Tag Archives: UK

Nr 427: Ambassador

23 Jan


Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.


This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times


Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.

The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.

It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily


Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Annonser

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

7 Sep


Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)

Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance
innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.

Michael Coveney,  Financial Times 


Om Broadwayuppsättningen:


In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.

– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…

Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 


Nr 378: Andy Capp

18 Maj

stage9034a
Andy Capp (1982)
, 120 föreställningar
Musik: Alan Price
Sångtexter: Alan Price and Trevor Peacock
Libretto: Trevor Peacock baserad på dagstidningsserien Andy Capp av Reginald Smythe

The story is essentially a narrative setting an upcoming wedding (of Raquel and Elvis) against the ongoing fracas in Andy and Flo’s household. The musical adaptation is a faithful evocation of the cartoon, full of mother-in-law jokes, drunken escapades, big-bosomed, mini-skirted women wielding rolling pins and paunchy, cloth-capped men stomping around in boots.

Sällan har jag hört en musikal som låter så genuint brittisk som denna.
Det är som om man satt på en pub en lördagskväll och lyssnar när det lokala bandet spelar. Det är gemytligt, ”comfy”, ”cozy”, allsångsinspirerande och oerhört välkomnande.
Musiken består av en blandning av 50/60-tals brittpop och pubmusik och är väl inte så nyskapande eller spännande men jag blir fånigt glad av sånt här. Det är inte nödvändigtvis så att sångerna fastnar men helheten är ”nice”, varm och känns familjär och ”trygg” på nått sätt.
Och man känner så tydligt igen att det är skrivet av Alan Price.
När jag var liten hittade jag ett kassetband med musiken till filmen O Lucky Man bland mina storasyskons saker. Jag fullständigt älskade låtarna på bandet och det var just herr Price som hade skrivit dem. Stilen från det kassetbandet går igen i nästan varenda låt här och kanske är det därför jag fullständigt charmats av denna platta.
Jag såg så småningom filmen O Lucky Man men den gillade jag inte alls.

Detta är kanske ingen stor musikal varken musikaliskt eller innehållsmässigt men den har charm och det kommer den långt på.

Kuriosa:
Andy Capp hette Tuffa Viktor i Sverige.
Serien skapad 1957 av Reginald Smythe. Serien skapades som en drift med brittisk underklass i norra England. Andy och hans vänner talar med utpräglad nordengelsk arbetardialekt.
Serien innehöll från början skämt om ämnen som våld inom familjen, arbetslöshet, alkoholism, otrohet, ekonomiska problem med mera. Den visade egentligen upp en stark misär, grepp som tonades ned efter att serien blev en internationell succé, och har kritiserats för sin lättsamma skildring av allvarliga sociala problem.

Som mest publicerades den i över 1700 olika dagstidningar världen över, vilket gör den till en av de mest framgångsrika dagstidningsserierna nånsin.

Andy och hans fru Flo sägs vara inspirerad av serieskaparens egna föräldrar.
De bor på Durham Street 37 i den nordengelska hamnstaden Hartlepool, Smythes egen hemstad.

Namnet ”Andy Capp” är en lek med ordet ”handicap”, uttalat på typisk nordengelsk arbetardialekt.

I Sverige har Tuffa Viktor varit publicerad i bl a Aftonbladet och Göteborgs-Tidningen.

I Hartlepool finns numera en staty av Andy Capp. Den skapades av Jane Robbins, skulptris från Shropshire, och avtäcktes 28 juni 2007.

En inofficiell son till Andy introducerades 1960, han fick namnet Buster. Han fick en egen serie, ursprungligen under titeln Buster Capp, Son of Andy Capp. På grund av copyrightkonflikter slutade man snart att hänvisa till Buster som Andys son, men spår av grundidén märks än idag; bland annat kan man tydligt se att Busters mamma är en lätt reviderad version av Flo.
I Sverige fick Buster en egen serietidning som publicerades mellan 1967 – 2005. Från början var den fylld av äventyrsserier men specialiserade sig så småningom på sportserier.

Pressklipp:
… a fat slice of accessible folk history which audiences can immediately relate to, and sends you out with a warm satisfied glow and a lot to think about.
– Jack Tinker, Daily Mail

Videosar:
I Ought To Be Ashamed Of Myself
Points Of View
Snutt ur tv-serien
O, Lucky Man med Alan Price
Trailer till O Lucky Man

filename-dscf4538-jpg
Statyn i Hartlepool

buster                                             200px-Buster15_67
Buster som han såg ut från början,         Så såg tidningen ut i original i Sverige
nog är han lik sin far alltid.

200px-Viktor_Buster2
Långt senare möter han sin far…

Nr 376: A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine

26 Okt

215px-HollywoodUkraine
A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine

West End 1979, 168 föreställningar
Broadway 1980, 588 föreställningar
Musik: Frank Lazarus, Jerry Herman, Trevor Lyttleton & Richard Whiting
Sångtexter: Dick Vosburgh, Jerry Herman m fl
Libretto: Dick Vosburgh. A Night In The Ukraine är baserad på Anton Tjechovs pjäs Björnen (1888).
Jag har lyssnat på 1980-års Broadway castinspelning.

”A smile-a-minute, songsational, musical mirthquake!”

Your angelic face I regard
As the face of a Saint…Bernard
– advokaten Samovar (Groucho) till Fru Pavlenko.

A Day in Hollywood/A Night in the Ukraine is a musical comedy consisting of two essentially independent one-act plays.
A DAY IN HOLLYWOOD is the first half of this entertainment which takes us to the lobby of Grauman’s Chinese Theatre in the 30s where 6 members of the ushering staff sing a musical tribute to the screen stars and productions of that magical era.
A NIGHT IN THE UKRAINE, a Marx Brothers movie the brothers never made, is based on  Anton Chekhov’s one-act play The Bear. It is set in the stately mansion of Mrs Pavlenko, a wealthy Ukrainian widow and introduces us to typical character types as featured in the Marx Brothers’ films. We have the crooked lawyer (Groucho) who tries to swindle the widow (the Margaret Dumont part) of her money, a faithful Italian footman who’s incredible at the piano (Chico), a maid-chasing mute gardener with a taxi-cab horn and great slapstick skills (Harpo) and finally there are the two young lovers.

Det här är en härlig liten platta att lyssna på. Roliga sånger med bra och väldigt vitsiga texter, det mesta framfört till bara pianoackompanjemang. Det är dessutom aktörerna själva som står för musicerandet också.

Musiken spretar en aning men det är inte så konstigt för när musikalen anlände till Broadway (den började sitt liv i London) så ville Tommy Tune (som både regisserade och koreograferade den och fick en Tony för sin koreografi) höja klassen på det musikaliska materialet en aning och man bad därför Jerry Herman att bidra med tre sånger till första akten. Och det går inte att komma ifrån att hans bidrag håller en helt annan klass än Lazarus bidrag – inte för att Lazarus sånger är dåliga men Hermans är liksom mera Broadway och det är hans sånger som är mina favvisar: Just Go To The Movies; Nelson – en elak beskrivning av operettfilmstjärnan Nelson Eddy och där följande rader finns: ”A picture of strength, and good breeding of course, and of passion and warmth (I’m discussing his horse)…” – och The Best in the World om hur snabbt lyckan kan komma och gå i ”Tinsel Town”.
Men jag gillar också I Love a Film Cliché, titeln säger allt, Famous Feet om hur traditionen med hand- och fotavtrycken utanför Grauman’s Chinese Theatre uppkom och en ljuvlig framsjungen trailer för andraaktsshowen A Night in the Ukraine.
Överlag så gillar jag fösta aktens material mycket bättre än den andra, med undantag för Samovar the Lawyer, en typisk Grouchosång.
Rekommenderas.

”But why am I telling YOU all this? And you, a perfect stranger!”

Kuriosa:
Broadwayföreställningen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga biroll och bästa koreografi.
1 Drama Desk Award för bästa koreografi.
1 Theatre World Award för bästa nykomling

Föreställningen var Tommy Tunes första som både regissör och koreograf och den blev hans stora genombrott. Efter denna så regisserade/koreograferade han shower som Nine, Grand Hotel (se Dag 217) och The Will Rogers Follies (se Dag 337)

Priscilla Lopez vann birolls Tonyn för sin insats som Harpo i andra akten av showen. Priscilla var tidigare Tonynominerad för sin insats i A Chorus Line 1976 (se Dag 232). Där spelade hon Diana Morales som bl a sjunger sången Nothing, en sång som är till stora delar självbiografisk för den handlar om Priscillas upplevelser när hon gick på en teaterskola. Men den gången vann hon inte.

Bröderna Marx var från början 5 bröder. Kärnan i deras scenföreställningar var de tre äldsta bröderna: Chico, Harpo och Groucho (här listade i den ordning de föddes), de två yngre Gummo och Zeppo lyckades aldrig skapa lika utvecklade och renodlade karaktärer som sina storebröder.
Gummo var inte med i någon av brödernas berömda filmer och Zeppo var bara med i de 5 första och där spelade han nästan alltid den romantiske (icke rolige) hjälten. Fast Zeppo sägs ha varit den roligaste av bröderna ”off stage” och han kunde härma sina bröder så bra att om nån av dem blev sjuka så kunde han hoppa in och spela deras roll till perfektion på scenen.
För det var på scenen som Bröderna Marxs började och nådde sina första stora framgångar. De var stora först inom vaudeville och hade senare även stora framgångar på Broadway under 1920-talet: först med revyn I’ll Say She Is (1924–1925) och senare med 2 musikaler  The Cocoanuts (1925–1926) and Animal Crackers (1928–1929). De två sistnämnda filmades och den förstnämnda finns det planer på att sätta upp igen.

Det finns en musikal som handlar om Brödernas tidiga karriär och framförallt om deras mamma Minnie, den heter därför passande nog Minnie’s Boys, den kom 1970 och floppade (se Dag 24).

Pressklipp:
What can one say? A Day in Hollywood – A Night in the Ukraine, which opened last night, is worth a month in the country. It is crazy, zany magic…

It all comes together as a smashing show, classy, sassy nostalgia combined with the zip and zap of the day after tomorrow.

This show is probably the funniest thing to hit New York since pastrami.
– Clive Barnes, Post

 Videosar:
Doin’ the Production Code från The Tony Awards
Nelson
Natasha
The Best in the World
I Love a Film Cliché

A-Day-in-Hollywood-a-Night-in-the-Ukraine-Playbill-07-80

Nr 373: Daddy Cool

17 Okt

51sgGIyPXSL
Daddy Cool (2006), West End, spelades ett drygt halvår
Musik & sångtexter: Frank Farian och många andra bl a Bobby Hebb och George Reyam
Libretto: Stephen Plaice & Amani Naphtali. Baserad på en idé av Mary S. Applegate & Michael Stark

She’s crazy like a fool!
What about Daddy Cool?
I’m crazy like a fool.
What about Daddy Cool?

Daddy, Daddy Cool!
Daddy, Daddy Cool!

Essentially, the story is about ‘Sunny’ whose mother has sent for him from England, and we follow the young boy from his Grandmother’s home in the West Indies, through his arrival in England, to the time when his love of music has led him to be a member of a ‘crew’ called ‘The Subsonics’, who face intense rivalry from another crew called ‘The Blade Squad’.
Sunny meets and falls in love with Rose, daughter of the East End’s notorious club owner Ma Baker. Echoing Romeo and Juliet, the lovers’ relationship fuels the hostility between the two gangs.
It’s pretty obvious from the start that Sunny will end up in hot water, and sure enough, he’s set-up for a shooting he didn’t commit.
In a sub-plot, Sunny’s mother has to confront her own rival and deal with her feelings about Sunny’s father, the real ‘Daddy Cool’.

Så var intrigen i den engelska originalversionen. Men storyn ändrades en hel del till showens nederländska premiär och det är den senare versionen som numera spelas lite här och där i Europa. Den är betydligt mer familjevänlig och utan de mord och våldsamheter som figurerade i London.

Ja, vad ska man säga. Det här är en jukeboxmusikal med allt vad det innebär av krystade intrigvändningar och där namnen på huvudrollerna anpassas för att få så många kopplingar till låtskatten som möjligt. Här hittar vi Club Rasputin som drivs av Ma Baker men egentligen tillhör Sunny som döper om den till Daddy Cool efter sin pappa Johnny Cool, se där, fyra sångtitlar i en mening. Kanske borde jag satsa på att skriva Jukeboxmusikalintriger?

Eftersom inramningens enda funktion är att agera förevändning för att klämma in så många välkända hits som möjligt så ska jag inte vara så hård på intrigen utan koncentrera mig på plattan.
37 låtar har de lyckats pressa in, fast då har jag räknat med både repriser och megamixarna och jag måste erkänna att jag gillar det här. Alltså som en ren partyplatta. För att döma av videosnuttarna jag hittat så var det här en bedrövlig och bedrövligt ful show. Men plattan svänger.
Ok, det hjälper nog att jag växte upp med Boney M och klubbade som värst när La Bouche och Milli Vanilli styrde på dansgolven, för det här är bitvis en ren nostalgiresa för mig.
Och för en gångs skull så svänger det minst lika bra om dessa coverversioner som det en gång gjorde om originalen. Man har moderniserat soundet en aning och vid ett par tillfällen lagt in lite rap och beat-boxande (mindre lyckade inslag) och sånginsatserna är överlag helt okej, ibland mer än så.
Och vilken samling med låtar: Be My Lover, I Can’t Stand The Rain, Sunny, Girl I’m gonna Miss You, Daddy Cool, Ma Baker, By The Rivers Of Babylon och många, många mer.

Den nederländska varianten av showen har en fördel mot Londonversionen eftersom man där har översatt texterna. I Holland har man kunnat bortse från de extremt simplistiska, banala och barnsligt töntiga och repetetiva texterna som engelsmännen behövt hålla till godo med.

Men vem bryr sig om sångtexternas innehåll när man går på en sån här show, man vill bara höra låtarna man kan, sjunga med i dem och känna sig ung på nytt. Som en av de nederländska skådespelarna uttryckte det: Det här är egentligen inte så mycket en musikal som det är en konsert.
Och det ligger mycket i det.
Jäklar börjar känna att jag vill ”Bumpa”, ”Hustle-a” och discodansa like it was 1979!

Kuriosa:
Showen säljs som en Boney M jukebox musikal men egentligen så är det en Frank Farian jukeboxare för det var han som producerade och i vissa fall skrev låtarna och skapade grupperna som framförde dem. Eller framförde och framförde, ofta var det studiosångare som sjöng in sångerna och så var det snygga dansare som mimade och ”framförde” dem på scen – Milli Vanilli är väl det mest välkända exemplet.
Boney M hade faktiskt tre sångerskor som kunde sjunga och det var bara killen i gruppen som mimade. I början så var det Frank Farians röst han mimade till. Vill ni höra hur Frank lät så sätt på Daddy Cool, originalet, för det är han som står för den djupa karakteristiska rösten som inleder hela låten.

Frank Farian Productions har tagit emot 850 guldskivor. Fram till 2002 så hade de sålt 800 millioner plattor (inklusive samlingsplattor).

Mellan 1975 och 1988 hade Boney M inte mindre än 38 Top Tio singlar. Det såldes 55 millioner Boney M album och 45 millioner singlar.

Milli Vanilli sålde 14 miljoner album och 8 miljoner singlar innan de avslöjades som bluff. Detta skedde 21 juli 1989 på en MTV konsert i Bristol, Connecticut. Under deras framförande av sången Girl You Know It’s True så hakade deras förinspelade  sånginsatser upp sig och började upprepa ”Girl you know it’s… Girl you know it’s…” om och om igen. De fortsatte att låtsas sjunga några sekunder innan de sprang av scenen. I och med detta så var gruppens karriär mer eller mindre över och de blev av med den Grammy de vunnit. Allt filmades och här nedanför finns en länk till ett MTV reportage om det hela.

En av producenterna till denna musikal var Robert Mackintosh, bror till den mer berömde och framgångsrike musikalproducenten (Cats, Phantom, Les Miz, Cats etc) Sir Cameron Mackintosh.

Pressklipp:
… But for much of the show, the response, from an audience desperate to hear those tunes that could send spine-tingling shivers of nostalgia oozing down their spines, was rather muted. Only after the curtain call did the show manage to shift into full gear, and bring the entire audience to their feet. In a sense, it showed that the storyline had little impact, because only when it was over could the audience and cast really start to enjoy themselves.
– Peter Brown, londontheatre.co.uk

If only somebody had taken the time and trouble to sort out the book, which is short on craft and never finds a way to integrate the back story, this could be an evening with real zing.
Lyn Gardner, The guardian

One can’t feel affection for anyone here, for the music isn’t out to charm us or gain our sympathy, merely impress us with a series of song-and-dance numbers.
– Rhoda Koenig, The Independent

The Shaftesbury, for so long a graveyard of dreadful musicals, might just have a hit on its hands for once.
Charles Spencer, The Daily Telegraph

Videosar:
Highlights från Londonversionen
Highlights från den nederländska turnéversionen
Aan de oevers bij Babylon (By the rivers of Babylon)
Reportage (och megamixen) från den nederländska premiären
Bara Megamixen
Milli Vanilli fiaskot

Nr 366: Stephen Ward

18 Feb

71RAcGHiQjL._SL1423_
Stephen Ward (2013)
, West End, still running
Music: Andrew Lloyd Webber
Lyrics & book: Don Black & Christopher Hampton, based on the Profumo Affair.

The show deals with the victim of the Profumo Affair – not John Profumo himself, the disgraced Minister for War, but the society osteopath by the name of Stephen Ward whose private libertarian experiments blew up in his own and everyone else’s face.
The show centers on his involvement with the young and beautiful Christine Keeler and their chance meeting in a West End night club, which led to one of the biggest political scandals and most famous trials of the 20th century.

There is always a little excitement in the air when it’s time for a new Lloyd Webber musical. Will it be the new Phantom or will it go the same way his latest musicals have gone, that is to say down Flop Avenue?
Well, judging by the reviews things don’t look to good for the lords latest show.
But the music is nice – not terrific, but nice enough. Some good tunes, a lot of 60’s flavor but I get a feeling that I’ve already heard most of it before. I can detect strong influences from shows like Evita, Joseph and Tell Me on a Sunday, some songs even sound a bit like reworked tunes from those shows.
The songs are for the most part in a medium tempo and sound a bit like lounge music and although they are nice to listen to they don’t really engage the listener – or at least not me.
There are no real up tempo songs, the closest we get is a 60’s pop pastiche called Super Duper Hula Hooper.
Of course we get a couple of typical Webber ballads which are good but they sound so ”Webber-y” that they almost become parodies of his style and also, it’s very obvious that he has written them in the hopes to get a new Music of the Night or Think of Me. And although they’re written in the same mold as the  songs mentioned they are in no way in the same league. They’re just (here’s that word again) nice and rather forgettable.
I don’t get a real ”hit” feeling for this album. You’ll find a couple of good songs, some nice ones and the album is enjoyable enough but don’t expect a classic. But at least it doesn’t feel or sound as pretentious as some of his earlier shows and that in itself is a very good thing.

My favorites:
1963, When You Get To Know Me, Manipulation

A little bit of this and a little bit of that:
The Profumo Affair of 1963 was a British political scandal that originated with a brief sexual liaison between John Profumo, the War Minister in Harold Macmillan’s government, and Christine Keeler, a 19-year-old model and dancer.
In March 1963 Profumo denied any impropriety in a personal statement to the House of Commons, but was forced to admit the truth a few weeks later. He resigned from the government and from parliament.
The sensation surrounding the affair was heightened by the revelation that Keeler had seemingly been simultaneously involved with Captain Yevgeny (Eugene) Ivanov, the Russian naval attaché.
Keeler had met both Profumo and Ivanov through her friendship with Stephen Ward, an osteopath and socialite who had taken her under his wing when she was a 17-year-old nightclub dancer.
The suggestions of a widespread immorality in high places and security concerns arising from the Profumo-Ivanov conjunction drew official attention to the activities of Ward, who was widely depicted as an amoral manipulator. In the highly-charged atmosphere following Profumo’s resignation Ward was tried on a series of immorality offences concerning Keeler, her friend Mandy Rice-Davis, and other women. Perceiving himself as a scapegoat, Ward died, apparently by his own hand, during the final stages of the trial, at which he was found guilty on two counts of living off immoral earnings (that means he was considered being their pimp).

Press clippings:
My hunch is that those who like Lloyd Webber best when he’s doomy-gloomy won’t warm to this show, but that those who have previously found him overwrought will find this sharp, funny – and, at times, genuinely touching – musical highly enjoyable.
Charles Spencer,Telegraph

Videos:
This Side of the Sky
You’ve Never Had It So Good
Human Sacrifice
I’m Hopeless When It Comes to You

screen_shot_2013-11-12_at_13.51.38

Dag 354: Camelot

7 Dec

Camelot - Original London Cast Recording
Camelot (1960), 873 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 1964 års Londonversion (518 föreställningar)
Musik: Frederick Loewe
Sångtexter & libretto: Alan Jay Lerner baserad på romanen The Once and Future King (1958) av T.H. White i sin tur inspirerad av den tidigast kända versionen av Arthur legenden Le Morte d’Arthur (1485) av Sir Thomas Malory

Kung Arthur har lyckats förena det förut så splittrade England.
Han gifter sig med den vackra Guenevere.
Han vill skapa en ordern för riddare som ska ändra deras inställning från att röva och slåss till att bli hedersmän, detta leder till att ordern Riddarna av Runda Bordet skapas.
Fem år efter att ordern skapats har ryktet om dessa riddares förträfflighet spritt sig över hela landet och även till Frankrike där en ung, mycket religiös och självgod riddare vid namn Lancelot Du Lac bor. Han bestämmer sig för att söka medlemskap och blir antagen.
Till en början så får hans självgodhet folket att ogilla honom men genom att på olika sätt visa upp sitt mod och sin medmänsklighet så vinner han allas hjärtan inklusive Arthur och Gueneveres.
Tyvärr så blir Guenevere förälskad i Lancelot och han i henne.
Arthurs oäkta son Mordred dyker upp vid hovet. Han är fylld av hat och hämndbegär mot sin far men han döljer det och gör sitt bästa för att få sin fars förtroende. När han väl fått det så börjar han sin hämnd genom att avslöja Lancelots och Gueneveres förhållande vilket leder till att Lancelot tvingas fly och Guennevere döms till döden. I sista sekund räddas hon dock av Lancelot. Detta leder till att Arthur tvingas att förklara Frankrike krig.
Samtidigt har Mordred i hemlighet skapat en egen armé som han använder för att anfalla Camelot, hans högsta önskan är att förstöra allt det som Arthur har skapat…

Lerner & Loewe måste ha känt en enorm press på sig när de skapade detta verk. Deras föregående Broadway show hette My Fair Lady (1956) och efter den hade de skrivit den oerhört framgångsrika, kritikerrosade och Oscarvinnande musikalfilmen Gigi (1958).
Förväntningarna från både folk och press var inte stora utan de var gigantiska! Så förhandsbokningen av biljetter till showen var stark.
Men både kritikerna och publiken skulle dock snabbt upptäcka att det här inte var en ny Lady. Librettot är mörkare och pratigare och huvudrollerna betydligt mindre charmiga. Ska jag vara ärlig så tycker jag att det är en ganska så tråkig musikal – fast musiken är otroligt bra. Loewes svepande melodier och Lerners ljuvliga texter gör att jag gärna sätter på original castskivan med Richard Burton och Julie Andrews i de ledande rollerna.
Att lyssna på Londoncasten var inte så kul som jag hoppats. Det beror mest på att den nästan låter identisk med Broadwayskivan. Det finns bara små, små variationer i det musikaliska urvalet (nån låt är i en lite kortare version, nån i en lite längre) och Laurence Harvey och Elisabeth Larner i de ledande rollerna låter förvillande lika sina Broadwaykolleger – fast Burton och Andrews är mer levande och underfundigt humoristiska i sina tolkningar.
Det här är en musikaliskt mycket bra musikal som dock är lite av ett sömnpiller på scen tyvärr. Så gå genast till Spotify och lyssna på Broadwayversionen (som är den version jag rekommenderar) och njut!

Favvisar:
I Wonder What the King Is Doing Tonight?, C’est moi, The Lusty Month of May, If Ever I Would Leave You, The Simple Joys of Maidenhood

Kuriosa:
Man gjorde en gräslig filmversion av showen 1967 med Richard Harris och Vanessa Redgrave i huvudrollerna.

Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll, kostym, scenografi och musikalisk ledning.
Den vann också en Theatre World Award till Robert Goulet för hans roll som Lancelot

Det här var President John F. Kennedys favorit musikal.

LP:n med inspelningengen av Broadwayversionen låg 60 veckor på Billboards topp 100 lista och 7 av dem var på 1:a plats.

Boken som musikalen är baserad på The Once and Future King (1958) består egentligen av fyra böcker. Tre var publicerade sen tidigare och en var ny till denna sammanslagna volym:
The Sword in the Stone (1938)
The Queen of Air and Darkness (1939) (även publicerad som The Witch in the Wood)
The Ill-Made Knight (1940)
The Candle in the Wind (1958)
En sista bok i sviten The Book of Merlyn (skriven 1941, publicerad 1977) gavs ut efter Whites död.

Titeln The Once and Future King kommer från vad det enligt legenden stod på Arthurs gravsten: Hic iacet Arthurus, rex quondam, rexque futurus – ”Here lies Arthur, king once, and king to be”.

Pressklipp:
Why should Camelot have given Moss Hart (regissören) a heart attack and Alan Jay Lerner serious ulcer trouble when it made me feel so well?
– John Chapman, Daily News

Lerner, Loewe, and Hart spent so much to mount Camelot that the wisecrackers have been calling it Costallot.

If it’s pageantry and spectacle you’re willing to settle for, Camelot offers a lot. But in our book, it’s no My Fair Lady.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Camelot is weighed down by the burden of its book. The style of story-telling is inconsistent. It shifts uneasily between light-hearted fancy and uninflected reality. Graceful and sumptuous though it is, Camelot leans dangerously in the direction of old-hat operetta.
– Howard Taubman, The New York Times

Videosar:
What do the Simple Folk do? med Julie Andrews och Richard Burton
If Ever I Would Leave You med Robert Goulet
High Lights
Camelot 0ch How To Handle A Woman från filmversionen
The Lusty Month of May från filmen

%d bloggare gillar detta: