Tag Archives: Vernon Rice

Nr 415: Annie Get Your Gun

7 Nov

Annie Get Your Gun (1946)

Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:

Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966

Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar

SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).


För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.

It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.

Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.

Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Dag 243: Flahooley

5 Aug

Flahooley (1951), 40 föreställningar
Musik: Sammy Fain.  I samarbete med Moises Vivanco för Yma Sumacs nummer
Sångtexter: E. ”Yip” Harburg
Libretto: E. ”Yip” Harburg & Fred Saidy

I staden Capsulanti i USA ligger B.G. Bigelows enorma leksaksfabrik.
I fabriken jobbar den godhjärtade men fattige Sylvester Cloud. Han drömmer om att tjäna så pass mycket pengar att han en dag ska kunna gifta sig med sin käraste, Sandy.
Sylvester har uppfunnit en skrattande docka som han kallat Flahooley. Bigelow älskar den och bestämmer sig för att den ska bli årets stora julklapp.
I samma veva kommer en arabisk delegation till fabriken. Det är så att de behöver hjälp med att få en magisk lampa reparerad. I lampan bor anden som hjälper dem att styra landet och som bland annat ger dem tillgång till all olja. 
Bigelow som blivit förälskad i den arabiska prinsessa som följt med låter Sylvester ta hand om reparationen.
Försäljningen av Flahooley dockan går till en början som smort men när det kommer ut liknande men billigare dockor på marknaden som konkurrerar med Bigelows så går försäljningen ner. Och minskad försäljning gör att Sylvesters chanser till giftermål också minskas.
Medan han reparerar den magiska lampan så råkar han gnugga den och det leder till att anden kommer fram. Han önskar då att all världens barn ska få varsin Flahooley docka.
Anden hörsammar hans önskan och det börjar produceras dockor i en rasande fart.
Faktum är att den överproduceras och det leder till att priserna sjunker och till sist så finns det så många dockor att de ges bort gratis till alla som vill ha den. 
Detta dockkaos leder till att folk börjar bränna dockorna på stora offentliga dockbål.
Så småningom löser sig dock allt och Sylvester får sin Sandy och Bigelow sin prinsessa.

Den här showen var en allegori över McCarthyismen och den häxjakt på kommunister som skedde i USA på den tiden.
”Yip” Harburg hade själv blivit svartlistad av McCarthykommittén och på grund av det fått lämna Hollywood eftersom han inte längre kunde få jobb där.
Från början var parallellerna ännu tydligare då dockan inte skrattade utan sa 
”Dirty red”.  Dessutom så skulle man mata den med sömntabletter på natten och uppiggande piller på dagen.
Det var en väldig massa samhällskritik i denna show och även attacker mot kapitalismen med repliker som ”Let us put Christ back in Christmas”. Sånt gick inte riktig hem i ett Amerika som hade Koreakriget, det kalla kriget och rädslan för atombomben att sysselsätta sig med.
Att intrigen dessutom var väldigt slingrig och komplicerad gjorde inte saken bättre.
Musiken är rakare och ganska så lätt att ta till sig. Det är inte den bästa 50-tals musikal jag hört men dålig är den inte. Häftigast är att höra en debuterande Barbara Cook som Sandy och den exotiska Yma Sumac som den arabiska prinsessan. Speciellt den senares sånger är helt makalösa och unika. Kanske mer intressanta än direkt bra men fantastiska att lyssna på.
Värd att leta fram och eftersom den finns på Spotify så är det bara att sätta på den direkt.

Flahooley!, The World Is Your Balloon, Najla’s Song of Joy / Arabian for ”Get Happy”, Jump Little Chillun’, The Springtime Cometh

I föreställningen förekom det stora marionetter på scen. Dessa var gjorda av Bill Baird. Ett exempel på hans dockor kan man få i filmversionen av The Sound Of Music för det är hans dockor som förekommer i The Lonely Goatherd numret.

Yma Sumac (född som Zoila Augusta Emperatriz Chávarri del Castillo) var känd som kvinnan med en röst på drygt 4 oktavers omfång – det finns de som hävdar att under hennes storhetstid så nådde den närmare 5 oktaver.
Hon föddes i Peru 1922 och brukade hävda att hon var en Incaprinsessa i direkt nedstigande led från den sista stora Incahövdingen Atahualpa (1497–1533).
Under hennes storhetstid i USA (slutet av 40- och stora delar av 50-talet) så gick det runt ett envist rykte om att hon egentligen hette Amy Camus (Yma Sumac baklänges) och var en hemmafru från Brooklyn. Numera har man dock hittat ett födelsebevis från Peru som bevisar att hon föddes där och även den Peruianska regeringen har intygat att hon faktiskt kommer därifrån.

The plot with wich E.Y. Harburg and Fred Saidy have endowed their new production is one of the most complicated, verbose, and humorless of the season; and it weighs heavily against beautiful scenery and costumes, enchanting performers, and two or three gay puppet shows. More plot crosses the stage than Macy’s Thanksgiving Day parade.
– Brooks Atkinson, Times

Flahooley is a tuneful, extraordinarily beautiful, and delightfully imaginative musical. It also may be the most elaborately coated propaganda pill ever to be put on stage…
– John Chapman, Daily News

We haven’t had a Flahooley since I don’t know when. Maybe never! It is sweet and simple. It is wry and complex. It is a child’s show, but it is never childish. It is a grown up’s show, but it is never grown up. It is also magic. It is as sophisticated as it is not, dealing with Aladdin’s lamp and the atom bomb at the same time, making fun of business and taking love seriously, singing, dancing, and cutting up, furnishing song and dance and beauty, almost concurrently. I like it. Especially before it gets so complicated.
– Robert Garland, Journal-American

Lost anything lately? You might take a look at Flahooley. No doubt, it’s all wrapped up in that plot. Everything else is.
– Vernon Rice, Post

Engelskt nyhetsinslag om när Flahooley sattes upp som konsertföreställning i London 2012
Springtime Cometh
Yma Sumac framför Chuncho
Yma Sumac – Live in Moscow (1960) Ataypura

%d bloggare gillar detta: