Tag Archives: TV

Nr 423: Galavant

13 Jan

goodnight-my-friend-a-tearful-goodbye-to-galavant

Galavant (2015-2016),
Tv-serie, 2 säsonger
Music: Alan Menken
Lyrics: Glenn Slater
Manus: Dan Fogelman

Galavant handlar om riddaren Galavant, en snygg, galant, skönssjungande man av bästa (medvetet stereotypa) hjältesnitt som ger sig ut på jakt efter sitt livs kärlek, den väna Madalena. Hon har blivit bortförd av den elake Kung Richard och det har lett till att Galavant fått rykte om sig att vara en ganska så halvdan riddare.
Men nu ska han, tillsammans med sin väpnare, återupprätta sitt rykte och få till det ”de levde lyckliga i alla sina dar” slut han anser att han har rätt till.
Men det kommer att dyka upp en massa hinder, sidointriger och sånger under hans väg till Richards rike.
Och Madalena är kanske inte riktigt så vän och oskyldig som han har trott.
Och Richard är kanske inte den skurk han utgetts för att vara.
Och det här är kanske inte en typisk riddarserie – eftersom de med jämna mellanrum brister ut i musikalnummer.
Och de är hela tiden väldigt medvetna om det senare. Att de är med i en ovanlig serie alltså. Och att de sjunger. Och att folk tittar på dem. Och att hela den här premissen är urbota dum, fånig, osannolik och alldeles, alldeles underbar…

Vem kunde tro att en riddarmusikal skulle kunna fungera?
Jo, jag vet, Monty Python gjorde det redan 1975 med sin Monty Python and The Holy Grail och sen kom musikalen Spamelot 2005 men vem kunde ana att ett av USAs största TV-bolag skulle satsa på en riddarmusikalsitcomserie?
Inte jag i alla fall!
Men musikal har blivit stort igen bland tv-tittarna. Tacka Glee för det.
Man valde att låta första säsongen bara bestå av 8 halvtimmesavsnitt och dessa visade man sen 2 i följd under 4 veckor. Det blev en ganska så medelmåttig och inte alldeles strålande succé.
Faktum är att de flesta nog skulle säga att den floppade. Och det rätt rejält.
Så jag blev otroligt förvånad när ABC (kanalen som producerade serien) berättade att de tänkte satsa på en andra säsong. De hoppades att serien med 10 avsnitt till skulle kunna hitta sin publik.
Det gjorde den inte och efter andra säsongen lades den ner.

Synd tycker jag. För det här är roligt. Ibland hysteriskt roligt. Och med fantastiska shownummer skrivna av Alan Menken – mannen som skrev Disneys Lilla Sjöjungfrun och Skönheten och Odjurets underbara musik.

Här drivs det kärleksfull med musikalmusiken. Alan verkar njuta helhjärtat av att parodiera inte bara sina egna verk utan också klassiker som West Side Story, Camelot (det var väl nästan självskrivet att den skulle dyka upp) och många, många andra.
Att se vilka och hur många musikalreferenser man kan hitta i varje avsnitt är magiskt för en nörd som jag.

Och så är det en meta-serie dvs att alla i den är pinsamt medvetna om att de är med i en tv-serie, att det är konstigt att brista ut i sång och att det här är en serie som knappt har nån publik.
I love it.

Kuriosa:
Serien kanske inte hittade sin publik men de som såg den gillade den.
Säsong 1 fick 90% (av 100) i betyg och säsong 2 fick 100% på Rotten Tomatoes!

På IMDB har den betyg 8,1 (av 10).

Press:
While the jokes in Galavant ride the line of predictability, their execution, along with campy themes and silly musical numbers, make it memorably entertaining. 
– Rotten Tomatoes

Despite some amusing bits and clever songs, it’s only occasionally as much fun as it ought to be.
– Neil Genzlinger,  The New York Times
   

Owing a strong debt to Monty Python and a lesser one to spoofs like When Things Were Rotten, Galavant largely overcomes the challenges that have traditionally bedeviled TV musicals with rambunctious energy, cheeky lyrics and music, and — significantly — a half-hour format, thus condensing the need to create songs into a manageable task.
– Brian Lowry, Variety

With some resignation, given a colleague’s ‘meh’ reaction to the pilot, I finally cued up Galavant… and found myself binge-watching the six episodes available to me. (And I seldom binge anything.) That’s why I think ABC is smart to double-pump episodes, because yes, the plot progression is a bit slow, pausing as it does to allow for song-and-dance numbers and vamping by the more colorful characters (the king included). You’ll want two at a time to come away satisfied.
– Matt Webb Mitovich, TV Line 

…the whole is less than the sum of its comic and musical parts.
– Alan Sepinwall, HitFix

Videos:
The Galavant Song
Togetherness
As Good As It Gets
Maybe You’re Not The Worst Thing Ever
A New Season
Off With His Shirt med Kylie Minogue
Finally

 

 

20935

Nr 420: Crazy Ex-Girlfriend

6 Jan

 

Crazy Ex-Girlfriend (musikal tv-serie) 2015 var startår, inne på säsong 3 nu
Skapad av Rachel Bloom och Aline Brosh McKenna
Music: Adam Schlesinger, Jerome Kurtenbach (pilot only), Frank Ciampi & Tom Polce
Lyrics: Rachel Bloom

Rebecca Bunch is a Yale- and Harvard-educated real-estate lawyer, who works for a top New York City firm. She panics when offered a partnership and bumps into Josh Chan on the street.
Josh was her first love from summer camp in 2005 and she never got over the way he dumped her at the end of camp. Josh tells her he could not make it in New York City and is moving back to West Covina, California (”Just two hours from the beach, four hours in traffic”).
While watching a butter spread commercial, Rebecca decides to follow Josh in search of happiness. She hops a plane to L.A., drives to West Covina, gets a job at Darryl Whitefeather’s West Covina law firm, rents an apartment, and flushes all her depression and anxiety meds down the sink. She becomes friends with the firm’s paralegal, Paula, and her neighbour Heather and begins an on-again-off-again relationship with Josh’s friend Greg, while trying to reconnect with Josh.

Detta är en hysteriskt rolig och bitvis så där ”jag-klarar-inte-av-att-titta” pinsam komedi/drama/musikal tv-serie.
Grundidén till storylinen hittar ni ovan. Jag vill inte avslöja vad som händer men kan lova att serien tar en hel del oväntade vändningar.
Redigt kul är det hela tiden i alla fall med fantastiska rollprestationer och underbara karaktärer ner i minsta biroll.
Anledningen till att jag tar upp showen här är att varje avsnitt innehåller mellan 2 – 4 musikalnummer i olika stilar. Och det är fantastiska nummer. Bra låtar, roliga texter, snygga koreografier och allt är konstant av yppersta kvalitet.
Man driver kärleksfullt med klassiska musikalnummer (tänk nummer ur Top Hat, Les Miz m fl), olika musikstilar (boybands, Bollywood, hård rock etc) och artister (bl a  Spice Girls, Kati Perry och Beyonce får se sig parodierade).
Men de gör inte bara parodier utan de har också helt egna koncept och flera sånger som driver historien och karaktärernas utveckling framåt – precis som det ska vara i en bra musikal.
Genomgående för alla nummer är att de är otroligt välskrivna, nynnbara/catchiga och snyggt producerade.

Kuriosa:
Kritikerna älskar showen och den har fått betyget 100% på Rotten Tomatoes och 7,7 på IMDB.

Showen har vunnit en uppsjö av priser, bl a en Prime Time Emmy för bästa koroegrafi och en Golden Globe till Rachel Bloom som bästa komediskådespelerska.

Tv-serien går på Kanal 11 i Sverige och de första två säsongerna finns även att tillgå på Netflix.
Flera skivor med musiken ur serien har givits ut och man kan även hitta dem på Spotify.

En del av sångnumren spelas in i 2 olika versioner: en rumsren version som visas i tv-versionen och en mer ”vuxen”, dvs med fula ord och så, som visas på Rachel Blooms YouTubekanal.

Rachel Bloom, född -87, är en komiker som fick lite av ett genombrott med sin hyllningssång till Ray Bradbury på hans 90-årsdag: Fuck Me, Ray Bradbury (2010).

Videosar:
Top 10 Songs count down from Crazy Ex-Girlfriend – Obs innehåller spoilers
JAP battle
Heavy Boobs
The Sexy Getting Ready Song
I’m So Good At Yoga
Settle for Me
Let’s Generalize About Men
Sex With A Stranger
Fuck Me, Ray Bradbury

Nr 390: Evening Primrose

23 Feb

415XacynK7L
Evening Primrose
(1966)
TV-musikal

Music & Lyrics: Stephen Sondheim
Book: James Goldman
Baserad på John Colliers novell publicerad i Presenting Moonshine (1941)

Poet Charles Snell takes refuge from the world by hiding out in a department store after closing. Once there he finds a secret group who have lived in the store for years. The leader of the group, Mrs. Monday, permits Charles to stay after he convinces her that he is a poet.
Charles meets and is smitten with a beautiful young girl, Ella Harkins, Mrs. Monday’s maid. Ella, who is now 19, has lived in the store since she was separated from her mother at age six, falling asleep in the women’s hat department.
Ella is unhappy and wants to leave, but is afraid of the ”Dark Men”. Should someone try to return to the outside world and risk revealing the group’s existence, the ”Dark Men” take them away…

Charles falls in love with Ella.
Ella finally decides she wants to leave. Charles is initially reluctant to leave his now-comfortable life, but then understands that he loves Ella more than poetry. Mrs. Monday and the others hear their plans, and they call the ”Dark Men”, as Ella and Charles try to escape…

En charmig, om så lite mossig, tv-musikal från en tid då man fortfarande regelbundet skapade originalmusikaler för tv.
Det roligaste med den här är naturligtvis att det är Stephen Sondheim som skrivit musiken och sångerna. Denna produktion från 1966 ligger precis mitt emellan hans Broadway flopp Anyone Can Whistle (1964)  och innan han slår igenom stort med Company 1970 (se Dag 317). Han hade förvisso en flopp till på Broadway innan denna tv-musikal nämligen  Do I Hear a Waltz (1965) men den skrev han bara sångtexterna till, musiken var Richard Rodgers, så den räknar jag inte riktigt som en ”Sondheimmusikal”. 

Det är typisk Sondheimsk musik vi bjuds på i filmen, inte så trallvänliga melodier alltså men roliga, överraskande och melodiskt intressanta är de och de driver alltid handlingen framåt eller fördjupar karaktärerna.

Det är lite som att kolla på ett musikalavsnitt av den klassiska tv-serien The Twilight Zone för här blandas romantik, sång med  fantasy och skräck och vi får till och med den typiska lilla knorren på slutet.

Hela programmet finns att hitta på YouTube eller att köpa på DVD i en snygg restaurerad variant och är väl värd en titt.

Trivia

Anthony Perkins, som spelar huvudrollen, är idag kanske mest ihågkommen för sin ikoniska tolkning av Norman Bates i Alfred Hitchcocks Psycho, men han hade en även en lång karriär på Broadway där han  både medverkade i talpjäser som Tea and Sympathy (1953) och musikaler som Greenwillow (1960), se Dag 55.

Charmain Carr som spelar den kvinnliga huvudrollen, Ella, är kanske mest känd för att hon spelade  Liesl, den äldsta av von Trapp barnen i filmversionen av The Sound of Music (1965).

Man gjorde en studioinspelning med sångerna från tv-filmen 2001. I den sjungs rollen som Charles av Neil Patrick Harris och rollen som Ella av Theresa McCarthy.
På samma cd finns också sångerna från Sondheims musikal The Frogs som han skrev till Universitetet Yale.

Video

Trailer
If You Can Find Me I’m Here
Take Me To The World
When
I Remember
Sixteen Going On Seventeen fr Sound of Music med Charmain Carr
Anthony Perkins sjunger Never Will I Marry fr Greenwillow

 

Dag 343: Peter Pan

26 Nov

51eSeKNgfBL
Peter Pan (1954)
, 152  föreställningar
Jag har lyssnat på studioinspelningen från 1997
Musik: det mesta skrivet av Mark Charlap men några nummer är komponerade av Jule Styne
Sångtexter: de flesta skrivna av Carolyn Leigh, texterna till Stynes melodier skrivna av Betty Comden & Adolph Green
Libretto: Sir James M. Barrie baserad på hans pjäs Peter Pan (1904)

Tiden är tidigt 1900-tal.
De tre barnen Wendy, John och Michael Darling bor i London.
En natt väcks Wendy av att en ung pojke har kommit in i deras rum. Han heter Peter Pan och han kom bara för att hämta sin skugga som råkade bli kvar i rummet när han besökte ungarnas rum en vecka tidigare.
Wendy, som inte blir det minsta förvånad över hans närvaro, hjälper honom att sy fast sin skugga igen. Som tack för hjälpen tar Peter med sig Wendy och hennes bröder till landet där han bor, Landet Ingenstans (Never Never land).
De flyger dit med hjälp av lite älvdamm och genom att tänka lyckliga tankar.
Väl i Landet Ingenstans så får de uppleva en massa äventyr. De räddar bland annat en indianprinsessa och får även möta Peters ärkefiende den brutale piratkaptenen Krok. Krok hatar Peter för Peter högg av hans hand en gång och matade en krokodil med den. Denna krokodil har nu fått smak på Krok och försöker hela tiden smyga sig på honom. Tur nog för Krok så har krokodilen också vid ett tillfälle svalt en klocka vilket gör att man hör ett högljutt tickande varje gångs han närmar sig.
Här finns också sjöjungfruer, älvor, de förlorade barnen (som består av barn som tappats bort av sina föräldrar och som tagits omhand av älvorna) och en massa magiska djur.
Efter många äventyr så återvänder Wendy och hennes bröder till London igen, med sig har de även de förlorade barnen som alla blir adopterade av familjen Darling.
I en epilog så kommer Peter tillbaka till Wendys sovrum många, många år senare. Där hittar han en vuxen och gift Wendy som inte längre kan flyga med honom till Landet Ingenstans men hon har en dotter som gärna vill följa med…

Det här är en charmig men ojämn liten musikal. Här finns både underbara sånger och en hel del småtrista nummer. Det märks att det är två olika kompositörer som ligger bakom dem. Och jag måste erkänna att jag till största delen föredrar Stynes sånger över Charlaps.
Älskar att captain Hook väljer olika musikstilar beroende på humör för sina sånger: det blir en tarantella, en tango och en vals.

Favvisar:
Neverland, I’m Flying, Wendy, I Won’t Grow Up, Hook’s Waltz

Kuriosa:
Från början var det här tänkt som en version av pjäsen med några enstaka musiknummer insprängda i handlingen och den skräddarsyddes för att passa Broadwaystjärnan Mary Martin (original Nellie i South Pacific, original Maria i Sound of Music m m).
Versionen var dock ingen större framgång när den var ute på sin try-out turné. Regissören Jerome Robbins, som inte var riktigt nöjd med de sånger som Charlap och Leigh hade skapat, bestämde sig då för att anlita kompositören Jule Styne och textförfattarna Comden & Green för att skriva ett antal kompletterande sånger för att på så sätt förvandla föreställningen till en fullödig musikal. Det är därför som denna show har två olika kompositörer och 3 olika textförfattare.

Redan när Peter Pan spelade sina try-out föreställningar i Los Angeles så beslutades det att den skulle spelas in och sändas på TV. Det gjorde att det bara blev möjligt att spela den 152 gånger på Broadway innan det var dags för sändning. Trots att den skulle visas på Tv bara 10 dagar efter sin sista Broadwayshow så gick den för utsålda hus ända till slutet, därav att jag inte räknar showen som en flop. Det var alltså planerat redan från början att den bara skulle gå under en begränsad period.
När Peter Pan sändes på amerikansk tv för första gången (7:e mars 1955), så fick den 65 millioner tittare. Det var det största tittarrekordet nånsin på sin tid.
Man valde att sända föreställningen i det nya experimentella färg-tv systemet som precis hade utvecklats av RCA.
Föreställningen var den första kompletta Braodwayshowen som sänt i färg på TV.
Eftersom sändningen var en sån otrolig succé så valde man att göra en ny sändning 1956. Kanske ska påpeka att dessa både versionerna av showen spelades i direktsändning när den sändes. Videoband för inspelning var fortfarande i sin utvecklingsfas och otroligt dyrt att använda.
1960 så gjordes en tredje inspelning men den här gången använde man sig av de nya videobanden och det gör att just denna version har kunnat visas ett flertal gånger till på amerikansk tv.
Alla dessa versioner hade Mary Martin i rollen som Peter.

Showen vann 3 Tony Awards 1955: bästa kvinnliga huvudroll, manliga biroll och scentekniker.

Musikalen har fått 3 revivals på Broadway där 1979 års version med Sandy Duncan som Peter var den mest framgångsrika, den spelades 554 gånger.

En ny tv-versionspelades in 2000 med Cathy Rigby som Peter.

Det finns tre musikalversioner till av berättelsen:
En version av pjäsen med sånger av Leonard Bernstein från 1950
Disneys tecknade film från 1953.
En ny musikal från 1996 med musik och sångtexter av George Stiles och Anthony Drewe.

Pressklipp:
I don’t know what all the fuss is about. I always knew Mary Martin could fly.

The flying, before we get past it, is nothing short of miraculous. For the first time, in my theatregoing experience, it’s been designed designed rather than limited to a couple of quick exits – in effect, it’s been choreographed by director Jerome Robbins.

It’s the way Peter Pan always should have been, and wasn’t.
– Walter Kerr, Herald Tribune

A Hollywood-like lust of production for production’s sake makes things look ponderous toward the end. Nor has the music much taste. Most of it sounds as though it had come out of Tin Pan Alley tune factories. It lacks distinction and has no audible fondness for Berrie. Although the taste in showmanship and in music is common, the taste in performers is impeccable.
Brooks Atkinson, Times

Videosar:
Mary Martin som Peter
Neverland
Ugh-A-Wug med Cathy Rigby

220px-Mary_Martin_Peter_Pan
Mary Martin som Peter Pan

Dag 288: Gypsy – A Musical Fable

19 Sep

a3c9024128a0474f0d56d010.L
Gypsy: A Musical Fable (1959), originaluppsättningen spelades 702 gånger
Baserar mitt omdöme på Londoncastinspelningen från 1973, den spelades 300 gånger.
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: Arthur Laurents, mycket löst baserad på Gypsy Rose Lee’s memoarer Gypsy: Memoirs of America’s Most Celebrated Stripper (1957) och fokuserar på hennes mamma Rose – den ultimata showbizmorsan.

Mama Rose har bestämt sig för att hennes yngsta dotter June ska bli en stor stjärna inom showbusiness.
Outröttligt så jagar hon agenter, fixar och trixar och ser till att hon och hennes döttrar får åka runt och spelar på Vaudevilleteatrar över hela USA.
June som i många, många år har marknadsförst som den söta lilla ”Baby June” tröttnar till sist och rymmer.
Men Rose ger sig inte. Om hennes talangfulla dotter inte vill vara med längre så får hon börja ägna sig åt sin ”talanglösa” och mer introverta dotter Loise istället, för nån av hennes döttrar ska bli stjärna. Så småningom kommer det här att leda till att Loise förvandlas till burlesquestrippan Gypsy Rose Lee som får en stor internationell karriär.

Det här anses vara en av de mest perfekta musikaler som nånsin skapats och det går inte komma från att den är helt jäkla otroligt bra. Bra story, makalöst bra musik och helt otroligt snygga sångtexter. Originalcasten av Broadway uppsättningen med ”The Merm”  som Rose lämnar sällan min absoluta favoritlista.
Den här Londonversionen med underbara Angela Lansbury som mama Rose har jag inte gett en chans tidigare så det var på tiden att den hamnade i spelaren.
Hur står den sig i jämförelse med originalet? Bra, riktigt bra. Arren är lite annorlunda på den här versionen och vissa sånger har annorlunda texter och kommer med mer dansmusik och längre musikaliska sekvenser men det ser jag bara som nått positivt.
Ethel Merman beltar sig igenom originalet och det är precis så som man vill höra henne och där har Angela ingen chans. Men Angela är en bättre skådespelare och hennes sätt att leverera sångtexter är snudd på helt perfekt och hon får fram nyanser och en humor som jag kan sakna hos Merman. Och Angelas sätt att gestalta Roses sammanbrott i Rose’s Turn… vad kan jag säga, pure perfection!
Den här plattan är ett perfekt komplement till originalet och jag rekommenderar den å det starkaste!

Favvisar:
Some People, You Gotta Get A Gimmick, Together, Let Me Entertain You

Kuriosa:
Showen har haft inte mindre än 4 revivals på Broadway sen -59.
En filmversion kom 1962 och en tv-version med Bette Midler som Rose kom 1993.

Originalet fick inte en endaste Tony Award.
1974 års revival vann en Tony åt Angela Lansbury. Den fick dessutom 3 Drama Desk Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och regi.
1989 års revival vann 2 Tonys: Bästa revival och kvinnliga huvudroll. Även två Drama Desk Awards fick den: bästa revival, kvinnliga huvudroll.
2003 års revival vann bara en Theatre World Award
2008 års revival vann 3 Tonys: Bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och manliga biroll. Den vann 3 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, manliga biroll. Dessutom fick den 2 Outer Critics Awards: Bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Filmversionen vann en Golden Globe åt Rosalind Russel som Rose.
Tv-versionen vann en Golden Globe åt Bette Midler som Rose och en Emmy för Outstanding Individual Achievement in Music Direction

Gypsy Rose Lee har funnits i verkligheten och hon var verkligen stripp-teasernas okrönta drottning.  Hon blev känd som ”den intellektuella strippan” då hon i monologer refererade till konstnärer som Cézanne och författare som Oscar Wilde, samtidigt som hon sakta och förföriskt rullade ner sina silkesstrumpor. Hennes signum var att teasa mest och egentligen inte strippa särskilt mycket.
Hon strippade för presidenter och kungligheter över hela världen och är nog en av de få, om inte den enda, som fått strippa för Drottning Elisabeth II av England.
Hon uppträdde även här i Stockholm på Chinarevyn. Mina föräldrar såg henne där.

Gypsy Rose Lee skrev förutom sina memoarer även en deckare som utspelade sig i Burlesquemiljö: The G-string Murders (1941). Den har översatt till svenska och heter då Döden väntar i kulissen.

Pressklipp:
I’m not sure whether Gypsy is a new fashioned, or old-fashioned, or integrated, or non-integrated. The only thing I’m sure of is that it’s the best damn musical I’ve seen in years.
– Walter Kerr, Herald Tribune

What this town has needed is Ethel Merman. What miss Merman has needed is a good show. We got her and she got it last night evening, when Gypsy opened at the Broadway Theatre.
– John Chapman, Daily News

Videosar:
Rose’s Turn med Bette Midler
Ethel Merman sings Everything’s Coming Up Roses
Let Me Entertain You från filmversionen
Patti LuPone – Everything’s coming up roses
Bernadette Peters – Rose’s Turn
You Gotta Get A Gimmick

51RJacACr0L

2238966_209_271
Gypsy Rose Lee

Dag 259: Bombshell

21 Aug

613iQzRBthL
Bombshell (2013), spelas fortfarande
Musik: Tom Levitt
Sångtexter & libretto: Julia Houston

Eller egentligen:

Bombshell (2013), musical i tv-serien SMASH (2012/13)
Musik: Marc Shaiman
Sångtexter: Scott Wittman & Marc Shaiman

En biografimusikal om Marilyn Monroe där vi får följa henne från det att hon är en liten flicka som heter Norma Jeane Baker tills hon vid 36 års ålder dör av en överdos. Hennes resa går från att vara en okänd flicka med drömmar till att förvandlas till världens kanske största sexsymbol någonsin.
Vi möter alla männen i hennes liv från agenten som upptäcker henne via hennes första make Joe DiMaggio, hennes andra man Arthur Miller till hennes förhållande med bägge Kennedy bröderna: John F och Robert.

Det här är lite kul, här har vi en tv-serie som handlar om allt som händer i samband med att man ska sätta upp en nyskriven musikal om Marilyn Monroe. Serien läggs ner efter bara 2 säsonger men man samlar ihop alla sånger som figurerar i musikalen i serien och så ger man ut dem på en cd som om det var ett äkta castalbum.
Det finns till och med en slags wikipedia sida med info om Bombshell – the musical.
Så det här är en slags metamusikal.
Och det är en riktigt bra musikal, den skulle inte skämmas för sig på riktigt heller.
Här har vi Broadwaysånger inspirerade av storbandseran och klassiska ”golden age” musikaler, här finns stora svulstiga musikalballader av lite modernare slag och så lite poppigare tongångar som kryddning på det.
Det blir en väldigt dynamisk blandning.
Och skickligt skrivet, för sångerna ska ju inte bara passa in i ”musikalen” utan en del av dem ska också fungera i olika andra dramatiska sammanhang för huvudpersonerna i serien – det kan vara som inre monologer eller för att belysa nått viktigt beslut som ska fattas. Och upphovsmännen har faktiskt lyckats väl med sin uppgift så sångerna fungerar bra både som ”privata” sånger och, tillsammans, som en äkta castinspelning.
Och jag måste säga att jag verkligen gillar’t. Gillar’t mycket.
Den här plattan står sig väl mot nästan allt som kommit från ”the great white way” de senaste åren, så det är en musikal ingen äkta musikalnörd vill missa. Och med grymt bra vokala insatser av bl a Katherine McPhee, Megan Hilty och Bernadette Peters.
Jag skulle med glädje gå och se den om de, mot förmodan nånsin  skulle försöka sätta upp den på riktigt. Det är kanske inte så troligt men jag vet att den kommer att framföras i en konsertversion i höst så man vet ju aldrig…

Favvisar:
Let Me Be Your Star, The 20th Century Fox Mambo, Don’t Say Yes Until I Finish Talking, Let’s Start Tomorrow Night, Our Little Secret, They Just Keep Moving The Line

Kuriosa:
I tv-serien vinner musikalen 4 Tony Awards: bästa musikal, partitur, kvinnliga huvudroll och kostym.
Den vinner också två Outer Critics Circle Awards: bästa libretto och regi (vinsten delas mellan  Tom Levitt för Bombshell och regissören Derek Wills för musikalen Hit List).

Det finns ett par ”riktiga” musikaler som handlar om Marilyn. Bland annat har vi  Marilyn: An American Fable som floppade på Broadway (17 föreställningar) 1983.

Den senaste Marilyn musikalen heter Norma Jeane: The Musical och är fortfarande i utvecklingsfasen men man ska ha några privata provföreställningar med showen i London i september.

Videosar:
Let’s Be Bad!
I Never Met a Wolf Who Didn’t Love to Howl
The 20th Century Fox Mambo
Our Little Secret
Cut, Print..Moving On
They Just Keep Moving The Line

Smash-Bombshell-Playbill      Tumblr_mni3yvIqRh1s33qc8o1_250-1

Dag 249: Scrambled Feet

11 Aug

4cbd396586dbe_53443n
Scrambled Feet (1979), Off-Broadway, 831 föreställningar
Musik, sångtexter & sketcher: John Driver & Jeffrey Haddow

Denna intima musikaliska revy är en galet, uppsluppen parodi som behandlar varje tänkbar aspekt av showbusiness.
Bland de många sketcherna/sångerna finns en elak parodi på störande teaterbesökare med sina prasslande godispåsar och sitt småtjattrande under hela föreställningen, en brottningsmatch mellan The Elephant Man och den förlamade hjälten i Whose Life Is It Anyway?, problemen med att ta sig till och från teatern om man bor i förorten, vikten av att ha kontakter om man vill komma nånstans i branschen, problem som uppstår om man blir förälskad i sin motspelare, hur otacksamt det är (för skådespelaren) att behöva uppträda tillsammans med publikfriande djur, här finns elaka parodier på teaterkritiker och på många av de ledande producenterna på Broadway och mycket, mycket annat.
Det är en satirisk show för alla som arbetar med teater, som nån gång på något sätt hållit på med teater eller som bara gillar att gå på teater.

Den här showen är lite av en föregångare till Forbidden Broadway som gått i åratal Off-Broadway i olika upplagor. Precis som den så driver den här med aktuella shower, skådespelare och allt som har med Broadway att göra men i motsats till den så är all musik här nyskriven. Forbidden använder sig av låtar ur showerna den parodierar och ger dem nya, elak texter.
Scrambled Feet har visserligen åldrats en hel del och många av de saker och föreställningar den refererar till är inte längre aktuella eller ens begripliga för oss idag men till stora delar fungerar materialet fortfarande förvånansvärt väl. Det visar sig att det finns bitar av branschen – och dess besökare och deltagare – som inte har ändrat sig på närmare 40 år…

Man gjorde en tv-version av den 1984 med Madeline Kahn i en av rollerna.

Favvisar:
Haven’t We Met?, Theatre-Party-Ladies, British, Good Connections, Advice To Producers

Videosar:
The 25th Annual Theatrical Olympics
Composer Tango
Sham Dancin’
En längre sekvens med bl a Could Have Been och Theatre-Party-Ladies

%d bloggare gillar detta: