Nr 382: Howard Crabtree’s When Pigs Fly!

Howard Crabtree’s When Pigs Fly! (1996)
– a musical revue in two acts conceived by Howard Crabtree and Mark Waldrop
Off-Broadway, 840 föreställningar
Music: Dick Gallagher
Lyrics and sketches: Mark Waldrop

Brother, you ain’t seen a thing
Till you’ve seen bacon taking wing!

This revue takes a hilarious look at gay life in the 1990s.
It’s a grab bag of songs, dances, sketches, and running gags — unified by a gay sensibility that combines a love of traditional musical theatre, a taste for outrageous visual humour, and a delight in shameless wordplay. These elements are strung upon the slenderest of plot threads.
The concept of the revue is that ”Howard” stages a musical. As he struggles to do so, dealing with the large egos of performers or scenery gone wrong, he hears the words of his high school counselor, ”Miss Roundhole”. She sarcastically said, ”When pigs fly!” in response to his ambitions. The characters in the revue are all played by men.
But the linking story is not where the focus lies.
The individual numbers are the meat of the show. In When Pigs Fly the empty stage becomes a kind of dreamscape populated by Howard’s fevered imagination. The audience never knows who or what it will see next. A bare-breasted mermaid? A Garden of Eden tableau? Bette Davis as Baby Jane slinging a life-size Joan Crawford rag doll around? They all get into the act.
Each freshly revealed character will have something to say, usually through song, that provides a skewed but revelatory reflection of what it is to be gay in the 1990s.
Though the spirit is gay — in both senses of the word — the tone is inclusive, and always the tilt is towards the universal. When Pigs Fly is completely accessible to anyone who can appreciate being smart and silly at the same time.
Welcome to Howard’s world….

The show’s a queer one, there’s no doubt
Just to be in it you have to be out!

Jag gillar verkligen det här. Kul musik med smarta och väääldigt kvicka sångtexter. Det här är en show som driver med det mesta, både ”gay” och ”straight” men mest ”gay”, och inte för en sekund tar den sig själv på allt för stort allvar.
Sånginsatserna är av varierande kvalité, några är rena Broadwayröster medan andra är mer åt glada amatörerhållet men det de saknar i sångkvalité fyller de istället med charm och grym komisk tajming. Så allt som allt så är det här en helgjuten liten show.

Några av sångerna är ännu roligare om man vet varför de sjungs och av vem, som Not All Man som sjungs av en förvirrad kentaur i omklädningsrummet på ett gym – därav alla ”häst” skämt.
Rekommenderas!

Favvisar:
When Pigs Fly, Not All Man, Sam and Me, You’ve Got To Stay In The Game, Light in the Loafers

Kuriosa:
Howard Crabtree (1954 – 1996), började sin showbizkarriär som dansare men började snart skapa hysteriska kostymer för olika off-Broadway shower.
Tillsammans med upphovsmännen till denna show skapade han 1993 revyn Howard Crabtree’s Whoop-Dee-Doo! Här skapade han inte bara kostymerna utan spelade även huvudrollen.
Han gick bort bara nån månad innan When Pigs Fly hade sin premiär.
Han dog i en AIDS relaterad sjukdom.

Press:
Some shows, you leave humming the scenery; others, the costumes. Howard Crabtree’s When Pigs Fly sends you out humming the sequins on the costumes.
The wigs alone in this exuberant eyeful of a revue … are like tone poems of camp: pillowy, cartoon-land creations, threatening to lift the men beneath them somewhere, fully aloft.
…
But if the revue is essentially fabulous window dressing–make that faaaaaaaabulous window dressing–its overall musical buoyancy serves as artful dressing for the dressing.
…
So many costume changes; so little time.
– Michael Phillips, Los Angeles Times

…an exceptionally cheerful, militantly gay new musical revue that comes close to living up to its own billing ”the side-splitting musical extravaganza”.  No sides are ever in serious danger of splitting. Yet there’s enough hilarity, wit and outre humor here to evoke that era, more than 40 years ago, when bright, irreverent revues were as commonplace on Broadway as today’s stately Cameron Mackintosh spectacles.
– Vincent Canby, The New York Times

This show is user-friendly for straights.
– Clive Brooks,  The New York Post 

A Hog-Heaven of silliness.
– Michael Sommers, The Star Ledger 

Videosar:
Color Out Of Colorado (A Patriotic Finale)
You’ve Got To Stay In The Game
Bigger is Better
Hawaiian Wedding Song
Last One Picked

You can’t take the color out of Colorado
You can’t take the Mary out of Mary-Land
As John Phillip Sousa said, ‘I can’t march
If I can’t hear the boys in the band.

Den förvirrade men glade kentauren.

We Wear Our Vanity with Pride

Dag 320: As Thousands Cheer

As Thousands Cheer (1933), revy, 400 föreställningar
Jag har lyssnat på revivalinspelningen från 1999
Musik & sångtexter: Irving Berlin
Sketcher: Moss Hart

Eftersom det här är en revy så finns det ingen handling att återge. Men själva showen presenterades som en slags levande dagstidning. Man hade underavdelningar som inrikesnyheter, utrikes, serier, nöjesavdelningen, skvaller, väderleken etc. Varje sketch eller sång föregicks av en löpsedel, ex väderdelen som hade löpsedeln ”Heat Wave Hits New York City” och som ledde till sången Heat Wave.
Det här var också en revy som vågade sticka ut hakan som i numret Supper Time där en svart kvinna håller på att duka fram för middagen och inte vet hur hon ska berätta för sina barn att pappa inte kommer att komma hem igen. Till en början kan det verka som att det är en typisk torch song om förlorad kärlek tills löpsedeln dyker upp: ”Unknown Negro Lynched by Angry Mob in Mississippi”.
Sketcherna ska ha varit ovanligt vassa och aktuella och showen kryllar av Irving Berlin standards som Easter Parade, Harlem On My Mind och de ovan nämnda Heat Wave och Supper Time.
Att det var en revy fylld med osedvanligt bra material bevisades av det faktum att den spelades 400 gånger mitt under den värsta delen av den stora depressionen.

Så hur håller sångerna idag?
Fantastiskt väl. Här finns ett par nummer som känns krystade och där åldern både märks och hörs men till största delen så är det makalöst bra sånger.
Jag har redan nämnt fyra av de mest kända ovan men det finns flera mindre kända pärlor att hämta här med. Min personliga favorit är nog Man Bites Dog, en underbar liten sång om hur man skapar säljande löpsedlar.
På denna platta så är det endast ett piano som ackompanjerar sångarna men det räcker, deras vokala talanger och materialet i sig är så bra att det inte behövs mer.
Av nån anledning så har man också lagt med Let’s Have Another Cup Of Coffee från musikalen Face The Music från 1932 (se dag 30) men eftersom det är en bra låt så inte mig emot.

Rekommenderade sånger:
Man Bites Dog, Supper Time, Harlem On My Mind, Through A Keyhole, Let’s Have Another Cup Of Coffee

Kuriosa:
As Thousands Cheer var den första show där en svart artists namn stod i lika stora bokstäver på affischen som hennes vita kollegers. Artisten i fråga hette Ethel Waters.
Det är lätt att glömma bort att rasismen var betydlig mer utspridd och självklar på den tiden än vad den är idag och det gällde även på Broadway. Svarta artister fick se sina namn i mindre bokstäver på affischerna även om de var stjärnor och på try out turnéer var det vanligt att de fick bo på betydligt sämre hotell (och i sämre delar av stan) än sina vita kolleger. Detta berodde delvis på att många fina hotell inte tog emot svarta gäster. Låter osannolikt men så var det.
Irving Berlin var dock en man som inte accepterade rasism. När de övriga ensemblemedlemmarna till en början inte villa ta emot applådtacket tillsammans med Ethel så sa Irving att antingen så tog alla emot applåderna samtidigt och på lika villkor eller så hade man inget applådtack alls. Detta ultimatum fick de andra att snabbt ändra inställning. Ett litet men viktigt steg som ledde mot det betydligt mera färgblinda samhälle vi lever i idag.

