Nr 449: Applause (1970)

Applause (1970)
1970: Broadway, 896 föreställningar
1972: West End, 382 föreställningar
1973: Tv version
2015: New York City Center’s Encores! Konsertversion

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Betty Comden & Adolph Green, baserad på filmen All About Eve (1950) och novellen The Wisdom of Eve (1946) av Mary Orr.

”Lousy book, lousy score, naturally everybody’s blaming the costumes!” – En producent i föreställningen om sin nya musikal.

The story centers on Legendary aging star Margo Channing, who becomes close to stage-struck young hopeful Eve Harrington and innocently takes her under her wing, unaware that the ruthless Eve is plotting to steal her career and her man – and that she is prepared to do anything to reach her goals.

Composer Charles Strouse and lyricist Lee Adams wanted to write a musical version of the 1950 movie, All About Eve. However, Twentieth Century Fox, which owned the rights to the movie, refused to grant them the rights to the script or the title.
They were, however, able to purchase the stage rights to the short story on which All About Eve had been based, Mary Orr’s ”The Wisdom of Eve”. The resulting musical could not contain any dialogue or characters that had been created for the movie but could use the original material that the movie also used.

In July 1969, movie star Lauren Bacall was cast as aging theater star Margo Channing, the role played by Bette Davis in All About Eve. Bacall greatly identified with the role, explaining, ”The Margo Channing of Applause and myself were ideally suited. She was approaching middle age. So was I. She was being forced to face the fact that her career would have to move into another phase as younger women came along to do younger parts. So was I. And she constantly felt that the man she was in love with was going to go off with someone else, someone younger of course, and I, too, had had those feelings”.

At a later point, Twentieth Century Fox reversed its original decision and granted the musical’s creators full rights to All About Eve’s script; however, by that time, the show was so far along in its development that major changes could not be made to the book. However, Strouse and Adams did write a song based on one of the film’s most famous lines, ”Fasten Your Seat Belts”

Starten på overtyren väcker många minnen för mig för den användes som signaturmelodi till programmet För musikalvänner som gick på P3 i mitten/slutet av 70-talet. Detta program sändes nån gång i månaden och var min första riktiga introduktion till mycket av det jag älskar med musikal och Broadway. Det var i det programmet jag bland annat för första gången fick njuta av Carol Channing och hennes extremt djupa röst.

Och tv-versionen av musikalen, som faktiskt sändes på svensk tv kring 1979, var den första ”Broadwaymusikal” jag såg. Jag var fascinerad, älskade den och önskade att jag hade kunnat spela in den men videobandspelare var fortfarande rätt ovanliga och extremt dyra på den tiden. Döm därför om min enorma glädje när jag hittade den kompletta inspelningen på YouTube. (Japp, den finns där men ni får leta upp den själva!)

Men vissa saker och föreställningar är bättre att bara ha bevarade i minnet för ett återseende får dem inte alltid att hamna i positiv dager. Och Applause hör definitivt till den typ av show som inte mår bra av att ha åldrats 46 år.
Känns den mossig? Japp, nått så innihelvete! Den är ett barn av sin tid och med en kvinnosyn som är kolsvart och hela verket är bitvis så cyniskt att jag inte riktigt kunde njuta av den. Och sensmoralen att en riktig kvinna mår bäst av att hålla sig hemma och laga lasagne till sin hårt arbetande make känns kanske inte riktigt 2019.
Fast de kanske var ironiska?

Nått som jag faktiskt verkligen gillade med showen var den självklara och naturliga inställningen den har till homosexuella. Självklart är Margos frisör bög men han är otroligt sympatisk och en av de få som står på Margos sida genom hela föreställningen – en positiv skildring av en bög, det var ovanligt på den tiden.
Och ännu mera ovanligt är att vi får följa med till en gayclub i Greenwich Village och man gör ingen grej av att killar dansar med killar utan det är hur självklart som helst. Detta måste ha varit fantastiskt att få se för den tidens queera musikalåskådare.
Jag tror faktiskt att Applause var en föregångare vad gäller positiva Broadwayskildringar av homosexuella, homosexuella som dessutom inte bara älskar musikal och musikaldivor utan faktiskt också verkar ha ett sexliv…

Musiken då?
Jo, Broadway pop à la sent 60-tal/tidigt 70-tal. Här finns många sånger som jag gillar som But Alive, One of a Kind och inte minst titelnumret. Den senare är en härlig hyllning till showbizz, alla som jobbar i den och samtidigt fylld med roliga parodier på några av 50/60-talets mest kända musikaler. En riktig showstopper – kolla bara på klippet från Tony Awardsggalan nedan – och en riktig öronmask, ni kommer att nynna på den i timmar efter att ni sett klippet.

Kuriosa:
Applause vann:
4 Tony Awards för bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi och regi
3 Drama Desk Awards: Bästa koreografi, regi och kvinnliga huvudroll.
1 Outer Critics Circle Award för bästa biroll
2 Theatre World Awards för bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll

En Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga biroll gick till Bonnie Franklin som leder titelsången i showen men inte mycket mer än så, men uppenbarligen gjorde hennes insats ett oerhört starkt intryck.

Rita Hayworth var tänkt som Bacalls ersättare när hennes kontrakt löpte ut. Rita var mycket intresserad av att ta över rollen men tyvärr så hade hon vid det laget börjat få de första symptomen på Alzheimers sjukdom och hade svårt att komma ihåg både sångtexter och repliker.
Istället valde man Anne Baxter som ersättare. Anne spelade faktiskt rollen som Eve i filmen men fick här alltså ta över rollen som Margo istället.

Bette Davis som spelade Margo i filmen har faktiskt också spelat musikal på Broadway det skedde i Two’s Company. Den spelades 90 gånger mellan 15 dec 1952 – 8 mars 1953.

Novellen The Wisdom of Eve som ju både filmen och musikalen är baserad på skrevs av skådespelerska och författaren Mary Orr, den publicerades i majnumret av tidningen Cosmopolitan 1946.
Berättelsen anses vara löst baserad på Martina Lawrence som var sekreterare till den österrikiska skådespelerskan Elisabeth Bergner.
Fast det finns ett annat alternativ om vilka novellen handlar och det är att den handlar om rivaliteten mellan skådespelerskan Tallulah Bankhead och hennes understudy Lizabeth Scott under repetitionsarbetet med Thornton Wilders pjäs The Skin of Our Teeth (1942).
Orr skrev 1949 en radioadaption av novellen och det var den som ledde till att filmen gjordes.
Hon fick $5,000 av 20th Century Fox för rättigheterna men ingen cred i filmen.
Orr skrev en uppföljare till sin novell som publicerades i 1951-års julinummer av Cosmopolitan, den fick titeln More About Eve.

Press:
Miss Bacall is a honey, and the book is among the best in years – so who is going to care too much about the second-rate music? Not, I am sure, the public. … (Miss Bacall) She sings with all the misty beauty of an on-tune foghorn.  …  Miss Bacall is probably going to be the Marlene Dietrich of the 1980’s – she has the same enchantingly cool asexual sexability.
– Clive Barnes, Times

Applause came coasting into the Palace Theatre with all the drive that confidence inspires, and though a lot of that confidence was rooted in a false belief in its own publicity, the show still has it. The new show overrode its flaws with a fake security that was a lot like the very show business it meant to critizie.
…
So, the show is good looking. It is by no means funny or perceptive and is never as thrilling as it thinks it is. Still, it is a glittering, super-professional splash of musical theatre and Broadway hasn’t seen that in a long time.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Miss Bacall, with this thundering appearance, ceases being a former movie star and becomes a star of the stage, thank you. Miss Bacall side-steps nothing. … roaring out her rage with the impassioned hurt of a spoiled child, springing into abandoned dance to express everything from foolish benevolence to fasten-your-seat-belts fury, she is Medea, Medusa and Theda Bara combined and dyed blond.
– Walter Kerr, Times

Video:
Titelsången Applause på Tony Awards Galan
Gay Bar scene + sången But Alive! med Lauren Bacall
Welcome to the Theatre med Christine Baranski
Lauren Bacall, Welcome to the theatre
Strouse & Adams berättar om Applause

 

Nr 416: Hello, Dolly!

Hello, Dolly (1964)
Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Michael Stewart, based on the play The Matchmaker by Thornton Wilder in turn based on Wilder’s The Merchant of Yonkers which was an Americanized version of the german musical play Einen Jux will er sich machen (1842) by Johann Nestroy wich was a full lengt version of the one-act farce One Day well Spent (1835) by John Oxenford.

Uppsättningar i urval:
Broadway 1964, 2 844 föreställningar
West End 1965, 794 föreställningar
Malmö Stadsteater 1965
Oscarsteatern 1966
Filmversion 1969
Broadway revival 1975, all-black version, 42 föreställningar
West End revival 1984 med dragstjärnan Danny La Rue i titelrollen
Broadway revival 2017 med Bette Midler i titelrollen

” Money, pardon the expression, is like manure, it’s not worth a thing unless it’s spread around, encouraging young things to grow.” – Ephram Levi

In 1890, Dolly Levi, a widowed New York City Jewish matchmaker, journeys to Yonkers, home of Horace Vandergelder, a wealthy grain merchant whom she would like to marry. Horace wants Dolly to take his niece, Ermengarde, to New York, where the girl will be protected from the attentions of Ambrose Kemper, an impoverished young artist. In addition, he reveals his intention to marry Irene Molloy, a pretty New York milliner, an announcement that inspires Dolly to devise a plan to keep Horace for herself.
First, she instructs Ermengarde and Ambrose to escape to New York, hoping they will win first prize in the dance contest given at the elegant Harmonia Gardens restaurant. Upon overhearing that Cornelius and Barnaby, the destitute clerks from Horace’s store, are planning to take a day off in the owner’s absence, Dolly advises them to visit Irene’s shop but not to reveal who has sent them.
The girl-shy clerks follow her suggestion and introduce themselves as wealthy sophisticates to Irene and her assistant, Minnie Fay, but their visit is aborted when they spot Horace and Dolly about to enter. The boys hide and conceal their identity, but all marriage potential between Horace and Irene is dissolved when he discovers the two men.
Pleased with the outcome of her plan, Dolly persuades Cornelius and Barnaby to take the girls to Harmonia Gardens for dinner and also arranges for Horace to be met there by a new marriage prospect, the heiress Ernestina Simple, who is, in fact, Dolly’s actress friend Gussie Granger.
Exquisitely coiffed and gowned, Dolly makes a dazzling entrance at the restaurant, where she charms Horace until he is about to propose to her; but he spots Ermengarde and Ambrose on the dance floor. In his hectic pursuit of the couple, Horace incites a ruckus that climaxes when he discovers his two clerks using the melee as an opportunity to sneak away from an unpaid check. He fires them, but Dolly, disgusted by Horace’s lack of charity, leaves him in anger.
The next morning, however, the merchant repents and gives Ermengarde and Ambrose permission to marry, promotes Cornelius and Barnaby, and finally asks Dolly to marry him, thereby making the matchmaker’s scheme a total success.

En klassisk musikal från slutet av Broadway’s ”Golden Age” (1943 -1964). En charmig musikal som egentligen bara är känd för en enda stor hitlåt men som har en massa mindre kända men väl så bra, om inte bättre, sånger.
Jag har alltid gillat musiken till denna show. Den är typiskt Hermansk med catchig-a melodier som man inte kan låta bli att gnola med i medan de sakta men säkert klistrar sig fast i huvudet.
Kan dock tycka att själva manuset har åldrats betänkligt, den känns ”gammal” på så många olika plan och är bitvis både krystad och seg. Men musiken får mig att förlåta allt.

Kuriosa:
Originalet vann 10 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga huvudroll, score (dvs musik och sångtexter), producent, regi, koreografi, kapellmästare, kläder och dekor. Det var rekord i antal Tony Awards för en och samma show och det rekordet höll Dolly i 37 år tills The Producers dök upp 2001 och fick 12 Tony’s.
New York Drama Critics Circle Award för bästa musikal.
1968 fick Pearl Bailey en special Tony för sin insats i den första versionen av musikalen med bara färgade på scen.
1970 fick Ethel Merman en Drama Desk Award för sin insats som Dolly.
De 2 pristagarna ovan ingick i originalomgången av Hello Dolly på Broadway för den spelades från 1964 till 1970.

En utomhus revival i London 2010 vann 3 Laurence Olivier Awards för bästa revival, skådespelerska och koreograf.

2017 års Broadway revivel vann 4 Tony Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll och kostym.
Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa revivel, kvinnliga huvudroll och manliga biroll.
Och till det kan man också lägga 5 Outer Critics Circle Awards: Bästa revivel, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, koreografi och orkestreringar.

Filmversionen från 1969 vann 3 Academy Awards (Oscars): bästa ljud,  scenografi och filmmusik.

Musikalen skulle från början hetat Dolly, A Damned Exasperating Woman alternativt Call on Dolly men när producenten David Merrick hörde Louis Armstrongs demoinspelning av sången Hello, Dolly från musikalen så bestämde han sig för att kalla hela showen för det.

Louis Armstrong (1901 – 1971) var en väletablerad och älskad jazzstjärna med en lång karriär bakom sig när han spelade in Hello, Dolly.
Från början var det en demo som bara skulle användas för att sälja in showen men samma månad som showen hade sin Broadwaypremiär så släpptes demon som en kommersiell singel. Den tog sig raskt upp till första platsen på Billboard Top 100.
Detta var singeln som lyckades peta ner The Beatles från toppen, för de hade legat 1:a i 14 veckor på raken med 3 singlar efter varandra – de hade dessutom lagt beslag på både 2:a och 3:e placeringen under samma period.
Den blev 1964 års 3:e bästsäljande singel (Beatles I Want To Hold Your Hand och She Loves You tog topplaceringarna).
Louis var 62 år, 9 månader och 5 dagar gammal när den nådde första platsen och det gör att han innehar rekordet som den äldsta artist som lyckats ta sig till listans topp. Den blev också hans största skivframgång.
1965 vann den en Grammy Award som årets låt och Louis vann en Grammy för bästa manliga vokalinsats.

Jerry Herman fick hjälp med en del av sångerna under try out turnén då showen till en början fick ganska så sval kritik. Bob Merrill bidrog med Elegance och Motherhood March och Charles Strouse, Lee Adams och Herman samarbetade på Before The Parade Passes By.
Titelsången påminde mycket om sången Sunflower från 1948 av Mack David. Så mycket att man faktiskt anklagade Herman för att ha plagierat den. Det ledde till en rättegång och en förlikningsreglering utanför domstolen som gav David en okänd summa pengar men den ska ha legat på en bra bit över $100 000.

Från början ville man att Broadwaylegenden Ethel Merman skulle spela Dolly men hon hade just avslutat en längre insats med musikalen Gypsy och ville vara ledig och tackade därför nej. Sen frågade man Mary Martin, även hon en Broadwaylegend, men hon sa också nej.
Ethel skulle så småningom spela Dolly under det sista året musikalen gick på Broadway (vi pratar om originaluppsättningen här) och Mary spelade rollen i London och på turné i USA och i Asien.
Man frågade ett antal skådespelerskor till innan valet slutligen föll på Carol Channing. Hon skulle komma att spela Dolly över 5 000 gånger under perioden 1964 – 1994. Hon uteblev bara från en halv föreställning under alla sina år i rollen och det berodde på en akut matförgiftning.
Hennes standby under de första åren på Broadway, Jo Anne Worley, berättar att Carol en gång gick förbi henne när hon höll på med sin sånguppvärmning och sa: ”Jo Anne, don’t worry about it, dear.” En klar indikation på att hennes tjänster inte behövdes den dan heller.

När showen började tappa lite av sitt popularitet 1967 så bestämde sig producenten David Merrick för att byta ut hela Broadwayensemblen mot en ensemble som bara bestod av färgade skådespelare.  Pearl Bailey tog över titelrollen och fick som motspelare bland annat Cab Calloway, Clifton Davis och en ung Morgan Freeman.
Jack Viertel, the artistic director of City Center’s Encores! series, remembers being more excited as a jazz-loving teenager at seeing Bailey than Ms. Channing. ”And even by Merrick’s splashy standards”, he said,”the cast swap was big news. Not only was it a marketing stroke of genius, but it was a huge deal artistically. While all-black casts were not uncommon in shows with black themes it was genuinely shocking to see a black cast in a quote-unquote ‘white musical.”
Merricks satsning gick hem, showen blev återigen en het biljett och denna uppsättning fick faktiskt sin egen castinspelning också. Den är fantastisk och väl värd att leta upp.
Ms Bailey fick en Tony Award för sin insats.

När det var dags att filma showen så valde man den blott 26 år gamla Barbra Streisand att spela den medelålders änkan Dolly. Hon var på tog för ung för rollen och inte trovärdig men jisses vad bra hon sjunger allt.
Filmen regisserades av Gene Kelly.
Filmen blev fruktansvärt dyr att producera, kostade över $25 miljoner i den tidens valuta och fick nästan filmbolaget 20th Century-Fox att gå i konkurs. 

Den nya 2017 produktionen med Bette Midler slog alla tidigare rekord vad gäller biljetter sålda på första försäljningsdagen.
Högsta officiella biljettpris för en ”premiumbiljett” låg på $748. Det är det näst högsta priset någonsin, slaget bara av Hamiltons $849. Vad biljettpriset låg på ”på gatan” vill jag inte ens tänka på.

 

Press:
för originaluppsättningen

Hello, Dolly! … has qualities of freshness and imagination that are rare in the run of our machine-made musicals. It transmutes the broadly stylized mood of a mettlesome farce into the gusto and colors of the musical stage. … Mr. Herman’s songs are brisk and pointed and always tuneful … a shrewdly mischievous performance by Carol Channing. … Making the necessary reservations for the unnecessary vulgar and frenzied touches, one is glad to welcome Hello, Dolly! for its warmth, color and high spirits.
– Howard Taubman, The New York Times

(Carol Channing) … the most outgoing woman on the musical stage today – big and warm, all eyes and smiles, in love with everybody in the theatre and possessing a unique voice ranging somewhat upward from a basso profundo.
…
I wouldn’t say that Jerry Herman’s score is memorable
– John Chapman, New York Daily News

The fact that [Hello, Dolly!] seems to me short on charm, warmth, and the intangible quality of distinction in no way alters my conviction that it will be an enormous popular success. Herman has composed a score that is always pleasant and agreeably tuneful, although the only number that comes to mind at the moment is the lively title song. His lyrics could be called serviceable.
– Richard Watts Jr.,  New York Post

Don’t bother holding onto your hats, because you won’t be needing them. You’d only be throwing them into the air, anyway. Hello, Dolly! is a musical comedy dream, with Carol Channing the girl of it.
… Channing opens wide her big-as-millstone eyes, spreads her white-gloved arms in ecstatic abandon, trots out on a circular runway that surrounds the orchestra, and proceeds to dance rings around the conductor.
… With hair like orange sea foam, a contralto like a horse’s neighing, and a confidential swagger, [she is] a musical comedy performer with all the blowzy glamor of the girls on the sheet music of 1916.
… lines are not always as funny as Miss Channing makes them.
– Walter Kerr, New York Herald Tribune

A pot-walloping hit. Gower Champion deserves the big gong for performance beyond the call of duty. Seldom has a corps of dancers brought so much style and excitement to a production which could easily have been pedestrian. … It is difficult to describe the emotion [the song ”Hello, Dolly!”] produces. Last night the audience nearly tore up the seats as she led the parade of waiters in a series of encores over the semi-circular runway that extends around the orchestra pit out into the audience, … a tribute to the personal appeal of Miss Channing and the magical inventiveness of Mr. Champion’s staging. … The problem now is how to get tickets. At last report, the line starts in Yonkers.
– John McClain, New York Journal American

Videosar:
Carol Channing, original ”Dolly” sjunger titelsången, 1965
Och gör det igen 30 år senare, 1994
High Lights från Hello, Dolly
Från Tony Galan 1968, all-black cast med Pearl Bailey 
Louis Armstrong – Hello, Dolly
Trailer för filmen
Bette Midler i 2017 års revival

 

Nr 412: The Visit

The Visit (2001)
Broadway 2015, 61 föreställningar

Music: Johan Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på pjäsen Der Besuch der alten Dame av Friedrich Dürrenmatt från 1956, i Maurice Valencys engelska bearbetning.

I married very often, and I widowed very well.

The world has made me into a whore,
I make the world my brothel now.

Det är några år efter ”det stora kriget” och den lilla staden Brachen har hamnat på ruinens brant.
En dag kommer världens rikaste kvinna till staden, hon heter Claire Zachanassian och är född i staden. Med sig har hon 3 mystiska, svartklädda blinda betjänter (två av dem är dessutom kastrerade och sjunger i countertenor stämmor), ett flertal väskor och en kista. Alla har de viktiga roller att spela i detta drama.
Claires återkomst fyller alla med hopp för de är säkra på att hon kommer att skänka pengar till staden och rädda sin gamla födelseort. Och de har delvis rätt…
Hon erbjuder staden 10 miljarder mark samt 2 millioner var till varje innevånare – man, kvinna och barn – men hennes villkor för att de ska få denna gåva är att de dömmer och dödar butiksägarn Anton Schell och ger henne hans kropp.
Hennes egentliga mål med besöket är nämligen att utkräva hämnd. Hon var dotter till en jude och en rom och därför utstött ur stadens gemenskap. Men hon var också otroligt vacker och när hon var mycket ung så inledde hon ett passionerat kärleksförhållande med en skolkamrat, den förut nämnda Anton Schell, men han övergav henne när hon blev gravid för att istället gifta sig med stadens rikaste affärsägares dotter. När hon försökte få honom att ta sitt ansvar och drog honom inför rätta så fick han kamrater att ställa upp och begå mened genom att påstå att de också hade legat med henne. De fick henne att framstå som hora och att ingen kunde veta vem som var barnets fader. Hon fördrevs från staden och svor att hämnas.
Och nu är hon här igen och nu är det hon som har makten.
Hennes och Antons kärlek finns fortfarande kvar men det spelar ingen roll, hon vill se honom död och hon vill få stadens innevånare att bli ansvariga för dådet. Och det är mycket pengar som står på spel…
Tror att de flesta förstår hur det kommer att sluta och vad stadsborna väljer…

Det här är en musikal som växer för varje genomlyssning. I början gillade jag några typiska catchiga Kander/Ebb melodier men tyckte att mycket var relativt ointressant. Men jag kunde inte släppa den här plattan, den drog mig tillbaka till sig gång på gång och för varje gång så upptäckte jag mer och mer melodier och texter som satte sig som klister i hjärnan. Jag upptäckte nya lager i den och sakta men säkert har det här blivit lite av en favorit.
Här finns typiska Kander vampar och medryckande melodier, lite ragtime, lite Anton Karas vibbar (han som skrev Harry Lime temat från filmen The Third Man 1949), lite Weill-känsla och en hel del annat. Är en musikal som rent musikaliskt egentligen spretar åt ett otal olika håll men som ändå känns som en självklar helhet.
Väl värt en genomlyssning eller tre och inte bara för att den markerar slutet på ett av Broadways mest framgångsrika och kreativa musikalteam (Cabaret, Chicago m fl).

Det som drar ner betyget på musikalen och som gör att den nog inte kommer att bli en klassiker är manuset. Det är ganska så tunt och storyn är så förutsägbar att showen blir seg att titta på trots att den bara är en drygt 100 minuter lång enaktare.
Konflikten och det moraliska dilemmat är intressant men, jag menar, om nån erbjöd dig 10 miljarder för att ta en persons liv (en person som dessutom gjort en hel del moraliskt betänkliga val i sitt liv) och dessutom låta dig göra det utan risk för straff eller repressalier, skulle du då låta lite betänkligheter, dåligt samvete och skuldkänsla hindra dig…
Kanske, kanske inte… 
I musikalen så är det i alla fall  ganska så tidigt klart vad staden och dess innevånare tänker välja. 

Det är i alla fall en snygg show som utspelar sig i nått som ser ut som en gammal halvraserad stationsbyggnad.
Alla byborna går runt i gråa och slitna kläder. Clara själv är klädd i bländande vitt och hennes hantlangare har på sig svarta kostymer och gula handskar och käppar. Gult får representera rikedom och ju längre musikalen pågår desto fler gula kläder och föremål hamnar hos byborna. Snyggt och effektivt.

 

Kuriosa:
Det här var den sista musikalen som Kander och Ebb skrev ihop. Fred Ebb dog nämligen 2004.
Men det finns fortfarande en musikal, som de arbetat på tillsammans på, kvar att ge Broadwaypremiär, om producenterna får till det. Det är musikalversionen av Thornton Wilders underbara pjäs The Skin of Our Teeth (1942), – Nära Ögat på svenska – som för tillfället går under titeln All of Us.

Från början var verket tänkt som Angela Lansburys Broadway come back men hon var tvungen att dra sig ur projektet p g a sjukdom.
Chita Rivera tog över rollen och har varit med i alla inkarnationer av stycket på dess långa väg till Breoadway.

Chita Rivera är en av de sista riktigt stora och legendariska Broadwaystjärnorna. Hon startade sin karriär redan 1951 med en roll i turnéversionen av Call Me Madam. Hon har efter det kreerat ett flertal stora och klassiska roller på Broadway. Hon var bland annat original Anita i West Side Story 1957, original Velma Kelly i Chicago 1975 och original spindelkvinnan i Kiss of the Spider Woman 1992. Hon gjorde även en självbiografisk show som gick på Broadway 2005: Chita Rivera: The Dancer’s Life.

Chitas motspelare i denna produktion var Roger Rees, kanske mest känd för sin Tony- och Olivier-vinnande insats i titelrollen i RSC fantastiska uppsättning av Charles Dickens The Life and Adventures of Nicholas Nickleby (1980), en 8 1/2 timme lång teaterföreställning som även filmades för tv och har visats ett flertal gånger på svensk tv med. Men han har också spelat roller i framgångsrika serier som Cheers (1989-1993) och  West Wing (2000 – 2005).
Han drabbades av en hjärntumör 2014 men fortsatte med arbetet med The Visit trots det. Han klarade av att medverka på premiären 23/4 och ett par veckor till men i mitten av maj så hade han så stora svårigheter att tala att han fick hoppa av. Han gick bort 2 månader senare.

Musikalen fick 5 Tony Awards- och 7 Drama Desknomineringar men vann inga kategorier.

Press:
But despite a score that at its best has the flavor of darkest chocolate from the fabled team of John Kander and Fred Ebb (“Cabaret,” “Chicago”), “The Visit” only rarely shakes off a stasis that suggests a carefully carved mausoleum frieze. Nor does the show ever quite make peace between its uneasily twinned strands of merciless cynicism and a softer sentimentality.
…
That “The Visit” still holds the attention has much to do with Ms. Rivera’s command of the stage and her ability to find a concerto of feelings in what might have been a single-note role. 
…
It suggests that while there’s a lot to be said for being young, gorgeous and talented, being old, fabulous and talented is really something to cheer. “The Visit” may in part be about the cruel price that life exacts if you stick around long enough. But Ms. Rivera adds a savory note of triumph to that bitter lesson.
– Ben Brantley, The New York Times

The pleasure in her performance (Chita Riveras, mitt tillägg) and in Rees’s and of Jason Danieley in the small role of the schoolmaster eclipse the blurriness of the story The Visit wants to tell. But only for a while. Though the show runs only 100 minutes, there’s surely room for more plot and more emotional arc than it provides. And despite the omnipresence of a young Anton and a young Claire, sighing and swaying and occasionally screwing in the background, it can’t really sell itself as a swoony weepie, however nice the ballads, particularly as it’s in the more macabre numbers – “Yellow Shoes”, “I Will Never Leave You” – that the tone seems most confident. However fine the songs and the set, it may not be visiting Broadway very long.
– Alexis Soloski, The Guardian

“My God, it’s even worse than I remembered.” What an entrance line! And Chita Rivera relishes every nuance of it in her elegant turn as the mysterious woman in “The Visit,
…
Like the play, McNally’s musical treatment of the central dilemma doesn’t add much tension to what seems a foregone conclusion. And, like the play, it begins well and ends well, but sags in the middle. The real problem, it seems, is the inadequacy of Anton’s soul-searching about his own guilt.  Rees looks very much like someone who’s going through hell, and he expresses it well in “Fear.” But this morally shabby character hasn’t got an ethical leg to stand on.

Kander just can’t help himself. Even in what may well be his darkest work, he writes beautiful romantic melodies. So there are some lovely moments in this show…
…
But taken in the context of the material, love and forgiveness don’t really stand a chance in the heart of a vengeful woman.
– Marilyn Stasio, Variety

A second-tier Kander and Ebb score is better than a lot of musical craftsmen’s best, which makes The Visit a welcome curiosity, even if it’s sure to be a commercial challenge.
…
The opportunity to see an adored Broadway legend in what may be her swan-song leading role will be the draw for the hardcore musical faithful; likewise the chance to savor the final collaboration between composer John Kander and his late lyricist partner Fred Ebb, who died in 2004. It’s unsurprising that American musical theater’s most Brechtian double-act was drawn down this dour road of revenge to explore the ravaged soul of humanity. But there’s no getting around the insubstantiality and rather arch misanthropy of the material…
…
One of the production’s rewards is the thrilling choral singing and exquisitely textured harmonies. But unquestionably, the reason to see The Visit even with its flaws is the star, whose brittle vocals cut like ice. 
– David Rooney, The Hollywood Reporter

Videosar:
High Lights
Från The Tony Awards
Love and Love Alone
I Walk Away
I Would Never Leave You & One Legged Tango
Angela Lansbury i Love and Love Alone (audio)
You, You, You med George Hearn
Från Work Shopen 2011
Making of the Original Cast Recording