Tag Archives: Tim Rice

Nr 393: Aladdin (Disney)

4 Sep

91LeYr+MLvL._SL1500_
Aladdin (2011)
Broadway 2014, spelas fortfarande
West End 2015, spelas fortfarande
Music
: Alan Menken
Lyrics: Howard Ashman, Tim Rice, Chad Beguelin

Book: Chad Beguelin
Baserad på  Disneys  animerade film Aladdin från 1992 i sin tur inspirerad av berättelsen om Aladdin i sagosamlingen Tusen och en natt

In the middle-eastern town of Agrabah, Princess Jasmine is feeling hemmed in by her father’s desire to find her a royal groom. Meanwhile, the Sultan’s right-hand man, Jafar, is plotting to take over the throne. When Jasmine sneaks out of the palace incognito, she forms an instant connection with Aladdin, a charming street urchin and reformed thief. After being discovered together, Aladdin is sentenced to death, but Jafar saves him by ordering him to fetch a lamp from the Cave of Wonders. Where there’s a lamp, there’s a Genie, and once Aladdin unwittingly lets this one out, anything can happen!
Will Aladdin’s new identity as “Prince Ali” help him win Jasmine’s heart and thwart Jafar’s evil plans?
Will the Genie’s wish for freedom ever come true?

Sen 90-talets mitt har Disney inte bara dominerat filmvärlden med sina tecknade filmer utan även haft en sanslös samling hitmusikaler på Broadway. Trenden startade med Beauty & The Beast och har sen gett oss scenversioner av The Lion King, Mary Poppins, Newsies och The Little Mermaid. Alla utom den sistnämnda blev enorma framgångar och The Lion King spelas fortfarande 11 år efter sin premiär och toppar allt som oftast listan över veckans mest inkomstbringande Broadwayföreställningar. Så det är inte konstigt att Disney väljer att förvandla ännu en av sina älskade filmer till familjevänlia musikal.
Filmen från 1992 var ett makalöst fantasifullt och visuellt fulländat mästerverk som fick kultstatus genom Robin Williams genialiska och hysteriskt roliga tolkning av anden i lampan.

När man gör en scenversion av en populär film så ställer jag mig genast frågan: behövs det verkligen en scenversion av filmen? Hade nog svarat nej om både Beauty & The Beast och The Lion King men bägge blev bra föreställningar och speciellt den senare gjorde en helt ny och teatralisk version av sitt grundmaterial som var så häftig att den faktiskt får filmen att blekna i jämförelse.
Men Aladdin då? Behövde den en scenversion och hur fungerar den på scen?
Svaret på första frågan är nog nej och på den andra: inte så där jätte bra enligt mitt tycke. Man har skrivit 4 nya sånger och lagt in 3 sånger som ströks från filmen och så har man skrivit några nya scener men inget känns så där direkt nödvändigt och tillför väldigt lite.

Man har också strukit figurer som Jafars papegoja Iago och Aladdins apa Abu. Istället har Jafar fått en ganska så skrikig och jobbig side-kick och Aladdin 3 kumpaner som han kan dansa och sjunga close harmony med.

Anden eller Djinnen är föreställningens stora behållning och i James Monroe Iglehart gestalt så är han helt sanslös både vad gäller dans, sång, komik och den rena energin som han levererar på scen. Man blir nästan andfådd bara av att se honom in action. Tyvärr så dominerar hans scener och shownummer föreställningen så totalt att allt som sker mellan dem mest känns som transportsträckor. När han sen dessutom blir den stora snackisen på stan och  alla kommer till showen för att se anden och han dyker upp först mot slutet av första akten, vad ska man göra då?  Jo, man ger honom inledningsnumret Arabien Nights, en sång som från början framfördes av Aladdins 3 kumpaner. Dessa kumpaner fungerade då också som musikalens berättare, men deras insatser har nu strukits ner till att mer eller mindre bara vara support till Aladdin. Lite synd då deras kommentarer och hyss gav en hel del energi, humor  och en lätt touch av Bröderna Marx-aktig anarki  åt föreställningen.
But, that’s showbiz!

Jag tycker inte det här är en bra musikal. Gillar mycket av musiken och den i filmen strukna sången Proud of You Boy som fått en central plats här, är en ljuvlig sång och blivande konserthit. Men för mig blir föreställningen aldrig levande. Aladdin och Jasmine är som klippdockor, söta men platta, och nån passion dem emellan kunde då inte jag se. Allt är lagom och trevligt och kul och snyggt och ofarligt och därför lika spännande som Bolibompa. Men det är klart, om jag varit yngre och kanske fått det här som en första teaterupplevelse så hade jag nog älskat det. Är kanske lite för cynisk för sånt här.
Men rätt ska vara rätt: Scenen med den flygande mattan är helt magisk och där blir jag plötsligt som ett litet barn som tittar med stora ögon på det omöjliga, magiska som sker på scen. Där blir jag lite småkär i föreställningen men tyvärr, när mattan åter landar så är min kärleksaffär med showen över.

Disney productions sparar aldrig på krutet så showen är påkostad med massor av kostymer, snygga scenografier, häftiga effekter, stor orkester, hysteriska koreografier och en enorm ensemble (för att vara en nutida show) så man får valuta för pengarna men tyvärr så är det bara ögat som blir tillfredsställd, hjärtat får inte sin del.
Så tekniskt snygg men tom och känslokall är min åsikt.
Jag gillar filmen och ser nog hellre om den en gång till.

Kuriosa:

James Monroe Iglehart fick både en Tony Award och en Drama Desk Award för sin insatts som anden i lampan.

Adam Jacobs (som spelar Aladdin på Broadway) syster Arielle spelar Jasmine i den Australienska uppsättningen av musikalen.

Aladin var den första tecknade Disneyfilm som släpptes både i en dubbad version och i den engelska originalversionen på svenska biografer. Numera är ju det standard men innan denna film så fick vi alltid hålla tillgodo med den dubbade versionen. Men eftersom Robin Williams röstarbete var så unikt, så skickligt och så alldeles omöjligt att ge full rättvisa på svenska så valde de att visa den i 2 versioner. Och det var jag väldigt tacksam för.
Så bland annat av den anledningen ligger denna film mig lite extra varmt om hjärtat.

Musikalen innehåller alla sångerna från filmen samt 3 som skrevs av Menken och Ashman för filmen men aldrig användes samt 4 nya sånger skrivna av Menken and Beguelin.

Namnet Aladdin kommer från arabiska (från början syriska) علاء الدين (Alāʼ ad-Dīn), med betydelsen ʼtrons ädelhetʼ.

H.C. Andersens saga Elddonet är inspirerad av sagan om Aladdin.


Press:

Broadwayversionen:

As directed and choreographed (and choreographed, and choreographed) by Casey Nicholaw, and adapted by the book writer Chad Beguelin, “Aladdin” has an infectious and only mildly syrupy spirit. Not to mention enough baubles, bangles and beading to keep a whole season of “RuPaul’s Drag Race” contestants in runway attire.

Most of the numbers not involving chorus members in chest-baring vests and harem pants tend to pass by without making much of an impression. (Gregg Barnes did the pseudo-Arabian costumes.) Although Mr. Jacobs and Ms. Reed have solid voices, even the movie’s big hit song, the pretty Menken-Rice ballad “A Whole New World,” lands rather softly.

“Just be yourself,” the Genie says to Aladdin, when lesson-learning time arrives. But the production’s relentless razzle-dazzle and its anything-for-a-laugh spirit also infuse the show with a winking suggestion: If you can’t be yourself, just be fabulous.

– Charles Isherwood, The New York Times

 

This super-costly extravaganza doesn’t do justice to the movie, or to the spirit of the late Howard Ashman.

The magic-carpet ride is magical. The Cave of Wonders is wonderful. And yes, you’ll hear the tunes you loved in the 1992 movie. But the notion that “Disney Aladdin” somehow resurrects the spirit of the late Howard Ashman, who had the original inspiration for the movie and contributed most of its clever lyrics, is a joke. Restoring a person’s work without respecting his artistic sensibility is no tribute at all.

Working from what looks like a million-plus budget, costumer Gregg Barnes (Kinky Boots) makes a dazzling first impression with vibrant colors and graceful silhouettes, and rich materials that are intricately embroidered and elaborately ornamented.  But in the spirit of overkill that comes to define the entire production, the costumes become so heavily encrusted with bling, it’s a wonder anyone can move in them.

It was a really bad idea to replace Iago, the sardonic parrot familiar of the evil vizier, Jafar (Jonathan Freeman, as impressive as he was in the film), with an annoying human henchman played by an annoying actor. A worse idea was replacing Abu, Aladdin’s rascal monkey friend, with three of the hero’s dumber-than-dirt slacker pals. As for the cheap jokes sprinkled throughout the book, the most unspeakable one comes in the prologue, when Genie produces a tacky miniature of the Statue of Liberty and excuses himself for “a little pre-show shopping.”
Oh, you don’t mean to say that there might be a profit motive in all this?
Marilyn Stasio Variety

 

As staged by director-choreographer Casey Nicholaw, it’s part children’s theater, part magic show, and part Nick at Nite sitcom?complete with broad acting and groan-inducing puns (”Welcome to Dancing With the Scimitars!”).

Overall, this is one of the better Disney stage musicals, complete with several eye-popping production numbers that benefit from Nicholaw’s spirited choreography, Bob Crowley’s elaborate and chameleonic sets, and Gregg Barnes’ glittery costumes.

As in many a Disney stage production, the big showstopper isn’t even human: During ”A Whole New World,” a flying carpet carries our lovers aloft in a night-time ride, swooping and spinning with how’d-they-do-that wonder. (Jim Steinmeyer and Jeremy Chernick are credited with designing the onstage illusions and special effects.) It deserves its own curtain call.
Thom Geier, Entertainment weekly

 

Londonversionen:

They don’t really have pantomimes in the US, which may explain why the creatives behind this hit Broadway adaptation of Disney’s ‘Aladdin’ made a pantomime, probably without realising.

It’s well done, but talk about selling coals to Newcastle: the humour hits the spot with Howard Ashman’s dry lyrics, but it lacks the inspired madness of, say, the Hackney Empire panto. Alongside the other big West End Disney musical, Julie Taymor’s ‘The Lion King’, it struggles to establish a distinct, theatrical identity. And my mind boggled at how the diverse, largely British cast has had bland American accents foisted upon them to play Middle Eastern characters.

…a heroically overextended, all-singing, all-dancing, multi-costume-changing spectacle.

…it’ll keep you ticking over until Christmas, but that’s it.
Andrzej Lukowski, Time Out


Imagine a Christmas panto minus the dame and with a budget of zillions and you get some idea of this musical extravaganza. At first, I resisted the corporate zeal that has taken the 1992 Disney animated feature and turned it into a live show, but I gradually found myself won over by the blend of spectacle, illusion and a greater supply of corn than you will find in the Kansas wheatfields.
-Michael Billington, The Guardian

 

There’s no denying that Disney knows how to deliver quality family entertainment, and while British musicals like Billy Elliot or Matilda may have a more effortless, breezy and heartfelt sophistication, the resources thrown at the stage here and the sheer sense of spectacle, is awe-inspiring.
-Mark Shenton, The Stage

Videosar:
Tony Awards
Trailer för Broadwayshowen
Arabien Nights
Behind the scenes
Proud of your boy, demo från filmen
Proud of Your Boy med Adam Jacobs fr Broadways Original Cast

 

Annonser

Nr 375: Aida

23 Okt

41RZZ2GHAML
Aida (2000)
, 1852 föreställningar
Musik: Elton John
Sångtexter: Tim Rice
Libretto: Linda Woolverton, Robert Falls & David Henry Hwang baserad på  Leontyne Price barnbok Aida (1997), i sin tur baserad på operan Aida (1871) med musik av  Giuseppe Verdi och libretto av Antonio Ghislanzoni baserad på ett manus av Auguste Mariette eller Temistocle Solera (exakt vem som skrev originalscenariot tvistas det tydligen om).

The Egyptians have captured and enslaved Aida, a Nubian princess.
Aida, falls for Radames, the captain of the guards, who is betrothed to the Pharaoh’s daughter Amneris who is Aida’s mistress.
Radames falls in love with Aida and must chose between love (Aida) or power (Amneris). He chooses love and that leads to tragic consequences for the two lovers.

Ok, det här var inte min thékopp om man säger så. Jag gillar normalt Elton John och hans pianorockmusik, jag gillar normalt Tim Rice och hans  texter och jag gillar många av artisterna som sjunger på denna skiva men… Den här gången verkar alla ha tappat sin magiska touch för det här är, om så inte dåligt, så åtminstone fruktansvärt tråkigt att lyssna på.
Fast om jag ska vara helt ärlig så är det dåligt. På tok för många powerballader. På tok för många ointressanta sånger och bitvis fruktansvärt fåniga texter.

Showen är en av de snyggaste jag nånsin sett på scen, fantastisk scenografi och en ljussättning som var helt jäkla magisk och bara bäst, liksom. Då så hade jag överseende med musiken, eller kanske att jag bara inte lade märke till den eftersom det fanns så mycket läckra saker att titta på. Men nu när jag bara lyssnar på musiken så är jag inte direkt imponerad. Allt känns så seriöst och kvasisdjupt och liksom, ba’ så jäkla känslosamt och fint, liksom, om man säger så, ba’.
Det här går in i ena örat och ut genom andra utan att lämna allt för mycket spår efter sig.

Musiken spretar åt ett flertal håll där Eltons egna pianorockstil är ganska så dominant men här finns också lite Motown, lite reggae, lite gospel och Afrikanska rytmer representerade.

Här finns några bra nummer, trion mellan Aida, Radames och Amneris (A Step To Far) exempelvis, fast det säger en del om Rices texter när de bästa raderna i sången lyder: A a a aaaa, A a a aaa…
Amneris självupptagna modeuppvisning My Strongest Suit är ett annat kul nummer och en av föreställningens få up tempo sånger och den är definitivt den mest humoristiska.

Nä, den här kommer att åka in i arkivet igen och det lär dröja innan jag ger den en chans till.

Kuriosa:
Broadway showen vann:
4 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), bästa kvinnliga huvudroll, bästa scenografi och bästa ljussättning.
Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll.
Grammy Award för årets bästa Musical Show Album
1 Clarence Derwent Award för Most Promising Female

Turnéversionen vann:
Touring Broadway Awards (f d National Broadway Theatre Awards): Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, regi och Visual Presentation

Den första utländska versionen sattes upp i Holland 2001.

Den Nederländska versionen vann:
2 John Kraaijkamp Musical Award, för bästa manliga huvudroll och bästa översättning.

Emil Sigfridsson satte upp den första svenska versionen i Kristianstad 2007.

Aida har aldrig satts upp professionellt på West End.

Clarence Derwent Award är ett pris som varje år ges till den mest lovande manliga respektive kvinnliga birollsskådespelaren. Priset delas ut både på Broadway och på West End, så det är alltså 4 pristagare per år. Priset ges inte till nån speciell genre så både musikal- och talteaterskådespelare kan vinna den.

Pressklipp:
The only emotion an intelligent and theatrically savvy adult is likely to feel watching Hyperion Theatricals’ (read Disney’s) Aida, which opened last night at the Palace theatre, is one of bitter regret; it could have been, by all rights should have been a magnificent Broadway musical.
Unfortunately, the Aida on offer struggles, mostly without success, to reach the emotional depth and quality of a cheap, mindless Saturday morning cartoon. To quote the now legendary qualifier, “not since Carrie” has a musical this bland, superficial, unengaging, tuneless and just plain bad managed to actually open on Broadway.
– Thomas Burke, TalkinBroadway.com

In general, the score is tuneful, pleasant and nicely varied, though it wisely never strays far from John’s piano-rock roots. It does not contain a lot of instantly memorable music … Rice’s lyrics aren’t inspired, but many get lost in the power-pop orchestrations anyway. Falls’ staging presents most of the numbers as pop concert solos aimed at the audience, a task in which he is aided by Natasha Katz’s sculptural use of spotlights.

Making a musical of  Aida was perhaps not Elton John’s brightest idea.

The musical is pure bubble gum, but at least now it’s stylishly packaged bubble gum. And whatever else you can say about the substance — it’s totally lacking in nutritional value, it gets stale quickly — it sure as hell sells.
– Charles Isherwood, Variety

Videosar:
Trailer for the Dutch version
Making of – the Dutch version
My Strongest Suit (Mijn pakkie an) – den nederländska versionen
My Strongest Suit med Idina Menzel
My Strongest Suit från Rosie O’Donnell Show med Sherie Rene Scott
Dance of the Robe
The Gods Love Nubia
A Step Too Far

Aida%25202

Notering

Dag 316: Beauty And The Beast

30 Okt

528c810ae7a0b920ac209110.L
Beauty And The Beast (1994)
, 5461 föreställningar
Musik: Alan Menken
Sångtexter: Howard Ashman & Tim Rice
Libretto: Linda Woolverton, baserad på Disneyfilmen med samma namn från 1991 som i sin tur var baserad på den franska sagan La belle et la bête av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont (1756) som i sin tur var en förkortning och bearbetning av Gabrielle-Suzanne Barbot de Villeneuves version av sagan från 1740.

Berättelsen om prinsen som blir förvandlad till ett odjur av en häxa och måste hitta någon som kan älska honom för den han är innan en förtrollad ros tappar sitt sista blomblad. Och den kavata flickan Belle som tar sin fars plats som fånge i odjurets förtrollade slott och som sakta men säkert blir förälskad i monstret.

En klassisk gammal fransk saga som blev lätt moderniserad och förvandlades till en makalöst bra tecknad Disneyfilm 1991, som sen i sin tur förvandlades till en Broadwayshow 1994 – en show som hamnade på topp tio listan över de shower som spelats längst på Broadway.
Att förvandla filmen till en show var nästan självskrivet från början eftersom filmen av många ansågs vara 1991 års bästa musikal.
Man behöll alla filmens sånger och eftersom Howard Ashman hade dött av AIDS ett par år tidigare så lät man Tim Rice skriva sångtexterna till de 7 nya som skrevs speciellt för Broadway.

Jag tycker om den här showen. Sångerna känns som klassisk Broadway samtidigt som de har en modern känsla och humor i texterna.
De nya sångerna känns självklara bredvid de gamla och helheten är oerhört charmerande och melodiös.
Röstskådespleriet är också väldigt bra med fantastiska artister som Terrence Man, Gary Beach, Tom Bosley och Susan Egan.
Får väl erkänna att de sista numren på plattan då bl a folket stormar slottet och odjuret så småningom åter förvandlas till en vacker prins kanske inte är så intressanta att lyssna på men resten är härligt gammaldags Broadway. Me like.

Rekommenderade sånger:
Belle, Me, Gaston, Be Our Guest, Maison Des Lunes

Kuriosa:
Scenversionen har hittills spelat in över $1 500 000 000!

Broadwayshowen vann en Tony Award för bästa kostymer.

Londonversionen vann en Olivier Award för årets bästa nya musikal.

Filmversionen var den första tecknade film som nominerades till en Oscar i klassen Årets bästa film.
Den vann inte den kategorin men den vann 2 Oscars: Bästa sång (Beauty and the Beast) och bästa partitur.
Filmen vann också 3 Golden Globe Awards: Bästa film (musical or comedy), bästa sång (Beauty and the Beast) och partitur.

Sången A Change In Me, som numera ingår i musikalen, finns inte med på denna inspelning eftersom den skrevs speciellt för Toni Braxton när hon spelade Belle 1998/99.

Pressklipp:
As Broadway musicals go, Beauty and the Beast belongs right up there with the Empire State Building, F. A. O. Schwarz and the Circle Line boat tours. It is hardly a triumph of art, but it’ll probably be a whale of a tourist attraction. It is Las Vegas without the sex, Mardi Gras without the booze and Madame Tussaud’s without the waxy stares. You don’t watch it, you gape at it, knowing that nothing in Dubuque comes close.

Nobody should be surprised that it brings to mind a theme-park entertainment raised to the power of 10. Although not machine-made, it is clearly the product of a company that prizes its winning formulas. Inspiration has less to do with it than tireless industry.
The result is a sightseer’s delight, which isn’t the same thing as a theatergoer’s dream.
– David Richards, The New York Times

Videosar:
At the Tony Awards
Belle
Gaston
Be our guest

Dag 226: Evita

19 Jul

61hG+wfyB+L
Evita, konceptinspelning på dubbel-lp 1976, West End scenversionens urpremiär 1978, 3176 föreställningar.
Jag baserar mitt omdömme på Londonrevivaln från 2006
Musik: Andrew Lloyd Webber
Sångtexter & libretto: Tim Rice, baserad på Eva Duarte de Perons liv som som den beskrevs i biografin Evita: the woman with a whip av Mary Main.

Föreställningen berättar historien om Eva ”Evita” Duarte de Peron, hustru till Argentinas president Juan Peron.
Vi får följa hennes resa från fattigdom till att bli den mest berömda argentinska kvinnan i historien. Hennes enorma politiska inflytande och välgörenhetsarbete gjorde henne föraktad och fruktad av  millitären och den argentinska överklassen men älskad och nästan helgonförklarad av den fattiga befolkningen.
Hon dog 1952 av livmoderscancer, endast 33 år gammal.

En gammal favorit i ny tappning. Till denna version så har ALW arrat om musiken så att det har fått en betydligt starkare latinamerikansk kryddning. Det doftar tango och Piazzolla om verket nu. Att Evita dessutom sjungs av en argentinsk skådespelerska gör ju inte saken sämre, eller jo kanske lite för jag är inte så förtjust i hennes röst, den är en aning hes och nasal och har inte riktigt rollens krav på omfång vilket medför att hon bitvis skriker fram de högsta tonerna. Och så har hon en saftig brytning som fungerar fint i långsammare partier men som gör att det är bitvis omöjligt att höra vad hon sjunger i de snabbare partierna där hon dessutom har problem med att hålla tempot. Tydligen var hon dock magnifik på scen.
Det är alltid kul att få höra en ny och lite annorlunda version av Evita. Min favoritversion kommer nog alltid att vara konceptinspelningen från 1976 med Julie Covington i titelrollen men den här är absolut värd att lyssna på också.
Enda riktiga kritiken jag har mot inspelningen är att det bara är en singel cd, alltså en highlightsplatta, istället för en dubbel som de flesta andra castinspelningar av denna show är. Jag saknar en del låtar och med tanke på alla nya arr och att man inte gett ut en engelskspråkig castinspelning sen Broadwayversionen 1979 så tycker jag att de kunde kostat på sig och gjort det nu.

Favvisar:
On This Night Of A Thousand Stars/Eva Beware Of The City, Goodnight And Thank You, The Art Of The Possible, Another Suitcase In Another Hall, I’D Be Surprisingly Good For You, Waltz For Eva And Che

Kuriosa:
Eva Perón balsamerades efter sin död av doktor Pedro Ara för 100 000 dollar.

Pressklipp från London Revivaln 2006:
Rice rightly takes the first credit. The musical was his idea, and it’s brilliantly cynical, witty lyrics set the tone for what has become in the new staging a darker show

All in all this is a brilliant rediscovery of a show we thought we knew, but whose dark heart we had overlooked.
 Sheridan Morley, Daily Express

Watching Michael Grandage’s perfectly decent revival, one becomes aware of the dramatic insubstantiality of the show… to do justice to Eva’s story would require a first-rate dramatist. But Rice’s lyrics, even though verbally nimble, never give us enough information and seem torn between contradictory attitudes: admiration for Eva’s starry glamour and dismay at the demagoguery and crypto-fascism of which she was a part.
– Michael Billington in the Guardian

 The piece not only survives but thrives on the violent eruption of reality that comes in the diminutive shape of Elena Roger. As she charts the anti-heroine’s progress from trashy opportunist to second wife (and First Lady) of the fascist Juan Peron and then to folk saint, Roger is simply sensational…
Paul Taylor, The Independent

I am a touch ashamed to admit I have fallen head over heels for Evita again, with Michael Grandage’s dynamic production offering a charismatic title role performance, ripe for superlatives, by unknown Argentinian Elena Roger… Her performance, which conveys in song and dance the exuberance of a sexual adventuress and the ardour of the presidential saviour she wished to become, brought first nighters to their feet. For me, though, it only takes those famous songs to bowl me over.
– Nicholas de Jongh, Evening Standard 

Videosar:
Evita at 2012 Tony Awards
At the 1980 Tony’s
Patti sjunger Rainbow High 2012
Elena Roger från Olivier Awards 2007

Dag 114: Jesus Christ Superstar

29 Mar

81xZNMqj5SL._AA1500_
Jesus Christ Superstar (1970)
, konceptinspelningen
Original showen på Broadway (1971) – 711 föreställningar
Original showen i London (1972) – 3358 föreställningar
Baserar min bedömning på DVD.n med inspelningen av förra årets engelska arenaversion.
Musik Andrew Lloyd Webber
Sångtexter & libretto: Tim Rice

Musikalen berättar historien om Jesus sista vecka.
Historien tar sin början under intåget i Jerusalem och slutar med korsfästelsen.
Den är löst baserad på berättelserna ur evangelierna i Nya Testamentet. Den fokuserar både på den politiska maktkampen som skedde bakom kulisserna och på relationen mellan Jesus och Judas Iskariots.
Föreställningen slutar med korsfästelsen och har inte med uppståndelsen.
I mångt och mycket kan man se den som ett modernt passionsspel.

Jag vet, det kan ses som ganska så självklart att välja den här musikalen/rockoperan som ämne på långfredagen.
Den är en av mina absoluta favoritmusikaler. Jag var i det närmaste besatt av den som liten och jag tycker fortfarande att den är otroligt bra.

Förra året så sattes den upp i en extremt stor och påkostad arenaversion som turnerade runt hela UK och spelades på de största arenorna där, ex O2 i London. Och i år så ska samma produktion spelas runt om i Australien.
Startskottet till produktionen skedde genom en enorm tv-sänd talangjakt för att finna den ”nya” Jesus.

I den här versionen så har man flyttat handlingen till ett slags nutid.
Det projiceras bilder på G8 demonstrationer på stora skärmar under overyren.
Jesus och hans anhängare ser ut som ”Occupy” demonstranter och bor i en tältstad.
Prästerskapet påminner om bankdirektörer eller företagsledare.
Pilates är en framgångsrik jurist (inklusive brittisk rättssalsdräkt med snibbkrage, peruk och allt).
Kung Herodes är en flamsig, glittrig talk show ledare.
Judas ringer till prästerna på sin mobiltelefon för att boka tid för sitt förädande.
Mobben som sjunger i The Arrest är tv och mediareportrar.
Jesus verkar hamna på nått Guantanamoliknande fängelse och har på sig såna där knalloranga fängelsekläder när han skickas mellan de olika instanserna innan han döms.
Det sms:as, twittras, filmas med ”paddor” och iPhones etc etc. Herodes exempelvis använder sig av smsröstning för att bestämma: Jesus. Lord or Fraud?

Det kanske verkar fånigt och krystat när man läser beskrivningen ovan men faktum är att det funkar.
Det funkar som bara den.
För mig så är det här den smartaste, mest genomtänkta och fungerande uppdatering av verket som jag sett. Den är klockren.

Den är också välspelad. Jesus är kanske lite fyrkantig och endimensionell men de andra, främst Judas, Pilates och Herodes är grymma. Och gamla Spice flickan Mel C fungerar förvånansvärt bra som Maria Magdalena.

Det enda den här versionen brister på är det musikaliska. Vilket kan tyckas lite konstigt med tanke på att det är en rockopera vi talar om.
Musiken som borde varit storslagen, bombastisk rockarena-pumpig får inte riktigt till det. Den nuvarande Stockholmsversionen är betydligt tyngre rent musikaliskt.
Och vokalt… Nja.. inte är det den bästa versionen jag hört av sångerna. Man använder sig en hel del av autotuning eller vad det heter när man fixar till rösterna via en maskin. Kaifas ger man ett extra djup i basen och Judas får man upp till de högsta lägena tack vare tekniken och det hörs tydligt.
Tycker också att en del av låtarna har fått ett släpigare tempo.
Det har pillats lite på Tim Rices texter, det har lagts in lite moderna fraser och uttryck här och där. Men det är gudskelov bara marginella ändringar. Nått annat vore nästa brottsligt för hans texter känns fortfarande smarta och vassa.

Så slutomdömet blir: Som show och spektakel så är den här uppsättningen helt fantastisk men vill du höra musiken framföras som bäst så välj en annan version.

Kuriosa:
Tim Rice berättar att han fick sin inspiration till föreställningen av Bob Dylans With God On Our Side från skivan The Times They Are a-Changin (1964).
Den låten fick honom att fundera: “From a very young age I had wondered what I might have done in the situations in which Pontius Pilate and Judas Iscariot found themselves.  How were they to know Jesus would be accorded divine status by millions and that they would as a result be condemned down the ages?”

Till inspelningen av studioalbumet använde man sig av en 56 man stor symfoniorkester, 6 rockmusiker, 11 solister, 16 korister och två körer.
Det tog över 400 timmar att spela in allt.

Lite Jesus Christ Superstar datum:
21/11 1969: Superstar, den första inspelade sången från den blivande konceptplattan släpps.
Den blev 1:a i bland annat Holland, Belgien och Brasilien och hamnade bland topp 10 i Australien och Nya Zealand. Framgången för singeln gjorde att skivbolaget gav gröntljus till Tim Rice och Andrew Lloyd Webber att spela in hela verket.
Mars 1970: större delen av albumet spelas in.
Oktober 1970: Albumet släpps.
21/11 1970: Albumet debuterar på 40:e plats på Billboardlistan.
20/2 1971: Albumet hamnar på Billboards första plats.
12/10 1971: Showen har sin Broadwaypremiär.
18/2 1972: Den svenska urpremiären skedde på Scandinavium i Göteborg. Vilket gör den svenska uppsättningen till en av de första officiella scenversionerna av verket.
8/8 1972: Showen har sin Londonpremiär.
1973: Filmversionen får sin premiär.

I den första svenska versionen hittar vi Agnetha Fältskog i rollen som Maria Magdalena. Hennes understudy var Titti Sjöblom.
Örjan Ramberg spelade Herodes.
Föreställningen spelades 10 gånger i Göteborg och sågs av över 74 000 åskådare.
Den gick sedan på turné till Stockholm, Örebro och Gävle med Titti som Maria och Bruno Winzell som Jesus.
Jesuschristagnetha
Konvolutet till den svenska originalinspelningen.
Författaren till denna blogg hade nöjet att se föreställningen på dess stopp i Stockholm. Jag var inte så gammal och har för mig att den gick på Johanneshovs istadion men jag kan ha fel. Det enda jag minns med säkerhet är att jag och några kompisar sprang fram mot scenkanten när Jesus var på korset och vi såg då att den korsfäste Jesus satt på en cykelsadel som var fäst på korset. Det är egentligen det enda jag kommer ihåg av föreställningen…

I förra årets arenaversion så spelades Judas av Tim Minchin. Han är en australiensisk komiker, skådespelare och musiker och har även skrivit musiken och sångtexterna till den senaste stora brittiska musikalsuccén: Matilda, baserad på Roald Dahls bok med samma namn. Den showen kommer att få sin Broadwaypremiär den 11/4.

Videosar:
Engelska Turnéversionen 2012:
Jesus Must Die
I Don’t Know How To Love Him
Superstar
King Herods Song
Svenska versionen i Malmö 2008:
Hosanna/Superstar
Göta Lejonversionen:
Getsemane
Trailer
Matilda the musical, the trailer

Dag 107: The Wizard Of Oz

22 Mar

Andrew Lloyd Webber's New Production Of The Wizard Of Oz
The Wizard Of Oz (1939/2011), över 600 förteställningar
Musik: Harold Arlen, nya sånger Andrew Lloyd Webber
Sångtexter: E. Y. Harburg, nya sångtexter Tim Rice
Libretto: Andrew Lloyd Webber & Jeremy Sams baserad på filmen Trollkarlen från Oz (1939) i sin tur baserad på romanen The Wonderful Wizard of Oz (1900) av L. Frank Baum

Den klassiska historien om Dorothy som hamnar i landet Oz och som med hjälp av en fågelskrämma, en plåtman och ett fegt lejon beger sig till smaragdstaden för att där träffa trollkarlen och be om hans hjälp att ta sig hem till Kansas.
Tror att ni kan berättelsen.

Var lite osäker på om jag skulle gilla det här och därför har det dröjt innan jag satte på den här cd:n. Men jag kan till min glädje berätta att resultatet är riktigt bra.
De klassiska filmsångerna låter fräscha och nutida utan att ha tappat sin gamla identitet eller stil och de nya sångerna låter som om de kunde varit från filmen. Jag är faktiskt lite imponerad av det här.
Ok, den första, nya introduktionslåten Nobody Understands Me, en slags popcountry, känns lite övertydlig och överflödig. Den sticker dessutom ut ganska mycket jämfört med resten och låter mer Lloyd Webber än Arlen. Men den är rätt så bra så jag köper den i alla fall.
De andra nya sångerna fyller faktiskt en funktion och fördjupar både trollkarlens och den elaka häxans karaktärer.
Lite synd är det att de tagit bort min gamla favvo The Jitter Bug som fanns med i den förra scenversionen.
Stjärnan på cd:n är utan tvekan Hannah Waddingham som den elaka häxan Västan, hon är magnifik.
Den här är ett trevligt tillskott för alla Oz fans.

Favvisar:
Red Shoes Blues, Bacchanalia, Nobody Understands Me, The Merry Old Land Of Oz, Munchkinland / Ding-Dong! The Witch Is Dead

Kuriosa:
I filmen får Dorothy ett par röda rubinskor. I boken är skorna av silver.

L. Frank Baum skrev 13 uppföljare till Trollkarlen från Oz. Efter hans död 1919 så lät förlaget Ruth Plumly Thompson skiva fler uppföljare, hon skrev 21 stycken. Den sista, The Enchanted Island of Oz kom 1976.

Det här är en storslagen ny scenversion av den klassiska filmen från 1939 och den gick på The London Paladium mellan 1 mars 2011 och 2 september 2012.
Andrew Lloyd Webber har inte bara arrat om sångerna som fanns med i filmen, han har även bidragit med ett flertal nya. Han har dessutom samarbetat med sin gamla textpartner från 70-talet Tim Rice på de nya sångerna.

Lloyd Webber samplar en hel del från Modest Musorgskijs tondikt En natt på Blåkulla. Det gjorde man även i filmen från 1939.

Rollsättningen av Dorothy skedde via talangtävlingen Over The Rainbow på engelsk tv. Vinnaren hette Danielle Hope.
Det här var den fjärde stora talangtävlingen för att hitta en ny West End stjärna som Lloyd Webber agerade domare på.
Den första kom 2006 hette How Do You Solve a Problem like Maria? och där skulle man hitta en Maria för Sound of Music.
2007 kom Any Dream Will Do!, där man skulle hitta en Joseph för den nya uppsättningen av Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat.
2008 kom I’d Do Anything för att hitta Nancy till Oliver!
Efter jakten på Dorothy (2010)
så körde man en ny tävling förra året för att hitta en ny Jesus till förra årets enorma arenaturné med Jesus Christ Superstar.

Trollkarlen spelas av Michael Crawford, mannen som Lloyd Webber gav rollen som fantomen i originaluppsättningen av The Phantom Of The Opera (1986).

Videosar:
Welcome To Munchkinland
Trailer för föreställningen
Längre reklam/infospot
Montage (mest från Merry Old Land Of Oz)
Red Shoes Blues

%d bloggare gillar detta: