Nr 458: Shock Treatment (1981)

 

Shock Treatment (film)
Music: Richard O’Brien
Lyrics: Richard O’Brien
Screenplay: Richard O’Brien

”It’s not a sequel… it’s not a prequel… it’s an equal”
”Trust me, I’m a doctor!”
– 2 olika taglines till filmen.

A sort of follow up to The Rocky Horror Picture Show, continuing from that film are the characters of Brad and Janet, now married, and the film takes place several years later in their hometown of Denton, USA.
Denton  has been taken over by fast food magnate Farley Flavors. The town is entirely encased within a television studio for the DTV (Denton Television) network. Residents are either stars and regulars on a show, cast, crew, or audience members.
Brad and Janet, seated in the audience, are chosen to participate in the game show Marriage Maze by the kooky, supposedly blind host Bert Schnick. As a ”prize”, Brad is imprisoned on Dentonvale, the channel’s bizarre medical soap opera that centers upon the local mental hospital and is run by brother and sister Cosmo and Nation McKinley.
Janet is given a taste of showbiz as Farley molds her into the singing diva superstar  of Denton Dossier, a show that tells people how great Denton is. Her compliance is assured through the use of drugs supplied by the McKinleys.
*OBS, Spoilers!!!*
Meanwhile: Betty Hapschatt and Judge Oliver Wright investigate Farley and other people involved in DTV and eventually discover that Cosmo and Nation are not doctors, but merely character actors, and Farley Flavors is Brad’s jealous, long-lost twin brother, seeking to destroy Brad and take Janet for himself.
The pair rescue Brad from Dentonvale and have him confront his twin on his new show Farley Flavor’s Faith Factory. Farley imprisons the three and Janet, but they manage to escape in a car along with a local band while the remainder of Denton’s citizens follow Farley and commit themselves to Dentonvale.

Den här filmen kom 5 år efter The Rocky Horror Picture Show. Rocky Horror filmen floppade till en början men blev sakta men säkert ett kultfenomen som kom att visas på fredag- och lördagskvällar kring midnatt på biografer i USA. Folk kom dit utklädda till sina favoritkaraktärer och man slängde sarkastiska svar  till repliker som sas i filmen, man dansade med i shownumren, man hade en uppsjö av rekvisita med sig som användes vid specielle tillfällen under föreställningen etc. Detta pågår fortfarande än i dag över 40 år senare. Så floppen blev en succé.
Shock Treatment tänkte man skulle upprepa den förras fenomenala framgång och kultstatus men… Rocky Horror förvandlades av sin publik från flop till kult, här försökte man istället vara kult redan från premiärdagen och det misslyckades. Filmen fick förödande dåliga recensioner och publiken gillade den inte alls.
Nu är den inte riktigt så dålig som ryktet kan få en att tro. Hatat kom nog från det faktum att folk ogillade att man på kommersiella vägar försökte skapa en kultfilm. Det kändes som en ”cop out” av Rocky’s fan base och de mer eller mindre bojkottade filmen. Och om ni har läst sammanfattningen ovanför så förstår ni hur krystat och hysteriskt man jobbade för att få till kultfaktorn. Men som man säger: ”camp is found, not made”.
Sen hjälpte det inte heller att filmen aldrig fick en bredare biopremiär i USA utan man visade den fråmst på midnattsvisningar. Detta faktum gjorde att många missade att filmen ens existerade innan den kom ut på video.
Jag har dock för mig att den fick premiär på bio här i Sverige och att det var där jag såg den första gången.
Men som sagt, om man ser den utan några större förväntningar så får man en film som bitvis är riktigt rolig även om den tappar fart på tok för snabbt och ibland mest bara går på tomgång.
Här finns en hel del kul musik och en del av sångerna är minst lika catch-iga som låtarna från Rocky Horror – ibland också förvillande lika, lyssna bara på Little Black Dress  och sen på Time Warp….  Det är rock, det är lite new wave, lite synt, lite ska, lite show, lite allt möjligt – lite som Rocky Horror alltså.
Sen är det ju intressant med det faktum att alla ”reality shower” som i filmen ses som en osannolik utveckling av tv-mediet (ren science fiction på sin tid) idag i högsta grad är verklighet. Så de var definitivt före sin tid och kanske är det också en anledning till att filmen ändå håller hyfsat idag.
Har ni inte sett den så gör det, speciellt om ni är Rocky H fans, och har ni inte hört musiken så ska ni definitivt ge den en chans.

Kuriosa:
1978 så hade Richard O’Brien börjat jobba på en uppföljare till Rocky Horror, den skulle heta Rocky Horror Shows His Heels. I den skulle bland annat Frank och Rocky återförenas, både Brad och Dr Scott skulle bli gay och Janet skulle föda Franks barn. Men det blev inget med det.
Men Richard hade redan skrivit en del musik så han bestämde sig för att återanvända musiken i en ny story som skulle heta The Brad & Janet Show som sen skulle byta titel till Shock Treatment.
Från början var det tänkt att Tim Curry (original Frnk ‘ n’ Furter) skulle spela Farley men när han förstod att han också skulle behöva spela rollen som Brad så hoppade han av, anledningen var att han inte trodde sig kunna bemästra en övertygande amerikansk accent.

En del av de medverkande i Rocky Horror var även med i denna film:
Charles Grey (berättaren i första rullen spelar en domare här).
Richard O’Brien och Patricia Quinn som var syskonparet Riff-Raff och Magenta i Rocky är syskonparet Cosmo och Nation McKinley här.
Även Little Nell (Columbia i Rocky) gör en liten insats som sjuksystern Ansalong i denna rulle.
Brad och Janet spelas dock av nya skådisar: Jessica Harper och Cliff De Young. Jessica är kanske mest känd som huvudpersonen i Dario Argentos skräckfilmsklassiker Suspiria (Flykten från helvetet) från 1977.

Den framtida Dame Edna Everage, även känd som skådespelaren Barry Humphries, medverkar i filmen som den ”blinda” tyska läkaren.

Bland övriga medverkande hittar man bland annat komikerna Ruby Wax och Rik Mayall.

Filmen förvandlades till en scenproduktion i London 2015.

Videorecenssioner:
The Cinema Snob
Musical Hell Review

Videosar:
Bitchin’ In The Kitchen
Denton!
Little Black Dress
Lullaby
Me of Me
Farley’s Song
Trailer o Titelsången

 

 

Nr 428: The Pirates of Penzance

 

 

The Pirates of Penzance (1879)
Broadway (revival) 1981, 787 föreställningar
West End (revival) 1982, 601 föreställningar
Filmversion 1983

Music: Arthur Sullivan
Book & Lyrics: W. S. Gilbert

Föreställningen startar hos piraterna som firar den unge Frederic, som fyller år denna dag. Han har på grund av en missuppfattning från sin ”nanny” gått i lära hos piraterna, men denna dag fyller han 21 och kan  lämna dem.
När Frederic går på stranden efter festen så möter han den vackra Mabel och hennes många systrar, alla döttrar till Generalmajor Stanley.  Frederic och Mabel förälskar sig i varandra och hon bryr sig inte om att han är pirat för hon ser att det bor en ädel själ i honom. Piraterna dyker plötsligt upp och vill föra bort kvinnorna för att gifta sig med dem men deras upsåt hindras när Generalmajoren dyker upp. Han inser att piraterna är de ökända piraterna från Penzance och han vet att de aldrig rånar eller hotar nån som är föräldralös. Så generalmajoren påstår att han är en stackars gammal föräldralös man vars döttrar är allt han har att glädja sig åt på sin ålders höst. Piraterna rörs till tårar av hans ord och släpper flickorna fria.
Men Generalmajoren har ljugit, han är inte alls föräldralös och när piraterna får reda på det så bestämmer de sig för att hämnas och både råna honom och kidnappa hans döttrar.
För att försvara sig anlitar Generalmajorer ett stort antal extremt klumpiga, fega och klantiga poliser och Frederic får i uppdrag att leda försvaret. Problem uppstår när det uppdagas att Frederic är född på skottdagen den 29 februari. Enligt sitt traineekontrakt var han placerad i lära hos piraterna till sin 21:a födelsedag och går man på antalet födelsedagar så är han bara 5 år gammal och kommer bli 21 först 1940. Frederic är alltså fortfarande bunden att lyda piraterna… 
Kommer döttrarna att kidnappas?
Kommer poliserna att lyckas arrestera piraterna?
Varför går Generalmajoren i nattskjorta under hela andra akten?
Vem ska Fredric vara loyal mot: piraterna eller Mabel? 
Vilka är piraterna egentligen och varför vägrar de att skada eller råna föräldralösa?
Och kommer operetten att få ett lyckligt slut för alla?
Det är bara att gå till Spotify och lyssna på den enligt mitt tycke bästa inspelningen av verket nämligen Broadwayversionen från 1981.

Vet inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på denna lp i början av 80-talet. Allt jag visste var att det tydligen handlade om pirater, hade popstjärnan Linda Ronstadt i huvudrollen och gick på Broadway – det räckte för mig. Jag kunde inte ana att en helt ny värld skulle öppna sig för mig: operettens värld. Eller snarare Savoyoperans värld, för det här var mitt första möte med Gilbert & Sullivans galna och fantastiska värld.
Jag hade alltid tyckt att operor och speciellt operetter kändes mossiga, tillgjorda och så sjöng de så jävla hysteriskt hela tiden. Detta var något helt annat. Inte mossigt, inte tillgjort, välsjunget och framförallt roligt, riktigt roligt och med så många starka melodier. Jag föll pladask vid första genomlyssningen.
Nu ska det erkännas att de har moderniserat musikarrangemangen en del och ökat tempot på sångerna och så leker och driver de med konventionerna i gengren men det kanske var just därför som jag gillade den. Den kändes modern och definitivt musikal snarare än klassisk operett. Men de gjorde mindre ändringar än man kan tro för G & S alla verk var medvetet genreparodierande redan när de kom. Och humorn är distinkt brittisk, man kan ana var Mont Python med fleras typ av humor föddes.

Det här är en cd som definitivt är värd att lyssnas på, nästan all musik är med och dessutom tillräckligt med dialog för att man ska kunna hänga med i storyn. Scenuppsättningen var fullständigt ljuvligt anarkistisk, allt var tillåtet: man bröt ”fjärde väggen” konstant, piratkungen fäktades med dirigenten, dansarna gjorde så hysteriska high-kicks att de nockade sig själva, man var ute i salongen och raggade etc etc. Mycket utav busandet antyds även på inspelningen.

Alltså att Gilbert & Sullivan knappt spelas alls i Sverige är inget annat än ett brott. Historierna som berättas i deras operetter är visserligen flortunna och förvillande lika varandra (känns ofta som att det bara är namnen på rollerna och platsen de utspelar sig på som skiljer) men de är bara där för att ge upphovsmännen en anledning för att få driva med allt och alla och bjuda publiken på härlig musik, galna upptåg och tungvrickande sångtexter.
Och där har vi kanske kruxet med dem och Sverige: texten. Gilberts texter är hysteriska och så fyllda av ordvitsar att jag inte vet hur man skulle klara att göra bra svenska översättningar på dem.
Men tills de får en renässans i Sverige så njut av alla inspelningar som finns av deras verk. De flesta är inspelade med klassiska sångare och känns inte lika vitala som denna inspelning men musiken och texterna är så bra att det blir njutbart i alla fall.

Kuriosa:
Revivaln 1981 vann:
3 Tony Awards: Bästa revival, manliga huvudroll och regi.
5 Drama Desk Awards: bästa musikal, regi, manliga huvudroll, manliga biroll och kostymer.
1 Theatre World Award.

Pirates fick sin premiär i New York 1879. Anledningen till att man valde New York före London var att man ville försäkra sig om att rättigheterna till verket skulle registreras där. När deras förra stycke HMS Pinafore  blev en succé så kunde man i USA, på grund av oklara rättighetsregler, sätta upp det hur, när och var de ville utan att betala upphovsmännen ett öre. Tusentals olika rättighetslösa produktioner av Pinafore sattes upp i USA och nått sånt ville de inte vara med om igen.

Mellan 1871 och 1896 skapade sir William Schwenck Gilbert och Arthur Sullivan 14 stycken komiska operetter ihop:  Gilbert (1836-1911) skrev alla libretton och Sullivan (1842-1900) all musik.
Båda två hade framgångsrika karriärer innan de möttes men när man parade ihop dem så blev det jackpot och magi skapades!
Deras operetter blev enorma framgångar och det ledde till att de i samarbete med Richard D’Oyly Carte byggde en egen teater som de kunde visa sina verk på: Savoyteatern i London. Därav att G&S operetter ofta kallas för Savoyoperor.

Savoyteatern (färdigställd 1881) var den första teatern i världen som enbart använde sig av elektriskt ljus. Teatern, om så restaurerad och moderniserad flera gånger, ligger fortfarande på samma plats och används än i dag.

Pirates har filmats ett flertal gånger, mest för tv men även 2 biofilmer har gjorts: The Pirate Movie (1981) och en filmversion av Broadway revivaln (1983).
The Pirate Movie behöll dock bara lite av intrigen och några få sånger, mest är det en tonårs/pop/romantisk soppa med otroligt mediokra nyskrivna popsånger.
Pirates har även blivit en balett 1991, förvandlats till en jukebox musikal med titeln: Pirates! Or, Gilbert and Sullivan Plunder’d (2006) och har genom åren dykt upp i ett flertal kraftigt bearbetade och mer eller (oftast) mindre trogna varianter.
Den har även gjorts i en Yiddishversion i USA under titeln Di Yam Gazlonim.
Generalmajorens ”patter” sång har använts och parodierats i otaliga filmer och tv-shower.

Att våra moderna musikaler ser ut som de gör kan vi delvis tacka Gilbert & Sullivans operetter för. De tidiga musikalkompositörerna, som Jerome Kern och Irving Berlin, var kraftigt influerade och blev inspirerade av Sullivans musik. Som Noël Coward uttryckte det: I was born into a generation that still took light music seriously. The lyrics and melodies of Gilbert and Sullivan were hummed and strummed into my consciousness at an early age. My father sang them, my mother played them, my nurse, Emma, breathed them through her teeth…. My aunts and uncles… sang them singly and in unison at the slightest provocation…
Textförfattare som Ira Gershwin, Cole Porter och Lorentz Hart tog till sig Gilberts ”topsy-turvy” stil med att blanda högt med lågt, fantasi och verklighet, allvar med ”silliness”.
Även brittisk humor i allmänhet har mycket att tacka herr Gilbert för.
Regissören Mike Leigh beskriver Gilbertstilen så här:
With great fluidity and freedom, [Gilbert] continually challenges our natural expectations. First, within the framework of the story, he makes bizarre things happen, and turns the world on its head. Thus the Learned Judge marries the Plaintiff, the soldiers metamorphose into aesthetes, and so on, and nearly every opera is resolved by a deft moving of the goalposts… His genius is to fuse opposites with an imperceptible sleight of hand, to blend the surreal with the real, and the caricature with the natural. In other words, to tell a perfectly outrageous story in a completely deadpan way.

Två sånger från andra G&S operetter har man lagt in i denna Broadwayversion:
My Eyes Are Fully Open (It really doesn’t matter) från Ruddigore (1887) och Sorry Her Lot från H.M.S. Pinafore (1878).

Press:
För Broadway revivaln
It was a smash in Central Park, and it is even more smashing on Broadway.
…
There is magic here that bubbles lika a witch’s cauldron.
…
What they have done – and it is miraculous – is to place, between ourselves and the work, that distance which lends enchantment.
…
Kline is destined to become, if he doesn’t go to the movies first, the great comic talent of the English-speaking theatre. The man is fantastic – watcg his every gesture, his timing, his poise.
– Clive Barnes, The New York Post

The New York Shakespeare Festival’s Pirates of Penzance is innocence unalloyed and doodling unlimited and I’m sure its very guilelessness of soul will guarantee its continued, galloping success.
– Walter Kerr, The New York Times

Yes, it is every bit as wonderful on Broadway in January as it was in Central Park in July. It may even be more wonderful. The chorus leaps higher, the band plays brighter, the powerhouse stars are now so self-assured that you may think they own the town.
…
This show’s totally assured tone – funny yet not campy, sweet yet not soupy – is what brings its diverse elements together.
– Frank Rich, Times

Videosar:
Better far to live and die – med Tim Curry
I Am the Very Model of a Modern Major-General
When the Foeman Bares His Steel
With Cat-like Tread
Oh, False One, You Have Decieved Me!
Oh, Is There Not One Maiden Breast
Minions sjunger I Am the Very Model typ
I Am The Very Model of a Cartoon Individual 
My Eyes Are Fully Open med Kevin Kline och Patricia ”Hyacinth Bucket” Routledge
A Policeman’s Lot Is Not A Happy One
Poor Wandering One med Linda Ronstadt
Trailer till filmversionen
The Pirate Movie Trailer

Dag 149: The Rocky Horror Show (1973)

    

The Rocky Horror Show (föreställningar i urval)
1973: London, 2960 föreställningar
1974: Los Angeles (The Roxy Cast)
1975: Broadway, 45 föreställningar
           Filmversion
1981: Göteborg
2001: Broadway revival
2019: Östgötateatern

Music, Lyrics & Book: Richard O’Brien
Baserar mitt omdömme på cast skivan från englandsturnén 1998: The New Rocky Horror Show – 25 Years Young

Give yourself over to absolute pleasure…

En ljuvlig blandning av 50/60-tals skräckfilmer, 60/70-tales sexuella frigörelse, ”beef cake” filmer och rock’n’roll.
Helylleparet Brad och Janet kör vilse efter att de varit på ett bröllop. De får punka och eftersom det är ett redigt åskväder så söker de efter skydd.
De ser ett ljus i fjärran. De söker sig dit. De upptäcker att ljuset kommer från ett stort gotisk slott. De knackar på och släpps in av en mystisk puckelryggig man.
Väl inne i slottet så möts de av en samling udda människor och deras ledare Dr Frank’n’Furter, den lokale galne, bisexuella vetenskapsmannen tillika transvestit, som just skapat den perfekta mannen. Hans blonda, muskulösa skapelse har fått namnet Rocky Horror och är tänkt att bli Franks sexleksak.
Lägg till detta nedfrusna motorcykelknuttar, rullstolsbundna vetenskapsmän, utomjordingar, mord, kannibalism, Time Warpdansande, korsetter, nätstrumpor, platåskor, hetrosex, gaysex, fantastiskt bra musik, camp-ig humor och hysteriskt med publikinteraktion och ni har den perfekta kultmusikalen.

Jag älskar denna musikal! Den är nått så grymt bra. Jag kan typ varenda låttext utantill. Har dansat Time Warp och sjungit  Touch-a Touch-a Touch me på mängder av fester och en riktig inbiten Frankie fan.
Men, som det så ofta kan bli, så har denna musikal flyttats från non-stopspelad till bortglömt dammsamlare på cd-hyllan.
Idag så hittade jag av en slump en inspelning av turnéversionen från 1998, det år då musikalen firade 25 år. Med gamle såpa-stjärnan Jason Donovan som Frank. Och plötsligt blev jag enormt Rocky Horror sugen igen.
Det som är speciellt roligt med denna inspelning är att det är en live-inspelning så man får höra alla ”come-backs” från publiken och dessutom så leder det till en massa improviserande från skådisarna på scen. Det är riktigt roligt att lyssna på.
Rent musikaliskt, och då menar jag främst sångligt, så lämnar den här versionen en hel del övrigt att önska. Det är en hel del falsksång och en del ganska så oinspirerande insatser från flera av de medverkande. Och det drar ner både betyget och glädjen i att lyssna på denna show.
Men musiken, även i en så här pass oinspirerad version, är fortfarande grymt bra. Riktigt, riktigt bra sånger med roliga och vassa texter och jäklar vad det svänger om dem.
Har man aldrig hört The Rocky Horror Show eller om man som jag ”glömt” den så är det läge att besöka den söta transvestiten från Transexual, Transylvania och för att ni ska passa in, kommer här instruktionen till The Time Warp:
It’s just a jump to the left
And then a step to the right
With your hands on your hips
You bring your knees in tight
But it’s the pelvic thrust that really drives you insane,
Let’s do the Time Warp again!

Den inspelning jag rekommenderar är The Original Roxy Cast (Los Angeles) från 1974. Den är den absolut bästa versionen. Filmversionen är otroligt populär men jag tycker den är klart sämre, delvis för att man dragit ner tempot i flera av låtarna och dessutom strömlinjeformat dem en aning. Det är en smaksak vilken version som man tycker mest om. Men Roxy versionen är bäst…

Favvisar:
Science Fiction / Double Feature, Over At The Frankenstein Place, Sweet Transvestite, Time Warp, Charles Atlas Song, Toucha, Toucha, Touch Me

Kuriosa:
Richard O’Brien var en arbetslös skådis med en förkärlek för gamla skräck-, science fiction- och Steve Reeves filmer och han skrev denna show bara för att ha nått att göra mellan jobben.

Från början hette showen It Came from Denton High men man bytte till The Rocky Horror Show precis innan man hade de första öppna repetitionerna.

Showen vann tidningen Evening Standards pris som årets bästa musikal 1973.

Den engelska originaluppsättningen blev en mega hit och spelades i över 7 år i London.
Den första amerikanska uppsättningen spelades i Los Angeles 1974 med Tim Curry (som även spelade Frank i originaluppsättningen i London). Den blev en stor framgång och gick i över 9 månader.
Man bestämde sig för att flytta den föreställningen till Broadway men innan det skedde så åkte man till England där filmversionen spelades in.
1975 så fick Rocky Horror sin Broadway premiär och den floppade nått redigt – 45 föreställningar blev det bara.
Även filmen, som kom samma år,  floppade.
Men filmen började visas som midnattsfilm på Waverly biografen i New York den 1:a april 1976, och plötsligt så hände det. Filmen fick kultstatus, folk klädde ut sig till sina favoritroller, man skrek repliker till skådisarna på filmduken, man sjöng med, dansade med, spelade med och det uppstod ett helt regelverk av attribut som man ska ha med sig, repliker som ska sägas och saker som ska göras. Filmen förvandlades till ett interaktivt fenomen vars like man aldrig förr varit med om.
Hur det kunde gå till på en midnattsvisning av Rocky Horror kan man se i filmen Fame från 1980, och även i en av videosarna nedan.

Musikalen har sen dess spelats över hela världen i otaliga föreställningar.
Senast den spelades i Sverige var 2019 på Östgötateatern.

När den sattes upp på nytt på Braodway 2001 så gick det betydligt bättre än 1975. Den kom att spelas i 2 år och man hade som gimmick att låta olika kändisar komma och ”gästspela” i berättarrollen, bl a dök Dick Cavett, Sally Jesse Raphael, magikerna Penn & Teller och Jerry Springer upp.
Även Joan Jett och Luke Perry gjorde gästbesök i uppsättningen.

The Rocky Horror Picture Show har visats på nån biograf i USA hela tiden sen 1975, vilket gör den till den film som gått längst på bio.

Fortfarande så är filmen kult, speciellt i USA. Bevis på det är att man hade ett helt Rocky Horror inspirerat avsnitt av tv-serien Glee för nått år sedan.

I filmen spelades Janet av Susan Sarandon.
Barry Bostwick spelade Brad. Barry var original ”Danny” Zuko i scenversionen av Grease 1972.
Upphovsmannen själv, Richard O’Brien, spelar den puckelryggiga Riff Raff.
Meat Loaf spelade Eddie.

De ikoniska läpparna som i filmen sjunger inledningssången Science Fiction Double Feature tillhör skådespelerskan Patricia Quinn som spelade Magenta både i filmen och i originaluppsättningen av scenversionen. Hon sjöng sången i scenversionen men det är inte hon som sjunger den i filmen, det gör upphovsmannan Richard O’Brian själv. Något som gjorde Patricia oerhört arg och besviken för sången är det enda solistiska insatsen rollen har och att få göra den i filmen var anledningen till att hon tackade ja till att medverka…

1978 så hade Richard O’Brien börjat jobba på en uppföljare till Rocky Horror, den skulle heta Rocky Horror Shows His Heels. I den skulle bland annat Frank och Rocky återförenas, både Brad och Dr Scott skulle bli gay och Janet skulle föda Franks barn. Men det blev inget med det.
Men Richard hade redan skrivit en del musik så han bestämde sig för att återanvända musiken i en ny story som skulle heta The Brad & Janet Show som sen skulle byta titel till Shock Treatment. Den kom 1981 men slog aldrig.
Från början var det tänkt att Tim Curry skulle spela Farley (skurken i filmen) men när han förstod att han också skulle behöva spela rollen som Brad (som är Farleys okända tvillingbror) så hoppade han av, anledningen var att han inte trodde sig kunna bemästra en övertygande amerikansk accent.

Steve Reeves (1926 – 2000) var en amerikansk proffesionell muskelbyggare som fick stor framgång som skådespelare i italienska sk ”sword & sandal” filmer. Det var filmer som utspelade sig i historiska miljöer och han spelade karaktärer som Hercules och Goliath. Det viktigaste var, naturligtvis, att han i alla filmer visade upp sin fantastiska fysik. Detta gjorde att han under 50/60-talen blev en stor gayikon.
Han var under sin storhetstid den bäst betalada skådespelaren i europa och 1960 så låg han på förstaplatsen i 25 länder som den mest publikdragande av alla filmstjärnor.

Press:
Om Broadwayoriginalet 1975:
Curry can be very funny, flashing his eyes like headlamps, tossing his curls roguishly and talking in a voice of sugared bile. He can also sing, and puts over his numbers with the venomous zest of a David Bowie. The rest of the cast are fair enough. They sing better than did their London counterparts. The probably even act better. Yet why did not someone understand – before the Los Angeles paint job – that the entire point of The Rocky Horror Show in London was that it was tacky? Tacky, tacky, tacky! They should hace found a filthy old cinema in the East Village and just thrown it on there.
– Clive Barnes, New York Times

The show might be fun for the hair-spray hip. When done in London a couple of years ago, it was skimpily produced in an old movie house, an amateurish imitation of what was already passé off-off-Broadway.
– Martin Gottfried, Post

A conceptual mishmash of parodied ’50s music, situation horror-comedy bprrowed from The Addams Family and dated transvestite ordeals, the show is tacky, boring and highly forgettable.
– James Spina, Women’s Wear Daily

Om Londons 40-årsjubieumsversion 2013:
The beauty of The Rocky Horror Show is its virtual indestructibility. O’Brien’s creation is filled with irresistible, hum along pop songs, delightfully silly dialogue and som of the most outrageous and engrossing characters you will see on a stage.
– Debra Craine, The Times

Celebrating 40 years of success, The Rocky Horror Show still has audiences rolling in the aisles.
– Dominic Cavendish, Daily Telegraph

 

Videosar från filmversionen:
Time Warp
Sweet Transvestite
What Ever Happened To Saturday Night med Meat Loaf
Science Fiction Double Feature med Patricias läppar och Richards röst.
Rocky Horror Picture Show Halloween med publikdelaktighet
The Rocky Horror Picture Show Trailer
Trailern till Shock Treatment
Steve Reeves best

Programmet från ur-uppsättningen.