Tag Archives: Vera-Ellen

Dag 362: White Christmas

25 Dec

71H49g07pdL
Irving Berlin’s White Christmas (2004)
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Libretto: David Ives & Paul Blake baserad på filmen med samma namn från 1954 (manus: Norman Krasna, Norman Panama & Melvin Frank) som i sin tur var inspirerad av filmen Holiday Inn från 1942

Tio år efter att de stridit utomlands under andra världskriget, så har de f d soldaterna Bob Wallace och Phil Davis blivit en populär sång-och-dans duo.
Tanken är att de ska ha premiär på sin nya julshow i Florida.
Men Phil blir attraherad av Betty, en sångerska som uppträder tillsammans med sin syster Judy. När han får  reda på att systrarna har ett engagemang i Vermont så övertalar han sin partner att de ska följa efter dem dit.
Det visar sig att värdshuset som systrarna ska uppträda på drivs av grabbarnas före detta befälhavare General Henry Waverly. När de får reda på att Henrys affärer går uselt så bestämmer de sig för att ha premiär på sin nya show tillsammans med systrarna på värdshuset istället för i Florida.
Vid det här laget har de bägge männen blivit örälskade i var sin syster. Men naturligtvis så kommer systrarna att tro att killarna bara vill utnyttja dem och det blir lite fnurror på tråden innan det förutsägbara lyckliga slutet.

Ibland är det så skönt att lyssna på en sån här härlig, riktigt gammaldags musikal.
Jag pratar om en uppsjö av Irving Berlin hits, starka melodier, 40-tals swing och tajta vokala harmonier. Det är en ren njutning att lyssna på det här. Det här är musik som gör en glad, som kan jaga bort det mörkaste av dåliga humörsmoln. För mig så är det här perfekt. Man kan bara slappna av och låta de ljuva tonerna skölja över en och låta sig fyllas av harmoni. Ingen stress kan frodas när dessa sånger framförs, utan både kropp och sinne bäddar liksom in sig i den djupaste av avspänningslägen.
Tror ni fattar att jag gillar det här.
Visst det är lite av en jukeboxmusikal, det är ingen nyskpande eller djup produktion utan bara ett kärleksfullt återskapande av en musikalvärld som inte längre existerar. Men så kärleksfullt återskapat (rent musikaliskt i alla fall, har inte sett produktionen så jag vet inte hur den funkar sceniskt) att det bara är att ge sig hän och låta den skölja över sig.
En perfekt start på en avspänd och harmonisk helg.
Rekommenderas.

Favvisar:
Blue Skies, Snow, The Best Things Happen While You’re Dancing, I Love a Piano, Sisters

Kuriosa:
Melodin till sången White Christmas skrev Irving Berlin medan han jobbade med filmen Top Hat 1935. Det var en Fred Astaire/Ginger Rogers film och han tänkte sig att låten skulle kunna komma med i en framtida film med duon. Fred gillade sången men det gjorde inte regissören så melodin användes aldrig.
Ett par år senare fick Berlin i uppdrag att skriva ett antal sånger som var inspirerade av olika helgdagar. Dessa skulle figurera i filmen Holiday Inn som handlade om ett hotell som bara var öppet på de stora helgerna. Berlin kom ihåg melodin han skrivit många år tidigare och använde sig av den för att skriva White Christmas.
När man spelade in filmen så gillade man visserligen julsången men man insåg inte vilken hitpotential den hade. Istället så trodde man att Be Careful, It’s My Heart skulle bli den stora hiten. Men som vi alla vet, det var White Christmas som slog och det rejält. Den låg etta på hitlistorna under 11 veckor och vann dessutom en Oscar som årets bästa filmsång 1943.
Så framgångsrik var sången att man 1954 skapade en film med sångens namn. Den filmen var inspirerad av Holiday Inn filmen men hade en helt ny berättelse och det är den berättelsen som även berättas i musikalen.

Pressklipp:
If some old-school Broadway escapism is what you’re looking for, and the prospect of singing the title tune along with a bright-beaming Broadway cast in festive sweaters fills you with seasonal cheer — at a time when cheer of any kind is in scant supply — White Christmas should be put somewhere on your wish list. For anyone else, however, the show will seem about as fresh and appealing as a roll of Necco wafers found in a mothballed Christmas stocking.
Charles Isherwood, The New York Times

Irving Berlin’s White Christmas is as conscientiously G-rated a musical as you’ll find on Broadway. Still, it ought to have an audience advisory — for diabetics.
– Elysa Gardner, USA Today

There hasn’t been this much tap-dancing on a Broadway stage since 42nd Street. Yet despite its relentless effervescence, Irving Berlin’s White Christmas is most alive in its gentler, more melancholy moments — few as there are. Arriving in New York after multiple regional stops in the past four seasons, and aiming to establish itself as an annual holiday engagement, this somewhat mechanical show feels like a road production staffed with mostly second-tier talent. More seasonal confection than full-bodied musical theater, it coasts along on the strength of its melodious numbers and sparkling visuals, which should suffice to keep the tourist trade happy.

By the time the evergreen title song is heard for the second time in the enchanting snow-biz finale, most audiences will be sufficiently high on holiday spirit to sing along — and maybe even convince themselves this synthetic approximation of an old-style Broadway-Hollywood hybrid is the real thing.
– David Rooney, Variety

Videosar:
Trailer
High Lights bl a Sisters, Snow & Blue Skies
I Love a Piano
Happy Holidays/White Christmas
Blue Skies
The Best Things Happen While You’re Dancing från filmen med Danny Kaye och Vera Ellen
Sisters från filmen

2012-12-14.whitechristmas-thumb-620xauto-48452

Annonser

Dag 331: On The Town

14 Nov

61ZqMElRcNL
On The Town (1944), 462 föreställningar
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green baserad på baletten Fancy Free av Jerome Robbins och Leonard Bernstein.

En vacker sommardag 1944.
Klockan är sex på morgonen när tre sjömän -Chip, Ozzie och Gabey- påbörjar sin 24-timmars permis i New York.
De vill inte bara hinna med att se på alla sevärdheter utan de vill också hinna träffa lite brudar.
Gabey förälskar sig i bilden av månadens ”Fröken vändkors” (Miss Turnstiles) som finns utplacerad på alla tunnelbanetåg. Hon ska representera den genomsnittliga tunnelbaneåkaren och varje månad så väljs det en ny miss och denna månad så är det Ivy Smith. Gabey bestämmer sig för att försöka hitta henne innan hans permis är slut. Självklart så hjälper hans kompisar till. De har dock lite mer tur vad det gäller att hitta kvinnor – eller kanske snarare att bli hittade av dem.
Ozzie blir uppraggad på Naturhistoriska Museet av Claire DeLoone en antropolog och Chip hamnar i en taxi med den kvinnliga föraren Hildy Esterházyen. Hon blir genast betuttad i Chip och eftersom hon både är kärlekstörstande och sexuellt aggressiv så dröjer det inte många sekunder innan han är hemma hos henne…
De två kvinnorna gör sitt bästa för att finna nån trevlig dam till Gabey också men han vill bara hitta sina drömmars Ivy. Till sist gör han det på Coney Island.
När morgonen gryr och männens permis är över så tar de tre paren farväl av varandra. Om de har nån framtid ihop är ytterst osäkert för männens skepp ska nu ge sig av och delta i det pågående kriget.

Hur bra är det här på en skala?
Bara liksom, helt jävla bäst!
Det första samarbetet mellan Bernstein, Comden & Green resulterade i en nyskapande och helt genialisk musikal med så mycket bra sånger och fantastisk dansmusik att man häpnar. Och att få höra musiken framföras av en stor symfoniorkester… Jag får ståpäls! Det är såna här shower som får mig att förstå varför jag så totalt har nördat in mig på musikaler som musikform.
Sångerna är svängiga, med fantastiska och roliga texter. Och Bernsteins musik…
Rent magisk. Den här plattan kan jag sätta på repeat och lyssna på om och om igen.
Det är en välsjungen version och jag är inte missnöjd med någons insats och för en gång skull så låter man musikalartister sjunga de jazziga och ”musikal” numren och de klassiskt skolade få sjunga den musik som är mer klassisk i sin stil. Kanske låter som en självklarhet men det är det inte, när Deutsche Grammophon (som också gjorde den här isnpelningen) gjorde en studioinspelning av Bernsteins West Side Story så lät man de klassiska sångarna Kiri Te Kanawa  och José Carreras spela Maria och Tony och resultatet är nått så fruktansvärd dåligt att jag inte fattar att man ville ge ut det. Så jag var lite rädd när jag såg att mezzosopranen Frederica von Strade skulle medverka på denna platta. Jag fruktade det värsta men hon spelar Claire DeLoone, en roll som ska sjunga ”klassiskt” så hon var perfekt castad. Och som bonus finns den underbara jazzsångerska Cleo Laine med i ett nummer som ”clubsångerskan”.
Lägg till detta att man även spelat in och lagt med tre av de sånger som ströks ur musikalen innan den hade sin Broadwaypremiär. Mumma!
Och så musiken… Kan inte upprepa det för ofta. Musiken är sååå jäääkla bra!!!! Bernstein rules!

Favvisar:
I Can Cook Too, ”New York New York, Ya Got Me, Some Other Time, Lucky To Be Me

Kuriosa:
Musikalen var en bearbetning och videreutveckling av baletten Fancy Free som koreografen Jerome Robbins skapat och som Bernstein skrivit musiken till. Den blev en stor framgång på gamla Metropolitan Opera House i början av 1944.

1971 års revival av musikalen vann en Theatre World Award och det fick även 1998 års revival.

Det här var den första show som Hollywood köpte filmrättigheterna till redan innan den hade haft sin premiär.
Filmversionen som kom 1949 hade Gene Kelly, Frank Sinatra, Jules Munshin, Ann Miller, Vera-Ellen och Betty Garrett i de ledande rollerna. Dansnumren är snygga och det är en kul film men tyvärr så behöll man bara 3 av sångerna från Broadwayshowen, resten består av nya (ofta sämre) sånger av Roger Edens.

Pressklipp:
Words which make a rhyme and have rhythm do not neccessarily make a lyric, nor do thirty-two bars full of notes automatically make a song. The score of On The Town by Leonard  Bernstein, and the lyrics by Miss Comden, Adolph Green, and Mr Bernstein, are almost always disappointing. … There are ballets, of course. Cripes, what I would give to see a good old hoofing chorus again!
John Chapman, Daily News

On The Town is not only much the best musical of the year; it is one of the freshest, gayest, liveliest musicals I have ever seen. It has its faults, but even they are engaging, for they are the faults of people trying to do something different, of people willing to take a chance.
Louis Kronenberger, PM

Videosar:
Highlights
New York New York med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munshin från filmversionen
Vera-Ellen som Miss Turnstiles
I Can Cook Too
Ya Got Me med The Gay Men’s Chorus of Los Angeles
Some Other Time
Dream Coney Island Ballet
Från Encores! konserversion

Dag 304: Very Warm For May

5 Okt

51bBwN7Wb6L
Very Warm For May (1939)
, 59 föreställningar
Musik: Jerome Kern
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II

Mary Graham, en societetsflicka från Long Island, hotas av att bli kidnappad av gangsters. Hon flyr och gömmer sig hos en liten avant-gardeinriktad sommarteatergrupp i Connecticut, men gangsterna är henne snart på spåren… Kärlek, komik och ljuv musik uppstår.
Så var originalintrigen till denna show och det var den showen som kritikerna och publiken älskade när den hade sin try out premiär.
Producenten Max Gordon hade varit upptagen med annat när man repade in showen och han såg resultatet för första gången på denna premiär.
Han hatade det han såg.
Så trots de enormt goda recensionerna så krävde han att föreställningen skulle göras om och speciellt att hela intrigdelen med gangsters och kidnappning skulle bort.
Kvar blev en show som handlade om en avant-gardeinspirerad teatergrupp som ska sätta upp en surrealistisk musikal i en lada hos en tossig rik Long Island dam.
Den showen ogillades av New York kritikerna och publiken hade redan sett en liknande musikal nått år innan (Rodgers & Harts Babes In Arms från 1937), så de valde bort showen till förmån för andra föreställningar.
Så efter bara 59 föreställningar: Ridå!

Den här skivan består av utdrag från radioteaterversionen från 1939. Så det är ingen äkta castplatta även om flera av originalcastmedlemmarna är med på den.
När man hittade materialet och gav ut denna platta 1984 så blev den nominerad för en Grammy som årets bästa Castinspelning. Men som sagt det är ingen riktig castplatta eftersom en hel del av sångerna inte finns med och det är en radioinspelning. Hade den varit en äkta castinspelning så skulle den ha varit den äldsta castinspelningen som existerar.
Men bara att den finns är helt otroligt för denna show med sin fantastiska musik är i det närmaste ospelad och okänd. En anledning till det var att Oscar Hammerstein förbjöd nya uppsättningar av den efter originalfiaskot. Det dröjde ända till 1985 innan den fick sättas upp igen.
Flera konsertversioner har gjorts av showen. Intrigen anses så tom och ointressant att den sänker showen och den enda anledningen till att man vill framföra verket är Kerns ljuvliga musik. Det är i denna show som en av Kerns absolut vackraste sånger, All The Things You Are, gjorde sin debut.
Skivans ljudkvalité är inte den bästa men med hjälp av modern teknik så är resultatet ändå absolut njutbart. Och vilken underbar musik det är. Magnifik!

Med på plattan finns också några små spelscener, som inte direkt tillför nått plus ett antal orkesterverk där man spelar klassiska stycken (typ Wilhelm Tell ouvertyren och Humlans flykt) i ”upp-poppade” versioner och där dragspel är det dominerande instrumentet. Det hela är ytterst bisarrt, men dessa nummer ska ha varit med i scenversionen också – kanske ett exempel på hur avant-gard gruppen var?

Favvisar:
All The Things You Are, Heaven In My Arms, All In Fun

Kuriosa:
Det var Vincente Minnelli som regisserade denna show. Han var en scenograf som avancerade till att bli regissör och är kanske mest känd för filmer som Meet Me In St Louis,  An American In Paris och Gigi och för att han är Liza Minnellis pappa.

I rollistan kunde man hitta blivande stjärnor som June Allyson, Eve Arden och Vera-Ellen

Stephen Sondheim har berättat att han vid 9 års ålder såg denna show och att den var en av orsakerna till att ville ägna sig åt musikteater.

Ljudis:
All The Things You Are i originalorkestrering för kör och solister. En av de vackraste inspelningar jag vet.

Video:
All the Things You Are

Dag 75: By Jupiter

18 Feb

71tmUWq5xhL
By Jupiter (1942), 427 föreställningar. Det finns ingen inspelning av originaluppsättningen så jag går på inspelningen som gjordes med casten av reviveln som gick off-Broadway 1967.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Lorenz Hart
Libretto: Lorenz Hart & Richard Rodgers, baserad på pjäsen The Warrior’s Husband (1932) av Julian F. Thompson

Det är år 700 f kr.
I amazonernas rike är könsrollerna omvända, kvinnorna styr, krigar och försörjer familjen medan männen tar hand om hushållet, barnen och provar hattar.
En dag anfalls riket av grekerna som är ute efter gudinnan Dianas heliga bälte som för tillfället är i Drottning Hippolytas ägo.
Grekerna tillfångatas av amazonerna och romantik börjar spira mellan Thesseus, grekernas ledare, och Antiope, amazonernas bästa krigare.
Lägg till det lite manlig emancipation, massor av dåliga ordvitsar och anakronismer, ett dussin Rodgers & Hart sånger, lite snusk och några bra dansnummer och ni har en typisk tidig 40-tals musikal. Innehållet var inte det viktigaste utan det var hur man presenterade det.
Glömde: en av birollerna är krigskorrespondensen Homeros som just fått sin första bästsäljare med en bok han kallat Illiaden. Ja, ni förstår nivån på humorn. Och jag tycker sånt är rätt så kul…

Kan direkt konstatera att det här inte är ett av Rodgers & Harts bästa verk.
Visst finns här fortfarande en hel del smarta och roliga sångtexter av Lorentz Hart och ett par snygga melodier av Richard Rodgers men den känns lite trött på nått sätt. Och den har åldrats, och inte på ett bra sätt. Nu lyssnar jag visserligen på reviveln från 1967 och inte på originalcasten eftersom den senare inte finns bevarad, och det kan hända att det är denna nyare tolkningen som inte gör partituret rättvisa. Jag vet inte.
Musikarren är barn av sextiotalet samt att de är gjorda till en mycket liten orkester så där har vi redan ett problem. Med original arr och större orkester så lät det säkert bättre om musiken men den var nog inte bättre än det vi erbjuds på denna inspelning.

Det är härligt att få höra ett antal, för mig, okända Rodgers & Hart låtar men den här plattan kommer inte att plockas fram så ofta, för så där väldigt bra är det inte. Om man vill höra på Rodgers & Hart när de var som bäst se till att skaffa inspelningar av Babes In Arms (My Funny Valentine kommer från den), Pal Joey (dock ej filmversionen för den hemsk) eller The Boys From Syracuse.

Favvisar:
Life With Father, Ev’rything I’ve Got, Wait Till You See Her

Kuriosa:
Man funderade på att filma musikalen med Helan & Halvan i huvudrollerna men det blev aldrig av.

Stjärnan i scenversionen var Ray Bolger, kanske mest känd för oss svenskar som fågelskrämman i Trollkarlen Från Oz.

En annan blivande stjärna som var med var Vera-Ellen, en fenomenal dansare som spelade mot bl a Gene Kelly i ett antal musikalfilmer.

Gene Kelly, föresten, spelade Joey i Rodgers & Harts näst sista musikal Pal Joey och det var i den musikalen som Hollywoods talangscouter upptäckte honom och tog honom till La La Land.

By Jupiter är baserad på pjäsen The Warrior’s Husband en pjäs som idag är mest känd för att det var i den Katharine Hepburn fick sitt genombrott. Hon spelade Antiope.

Det här var det sista nya musikalpartituret som Rodgers & Hart skrev som team.
De skrev sex nya låtar till reviveln av A Connecticut Yankee 1943 men det var det sista de gjorde tillsammans.
Ett år efter By Jupiters premiär så var Hart död och Rodgers hade fått sin första megahit (Oklahoma!) tillsammans med sin nya partner Oscar Hammerstein II.

Lorentz Hart led av svåra depressioner under hela sitt liv. Han var också alkoholist och hade en tendens till att försvinna under långa perioder då han söp ned sig fullkomligt för att så småningom hittas som ett sjukt, darrande vrak. Ett beteende som blev mer och mer frekvent ju äldre han blev och som var en bidragande orsak till att Rodgers, som var en extremt disciplinerad man, i längden inte klarade av att samarbeta med honom.
Hart var bara 150 cm lång, hade ett oproportionerligt stort huvud och hatade sitt eget utseende och sin kropp. Han såg sig själv som ett missfoster och helt o-älskbar. Inte blev det bättre av att han dessutom var homosexuell i en era då det var helt otänkbart, ja rent av förenat med livsfara, att vara öppen med sin läggning.
Som textförfattare var han dock en gigant. Hans texter är otroligt snygga, smarta, litterata, dubbeltydiga, riktigt snuskiga ibland och samtidigt poetiska och kärleksfulla och så var han en av de första som använde sig av modern slang när han skrev.
Han är en av mina favoriter. Lyssna bara på texterna till My Funny Valentine, The Lady Is A Tramp, I Wish I Were In Love Again, Where or When eller Bewitched, Bothered and Bewildered så förstår ni varför. Lycka!

Videosar:
Den strukna sången: Nothing To Do But Relax
Ev’rything I’ve Got – ljudis med Ella Fitzgerald
Ray Bolger som fågelskrämman i The Wizard of Oz
Vera-Ellen & Gene Kelly i Slaughter On Tenth Avenue, som kommer från Rodgers & Hart musikalen On Your Toes
Rodgers & Hart Medley
Min favoritversion av My Funny Valentine med Eileen Farrell

%d bloggare gillar detta: