Nr 397: The Broadway Melody

The Broadway Melody (1929), Film
Manus: Norman Houston and James Gleason, baserad på berättelsen Whoopee av Edmund Goulding
Musik & Sångtexter: i huvudsak av Arthur Freed & Nacio Herb Brown, 1 sång hade text & musik av Willard Robison
Regi: Harry Beaumont

Eddie, a smalltime vaudeville hoofer, writes a hit song and is hired by Broadway producer Zanfield to perform in one of his revues. Having long been in love with ”Hank” Mahoney, the older member of a vaudeville sister act, Eddie persuades her to leave her current show and come to New York with her sister, Queenie.
When Eddie sees Queenie he immediately falls in love with her and she falls for him. But since Eddie is engaged to Hank and Queenie doesn’t want to steal her sisters boy friend they try to ignore their feelings.
Queenie, who is the younger and prettier of the sisters, catches the eye of one of the backers – a very nasty man. He promises her a Rolls Royce, an apartment and jewels if she is ”nice” to him. Since she can’t have the man she loves she decides that she’ll do what he wants…
But by that time Hank has discovered that Eddie and her sister are in love and persuades Eddie to take Queenie away from the backer.
Eddie saves Queenie and they get married.
Hank, who is broken hearted, leaves New York to start touring in Vaudeville again with a new ”sister”. But she swears that in 6 months time she’ll be back and playing The Palace!
The End.

Oj, oj, oj en riktigt gammal klassiker med betoning på gammal. Denna film har inte åldrats så hiskeligt bra.
Fast inledningen är strålande med flygfoton över New York till George M Cohens klassiska låt Give My Regards To Broadway. Och inledningsscenerna från ”Tin Pan Alley” där filmens manlige hjälte för första gången framför Broadway Melody är underbara. Speciellt de ”diggade” åhörarna – just love them! Och presentationen av de två systrarna när de checkar in på sitt hotellrum är både rolig och vass.
Det är tyvärr sen som filmen börjar sin långsamma resa från kul ”back stage-are” till seg kärleksmelodram och det mår den inte så bra av.

Tempot i filmen känns sååååå långsamt för oss moderna människor men man ska veta att 1929 var publiken fascinerad av hur effektivt och snabbt filmen berättade sin historia. Och det är nått man hela tiden måste komma ihåg, att det som känns segt, klichétyngt och uttjatat faktiskt var nytt och fräscht när filmen hade sin premiär.
Nu ansågs det väl inte vara en jättebra eller ens originell film när den kom men tekniskt var den ett mirakel och folk älskade sångnumren och att den var en helt igenom ljudlagd film – fast det är en sanning med modifikation för det finns ett par transportsträckor som är ljudlösa men i övrigt så. Och ljudet var ovanligt bra för att vara en så här tidig film – man kunde både höra allt som sades och rösterna lät så gott som normala.

Även skådespeleriet är bitvis riktigt hyfsat, speciellt Bessie Love som storasystern ”Hank”. Hon har en scen mot slutet av filmen där hon ska sminka av sig efter att hon förstått att hennes trolovade är förälskad i hennes syster och hon bryter samman och pendlar mellan skratt och gråt på ett både gripande och trovärdigt sätt.

Det här är dessutom en ”pre-code” film (det vill säga innan man började hårdcensurera filmernas innehåll) så språket och handlingen är ganska (för sin tid) fräck. Älskar speciellt slangen de använder sig av, som like cream in a can om nått man tycker är riktigt positivt. Fast det fanns kritiker som tyckte att det var osmakligt att se vackra flickor ta såna vulgariteter i sin mun…

Kuriosa:
Den här filmen har ett gäng ”1:a gången” på sin lista:
1. Det var den första musikalen som filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer producerade.
2. Det var den första filmmusikal som hade ljud genomgående både vad gäller dialoger och sång. Fram till denna film så kunde ”ljud”filmerna vara mer som stumfilmer men med några längre eller kortare ljudsekvenser inlagda lite här och var.
3. Det var den första ljudfilmen som vann Oscarstatyetten för Bästa film.
4. Det var därmed också den första musikal som fått det priset.
5. Det var till denna film som PR-avdelningen kom på den tidens mest legendariska, klassiska och använda filmslogan: All Talking! All Singing! All Dancing!
6. Den var också den första musikalfilm där man använde sig av playback i ett sångnummer. Numera är det ju standard att köra playback i musikaler men i ljudfilmens barndom så spelades musiknumren in ”live” med en orkester som satt vid sidan av scenen. Det gjorde man även i denna film men när producenten Irving Thalberg såg hur shownumret The Wedding of the Painted Doll hade filmats så sa han ifrån. Man hade nämligen bara filmat av numret rakt framifrån, som om man filmat en scenföreställning,  med bara en kamerainställning och det ansåg han var tråkigt och inte ”filmiskt”. Han ville att numret skulle filmas ur flera olika vinklar så det blev dynamiskt och intressant. Man beslöt sig för att göra en nyinspelning. Men ljudteknikern, Douglas Shearer, ansåg att det inte var nått fel på ljudinspelningen de hade gjort och eftersom sångaren inte syntes i bild så föreslog han att de skulle bara filma om numret utan sångare eller orkester och sen lägga på det ljud de redan hade. Det gjorde de och så blev det det första playback numret på film. Man fortsatte med ”live” inspelning av sång och musik ett tag till bland filmmakarna men så småningom tog playbacken över och blev det rådande sättet att spela in musikalnummer på.
7. Sen var det också den första filmen där alla de tidiga musikalfilmernas, så småningom,  otroligt uttjatade klichéer dök upp för första gången. Exempelvis: den okända flickan som får hoppa in istället för en stjärna som skadat sig (i det här fallet en ung halvnaken kvinna som faller ner från fören på en båt i filmens absolut tråkigaste sångnummer) och direkt blir showens stora nya sensation. Här hittar vi den avundsjuka kollegan som gör sitt bästa för att sabotera för våra unga hjältinnor. Vi har den komiska ”side kicken”, i det här fallet en hysteriskt stammande teateragent och sist men inte minst så har vi den fjolliga påklädaren. I originalmanuset så skulle en av tjejerna säga till sina kolleger, när han stod och  var hysterisk över hur de behandlade hans hattar,: Don’t mind him! She’s just one of us. Fast den repliken kom inte med i slutversionen. Men han blev den första, och därmed den standardiserade, urtypen för ”teaterfjollan” på film.

På den här tiden så delade man ut Oscars för filmer som var släppta från augusti till juli året innan. Så 1930 belönades filmer som var släppta mellan 1 augusti 1928 och 31 juli 1929. Det var först 1935 som man ändrade det till att ge priserna till filmer som släppts det senaste kallenderåret så som vi är vana vid numera.

Filmen släpptes i 2 versioner, en med ljud och en stum, detta för att många biografer på den här tiden ännu inte hade hunnit eller haft råd att installera ljudanläggningar.

I början kallades ljudfilmer för ”talkers” det var först efter nått år som begreppet ”talkies” blev det vanliga.

Från början fanns det färgsekvenser i filmen men tyvärr så har de förlorats och man kan numera bara se den i den svart/vita versionen.

Filmen var en megasuccé och spelade in över $4 miljoner (i den tidens penningvärde), en sanslöst stor summa på den tiden. Och den var den mest inkomstbringande filmen för hela 1929.

Filmen fick 3 uppföljare, om inte till innehåll så till namn. Berättelserna var nya men temat detsamma för alla var back-stage musikaler. De 3 är: Broadway Melody of 1936, Broadway Melody of 1938 och Broadway Melody of 1940.
1944 så gjorde man en nyinspelning av Broadway Melody som då döptes till Two Girls on Broadway.

Press:
It has everything a silent picture should have outside of its dialog. A basic story with some sense to it, action, excellent direction, laughs, a tear, a couple of great performances and plenty of sex.
– Variety

This picture is great. It will revolutionize the talkies. The direction is an amazing indication of what can be done in the new medium.
– Edwin Schallert, Motion Picture News

Although the audible devices worked exceedingly well in most instances, it is questionable whether it would not have been wiser to leave some of the voices to the imagination, or, at least to have refrained from having a pretty girl volleying slang at her colleagues.Om Anita Page som spelade Queenie skrevs detta:
Her acting, especially her voice, does not enhance her personality. Notwithstanding, it must be admitted that there are girls who talk as she is made to for the screen. Miss Page, however, fails to give one an impression of spontaneity, for she recites rather than speaks her lines.
– Mordaunt Hall, The New York Times

The stage background allows opportunity for one or two musical interpolations, and no one is more glad than we that the talkies charmingly succeed in a very pleasant ballet. Because of that we shall try to forget the dialogue of the play, and that James Gleason ever wanted to take any credit for it.
– John Mosher, The New Yorker

Videosar:
Broadway Melody – Broadwayvarianten
Boy Friend
The Wedding of the Painted Doll
Broadway Melody – Tin Pan Alley varianten 

Dag 343: Peter Pan

Peter Pan (1954), 152  föreställningar
Jag har lyssnat på studioinspelningen från 1997
Musik: det mesta skrivet av Mark Charlap men några nummer är komponerade av Jule Styne
Sångtexter: de flesta skrivna av Carolyn Leigh, texterna till Stynes melodier skrivna av Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Sir James M. Barrie baserad på hans pjäs Peter Pan (1904)

Tiden är tidigt 1900-tal.
De tre barnen Wendy, John och Michael Darling bor i London.
En natt väcks Wendy av att en ung pojke har kommit in i deras rum. Han heter Peter Pan och han kom bara för att hämta sin skugga som råkade bli kvar i rummet när han besökte ungarnas rum en vecka tidigare.
Wendy, som inte blir det minsta förvånad över hans närvaro, hjälper honom att sy fast sin skugga igen. Som tack för hjälpen tar Peter med sig Wendy och hennes bröder till landet där han bor, Landet Ingenstans (Never Never land).
De flyger dit med hjälp av lite älvdamm och genom att tänka lyckliga tankar.
Väl i Landet Ingenstans så får de uppleva en massa äventyr. De räddar bland annat en indianprinsessa och får även möta Peters ärkefiende den brutale piratkaptenen Krok. Krok hatar Peter för Peter högg av hans hand en gång och matade en krokodil med den. Denna krokodil har nu fått smak på Krok och försöker hela tiden smyga sig på honom. Tur nog för Krok så har krokodilen också vid ett tillfälle svalt en klocka vilket gör att man hör ett högljutt tickande varje gångs han närmar sig.
Här finns också sjöjungfruer, älvor, de förlorade barnen (som består av barn som tappats bort av sina föräldrar och som tagits omhand av älvorna) och en massa magiska djur.
Efter många äventyr så återvänder Wendy och hennes bröder till London igen, med sig har de även de förlorade barnen som alla blir adopterade av familjen Darling.
I en epilog så kommer Peter tillbaka till Wendys sovrum många, många år senare. Där hittar han en vuxen och gift Wendy som inte längre kan flyga med honom till Landet Ingenstans men hon har en dotter som gärna vill följa med…

Det här är en charmig men ojämn liten musikal. Här finns både underbara sånger och en hel del småtrista nummer. Det märks att det är två olika kompositörer som ligger bakom dem. Och jag måste erkänna att jag till största delen föredrar Stynes sånger över Charlaps.
Älskar att captain Hook väljer olika musikstilar beroende på humör för sina sånger: det blir en tarantella, en tango och en vals.

Favvisar:
Neverland, I’m Flying, Wendy, I Won’t Grow Up, Hook’s Waltz

Kuriosa:
Från början var det här tänkt som en version av pjäsen med några enstaka musiknummer insprängda i handlingen och den skräddarsyddes för att passa Broadwaystjärnan Mary Martin (original Nellie i South Pacific, original Maria i Sound of Music m m).
Versionen var dock ingen större framgång när den var ute på sin try-out turné. Regissören Jerome Robbins, som inte var riktigt nöjd med de sånger som Charlap och Leigh hade skapat, bestämde sig då för att anlita kompositören Jule Styne och textförfattarna Comden & Green för att skriva ett antal kompletterande sånger för att på så sätt förvandla föreställningen till en fullödig musikal. Det är därför som denna show har två olika kompositörer och 3 olika textförfattare.

Redan när Peter Pan spelade sina try-out föreställningar i Los Angeles så beslutades det att den skulle spelas in och sändas på TV. Det gjorde att det bara blev möjligt att spela den 152 gånger på Broadway innan det var dags för sändning. Trots att den skulle visas på Tv bara 10 dagar efter sin sista Broadwayshow så gick den för utsålda hus ända till slutet, därav att jag inte räknar showen som en flop. Det var alltså planerat redan från början att den bara skulle gå under en begränsad period.
När Peter Pan sändes på amerikansk tv för första gången (7:e mars 1955), så fick den 65 millioner tittare. Det var det största tittarrekordet nånsin på sin tid.
Man valde att sända föreställningen i det nya experimentella färg-tv systemet som precis hade utvecklats av RCA.
Föreställningen var den första kompletta Braodwayshowen som sänt i färg på TV.
Eftersom sändningen var en sån otrolig succé så valde man att göra en ny sändning 1956. Kanske ska påpeka att dessa både versionerna av showen spelades i direktsändning när den sändes. Videoband för inspelning var fortfarande i sin utvecklingsfas och otroligt dyrt att använda.
1960 så gjordes en tredje inspelning men den här gången använde man sig av de nya videobanden och det gör att just denna version har kunnat visas ett flertal gånger till på amerikansk tv.
Alla dessa versioner hade Mary Martin i rollen som Peter.

Showen vann 3 Tony Awards 1955: bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll och scentekniker.

Musikalen har fått 3 revivals på Broadway där 1979 års version med Sandy Duncan som Peter var den mest framgångsrika, den spelades 554 gånger.

En ny tv-versionspelades in 2000 med Cathy Rigby som Peter.

Det finns tre musikalversioner till av berättelsen:
En version av pjäsen med sånger av Leonard Bernstein från 1950
Disneys tecknade film från 1953.
En ny musikal från 1996 med musik och sångtexter av George Stiles och Anthony Drewe.

Pressklipp:
I don’t know what all the fuss is about. I always knew Mary Martin could fly.
…
The flying, before we get past it, is nothing short of miraculous. For the first time, in my theatregoing experience, it’s been designed designed rather than limited to a couple of quick exits – in effect, it’s been choreographed by director Jerome Robbins.
…
It’s the way Peter Pan always should have been, and wasn’t.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A Hollywood-like lust of production for production’s sake makes things look ponderous toward the end. Nor has the music much taste. Most of it sounds as though it had come out of Tin Pan Alley tune factories. It lacks distinction and has no audible fondness for Berrie. Although the taste in showmanship and in music is common, the taste in performers is impeccable.
– Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Mary Martin som Peter
Neverland
Ugh-A-Wug med Cathy Rigby

Mary Martin som Peter Pan