Tag Archives: Toronto

Nr 404: Kiss of the Spider Woman

21 Mar

600_433794947

Kiss of the Spider Woman (1992)
Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Terrence McNally, baserad på Manuel Puigs roman El Beso de la Mujer Araña (Spindelkvinnans kyss) från 1976.

Toronto 1992
West End 1992, 390 föreställningar
Broadway 1993, 904 föreställningar

Luis Alberto Molina, a homosexual window dresser, is in a prison in a Latin American country, serving his third year of an eight-year-sentence for corrupting a minor. He lives in a fantasy world to flee the prison life, the torture, fear and humiliation. His fantasies turn mostly around movies, particularly around a vampy diva, Aurora. He loves her in all roles, but one scares him: This role is the spider woman, who kills with her kiss.

One day, a new man is brought into his cell: Valentin Arregui Paz, a Marxist revolutionary, already in a bad state of health after torture. Molina cares for him and tells him of Aurora. But Valentin can’t stand Molina and his theatrical fantasies and draws a line on the floor to stop Molina from coming nearer to him. Molina, however, continues talking, mostly to block out the cries of the tortured prisoners, about Aurora and his mother. Valentin at last tells Molina that he is in love with a girl named Marta.


The prison director announces to Molina that his mother is very ill and that Molina will be allowed to see her on one condition: he must tell them the name of Valentin’s girlfriend.

Molina tells Valentin about a man he loves, a waiter named Gabriel, who does not return his feelings, and the two men cautiously begin to bond.
Only a short while afterwards, Molina gets hallucinations and cramps after knowingly eating poisoned food intended for Valentin. He is brought to the hospital ward.
As Molina is brought back, Valentin starts suffering from the same symptoms, also from poisoned food. Molina is afraid that Valentin will be given substances that might make him talk and so protects Valentin from being taken to the hospital. As Molina nurses him, Valentin asks him to tell him about his movies. Molina is happy to do so; Valentin also shares his fantasies and hopes with Molina.

Molina is allowed a short telephone conversation with his mother, and he announces to Valentin that he’s going to be freed for his good behaviour the next day. Valentin begs him to make a few telephone calls for him. Molina at first refuses, but Valentin persuades him with sex. Molina is brought back the next day, heavily injured. He has been caught in the telephone call, but refuses to tell whom he has phoned. The warden draws his pistol, threatening to shoot him, if he doesn’t tell. Molina confesses his love to Valentin and is shot.
The scene then shifts to Molina in a heaven like world, where all of the people in his life are watching his final ”movie.” The Spider Woman arrives and gives her deadly kiss as the curtain falls.

Vet inte riktigt vad jag tycker om den här musikalen. Den har både fantastiskt bra sånger och sanslöst tråkiga. Den utspelar sig på flera olika plan samtidigt, dels i en klaustrofobisk och skitig fångcell och dels i Molinas Technicolorfärgade, paljettfyllda fantasifilmvärld. Här finns tortyr, sex, våld, glamour, död, musikalspektakel, latin-amerikanska rytmer, intimitet, kärlek, hopplöshet och inte minst Chita Rivera men på nått sätt så tycker jag inte att bitarna faller på plats och bildar en gripande och engagerande helhet. Jag blir aldrig berörd.
Faktum är att jag trots all dramatik, show och våldsamhet mest blir lite uttråkad.

Men smaken är som den bekanta baken delad och den gick bra på Broadway och har satts upp vid ett flertal tillfällen i Sverige också så många gillar den.
Kanske såg jag en dålig uppsättning? Och kanske hade jag hoppats på mer ”trallvänlig” och minnesvärd musik från männen bakom såna favvisar som Cabaret och Chicago.
Jag vet inte.
Ta och lyssna på den, kära läsare och avgör själv. Kan nog vara att det här är ett sånt där verk som man antingen älskar eller hatar. Och ett antal örhängen har den, så gillar man en Kander/Ebb musikal så kommer man hitta en del pärlor i alla fall.

Kuriosa:
West End: Föreställningen vann en Laurence Olivier Award för bästa ljusdesign.
Den vann även en Evening Standard Award som Årets Musikal.
Broadway: Föreställningen vann 7 Tony Awards: Bästa musikal, bästa libretto, bästa score (dvs musik o sångtexter), kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll, manliga biroll och bästa kostymer.
Den vann också 3 Drama Desk Awards: outstanding musical, outstanding actor in a musical, outstanding actress in a musical.

Föreställningen började sitt offentliga liv  i en workshop på Performing Arts Center, State University of New York at Purchase 1990. Den var en del av New Musical projektet som Universitetet skapat och vars mål var att skapa och utveckla 16 nya musikaler under en fyraårsperiod.
Eftersom det var så många stora och kända namn inblandade i just den här showen (förutom Prince, Kander & Ebb så var koreografen Susan Stroman med) så var mediaintresset stort. Prince bad New York-tidningarna respektera att detta bara var en workshopproduktion och att  de inte skulle komma till Purchase och recensera provföreställningarna. Men tidningarna respekterade inte den önskan och skickade dit sina bästa recensenter, bl a Frank Rich på The New York Times.
Recensenterna gillade inte vad de såg, de sågade showen totalt och resultatet blev att man helt slutade utveckla och jobba med den. Alla inblandade  drog sig tillbaka för att slicka sina sår och det skulle dröja nästan 2 år innan man fortsatte jobba på den.

Den fick till sist sin världspremiär i Toronto 1992. Därifrån flyttade den till London och West End där den finslipades innan den så småningom fick sin Broadwaypremiär 1993.
Vid det laget hade det gått drygt 2 år sedan recensenterna sågade verket i Purchace och deras negativa åsikter hade glömts. Nu gillade de vad de såg – ja, lite mer än förut och det gällde en del av dem i alla fall.

John Rubinstein som spelade Molina i workshopversionen spelade titelrollen i originaluppsättningen av musikalen Pippin på Broadway 1972. Han är även son till den berömda konsertpianisten Arthur Rubinstein.

Press:
Från den förödande workshoprecentionen
If anything, the tragedy of ”Spider Woman” is that New Musicals … has not allowed the work to develop slowly in a laboratory staging, as nonprofit, Off Broadway companies have helped develop adventurous musicals like ”A Chorus Line” or ”Sunday in the Park With George.” Instead, ”Spider Woman” arrives already burdened with the full, and in this case crushing, weight of Broadway extravagance. It is as overproduced as other seriously intentioned Prince musicals of the past decade…

The show’s potential virtues are being held hostage by a staging so overgrown that major esthetic reconsiderations, as opposed to cosmetic nips and tucks, are already foreclosed in this production. Though the musical’s story is fundamentally an intimate one about two people … it is often difficult to find Molina and Valentin within the bloated trappings.


… the lengthy movie-musical sequences of Molina’s fantasies have only a nominal and repetitive relationship to his jail-cell reality. … the glitzy routines of ”Spider Woman” detract from, rather than enhance, the work’s dramatization of fascist repression.
Though Mr. Kander and Mr. Ebb have written some typically amusing parodies for their movie musical, even their better numbers are defeated by the routine choreography of Susan Stroman …


The casting of Molina and Valentin is even more damaging.
… Mr. Rubinstein (Molina), not a natural comedian, pushes himself so hard that he crosses the line into retrograde gay caricature. Worse, his singing range is now so narrow that he cannot be given the big emotional arias that his character must have

By evening’s end, when Molina and Valentin are supposed to be achieving a redemptive symbiosis, the male stars hardly seem to have met each other.

It’s all frustrating because somewhere in ”Kiss of the Spider Woman” is the compelling story its creators want to tell, which is nothing less than an investigation of what it means to be a man, in the highest moral sense, whatever one’s sexual orientation. That story begins with two men in a tiny room, and if the creators of ”Kiss of the Spider Woman” are to retrieve the intimate heart of their show, they may have to rescue it from the voluminous web in which it has so wastefully become ensnared.
– Frank Rich, The New York Times

Om Londonversionen:
Audiences are falling in love with Kiss of the Spider Woman although the web the new musical weaves is not without holes.

While there’s no disputing the power of the story or the high level of production values, the show is not without other problems.

Molina’s fantasies are acted out in numerous song and dance numbers. They do provide a strong contrast to the characters’ traumatic jail experiences. However , often the sequences seem interminable, detracting from the strength of the story.
– Karen Murray, Variety

 

Om Broadwayversionen
The musical does not meet all the high goals it borrows from Manuel Puig’s novel. When it falls short, it pushes into pretentious overdrive (a ”Morphine Tango”, if you please) and turns the serious business of police-state torture into show-biz kitsch every bit as vacuous as the B-movie cliches parodied in its celluloid fantasies. Yet the production does succeed not only in giving Ms. Rivera a glittering spotlight but also in using the elaborate machinery of a big Broadway musical to tell the story of an uncloseted, unhomogenized, unexceptional gay man who arrives at his own heroic definition of masculinity.
– Frank Rich, The New York Times

 

“Kiss” will undoubtedly divide critics and audiences alike — as it has in London — with fans applauding Harold Prince’s bold take on the brutal subject matter and detractors pronouncing it a camp travesty of the 1976 Manuel Puig novel.

…the musical … reduces the revolutionary Valentin (Anthony Crivello) to a moody, brutish dope while expanding the role of the movie star Aurora (Chita Rivera) into a creation of epic kitsch. Rivera, looking like an LSD-inspired vision of Carmen Miranda…

The music is awful and tasteless, Kander scoring lots of clanging chimes and thumping percussion that frequently sounds like a Balinese gamelan tuning up for the Monkey Chant. There are a few sweet ballads thrown in to keep everyone off guard.
Under Prince’s direction, the show unfolds seamlessly, though there is nothing very original in the work of two choreographers, Vincent Paterson and Rob Marshall.
… 
“Kiss” has an intriguing look, but not intriguing enough for three hours.
– Jeremy Gerard, Variety

 

Videosar:
Tony Awards
Making The Musical featurette
Opening Night TV-special 1993
Press Reel pt 1
Press Reel pt 2
Her name is Aurora
Gimme Love

 

Annonser

Dag 275: The Drowsy Chaperone

6 Sep

The Drowsy Chaperone (The 1928 Broadway Cast Recording)
The Drowsy Chaperone (1928)
Musik: Jule Gable
Sångtexter: Sidney Stein

Eller egentligen
The Drowsy Chaperone (1999) Toronto, Canada
Broadway premiär 2006, 674 föreställningar
Musik & sångtexter: Lisa Lambert & Greg Morrison
Libretto: Bob Martin & Don McKellar

Det börjar i en liten, lätt nedgången lägenhet i New York. Där hittar vi  ”mannen på stolen” (det är bara så rollkaraktären identifieras) som sitter och filosoferar över dagens musikalutbudet på Broadway. Han är inte glad. Men, berättar han, när han känner sig låg så brukar han sätta på castinspelningen av sin favoritmusikal The Drowsy Chaperone, en show från 1928 och genast så mår han lite bättre.
Han talar hela tiden direkt till publiken och det gör han hela showen igenom.
Knappt har han satt ner nålen på skivan och vi har fått höra starten på oevertyren innan musikalen på ett rent magisk sätt börjar spelas upp i hans lägenhet som sakta men säkert förvandlas  till en Broadwaysk musikalscen. Med jämna mellanrum så stannar han upp handlingen för att berätta lite kultig fakta för oss i publiken om showen eller nån av de medverkande. Då ”fryser” alla på scenen bara för att sen fortsätta som om inget hade hänt så fort han är klar.
Showen i showen handlar i stort om Janet van Graaf, en Broadwaystjärna som vill lämna scenen för att gifta sig med oljemiljardären Robert Martin. Hennes producent Mr Feldzie försöker stoppa bröllopet för om hon gifter sig så mister han sin stjärna och får lägga ner sin show. Han i sin tur är pressad av ett par gangsters som har investerat i showen och inte heller de vill att den läggs ner.

Det här är en riktigt rolig liten bagatell.
Hela showen är en hommage till gamla tiders musikaler och det hörs på både musiken och sångtexterna. Det doftar sent 20 tal/tidigt 30 tal om hela showen, precis som tänkt.
Man får med många av ”mannens” små kommentarer som introduktion till flera av sångerna och det är roliga bidrag med både fakta om ”showen” vi ser och om de medverkande i den samt hans egna små åsikter om allt mellan himmel och jord, men främst saker relaterade till musikaler.
Det här är även en slags hyllning till alla oss musikalnördar som fortsätter att minnas, njuta av och hålla liv i de gamla showerna långt efter att de försvunnit från repertoaren och de flestas minne.
Rekommenderas.

Favvisar:
Show Off, Toledo Surprise, Accident Waiting To Happen, As We Stumble Along, Love Is Always Lovely In The End

Kuriosa:
Föreställningen vann 5 Tony Awards: Bästa partitur, libretto, kvinnliga biroll, scenografi och kostym.
Den vann också 7 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, kvinnliga biroll, sångtexter, musik,scenografi och kostym.
Bob Martin fick en Theatre World Award för sin isnats som Man in Chair

Föreställningen spelades även i London men där floppade den och las ned efter bara ett par månader, trots bra recensioner och Elaine Paige i en av de ledande rollerna.

Ursprunget till föreställningen var en show som var en parodi på gamla musikaler som Bob Martins vänner satte ihop till hans svensexa 1997. Man in Chair fanns inte med och den innehöll influenser från 20- till 40-talen och den var betydligt snuskigare.
Man bearbetade denna show, Bob Martin bidrog denna gång både till manuset och skapade Man in Chair, och visade upp den på Toronto Fringe Festival 1998.
Den blev en framgång och med ytterligare bearbetningar så lät man den få premiär på en liten teater med bara 160 platser.
Återigen så gick den hem, både hos kritiker och publiken och det ledde till att man satte upp den på en stor teater i Toronto.
Det var där Broadwayproducenten Roy Miller såg den och dess potential och tog den till Broadway.
Ingen dålig resa va?

Man gav ut castinspelningen både på cd och som en limited edition vinylskiva.
LPn pressades bara i 1000 exemplar och såldes endast via nätet eller på teatern. Den ska se ut och kännas som om den var en ”äkta” cast inspelning till 1928 års upplaga av Drowsy. Fast det är klart LPn var ju inte uppfunnen på den tiden men varför haka upp sig på detaljer.
Det är omslaget till LPn som syns överst på sidan. Det vanliga omslaget hittas längst ned.

Pressklipp:
The gods of timing, who are just as crucial to success in show business as mere talent is, have smiled brightly upon The Drowsy Chaperone, the small and ingratiating musical that opened last night at the big and intimidating Marquis Theater. Though this revved-up spoof of a 1920’s song-and-dance frolic, as imagined by an obsessive 21st-century show queen, seems poised to become the sleeper of the Broadway season, it is not any kind of a masterpiece.
Without its ingenious narrative framework and two entrancing performances The Drowsy Chaperone would feel at best like a festive entree at a high-end suburban dinner theater.
But try telling that to the theatergoers who are responding to this hard-working production as if they were withering house plants that, after weeks of neglect, have finally tasted water again.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
At the Tony’s
Toledo Surprise
The Drowsy Chaperone at Broadway Rose Theatre trailer
I Do, I Do in the Sky
As We Stumble Along
Cold Feets
Adolpho
Drowsy Chapperone West End – Highlights med bl a Elaine Paige

b8c1828fd7a085fa67241110.L

%d bloggare gillar detta: