Nr 456: Bye Bye Birdie (1960)

Bye Bye, Birdie
1960: Broadway 607 föreställningar
1961: London  268 föreställningar
1963: Film
1995: Tv-version
2009: Broadway Revival

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Michael Stewart

We love you, Conrad, oh, yes, we do!
We love you, Conrad, and we’ll be true
When you’re not near us, we’re blue
Oh, Conrad, we love you!
———–
Kids! I don’t know what’s wrong with these kids today!
Kids! Who can understand anything they say?
Kids! They are so ridiculous and immature!
I don’t see why anybody wants ‘em!
And while we’re on the subject
Kids! They are just impossible to control!
Kids! With their awful clothes and their rock an’ roll!
Why can’t they be like we were,
Perfect in every way?
What’s the matter with kids today?

The year is 1958.
Rock star Conrad Birdie is the biggest thing to top the charts. Women love him, men want to be him and teenage girls around the country scream with glee at the mere mention of his name. But when the United States Army drafts Birdie, manager Albert Peterson sees his meal ticket preparing to fly the coop. Much to the delight of his long-suffering secretary and sometimes but not-quite-fiancée, Rosie Alvarez, who can’t wait for Albert to ditch the music biz and become something respectable, like an English teacher.
Desperate for a publicity stunt big enough to help them survive Birdie’s departure, Albert and Rose hatch a plan: Albert will write a song called One Last Kiss and send Conrad to small-town America where he will sing the song and then plant his goodbye kiss on one lucky fan for the entire world to see.
They select super fan Kim Macafee of Sweet Apple, Ohio and the whole thing will be televised on The Ed Sullivan Show.
Their selection of Kim Macafee sends the wholesome enclave of Sweet Apple, Ohio into chaos and things start to unravel.
Kim’s father is starstruck at the thought of being on The Ed Sullivan Show with his daughter.
Kim’s boyfriend, Hugo, can’t take the humiliation of his lady love’s televised lip-lock.
Rose can’t take another minute of Albert’s distracted ways or his very cracked, clinging and bigoted mother, who makes a surprise appearance in Sweet Apple.
And Sweet Apple can’t take its teens’ riotous rebellion, inspired by the arrival of bad-boy Birdie.
Will Sweet Apple ever be the same?

Oj, oj, oj så charmigt det här är.
Mossig? Visst, men känslan jag får är kanske snarare nostalgisk än omodern eller uråldrig.
Rockig? Kanske inte så mycket men den svänger och den gör en danssugen och glad.
Det är en otroligt underhållande och rolig musikal med fantastiskt bra musik.
Jag har älskat den här plattan sen den dag jag köpte den. Det här en musikal som man  faller handlöst för på direkten. Blandningen av bubblig, lätt och väldigt melodiös gammaldags Broadway och tidig sextiotals ”middle of the road” pop/rock är fullständigt oemotståndlig.
Vill ni höra riktigt underbar sextiotalsdoftande musikalmusik så ska ni ge den här en chans. Jag tror ni kommer älska den.

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards 1961: Bästa musikal, manliga biroll, regi och koreografi. 
Det var Dick Van Dyke som spelade huvudrollen som fick en Tony för bästa biroll. Anledningen till att han fick för bästa biroll och inte huvudroll var att hans namn stod under musikalens titel på affischerna och av nån outgrundlig anledning så gällde på denna tiden regeln: namn ovanför titel = huvudroll, namn under titeln = biroll.

Man fick idén till föreställningen när Elvis Presley blev inkallad till det militära 1957. För det är ju självklart Elvis som är den stora förebilden för Conrad Birdie.

Från början ville man ha Fred Astaire som regissör, men han tackade nej.

Detta var musikalen som inte bara var först med att bjuda på Rock’n’Roll-musik i en Broadwaymusikal utan också den första där tonåringar och deras värld var i centrum. Visst, gängen i West Side Story är tonåringar dem med men här har vi mer tidstypiska ”äkta” amerikanska medelklass helylle tonåringar av det slag som man såg på tv och lästa om i Life Magazine till exempel och det här var första gången som man hade en musikal som handlade om dem och deras musik.

När man lyssnar på musiken nu och hör ”rocken” så är det ganska lamt men på sin tid var det nästan chockerande att höra sånt här. Glöm inte att de som gick på en Broadwayshow på den tiden var de som var vana vid shower som My Fair Lady och liknande.

De flesta som var inblandade i showen var noviser för Broadway.
Chita Rivera hade gjort ett flertal musikaler innan och var definitivt den mesta kända av de inblandade.
Gower Champion som regiseerrade och koreograferade verket hade dansat i många musikalfilmer på 50-talet och även koreograferat på Broadway innan men detta var hans första försök som både koreograf och regissör.
Det var även debutshowen för Charles Strouse och Lee Adams som skrev sångerna. Strouse som hade utbildat sig vid ett musikkonservatorium var inte ens riktigt säker på hur ”rock” musik lät och började studera musikformen. Första resultatet av hans studier och försök blev singeln Born To Late som spelades in av tjejgruppen The Poni-Tails 1958 och blev en stor hit, #7 på Billboard Hot 100 och #1 på Billboards R&B lista. Så man kan väl lugnt säga att han lärde sig fort.
Dick Van Dyke fick sitt genombrott i showen vilket skulle leda till att han bland mycket annat fick både en egen tv-serie (The Dick Van Dyke Show 1961-66 och 1971-74) ) och rollen som sotaren och gatumålaren Bert i filmen Mary Poppins.

När man gjorde filmversionen så valde man att behålla Dick Van Dyke och Paul Lynde från Broadwayversionen men i rollen som Rosie ville man ha Rita Moreno som precis hade vunnit en Oscar för sin insats som Anita i filmversionen av West Side Story. Men Rita tackade nej till rollen eftersom hon var trött på att konstant bli type-castad som ”latina”. Om hon hade sagt ja så skulle det ha blivit andra gången som hon fått filma en roll som Chita Rivera kreerat på Broadway – för det var Chita som var original Anita i West Side Story 1957.
Det blev i slutändan Janet Leigh (hon som spelade Marion Crane, som mördas i duschen,  i Alfred Hitchcocks Psycho) som fick rollen som Rosie.

Man hade tänkt att Elvis Presley skulle ha spelat rollen som Conrad Birdie i filmen men hans maneger, Colonel Tom Parker, ville inte det. Han var rädd att Conrad, som trots allt framställs väldigt satiriskt och som kanske inte den bäste av förebilder för ”dagens unga” – han både röker, dricker och har ett aktivt sexliv – skulle kunna verka negativt på Elvis publika image.

Det finns en svenskkoppling till Bye Bye Birdie också. Åtminstone vad gäller filmversionen.  För rollen som den utvalda tonåringen som ska få kyssen av Conrad spelades nämligen av Ann-Margret. Hon hette från början Ann-Margret Olsson och föddes i Stockholm 1941 men flyttade till USA 1946 där hon fick en strålande karriär som sångerska, dansare och skådespelare.
Hade Elvis sagt ”ja” till Bye Bye så hade hon fått spela mot honom men så blev det ju inte –  just då i alla fall…
Regissören till Birdie, George Sidney, blev väldigt förtjust i Ann-Margret och valde att ha med henne i 2 filmer till: The Swinger (1966) och Viva Las Vegas (1964) och i den senare fick hon just Elvis som motspelare. Hon sjöng in 3 duetter med honom men bara en kom med i filmen och den valde man att inte ge ut som singel. Det var åter Colonel Tom Parker som fattade det beslutet, denna gång var han rädd att Ann-Margret skulle överskugga Elvis.

Det gjordes en uppföljare 1981 som hette Bring Back Birdie och utspelade sig 20 år efter Bye Bye Birdie. Den floppade nått otroligt och lades ned efter 4 föreställningar!
Mer om den hittar du här på bloggen. Sök på titeln i sökrutan högst upp till höger på denna sida.

Press:
”… the audience was beside itself with pleasure but this department was able to contain itself. Bye Bye Birdie is neither fish, fowl, nor good musical comedy. It needs work.”
–  Brooks Atkinson, New York Times

”… the funniest, most captivating, and most expert musical comedy one could hope to see … the show is pure, plain musical comedy, with jokes, dancing, oddball costumes … exceptionally catching orchestrations … and a completely enthusiastic cast. One of the best things about it is that practically nobody is connected to it. Who ever heard of Edward Padula … Charles Strouse and Lee Adams … Gower Champion?”
– John Chapman, Daily News

”Do you know something? The teenagers of America may be attractive after all.
… Mr. Champion has been very much responsible for the gayety (sic), the winsomeness, and the exuberant zing of the occasion … he has not always been given the very best to work with … every once in a while, Michael Stewart’s book starts to break down and cry … Lee Adams’s lyrics lean rather heavily on the new ”talk-out-the-plot” technique, and Charles Strouse’s tunes, though jaunty, are whisper-thin.”
– Walter Kerr, Herald Tribune

”… the peak of the season … Chita Rivera … is triumphant as dancer, comic, and warbler.
– Frank Aston, World-Telegram & Sun

Rare intelligence and taste were shown by closing the show, not on an elaborate chorus number, but on a simple and romantic song [“Rosie”] sung by Van Dyke and Rivera.
– Richard Watts, jr. , New York Post

”Edward Padula put over a sleeper in the Broadway sweepstakes, and it’s going to pay off in big figures … Rivera explodes like a bomb over West 45th Street. Michael Stewart has penned a sassy and fresh book, while Lee Adams and Charles Strouse have matched it with tongue-in-cheek lyrics and music.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Videosar:
Ann-Margret sings Bye Bye Birdie movie titelsong
John Hamm  & January Jones fr Mad Men framför Bye Bye Birdie
The Telephone Hour (filmversion)
Lot of Livin’ To Do (filmversion)
Put on a Happy Face med Dick Van Dyke fr Ed Sullivan Show 1960
Honestly Sincere fr 2009 Broadway Revival
Spanish Rose m Chita Rivera fr Ed Sullivan Show 1960
The Shriner Ballet m Chita Rivera
Rosie med Tommy Tune & Ann Reinking fr The Tony’s 1991
Born To Late med The Poni-Tails

Nr 376: A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine

A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine
West End 1979, 168 föreställningar
Broadway 1980, 588 föreställningar
Musik: Frank Lazarus, Jerry Herman, Trevor Lyttleton & Richard Whiting
Sångtexter: Dick Vosburgh, Jerry Herman m fl
Libretto: Dick Vosburgh. A Night In The Ukraine är baserad på Anton Tjechovs pjäs Björnen (1888).
Jag har lyssnat på 1980-års Broadway castinspelning.

”A smile-a-minute, songsational, musical mirthquake!”

Your angelic face I regard
As the face of a Saint…Bernard
– advokaten Samovar (Groucho) till Fru Pavlenko.

A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine is a musical comedy consisting of two essentially independent one-act plays.
A DAY IN HOLLYWOOD is the first half of this entertainment which takes us to the lobby of Grauman’s Chinese Theatre in the 30s where 6 members of the ushering staff sing a musical tribute to the screen stars and productions of that magical era.
A NIGHT IN THE UKRAINE, a Marx Brothers movie the brothers never made, is based on  Anton Chekhov’s one-act play The Bear. It is set in the stately mansion of Mrs Pavlenko, a wealthy Ukrainian widow and introduces us to typical character types as featured in the Marx Brothers’ films. We have the crooked lawyer (Groucho) who tries to swindle the widow (the Margaret Dumont part) of her money, a faithful Italian footman who’s incredible at the piano (Chico), a maid-chasing mute gardener with a taxi-cab horn and great slapstick skills (Harpo) and finally there are the two young lovers.

Det här är en härlig liten platta att lyssna på. Roliga sånger med bra och väldigt vitsiga texter, det mesta framfört till bara pianoackompanjemang. Det är dessutom aktörerna själva som står för musicerandet också.

Musiken spretar en aning men det är inte så konstigt för när musikalen anlände till Broadway (den började sitt liv i London) så ville Tommy Tune (som både regisserade och koreograferade den och fick en Tony för sin koreografi) höja klassen på det musikaliska materialet en aning och man bad därför Jerry Herman att bidra med tre sånger till första akten. Och det går inte att komma ifrån att hans bidrag håller en helt annan klass än Lazarus bidrag – inte för att Lazarus sånger är dåliga men Hermans är liksom mera Broadway och det är hans sånger som är mina favvisar: Just Go To The Movies; Nelson – en elak beskrivning av operettfilmstjärnan Nelson Eddy och där följande rader finns: ”A picture of strength, and good breeding of course, and of passion and warmth (I’m discussing his horse)…” – och The Best in the World om hur snabbt lyckan kan komma och gå i ”Tinsel Town”.
Men jag gillar också I Love a Film Cliché, titeln säger allt, Famous Feet om hur traditionen med hand- och fotavtrycken utanför Grauman’s Chinese Theatre uppkom och en ljuvlig framsjungen trailer för andraaktsshowen A Night in the Ukraine.
Överlag så gillar jag fösta aktens material mycket bättre än den andra, med undantag för Samovar the Lawyer, en typisk Grouchosång.
Rekommenderas.

”But why am I telling YOU all this? And you, a perfect stranger!”

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll och bästa koreografi.
1 Drama Desk Award för bästa koreografi.
1 Theatre World Award för bästa nykomling

Föreställningen var Tommy Tunes första som både regissör och koreograf och den blev hans stora genombrott. Efter denna så regisserade/koreograferade han shower som Nine, Grand Hotel (se Dag 217) och The Will Rogers Follies (se Dag 337). 

Priscilla Lopez vann birolls Tonyn för sin insats som Harpo i andra akten av showen. Priscilla var tidigare Tonynominerad för sin insats i A Chorus Line 1976 (se Dag 232). Där spelade hon Diana Morales som bl a sjunger sången Nothing, en sång som är till stora delar självbiografisk för den handlar om Priscillas upplevelser när hon gick på en teaterskola. Men den gången vann hon inte.

Bröderna Marx var från början 5 bröder. Kärnan i deras scenföreställningar var de tre äldsta bröderna: Chico, Harpo och Groucho (här listade i den ordning de föddes), de två yngre Gummo och Zeppo lyckades aldrig skapa lika utvecklade och renodlade karaktärer som sina storebröder.
Gummo var inte med i någon av brödernas berömda filmer och Zeppo var bara med i de 5 första och där spelade han nästan alltid den romantiske (icke rolige) hjälten. Fast Zeppo sägs ha varit den roligaste av bröderna ”off stage” och han kunde härma sina bröder så bra att om nån av dem blev sjuka så kunde han hoppa in och spela deras roll till perfektion på scenen.
För det var på scenen som Bröderna Marxs började och nådde sina första stora framgångar. De var stora först inom vaudeville och hade senare även stora framgångar på Broadway under 1920-talet: först med revyn I’ll Say She Is (1924–1925) och senare med 2 musikaler  The Cocoanuts (1925–1926) and Animal Crackers (1928–1929). De två sistnämnda filmades och den förstnämnda finns det planer på att sätta upp igen.

Det finns en musikal som handlar om Brödernas tidiga karriär och framförallt om deras mamma Minnie, den heter därför passande nog Minnie’s Boys, den kom 1970 och floppade (se Dag 24).

Pressklipp:
What can one say? A Day in Hollywood – A Night in the Ukraine, which opened last night, is worth a month in the country. It is crazy, zany magic…
…
It all comes together as a smashing show, classy, sassy nostalgia combined with the zip and zap of the day after tomorrow.
—
This show is probably the funniest thing to hit New York since pastrami.
– Clive Barnes, Post

 Videosar:
Doin’ the Production Code från The Tony Awards
Nelson
Natasha
The Best in the World
I Love a Film Cliché

Dag 217: Grand Hotel

Grand Hotel (1989), 1017 föreställningar
Musik & sångtexter: Robert Wright, George Forrest & Maury Yeston
Libretto: Luther Davies (med lite hjälp från Peter Stone) baserad på romanen Menschen im Hotel från 1929 av Vicki Baum som hon senare samma år dramatiserade för teatern. Så småningom förvandlades den amerikanska versionen av pjäsen till den klassiska Oscarsvinnande filmen Grand Hotel (1932).

Året är 1928, världen är mellan två krig och börsen stiger som aldrig förr.
Platsen är Grand Hotel i Berlin.
Hotellet är själva navet i denna berättelse som utspelar sig under en helg. Vi får följa några av de gäster som kommer dit.
Här hittar vi den åldrande ballerinan som är på sin avskedsturné och söker efter kärlek. Och hennes assistent som önskar att hon vore mer än bara assistent.
Här finns en charmig ung men luspank Baron som inte tvekar att stjäla för att kunna upprätthålla sin fasad och som kanske hittar kärleken i den åldrande ballerinan.
Vi har den döende bokhållaren som tagit ut alla sina sparpengar från banken för att kunna tillbringa sina sista dagar i lyx.
En ung sekreterare som som drömmer om att åka till Hollywood för att bli filmstjärna.
Deras och ett antal andra rollfigurers öden kommer att flätas samman. Det kommer att leda till lycka för några, till fängelse för andra och för en så kommer det att leda till döden.
En morfinberoende läkare som bor på hotellet iakttar, kommenterar och agerar ciceron för publiken.

Jag har ett litet kluvet förhållande till den här showens musik.
Å ena sidan finns här låtar som jag tycker är makalöst svängiga, gripande och njutbara. Men å andra sidan finns här också väldigt tråkiga och långa sånger som det är en plåga att ta sig igenom. Mycket av musiken kan också kännas repetitiv och ganska så planlös, den liksom bara pågår.
Så det här är en platta som jag kommer att plocka ut mina favvisar ifrån och skippa resten när jag sätter på den nästa gång.
Det är två olika kompositörer som ligger bakom verket och det kan nog bidra till den lite schizofrena känslan.
Jag har förstått att showen, som var i en akt, var ett otroligt genomarbetat och läckert verk där Tommy Tune (koreograf, regissör) på en så gott som tom scen hade koreograferat ihop rörelser, dans, musik, sånger, dialog, scenbyten etc till en i det närmaste sömlös helhet. Hotellets foajé med dess roterande dörr hade en central plats, i övrigt så förkom knappt nån scenografi eller rekvisita, om ni ser på snutten från Tony galan så ser ni att de inte har glas i sina händer exempelvis.
Även castinspelningen hänger ihop bra, för tack vara läkarens små cyniska kommentarer så kan man hänga med hjälpligt i handlingen. Men det räcker inte. Jag faller ändå inte riktigt för det här.

Favvisar:
Maybe my baby loves me, Who couldn’t dance with you?, I want to go to Hollywood, Bonjour amour, We’ll take a glass together, Roses at the station

Kuriosa:
Den här showen startade sitt liv 1958, då under namnet At The Grand. Upphovsmännen var Davis, Wright och Forrest, dessa herrar hade haft en mega hit på Broadway 1953 med musikalen Kismet (i vilken all musik var baserad på kompositören Alexander Borodins verk) och nu skulle de upprepa framgången.
De började med att göra stora förändringar i pjäsens manus. Till exempel så flyttades handlingen från 20-talets Berlin till 50-talets Rom.
Eftersom de lyckats engagera Hollywoodstjärnan Paul Muni att medverka så förvandlade de hans tänkta roll som den döende bokhållaren till att han istället blev en hotellanställd som lyckas smygbo på hotellet och lever lyxliv i hemlighet. Och från att ha varit en biroll så utökade man den till att bli huvudrollen.
Problem uppstod på try-outturnén när Paul bestämde sig för att han inte ville vara med i produktionen längre och vägrade att förlänga sitt kontrakt.
Utan sin stjärna bestämde sig producenterna för att lägga ner showen innan den anlände till Broadway.

Närmare trettio år senare så tog alltså den flerfaldigt prisbelönade och rosade koreografen/regissören Tommy Tune sig ann verket.
Han var dock inte riktigt nöjd med materialet så han anlitade sin kompis Maury Yeston (Nine, Titanic m fl) att komma och skriva lite nya låtar samt bearbeta originalsångerna. Resultatet är att hälften av sångerna kommer från 1958 års show och hälften är nyskrivna.
Tommy var inte heller nöjd med librettot så han bad Peter Stone (1776, Woman Of The Year, Titanic m fl musikaler) att pilla lite. Peter tog dock inte nån kred för sitt arbete.
Allt detta pillande gjorde originalets upphovsmän väldigt upprörda och de klagade högljutt. Resultatet blev att Tommy förbjöd dem från att närvara under repetitionerna.

Slutresultatet delade kritikerna i två läger vad gäller själva musikalen men alla var överens om att iscensättningen var genial.

Showen vann 5 Tony Awards: Bäste regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.
Den vann också 5 Drama Desk Awards: Bästa regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.

David Caroll som spelade huvudrollen som ”Baronen” var tvungen att sluta efter 6 månader p g a komplikationer från AIDS. 
Det skulle dröja nästan 30 månader efter premiären innan man spelade in cast skivan (bara 23 dagar innan showen lades ned) och man var så rädd att David skulle hinna dö innan dess så man kallade in honom för att spela in sina delar av verket 3 veckor innan de andra skulle komma in. Tyvärr hjälte inte det, David dog i skivstudion samma dag som inspelningen skulle ske.
Hans ersättare Brent Barrett, som tog över rollen på Broadway, är därför den man hör sjunga Baronens roll på cd:n. 
Ett drygt år innan så hade David uppträtt på en nattklubb på Manhattan och där hade han framfört sången Love Can’t Happen från musikalen och där hade man gjort en inspelning. Den inspelningen finns med som bonus på skivan.

Pressklipp:
So the music’s monotonous and the story’s a mess. Tommy Tune nonetheless offers splendid choreography in this glittery show recalling the MGM movie that starred Greta Garbo as a run-down Russian ballerina in Weimar Berlin’s most elegant hotel.
–  Marilyn Stasio, Entertainment Weekly

The director and choreographer Tommy Tune may have the most extravagant imagination in the American musical theater right now, and there isn’t a moment, or a square inch of stage space, that escapes its reach in Grand Hotel. The musical at the Martin Beck Theater is an uninterrupted two hours of continuous movement, all dedicated to creating the tumultuous atmosphere of the setting: an opulent way station at a distant crossroads of history in Berlin – that of 1928.
…
Grand Hotel never delivers those other, conventional elements one might want in a musical – attractive songs, characters to care about, an exciting cast.
…
One would have to go back past Nine to Michael Bennett’s Ballroom to find a Broadway musical with so large a discrepancy between the mediocre quality of the material and the flair of its presentation.
…
Mr. Tune has built the grandest hotel imaginable in Grand Hotel. It would be a happier occasion if so many of its rooms weren’t vacant.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Grand Hotel Bolero
Tv-reklam
Från Londonversionen
Trailer från en tyskuppsättningen
The opening number from the Young Adults version
Presskonferens för Nederländska uppsättningen 2012 som spelades på det femstjärniga hotellet Grand i Amsterdam
Love Can’t Happen
Bonjour Amour

Dag 83: The Best Little Whorehouse Goes Public

The Best Little Whorehouse Goes Public (1994), 16 föreställningar
Musik & sångtexter: Carol Hall
Libretto: Larry L. King & Peter Masterson

Efter att hennes bordell The Chicken Ranch i Texas tvingats stänga har den forna ”madamen” Mona Stangley dragit sig tillbaka.
Samtidigt i Las Vegas så har ägaren till en annan bordell, Stallion Fields, shappat när det upptäcks att han varken redovisat omsättningen eller skattat för vinsten. Det visar sig handla om millioner, $ 26 millioner närmare bestämt.
IRS, det amerikanska skatteverket, ber då Mona att ta över verksamheten så att de kan få in de undanhållna skattepengarna.
Det visar sig vara svårt för henne att både få verksamheten att gå runt och samtidigt betala av på den enorma skatteskulden. Så hon kontaktar en före detta pojkvän som också är ett finansiellt geni och ber honom om hjälp. Han kommer på att ända sättet att öka lönsamheten är att förvandla bordellen till ett AB och introducera det på börsen.
Det här går inte hem i alla läger speciellt inte hos en extremt konservativ Senator som gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet…

Finns en del bra låtar gömda här och det mesta låter precis så som man förväntar sig att en standardmusikal skulle låta på den tiden. Inte nått nytänkande eller experimentellt utan glatt, fartigt, showigt, lite sentimentalt, lite country, lite pop och allt är så där lagom och publikfriande. Så som cd är den helt okej. Inget speciellt men helt ok.

Favvisar:
Change In Me, It’s Been A While, Brand New Start, Call Me

Kuriosa:
Det här är en fristående fortsättning på musikalen Det Bästa Lilla Horhuset i Texas som kom 1978 och var en enorm succé, över 1500 föreställningar blev det.
Den filmades också och filmen blev 80-talets mest framgångsrika filmmusikal.
I filmen sjöng Dolly Parton, som spelade bordellmamman Mona, sin gamla hit  I Will Always Love You, som var listetta 1974 och som blev det en gång till 1982 tack vare filmen.
The Best Little Whorehouse Goes Public floppade däremot totalt, den hatades av kritikerna och lockade tydligen inte publiken heller för trots telefonsexscener, strippor, bordeller, politisk satir och massor av glitter så gapade salongen tom och efter 16 föreställningar så gick ridån ner för sista gången.
Måste verkligen ha varit ett hemskt manus och/eller iscensättning för musiken är ju helt okej. Fast den låter väldigt mycket som The Best Little Whorehouse In Texas lät när den kom. När jag tänker efter så är grundintrigen nästan identisk också med sitt tema av bordell kontra maktfullkomlig fanatiker – fast den gången var det en konservativ frireligiös pastor… Kanske inte så konstigt att den inte gick hem ändå.

Att man lät Goes Public utspela sig i Las Vegas var ju smart för då kunde man visa ett antal Vegas inspirerade shownummer med oerhört lättklädda flickor. Dessutom så hade man med Cher, Elvis Presley, Liberace och Siegfried & Roy imitatörer, lite stand up komiker och naturligtvis massor av neon.

Pressklipp:
… a glitzy musical that tries very hard to live up to the lower standards of Las Vegas.
It’s got the leggy showgirls, the glowing neon, the costumes cut up to here and down to there, the M.C. with the frilly tuxedo shirt, the clink-clink-clink of slot machines paying off, and Siegfried and Roy (portrayed by one actor, half of whom is made up as Siegfried, the other half as Roy).
What it ain’t got is fun.
…
The basic directorial tactic of Mr. Tune and Mr. Masterson is to bombard an audience — an approach that would probably work better if they had material to bombard the audience with. But ”Whorehouse Goes Public” is too dopey to be effective as political satire, too tame to qualify as raunch and not garish enough to claim its vulgarity as a real badge of honor.
You’d do better to cash in your frequent flier mileage and go see the real thing.
– David Richards, The New York Times

Rubrik: All Beds Are Off With ”Whorehouse”
…
Bob Mackie’s costumes are so garish that what he has whipped up for Cher suddenly looks restrained and dignified.
…
Much of the humor may have been gathered from comedy writers’ wastebaskets, since it is not funny enough (a sketch about the President getting a haircut, for example) for any of the primetime comedy shows. The story itself is crudely told, with pathetic interludes in which a Vegas em-cee tells feeble jokes.
Tommy Tune’s staging is astonishingly limp. At least when he is pretentious (as in ”Grand Hotel” or ”Nine”), his imagination makes clever leaps. The high point of his work here is a phone sex number in which the girls are swept around the stage in Lucite boxes by their clients, who then gyrate atop the boxes alternately grabbing their phones and their crotches.
…
The original ”Whorehouse” wasn’t much, but its backwoods insult humor was disarming. The sequel is of interest only in setting new parameters for Broadway vulgarity.
– Howard Kissel, New York Daily News

Runrik: Oh Brothel! This Is Awfull!
…
The show’s most bizarre aspect is its frenetic anxiety to be all things to all audiences – corny for the out-of-towners, knowing, for the in-towners; cute, sophisticated and familiar, rightwing yet iconoclastic, dirty yet palatable. I think it’s called schizophrenic.
The staging is over-Tommy-Tuned to a faretheewell, with a freewheeling ensemble celebrating phone-sex disgusting enough to give masturbation a bad name. Take care – it might send you blind.
– Clive Barnes, New York Post

The last new show of the Broadway season is also the worst. In fact, it isn’t stretching things to say that ”The Best Little Whorehouse Goes Public” is the crummiest junk to litter the district since ”Ain’t Broadway Grand” a couple of seasons back, and that is some competition.
…
Set designer John Arnone appears to have cornered the market on neon palm trees and sequential lights; it’s amazing how much money can be spent in the service of the boring.
– Jeremy Gerard, Variety

Videosar:
Dee Hoty: I’m Leavin’ Texas
Dolly Parton: I Will Always Love You från filmen Best Little Whorehouse In Texas.