Tag Archives: Vernon Duke

Dag 308: Cabin In The Sky

9 Okt

71zPFXsSqPL
Cabin In The Sky (1940), 156 föreställningar
Jag har lyssnat på 1964 års Off-Broadway  revival
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: John La Touche
Libretto: Lynn Root

Petunia är gift med en spelmissbrukare. Little Joe, som han heter lovar Petunia att han ska sluta spela. Men han har svårt att hålla sig från spelbordet och en dag så blir han dödad på grund av sina stora spelskulder.
Petunia som är rädd för att Little Joe ska hamna i helvetet ber vid sin döda makes kropp.
Gud hör hennes bön och eftersom Han anser att Petunia är en god kvinna så ger han Joe 6 månader till att leva. Under denna tid får Joe möjlighet att ändra sitt liv och gottgöra allt ont han gjort mot sina kära.
Om han lyckas så får han komma till himlen men om han misslyckas så åker han rakt ned i helvetet.
The Lords General ska övervaka det hela och se om Joe sköter sig.
Nu vill ju inte djävulen gå miste om en själ så han skickar sin son Lucifer Jr till jorden för att förleda Joe och se till att han inte kommer tiill himlen. Till sin hjälp har han den sexiga förförerskan Georgia Brown.
Nu blir det en kamp mellan det goda och det onda om Joes själ.
*Spoiler alert!*
Den goda sidan vinner och Joe når himlen till sist.

Den här musikalen har åååååldrats rejält. Bara sättet som man beskriver svarta och deras sätt att leva, vidskeplighet och förkärlek för friterad kyckling känns så icke pk att det inte är klokt.
Den här showen skulle vara svår att sätta upp idag utan rediga bearbetningar.
Men musiken är bitvis alldeles makalöst bra.
Här finns ”hits” som Taking A Chance On Love och ett flertal andra, mindre kända men lika bra sånger till.
Musiken har bitvis starka gospelinfluenser och naturligtvis så finns här massor av skön tidig jazz.
Storyn må vara stendöd men musiken flyger fortfarande.

Rekommenderade sånger:
Taking A Chance On Love, Do What You Want To Do, Honey In The Honeycomb, Love Me Tomorrow, Savanna,

Kuriosa:
Showen filmades 1943.
Filmen hette Svart Extas i Sverige.
Man behöll bara tre av showens sånger.
En av de nya som skrevs till filmen var Happiness is a Thing Called Joe som blev Oscarnominerad. Fast sången skrevs inte av upphovsmännen till Broadwayshowen utan musiken till den skrevs av Harold Arlen och sångtexten av Yip Harburg.
Att spela in filmen var ett stort ekonomiskt risktagande för MGM eftersom många stater i USA – speciellt, men inte enbart, i de södra delarna av landet – vägrade att visa filmer med svarta i huvudroller och här hade man en film med enbart svarta i alla rollerna!.
Filmen har både fördömts och hyllats för sitt sätt att skildra  svartas liv. Fördömts för den anses endast innehålla stereotyper men samtidigt hyllats då var det otroligt ovanligt på den tiden med en film som skildrade svarta med både värdighet och som vanliga människor, så den sprängde kanske ett par små, små vallar trots sitt stereotypande.
Man filmade en scen med Lena Horne där hon sjöng en sång liggandes i ett bubbelbad, men kombinationen svart kvinna + bubbelbad ansågs allt för vågad så man klippte bort den. Man kan dock se den i collagefilmen That’s Entertainment III.

Videosar:
Lena Horne i bubbelbadet
Taking A Chance On Love – Ethel Waters
Happiness Is Just A Thing Called Joe med Ella Fitzgerald
Från City Center’s Encores! konsertversion från 2016
Fler high lights från Encores!
John Landis on Cabin In The Sky

Cabin_in_the_Sky
Filmaffischen

Dag 104: Ziegfeld Follies Of 1936

19 Mar

Ziegfeld Follies Of 1936
Ziegfeld Follies Of 1936 (1936), 106 + 112 föreställningar.
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: Ira Gershwin
Sketcher: Ira Gershwin & David Freedman

We’re not explaining the plot
You cannot explain what’s not.
Det här är en rekonstruktion av en typisk extravagant musikalisk revy från 30-talet. Den ingår i serien City Center Encores: Great American Musicals in Concert.
Så nån intrig finns här inte att återge.

Men det finns massor av musik. Och vilken musik! Och vilka sångtexter!!!!! Jag vet att jag nog kan uppfattas som tjatig vad gäller min förkärlek för 30-tals musik men när jag hör en sån här samling så kan jag inte annat än bli alldeles lyrisk. Och Ira Gershwins texter, alltså vilka rim, vilken vitsighet, så smarta och så perfekta!
Allt är naturligtvis inte bra men det som är bra är så grymt bra att jag saknar ord. Om den här finns på Spotify så lyssna på låtar som He Hasn’t A Thing Except Me som är det perfekta lustmordet på allt vad Torch Songs heter, eller lyssna på de tajta harmonierna från trion som sjunger My Red-Letter Day.
Pure bliss!
Redan inledningssången sätter tonen när en klassisk smörsångare till MC berättar att det här minsann inte är en ytlig historia som bara förlitar sig på halvnakna, långbenta tösen, bara för att låta sången bli avbruten av just en enda lång parad av klassiska ”follies flickor”. Billigt och förutsägbart, visst, men ibland så kan förpackningen göra att även den fånigaste idén kan landa och här har vi en låt med härlig musik och vass text. Så jag köper det! Totalt!
Köp det ni också!

Favvisar:
He Hasn’t A Thing Except Me, My Red-Letter Day, Words Without Music, I Can’t Get Started, Sentimental Weather

Kuriosa:
Vilket uppbåd av artister som var med i den här upplagan av Follies i original: Fanny Brice, Bob Hope, Josephine Baker och the Nicholas Brothers, bara för att nämna de mest kända.

På grund av att huvudattraktionen Fanny Brice blev sjuk efter ett par månader så la man ner showen mellan maj och september. När den fick sin nypremiär så var Fanny kvar men det hade också tillkommit ett antal nya medarbetare, bland annat den famösa strippan Gypsy Rose Lee – vars biografi (till viss del) var underlaget för musikalen Gypsy från 1959.

Barbra Steisand fick sitt stora genombrott när hon porträtterade Fanny Brice på Broadway i musikalen Funny Girl 1964.

När den här upplagan av Ziegfeld Follies hade sin premiär så hade Florenz Ziegfeld varit död i ett antal år, det var hans änka Billie Burke som stod som producent för den. Billie är nog mest känd för att hon spelade den goda fén Glinda i Trollkarlen från Oz (1939).

Florenz var inspirerad av Folies Bergère i Paris när han skapade sina Follies. Den första i serien kom 1907 och sen kom det en ny varje år till 1925. Efter det så dök det upp nya upplagor vid oregelbundna tillfällen, den sista kom 1957.

Det var Ziegfeld som producerade den första ”moderna” musikalen Show Boat 1927.

Videosar:
The Nicholas Brothers
Fanny Brice
Fanny som Baby Snooks med Judy Garland
Billie Burke som Glinda i Trollkarlen från Oz
Gypsy Rose Lee
Barbra Streisand som Fanny i Funny Girl
Natalie Wood som Gypsy Rose Lee i filmversionen av Gypsy

Ljudis:
Fanny Brice: My Man

Dag 61: Two’s Company

4 Feb

51-G4fCEQkL._SS500_

Two’s Company (1952), a musical revue, 90 föreställningar
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: Ogden Nash och Sammy Cahn
Sketcher: Charles Sherman, Peter DeVries

Föreställningen bestod av ett antal show-biz relaterade komiska sketcher, sånger och dansrutiner speciellt anpassade för styckets stora stjärna: Bette Davis.

Efter att Bette Davis hade mottagit sin Oscar för All About Eve upptäckte hon att hon inte längre erbjöds bra filmroller så hon antog utmaningen att uppträda på Broadway och spela 8 föreställningar i veckan.

Showen fick blandade men övervägande negativa recensioner, fast det spelade ingen roll, för med Bettes namn på markisen så var det ändå konstant utsålt.
Bette klagade under hela spelperioden på att hon var trött och kände sig utmattad. Det visade sig så småningom att hon hade en svårartad inflammation i käkbenet som krävde kirurgiskt ingrepp. Fast många tror att hennes sjukdom var en bluff och bara ett sätt för henne att kunna bryta sitt kontrakt utan rättsliga följder. Oavsett om sjukdomen var äkta eller inte så blev slutresultatet det samma: Med det stora dragplåstret borta så fick man lägga ner föreställningen, till en förlust av $ 320 000.

Bette Davis sings!
Hon låter bättre än jag förväntat mig. Hon har en lätt kraxande röst, sjunger lite småfalskt och klarar inte av att hålla ut toner under några längre stunder men vem bryr sig, Bette Davis sjunger! Och hon har en charm som gör det här till en ganska så ok platta att lyssna på ändå.
Musiken som helhet är inte direkt Broadwayguld utan snarare väldigt medelmåttigt. De sånger som Bette inte medverkar på är otroligt lättglömda. Och de som hon sjunger i (och det är bara 4 stycken plus finalen) är inte mycket bättre men de har henne i alla fall. Det är ganska tveksamt om man hade gett ut denna platta igen om det inte varit för miss Davis.
Men är man det minsta intresserad av kultshower så är den ett måste, i annat fall, nja inget att direkt springa benen av sig för.

Favvis:
Turn Me Loose On Broadway,

Kuriosa:
Föreställningen hade sin ”try-out” premiär på The Shubert Theatre i Detroit den 19 oktober 1952. Mitt under sitt första sångnummer svimmade en utarbetad Bette på scenen. Efter att hon väckts till liv igen av sin man steg hon fram till scenkanten, log och sa till publiken: ”Well, you can’t say I didn’t fall for you!” Jubel!

Regissören hette Jules Dassin, han var amerikan och blev svartlistad under femtiotalet eftersom han varit kommunist i sin ungdom. Han flyttade till Europa och gjorde där några av sina mest berömda filmer bla Rififi, Topkapi och Aldrig på en söndag. Den senare hade Melina Mercouri i huvudrollen och förvandlades så småningom till Broadwaymusikalen Illya Darling (1967), även den med Melina i huvudrollen.

Maria Karnilova medverkar i ensemblen på denna show. Hon skulle så småningom spela Tessie Tura i originaluppsättningen av Gypsy (1959), få en Tony för sin roll som Golde i Fiddler On The Roof (1964) och spela Madame Hortense i Zorba (1968).

Pressklipp:
I never did find out who the other one of the two mentioned in the title was, but BETTE DAVIS (that’s the way they spell her name nine times in the program) does have with her a few upper and lower case entertainers. She also has with her a number of songs and sketches wich are mostly lower case. The show seems to be a triumph of matter over mind.
– John Chapman, Daily News

Her dancing is likely to consist of hip rolls, marching, and none too steady lifts by a whole corps of male dancers. Her singing deep, husky, very articulate and rhythmic, but not very musical. In sketches she can do almost anything better than woop off a laugh line.

You may suspect that is has never crossed Bette Davis’s mind that Mary Martin, Ethel Merman, Marilyn Miller or Gertrude Lawrence ever did anything sha cannot do as well. This naive and humorless faith is both endearing and awesome.
-William Hawkins, World-Telegram & Sun

The trouble with this business of encouraging a serious performer to let her hair down, climb off that Hollywood pedestal, and rough it up with the lowbrow comics is that it all adds up to a single joke, and the same on.

It’s a lot like listening to Beethoven’s Fifth played on a pocket comb. You marvel that it can be done at all. And five minutes is just about enough of it.
-Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:

En sketch ur revyn.
Den oscarbelönade titelmelodin till Aldrig på en söndag.

%d bloggare gillar detta: