmamman)

Man gjorde en hemsk filmversion av musikalen 1982 med Dolly Parton och Burt Reynolds i huvudrollerna. Bordellbyggnaden byggdes på Universal Studios mark och man kan fortfarande se den om man åker på The Universal Studio Tour.
Byggnaden användes också i Rob Zombies skräckfilm från 2003  House of 1000 Corpses.
Förutom sångerna från musikalen så la man till 2 av Dolly Partons egna sånger bl a I Will Always Love You, som var en hit för henne 1974 och som i och med filmen blev hit igen 1982. Fast det är väl Whitney Houstons cover av den från 1992 som numera är mest känd.

Dolly skrev ett flertal nya sånger till filmversionen men de användes aldrig. En av dem filmades dock (Where Stallions Run som sjöngs av Burt reynolds) och las till när man började visa filmen på tv. Två andra sånger A Gamble Either Way och A Cowboy’s Ways finns med på hennes album Burlap & Satin från 1983.

Showen började som en artikel i Playboy som handlade om att Texas mest populära bordell The Chicken Ranch hade tvingats stänga sina dörrar. Bordellen startade sin verksamhet 1905 och var oerhört populär och framgångsrik fram till att den stängdes 1973.

Det finns fortfarande en Chicken Ranch bordell men den ligger i närheten av Las Vegas den öppnades 1976och har inget med den ”gamla” bordellen att göra.

Carlin Glynn (som spelade bordellmadammen) är mamma till skådespelerskan Mary Stuart Masterson

Musikalen fick en uppföljare 1994, The Best Little Whorehouse Goes Public (se dag 83) som las ned efter 16 föreställningar. Sequels till framgångsrika scenmusikaler har en tendens att floppa nått otroligt.

Press:
If all the tarts with hearts of gold currently at the Intermedia Theatre banded together they could buy out Fort Knox.

… it is, depending perhaps on your family, just good family entertainment.

A strange, old-fashioned, new-fashioned musical, full of simple sentiments, dirty words, political chicanery and social hypocrisy, decent jokes, indecent jokes, bubbling performances and music with a bustle.
Clive Barnes, Post

A musical on a milk diet. It takes a small, bright, wry idea and expands and dilutes it at the same time.

The small adjectives that come to mind with Whorehouse – ”pleasant”, ”agreeable” – are like school gold stars given for things that have turned out well.  … It is a show that marks a lot of time, one fitted for compliments rather than enthusiasm.
Richard Eder, Times


The Best Little Whorehouse In Texas 
is actually located in that vast desert between respectability and profanity. The show has come to us in time to help fill that great void.

It is more fun than a beer-toting hayride at a Mardi Gras.

This show, in fact, could help make ungarnished heterosexuality fashionable again.
Christopher Sharp, Women’s Wear Daily

If you can allow yourself to think for a couple of hours that whores are angels in disguise and that a town brothel is heaven on earth, then there’s no reason why you shouldn’t have a whale of a good time.

I’m only surprised they don’t sell Girl Scout cookies in the lobby.
Douglas Watt, Daily News

Videosar:
The Aggie Song from the Tony Awards, med censusrerade sångtexter trots att inga ”fula” ord förekommer i sången bara lättare associationer.
Lil’ Ole Bitty Pissant Country Place med Dolly Parton från filmen
Trailer från filmen
The Sidestep
Hard Candy Christmas – Jessica Vosk
Texas Has a Whorehouse in it

 

Nr 376: A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine

26 Okt

215px-HollywoodUkraine
A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine

West End 1979, 168 föreställningar
Broadway 1980, 588 föreställningar
Musik: Frank Lazarus, Jerry Herman, Trevor Lyttleton & Richard Whiting
Sångtexter: Dick Vosburgh, Jerry Herman m fl
Libretto: Dick Vosburgh. A Night In The Ukraine är baserad på Anton Tjechovs pjäs Björnen (1888).
Jag har lyssnat på 1980-års Broadway castinspelning.

”A smile-a-minute, songsational, musical mirthquake!”

Your angelic face I regard
As the face of a Saint…Bernard
– advokaten Samovar (Groucho) till Fru Pavlenko.

A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine is a musical comedy consisting of two essentially independent one-act plays.
A DAY IN HOLLYWOOD is the first half of this entertainment which takes us to the lobby of Grauman’s Chinese Theatre in the 30s where 6 members of the ushering staff sing a musical tribute to the screen stars and productions of that magical era.
A NIGHT IN THE UKRAINE, a Marx Brothers movie the brothers never made, is based on  Anton Chekhov’s one-act play The Bear. It is set in the stately mansion of Mrs Pavlenko, a wealthy Ukrainian widow and introduces us to typical character types as featured in the Marx Brothers’ films. We have the crooked lawyer (Groucho) who tries to swindle the widow (the Margaret Dumont part) of her money, a faithful Italian footman who’s incredible at the piano (Chico), a maid-chasing mute gardener with a taxi-cab horn and great slapstick skills (Harpo) and finally there are the two young lovers.

Det här är en härlig liten platta att lyssna på. Roliga sånger med bra och väldigt vitsiga texter, det mesta framfört till bara pianoackompanjemang. Det är dessutom aktörerna själva som står för musicerandet också.

Musiken spretar en aning men det är inte så konstigt för när musikalen anlände till Broadway (den började sitt liv i London) så ville Tommy Tune (som både regisserade och koreograferade den och fick en Tony för sin koreografi) höja klassen på det musikaliska materialet en aning och man bad därför Jerry Herman att bidra med tre sånger till första akten. Och det går inte att komma ifrån att hans bidrag håller en helt annan klass än Lazarus bidrag – inte för att Lazarus sånger är dåliga men Hermans är liksom mera Broadway och det är hans sånger som är mina favvisar: Just Go To The Movies; Nelson – en elak beskrivning av operettfilmstjärnan Nelson Eddy och där följande rader finns: ”A picture of strength, and good breeding of course, and of passion and warmth (I’m discussing his horse)…” – och The Best in the World om hur snabbt lyckan kan komma och gå i ”Tinsel Town”.
Men jag gillar också I Love a Film Cliché, titeln säger allt, Famous Feet om hur traditionen med hand- och fotavtrycken utanför Grauman’s Chinese Theatre uppkom och en ljuvlig framsjungen trailer för andraaktsshowen A Night in the Ukraine.
Överlag så gillar jag fösta aktens material mycket bättre än den andra, med undantag för Samovar the Lawyer, en typisk Grouchosång.
Rekommenderas.

”But why am I telling YOU all this? And you, a perfect stranger!”

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll och bästa koreografi.
1 Drama Desk Award för bästa koreografi.
1 Theatre World Award för bästa nykomling

Föreställningen var Tommy Tunes första som både regissör och koreograf och den blev hans stora genombrott. Efter denna så regisserade/koreograferade han shower som Nine, Grand Hotel (se Dag 217) och The Will Rogers Follies (se Dag 337)

Priscilla Lopez vann birolls Tonyn för sin insats som Harpo i andra akten av showen. Priscilla var tidigare Tonynominerad för sin insats i A Chorus Line 1976 (se Dag 232). Där spelade hon Diana Morales som bl a sjunger sången Nothing, en sång som är till stora delar självbiografisk för den handlar om Priscillas upplevelser när hon gick på en teaterskola. Men den gången vann hon inte.

Bröderna Marx var från början 5 bröder. Kärnan i deras scenföreställningar var de tre äldsta bröderna: Chico, Harpo och Groucho (här listade i den ordning de föddes), de två yngre Gummo och Zeppo lyckades aldrig skapa lika utvecklade och renodlade karaktärer som sina storebröder.
Gummo var inte med i någon av brödernas berömda filmer och Zeppo var bara med i de 5 första och där spelade han nästan alltid den romantiske (icke rolige) hjälten. Fast Zeppo sägs ha varit den roligaste av bröderna ”off stage” och han kunde härma sina bröder så bra att om nån av dem blev sjuka så kunde han hoppa in och spela deras roll till perfektion på scenen.
För det var på scenen som Bröderna Marxs började och nådde sina första stora framgångar. De var stora först inom vaudeville och hade senare även stora framgångar på Broadway under 1920-talet: först med revyn I’ll Say She Is (1924–1925) och senare med 2 musikaler  The Cocoanuts (1925–1926) and Animal Crackers (1928–1929). De två sistnämnda filmades och den förstnämnda finns det planer på att sätta upp igen.

Det finns en musikal som handlar om Brödernas tidiga karriär och framförallt om deras mamma Minnie, den heter därför passande nog Minnie’s Boys, den kom 1970 och floppade (se Dag 24).

Pressklipp:
What can one say? A Day in Hollywood – A Night in the Ukraine, which opened last night, is worth a month in the country. It is crazy, zany magic…

It all comes together as a smashing show, classy, sassy nostalgia combined with the zip and zap of the day after tomorrow.

This show is probably the funniest thing to hit New York since pastrami.
– Clive Barnes, Post

 Videosar:
Doin’ the Production Code från The Tony Awards
Nelson
Natasha
The Best in the World
I Love a Film Cliché

A-Day-in-Hollywood-a-Night-in-the-Ukraine-Playbill-07-80

%d bloggare gillar detta: