Nr 405: Annie Warbucks

Annie Warbucks (1993)
Off-Broadway, 200 föreställningar
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsserien Little Orphan Annie av Harold Gray och musikalen Annie från 1977.

”Annie Warbucks” begins where ”Annie” left off, with the adoption proceedings and the song–”A New Deal for Christmas”–that officially gave Annie a last name. But the festivities are interrupted by New York City child welfare commissioner Harriet Doyle. She directs Daddy to find a wife within 60 days or it’s back to the orphanage for Annie.
The obvious choice is right under Warbucks’ nose, in the person of his young, attractive secretary Grace. Daddy, however, is convinced he’s too old for Grace. Eventually, he falls — or thinks he falls — for the more seasoned Sheila Kelly. But Sheila is in reality Harriet’s daughter and this whole ”find a mommy for Annie” thing is just part of a plot to get Warbucks to marry Sheila so she and her mom can get their hands on the Warbucks fortune.
But Annie and Grace expose the villainous duo, Warbucks proposes to Grace, she accepts, they get married and Annie gets a mommy.
The end.

Så här är den då, uppföljaren till Annie (1977) som faktiskt fick premiär, förvisso Off-Broadway, men ändå!
För er som undrar vad jag menar med meningen innan gå till Annie 2, inlägg Nr 399.

Det stora problemet med den här showen är att den är på tok för lik originalet. Eftersom det första försöket på en uppföljare ansågs för satirisk, hård, svart och dessutom floppade, så valde man att denna gång ha med alla ingredienser som gjorde ettan till en sån makalös framgång.
Så återigen finns här en komisk, kvinnlig skurk som vill åt Daddy Warbucks stora förmögenhet.
I bägge showerna anlitar skurken en släkting för att lura till sig Daddy Warbucks pengar, i ettan sin bror med flickvän och i tvåan sin dotter.
I ettan så besökte Annie president Franklin D Roosevelt och inspirerade honom till att skapa ”The New Deal”. I tvåan besöker hon honom en gång till och den här gången inspireras han till att skapa  The Tennessee Valley Authority (TVA).
I ettan rymmer Annie från barnhemmet och hittar kärleken i det Warbuckska huset. I tvåan rymmer hon från det huset (hon vill inte vara anledningen till att Daddy tvingas gifta sig med en kvinna som han egentligen inte älskar) och lär sig istället allt om hur viktigt ett barns kärlek till sina föräldrar är (och vice versa) på en gård i Tennesse. Den sången som sjungs där, Love, var tänkt att bli en av de stora hitsen i den här showen.
I bägge showerna finns det en massa små föräldralösa flickor som mest finns till för att heja på Annie och sjunga ett par gulliga/roliga sånger.
I bägge showerna sjunger hon en sång till sin hund Sandy när hon är ledsen och bägge är sånger om optimism och den ena blev en världshit (Tomorrow) och den andra har glömts.
Osv osv osv…
Alla dessa likheter gör att shown blir otroligt förutsägbar och eftersom publiken vet att det kommer att sluta lyckligt redan från början så finns det inget i den här showen som kan hålla ens intresse vid liv. Intrigen upplevs inte bara som krystad utan är dessutom så utdragen att det bitvis känns som att det inte händer nått på scen överhuvudtaget. 
Föreställningen är inte dålig per se men den känns rätt så menlös, ointressant och onödig, liksom.
Det samma gäller musiken. Återigen har Strouse och Charnin skapat roliga, trallvänliga och smittande sånger men även de påminner nått otroligt om sångerna i den första showen vilket gör att man jämför dem och det är nästan alltid till tvåans nackdel.

Vad jag gillade i Annie 2 var att sångtexterna var lite fräckare, elakare och vassare än de var i den garanterat 100% familjevänliga original musikalen. I Annie Warbucks har man rensat och sett till att texterna är helt barntillåtna och det är lite synd.
Fyra sånger hängde med från Annie 2 till denna show och det är främst i texten till But You Go On som skillnaderna blir uppenbara. Just den sången är en av showens bästa och originaltexten är svart och grym och gripande och framförs av en kvinna som säger att oavsett vad hon drabbas av så ger hon inte upp. Den nya versionen är fortfarande lite svart men alltför fylld av offermentalitet och en ”tyck synd om mig” inställning. Det är fortfarande en grymt bra låt men den tappar vassheten och bettet som originalet hade.
Det gäller föresten hela föreställningen.

Kuriosa:
Eftersom showen blev en framgång Off-Broadway så fanns det planer på att flytta den till en teater på Broadway. Detta var viktigt för endast musikaler som går på en riktig Broadwayteater kan nomineras för en Tony Award. Men det visade sig att de inte skulle hinna göra denna flytt inom den av Tonykommittén stipulerade tiden som man har på sig efter en Off-Broadwaypremiär (30 veckor) för att vara nominerbar för en Tony. Så man lade ner de planerna.

Martin Charnin som skrev sångtexterna till och även regisserade både Annie och Annie W, bland många andra musikaler, började sin professionella karriär som dansare och han kreerade rollen som ”Big Deal” (en i Jetsgänget) i originaluppsättningen av West Side Story (1957). Han kom att spela den rollen över 1000 gånger.

I rollen som Sheila Kelly hittar vi Donna McKechnie som kreerade rollen som”Cassie” i original uppsättningen av A Chorus Line 1975 – en roll som gav henne en Tony Award. 

Press:
At long last, “Annie Warbucks” alights in Manhattan, a small miracle given the fact that this famously troubled show has been killed once, orphaned twice and has boasted three Annies since its debut in January 1990 as “Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge,” a musical fondly remembered for its legendary badness.
“Annie Warbucks” is an infinitely better show than “Miss Hannigan’s Revenge.” It has charm (though not nearly as much as the original “Annie” in 1977), several good songs from Martin Charnin and Charles Strouse and — the real miracle in this production, which has been downsized from a $ 5.5 million Broadway promise to a $ 1 million Off Broadway reality — simply beautiful, elegant settings by Ming Cho Lee that unfold like origami.
…
The show still seems unfinished — among other quibbles, one could complain that there’s not enough Annie Warbucks in “Annie Warbucks”– but it’s a competent and frequently pleasant show.
…
The show will never make Charnin, Strouse and Meehan the millions they earned from “Annie,” but it will finally let them get on with their lives, for which we can all be grateful.
– Jeremy Gerard, Variety

Kathryn Zaremba (Annie), can deliver a punch line and tug a heartstring with the best of them. Her face is that of the littlest angel; her resilience that of a dead-end kid. If no one else in the cast of ”Annie Warbucks” lifted a finger, Miss Zaremba would still carry the show over the finish line on her tiny shoulders of steel.
…
Happily, the evidence of busy fingers is everywhere. Charles Strouse’s score—full of peppy melodies and bright banjo rhythms—is one of the composer’s best.
…
There are plenty of laughs in the book by Thomas Meehan and the lyrics by Martin Charnin, who also functions as the remarkably clear-eyed director.
…
Bravely blinking back tears, Ms. (Donna) McKechnie explains that life deals you a lousy hand, ”But You Go On,” and proceeds to build the first-act torch song to a blaze. . Ms. McKechnie is in great form.
…
”Annie Warbucks” provides enough of the familiar fun to qualify as more than a postscript. The predisposed shouldn’t be disappointed, while the wary may well be won over.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Annie Ain’t Just Annie Anymore
Above The Law
All Dolled Up
That’s The Kind of Woman
The Other Woman
Love
But You Go On

Nr 399: Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge

Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge (1990)
Washington, 36 föreställningar. Lades ned sen och kom aldrig till Broadway.
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsstrippen Little Orphan Annie och musikalen Annie från 1977

It’s 1934, six weeks  after the end of Annie.
The curtain rises on the Women’s House of Detention in Greenwich Village, with Miss Hannigan in prison scheming for revenge. She soon escapes during a fire.
Meanwhile, Congresswoman Marietta Christmas, who is head of United Mothers of America, tells Warbucks it is illegal for an unmarried man to adopt an 11-year-old girl and unless he marries within ninety days she will see to it that Annie is removed from his custody. He decides to hold a contest for a wife – any single woman interested in a bald, middle-aged man with protruding ears and $900 million is eligible.
Miss Hannigan reads about the contest and decides to disguise herself and try to win. There’s just one little catch: Mrs. Christmas insists that Annie judge the contest along with Warbucks and Hannigan is certain Annie will recognize her.
How to solve this dilemma?
Well, Miss Hannigan discovers another orphan, who looks just like Annie and who will be trained to impersonate Annie and take her place. The fake Annie will then choose Miss Hannigan as her mother. Cue the song You, You, You (could be Annie too) – get the pun?
Well, that’s the plan anyway.
Hannigan kidnaps Annie and let’s the other kid take her place. And she plans to kill Annie after she is married. Hannigan wins the contest, but just as she and Warbucks are about to be married, Grace (Warbucks secretary) figures out the plot and rescues Annie.
Warbucks realizes that he loves Grace and they get married.
Annie get’s her ”parents” and everybody is happy.

Except the audience that is…

Sällan har väl en musikal varit så efterlängtad, upphaussad och omskriven för att sen få ett sånt iskallt mottagande av en publik som Annie 2.
Publiken hatade föreställningen.
Pressen hatade föreställningen.
Till och med upphovsmännen hatade föreställningen – eller, ja, de insåg att de hade en riktig praktkalkon till show i alla fall.

Vad var det som gick fel?
Ja, till en början så fick berättelsen om lilla föräldralösa Annie ett helt klart tillfredsställande slut i första musikalen så det fanns ingen riktig anledning (förutom ekonomiska) till att skapa en del 2.
Sen gjorde man misstaget att låta berättelsen centreras runt Miss Hannigan och hennes hämndbegär. Publiken som kom ville se Annie och hennes föräldralösa vänner på scenen och det fick de inte. Saknaden från publiken av de övriga småflickorna var så stark att man snabbt ordnade en audition, anställde några små töser och skrev in dem i handlingen utan att de egentligen fyllde nån funktion eller fick nått att göra mer än att stå på scen och se bedårande ut.
Sen så ville de göra en ”vuxnare”, mer satirisk och mindre sötsliskig musikal än originalet varit men sarkasmen och den självironiska tonen uppfattades bara som småsint och direkt elak och osmaklig av de betalande åskådarna.

Upphovsmännen satte sig ner och skrev om stora delar av manuset, mildrade elakheterna (Hannigan vill exempelvis inte längre döda Annie utan bara se till att hon hålls borta från Warbucks så att hon inte kan avslöja vad som ska hända), pillade på intrigen, gav Annie fler sånger att sjunga, skrev nya sånger, skrev om sånger, skrev om manuset ännu en gång, skrev fler nya sånger, ändrade på rollkaraktärerna och bytte miljöer i showen.
Kort sagt de gjorde allt vad de kunde för att rädda showen men till ingen nytta. Efter 36 föreställningar lades den ner och fortsatte inte till Broadway som det varit tänkt.
Men berättelsen om Annie 2 tar inte slut här för upphovsmännen hade gett sig den på att det skulle bli en uppföljare och det blev det också så småningom: Annie Warbucks, men den tar jag upp i ett annat blogginlägg…

Säga vad man vill om denna musikal men en hel del bra musik innehåller den. Charles Strouse kan det här med att skriva catch-iga melodier. En del av dem kan man hitta på Spotify om man söker efter 30-årsjubileumsinspelningen av Annie, för som bonus har man lagt med ett antal sånger från Annie 2. Och Carol Burnett berättar som ”miss Hannigan” vad som händer mellan sångerna. Väldigt kul.
På same cd får man också tre olika textvariationer på samma sång så man får en känsla av vad som kan hända med material under en try-out. Det är Martin Charnin som berättar om de olika varianterna och varför de skrevs. Både informativt och underhållande. Att en av varianterna sjungs av Andrea McArdle är en extra bonus för oss nördar, för det var ju hon som var original Annie i Broadwayuppsättningen 1977.
Tyvärr så har de valt bort ett otal sånger som skrevs, testades, ratades eller behölls under de 36 föreställningarna i Washington. Fast det är klar en del av dem dök upp (4 närmare bestämt) i Annie Warbucks så det kanske är därför.
Som extra, extra bonus får man 3 strukna låtar som jag inte är säker på vilken Annie de kommer ifrån – jo, Don’t Mess With Mother hör definitivt till Annie 1.

Press
‘Almost every ingredient that made Annie such a delight for both children and adults is missing.”
– Variety

 

… ”preposterous.”… ” Annie was a musical to take to your heart, but you’ll want to take a paddle to Annie 2.
…
”What was so disarming the first time around, has become witless and belabored.”
– David Richards, The Washington Post

 

Martin Charnins egna kommentarer till Washington Post recensionen:
”The review is accurate. I think I would have been appalled had he decided in print that what we were doing didn’t need to be worked on. The most unfortunate aspect of the review will be its impact on the company and on the audiences, because the audiences who read it are going to come in looking at it through the filter of the criticism.
There is also the word-of-mouth on Broadway – many people on the street are going to be jumping up and down with glee, thrilled that we got creamed, because that’s the way things are on Broadway.
…
Later in the evening, he will tell the cast that he was responsible, and the performers should not feel bad. He will say that he got them into the hole and that he and the rest of the creative team will get them out. ”Never forget that you are talking to the man who wrote ‘Tomorrow.’ The sun will come out tomorrow. Bet your bottom dollar.”

Videosar
You, You, You
My Daddy – Andrea McArdle
But You Go On

Nr 371: Death Takes A Holiday

Death Takes a Holliday (2011), Off-Broadway
Musik & sångtexter: Maury Yeston
Libretto: Peter Stone & Thomas Meehan, baserad på den italienska pjäsen La Morte in Vacanza (1924) av Alberto Casella.

”Det var rysligt så få döda det var i dag, då!” – Pensionat Paradiset, sv pilsnerfilm från 1937

Death is so startled by the beauty of the young Italian woman Grazia that he effectively goes on strike, preventing all deaths worldwide for the weekend. At the same time he wants to understand why people fear him so much and what it feels like to be alive.
Disguised as Prince Sirki from Minsk, he joins a house party at the Villa Felicita outside Venice, intriguing the ladies with devilish charm, antagonizing the jealous men and singing mesmerizing duets with Grazia.

Man kan kalla hans stil för pop-operett eller poperetta. Han skriver stora dramatiska melodier som kräver stora röster, gärna med klassiska övertoner. Men hans musik känns aldrig mossig eller gammaldags. Maury Yeston är en modern arvtagare till den mer klassiskt inspirerade musikalen. Inte lika poppig som Lloyd Webber och kanske inte med lika lättillgängliga melodier, men Yestons musik är intressantare, vacker och tål att lyssnas på om och om igen och jag tröttnar inte på den.

Han har skrivit musiken till 2,5 musikaler som producerats på Broadway: Nine (1982) och Titanic (1997, Dag 236), halvan är Grand Hotel (1989, Dag 217) som han skrev närmare hälften (den bättre hälften) av sångerna till. Han skulle kunnat haft en tredje Broadwaymerit på sitt CV men tyvärr så valde han att göra en musikalversion av Fantomen på Operan samtidigt som Lloyd Webber meddelade att han tänkte göra det också, och vi vet alla vems version som producenterna valde att satsa på. Vilket är lite synd för Yestons Phantom (Dag 120) är definitivt värd att lyssnas på.

Death är inget undantag vad det gäller vacker musik. 13.manna orkestern låter som om den var betydligt större och gör de stora svepande melodierna rättvisa.
Verket är som sagt fylld av vacker musik men den här gången så tycker jag allt att alla de solistiska inslagen har en tendens att låta lite lika. Desto roligare är då ensemblenumren (som exempelvis Something’s Happened) som har humor, sväng och dessutom intressantare melodier.

Man kan höra många ekon från hans tidigare musikaler i verket, främst kanske från Nine och Phantom fast en härlig shimmy låter som om den var tagen från Grand Hotel.

Här finns också mycket att hämta för nån som söker material för en konsert eller liknande.
Är du en stark tenor med ordentlig höjd och stora lungor så finns Roberto’s Eyes till exempel med en slutton som garanterat kommer att ge de stora applåderna.
Och är ni tre kvinnor som vill göra en trio ihop lyssna på den ljuvliga Finally To Know.

Kuriosa:
Den av Walter Ferris bearbetade engelska versionen av den italienska pjäsen fick namnet Death Takes a Holliday och spelades på Broadway 1929.
Historien har filmats 2 gånger, dels som Death Takes a Holliday (1934) och dels som Meet Joe Black (1998). Den senare hade Brad Pitt i rollen som döden.

Maury Yeston och Peter Stone började arbetet med den här musikalen 1997, direkt efter deras framgångsrika samarbete med Titanic.
Eftersom Titanic var en megastor produktion så kände Yeston och Stone att de ville göra en mindre, intimare föreställning. De kände att Cassellas pjäs var en gripande historia och dessutom universell till sitt innehåll.  Och eftersom berättelsen just filmats framgångsrikt (som Meet Joe Black) så kände de att tiden var mogen för en musikalversion av den. Maury uttryckte det som: ”it seemed to me that the piece screamed to be sung.” 

Efter Peter Stones död 2003 så tog Thomas Meehan över författandet av librettot.

Pressklipp:
The production doesn’t have a lot of room to breathe on the smallish Laura Pels stage, and Mr. Hughes (regissören) mostly just shuffles one character after another to center stage for the big numbers, resulting in a stasis that’s little enlivened by the labored use of two wrought-iron spiral staircases framing Derek McLane’s set.
Death Takes a Holiday lurches into winky comedy at times, as when Prince Sirki’s identity is revealed to all. “Death?” the sluttish housemaid gasps when she is apprised of the truth. “Oh my God, and I was hoping to sleep with him!”
But for the most part, this pleasant but bland new musical gives off the musty whiff of antique melodrama. Deathless it ain’t.
– Charles Isherwood, The New York Times

… But the long-gestating tuner, derived from an Americanization of a mystical Italian play from the post-WWI era, feels like a worn elastic band that has lost its snap. The show is worthy and far from deathlike, but it’s often too lethargic by half.
…
But its prospects as a crowdpleaser look rather wan. Indeed, “Death Takes a Holiday” seems an unlikely candidate for an extended run, a Broadway transfer, or much of an afterlife.
– Steven Suskin, Variety

The source material … is a delicate mood piece with little action. How would this trio of smart writers address that problem? Sadly, they haven’t. With the ubiquitous Doug Hughes seeming out of his element directing a musical, this Death is no holiday.
– Erik Haagensen, Backstage

Videosar:
Highlights
Roberto’s Eyes fr en musikal workshop
Alive!
Mera highlights

Dag 208: Ain’t Broadway Grand

Ain’t Broadway Grand (1993), 25 föreställningar
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Lee Adams
Libretto: Lee Adams, Thomas Meehan

Året är 1948 och Mike Todd har bestämt sig att satsa allt på en sofistikerad musikalisk satir om presidenten, Of The People ska den heta.
Han hoppas att med den kunna få respekt i de finare kulturella kretsarna och på så sätt få  lite ”klass”.
Of The People floppar dock när den try-outar i Boston.
Mikes fru, Joan Blondell, lämnar honom då och återvänder till Hollywood för att fortsätta sin karriär där.
När hon har åkt får Mike en snilleblixt: tillsammans med strippan och superstjärnan Gypsy Rose Lee och komikern Bobby Clark ska han förvandla showen till en burlesqueliknande show.
Joan kommer till Broadwaypremiären. Hon berättar då för honom att vad henne anbelangar så har han redan klass och behöver inte få det bekräftat av andra.
Of The People blir en megasuccé.

Musikalen utspelar sig 1948 och det hörs verkligen på musiken, för det bokstavligen skriker fyrtiotal om varenda låt. Oavsett om det är komiska burlequenummer, torch songs, crooner songs eller Broadwayaktiga nummer.
Att den här showen är skriven på nittiotalet finns det egentligen inget som skvallrar om.
Och det är ju både bra och dåligt.
Bra, därför att jag gillar stilen men dåligt för det gör musiken en aning anonym. Det är trots allt kopior eller pastischer snarare än äkta vara vi bjuds på. Man märker att kompositören anstränger sig att låta ”rätt” och det blir på bekostnad av originalitet och att hitta starka egna melodier. Allt påminner om nån låt man redan hört.
Det gör inte att det här är dåligt. Absolut inte. Här finns ett par riktiga toppnummer som titellåten och en fackelsång som Debbie Shapiro Gravitte sjunger. Men musikalen sticker inte ut tillräckligt för att göra den hågkomstbar. Tror jag skulle ha svårt att känna igen sånger från showen om jag hörde dem på radion eller så.

Favvisar:
Ain’t Broadway Grand, Tall Dames & Low Comedy, Maybe Maybe Not, Class

Kuriosa:
Mike Todd (föddes som Avrom Hirsch Goldbogen) var en teater och filmproducent, mest känd kanske för filmen Jorden runt på 80 dagar (1956). Den vann en Oscar 1957 som årets bästa film.
Han var också med och utvecklade ett väldigt använt widescreen filmformat som fick hans namn: Todd-AO.
Han var en notorisk kvinnokarl som bl a hade en omskriven affär med den sofistikerade strippan Gypsy Rose Lee, var gift med Hollywoodstjärnan Joan Blondell och efter att de skilde sig blev han småningom Elisabeth Taylors tredje man, den enda man hon inte skilde sig ifrån. Det berodde på att han omkom i en flygolycka 1958.

Pressklipp:
Rubrik: Ain’t Broadway Grand? – No, it ain’t!
… an idiotic musical comedy that hasn’t a single original or interesting idea. Such an enterprise invariably makes every artist associated with it look third-rate.
…
Adams describes Broadway in the title lyric as “the gay white way” and has an actress sing, “I feel like a poet with no strings,” which must be something like being a fish without a bicycle.
…
Ain’t Broadway Grand has been knocking around for years in various forms. In all that time, it’s merely gone from burlesque to grotesque.

Originality, which Todd had in abundance, is a key ingredient missing in ”Ain’t Broadway Grand.” The musical, which opened last night at the Lunt-Fontanne Theater, is smaller than Todd’s life. A more appropriate title would have been ”Ain’t Broadway Bland.”
– Mel Gussow, The New York Times

But despite its tunefulness, despite the attractive chorus line, despite a few genuinely funny moments, this trip down nostalgia lane doesn’t play like a hit from

the Golden Era of Broadway brass. It’s more like a show that folded at New Haven’s legendary Shubert Theatre.
– Malcolm L. Johnson, The Courant

Ain’t Broadway Grand is a dazzling and nostalgic trip down Broadway of an earlier era.
The raucous and occasionally magical musical is about eclectic impresario Mike Todd.
…
Mitch Leigh … has written an outstanding score.
…
Lee Adams … has contributed surprisingly fresh and witty lyrics for a musical that has one foot squarely in the past. In fact, ”Ain’t Broadway Grand” is being advertised as a ”brand-new 1948 musical.”
If you love New York and flashy Broadway revues of yesteryear, ”Ain’t Broadway Grand” is grand and plenty of fun.
-Ward Morehouse III, The Christian Science Monitor

The show has great dancing and some stunning production numbers. It has colorful sets and several good comic songs.

What it doesn’t have is an interesting story, rich characters and consistently strong tunes defining its characters and dramatic situations. Those are vital ingredients for a musical then – and now – and the weaknesses are glaring enough to make Ain’t Broadway Grand, on balance, a not very grand Broadway show.
…
A catchy but derivative song in the style of There’s No Business Like Show Business, the song called Ain’t Broadway Grand is sung in the second scene and reprised no fewer than four times. After the cast sings it at the finale, the words are flashed on a screen and Burstyn steps out of character to invite the audience to sing along.

Let’s hope this deliberately old-style musical doesn’t start something new by becoming the first karaoke musical.
-Douglas J. Keating, The Inquirer

Videosar:
En snutt ur showen.
Trailer till Jorden runt på 80 dagar.

Dag 205: Annie

Annie (1977), 2 377 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av 2012 års Broadwayrevival (spelas fortfarande)
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Thomas Meehan, baserad på Harold Grays dagsstripserie Little Orphan Annie (debuterade i New York Daily News 5/8 1924 och lades ned 13/6 2010).

Why any kid would want to be an orphan I’ll never know! – Miss Hannigan

Annie utspelar sig under den stora depressionen i 30-talets Amerika och handlar om en liten föräldralös flicka som försöker hitta sina föräldrar och därför med jämna mellanrum försöker fly från barnhemmet. Men hon fångas alltid in och förs tillbaka.
På barnhemmet styr den vulgära, karltörstande och gintutande barnhemsföreståndarinnan Miss Hannigen och hon hatar alla småflickorna, speciellt Annie.
Till hennes stora förtret så får Annie tillbringa jullovet hos den buttre multibiljardären Oliver Warbucks – som varje år låter en föräldralös bo hos sig under en vecka som ett slags välgörenhet. Annie lyckas smälta Warbucks hårda hjärta och så småningom kommer han att adoptera Annie men innan dess så sker en massa äventyr där Annie både hjälper till att sprida glädje och framtidstro hos USAs president och så småningom får reda på vad som hänt hennes föräldrar.
Lägg till det att miss Hannigan naturligtvis gör sitt bästa för att hela tiden sätta käppar i hjulen för Annie.
Och så finns där hunden Sandy också för utan honom så skulle inte bilden av den lilla föräldralösa Annie vara komplett.

En av de roliga sakerna med att lyssna på en revival inspelning numera är att det ofta finns med så mycket mer musik än det rymdes på original lp:n.
Så även denna gång, här får man plats med repriser, dialogpartier och längre versioner av flera av sångerna. Härligt.
Sen så är det helt nya orkestreringar också vilket är kul.
Får väl erkänna att jag kanske är lite för färgad av originalinspelningens orkesterringar (skivan gick non-stop hemma hos mig i slutet av sjuttiotalet, den är helt utsliten…) för att dessa versioner ska kännas som de ultimata. Men jag tycker att det svänger om plattan, det är mer blås på denna version och det mår musiken bra av.
De flesta skådespelarna här gör bra insatser både vad gäller sång och skådespeleri. Fast originalets aktörer gör fortfarande de vassaste versionerna…
Denna versions Annie sjunger förresten med en hysterisk Brooklyn dialekt i första numret (Maybe) men inte i de övriga numren (ja inte helt sant men hon har inte en lika hysteriskt överdriven dialekt i alla fall).
Originalet kommer nog alltid vara min favoritversion inte minst för att Dorothy Loudons tolkning av Miss Hannigen nog får anses som den ultimata och jag föredrar Andrea McArdles Annie men den här är definitivt njutbar den med.

Jag älskar denna musikal och har gjort det ända sen jag såg den i London för ca 35 år sedan och den hör definitivt till kategorin musikaler man bör ha hört.
Annie har en otroligt skön samling med glada, optimistiska och bra låtar och den gör dig garanterat på gott humör om du sätter på den.

Som bonus på denna utgåva får man tre låtar med Jane Lynch, hon som spelar den elaka coachen i tv-serien Glee, som Miss Hannigen, för hon spelar den rollen just nu på Broadway. Mer kul som kuriosa än bra kanske men bonusar tas alltid emot tacksamt!

Favvisar:
It’s The Hard Knock Life, Little Girls, N.Y.C, Easy Street, You’re Never Fully Dressed Without A Smile,

Kuriosa:
1982 kom en riktigt hemsk filmversion med bl a Albert Finney som Warbucks och Carol Burnett som Miss Hannigen.
Disney gjorde en tv-version av musikalen 1999. Den var lite sanerad à la Disney så Miss Hannigen var till exempel inte alkoholist längre.

Originalversionen vann 7 Tony Awards: bästa musikal, bästa musik, bästa kvinnliga huvudroll (Dorothy Loudon), bästa koreografi (Peter Gennaro), bästa scenografi och bästa kostym.
Den vann även 7 Drama Desk Awards: bästa musikal, bästa sångtexter, bästa libretto, bästa kvinnliga skådespelare (Dorothy Loudon igen), bästa regi, bästa koreografi och bästa kostym.

Den svenska premiären av denna musikal skedde redan 1979 på Folkan. Sigge Fürst spelade då Daddy Warbucks och en en ung Pernilla Wahhlgren delade titelrollen med två andra flickor bland annat Vendela Duclos.
Den har sen dess spelats på många olika ställen i Sverige.

Man har försökt göra två olika uppföljningsmusikaler.
Den första hette Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge, kom 1989 och den sågades jäms med fotknölarna av kritikerna vid sin try-out premiär. Oavsett hur mycket man bearbetade showen eller skrev nya sånger så fortsatte den att sågas och till sist lade man ner eländet. Långt innan den nått Broadway.
Det andra försöket skedde 1993 och då hette den Annie Warbucks. Denna version lyckades  i alla fall ta sig till Off-Broadway och klarade att stanna kvar där för 200 föreställningar.

Videosar:
Je dag is zonder lach niet compleet (ur den sneaste Nederländska revivaln 2012)
I Think I’m Gonna Like It Here ur filmversionen
The original cast performs a medley on the Tony Awards 1977
Jane Lynch: Little Girls på Tony Awards 2013
Easy Street med bl a Dorothy Louden