Pressklipp om revivaln:
A 1933 topical revue that’s still funny? Yes. One of the marvelous things about intelligently written, skillfully performed revue material is that the humor can shine through in front of audiences for whom the original associations have grown dim or, perhaps, never existed at all.
…
The wonder here is that you can delight in both the content and the rhythm of As Thousands Cheer, which is presented with nutty enthusiasm, and sometimes vitriol, as it sends up the American scene at one of the darkest moments in the country’s history.
– Vincent Canby, The New York Times

The Off-Broadway revival of As Thousands Cheer has the critics buzzing, and with good reason – its nothing short of sensational. I am a devoted fan of Irving Berlin and Moss Hart, and I marvelled at how well their 65 year old satire still works.
…
So if you haven’t seen this dee-licious bit of fun, you may have another chance soon. Three thousand cheers for The Drama Department and this glorious production! Now if only someone will take the hint and write a new topical revue with the same sense of fun – hey, in a world where Victor Hugo musicals run for more than a decade, anything can happen!
– John Kenricks, Broadway101.com

Videosar:
Marilyn Monroe sjunger Heat Wave
Ethel Waters framför Suppertime
Fred Astaire och Judy Garland framför Easter Parade

Dag 228: The Little Prince

The Little Prince (1974), musikalfilm
Musik: Frederick Loewe
Manus & sångtexter: Alan Jay Lerner baserad på fabeln Le petit prince (1943) av Antoine de Saint-Exupéry

Det här är berättelsen om en pilot som tvingas nödlanda mitt i Saharaöknen. Där träffar han på en liten pojke. Det visar sig att han är en liten prins som kommer från Asteroid B-612. Prinsen har rest runt i rymden och träffat på en massa olika konstiga människor och varelser på mängder av olika små miniplaneter.
Prinsen berättar om alla sina äventyr för piloten.
Här på jorden kommer prinsen att lära att: Man ser tydligt bara med hjärtat. Det väsentliga är osynligt för ögat. Eller som det står i boken: On ne voit bien qu’avec le cœur. L’essentiel est invisible pour les yeux.

Det är lika bra att säga det direkt: filmen är fruktansvärd! Den är rent plågsam att försöka se från början till slut.
Men musiken är faktiskt helt ok. Speciellt om man bara lyssnar på den och slipper se på diverse småpinsamma iscensättningar samtidigt.
Här finns härliga svepande melodier och ganska så kul sångtexter. Inget mästerverk kanske men klart godkänt.
Och som bonus på cd:n får man ett bortklippt nummer, en alternativ ouvertyr samt ett par förlängda sångnummer.

Favvisar:
I Need Air, I’m On Your Side, I Never Met a Rose, Closer and Closer and Closer, A Snake in the Grass

Kuriosa:
Detta var det första Lerner/Loewe samarbetet sen de skrev musikalen Camelot (1960).
För er som inte riktigt vet vilka dess bägge herrar är så säger jag bara musikalen My Fair Lady och filmmusikalen Gigi.

Berättelsen om den lilla princen är inspirerad av en verklig händelse.
1935 försökte Saint-Exupéry tillsammans med en mekaniker slå hastighetsrekordet på flygsträckan Paris till Saigon. Efter 19 timmar i luften så kraschade de i närheten av Wadi Natrundalen i Nildeltat.
De överlevde kraschen men hade ingen aning om var de befann sig. Allt de hade att klara sig på var lite kaffe, två apelsiner, några kex och en skvätt vin.
Hettan i öknen gjorde att de snabbt började bli uttorkade, de såg hägringar och fick först hörselhallucinationer som sen följdes av visuella hallucinationer. På den tredje dagen så var de så uttorkade att de slutade att svettas.
Först på fjärde dagen så hittades de av en beduin och det var tack vara honom som de överlevde.

Filmen var nominerad till två Academy Awards för sin musik men vann ingen.
Den fick dock en Golden Globe för bästa partitur.

Pressklipp:
The Little Prince … is a very exasperating experience. It’s the kind of movie that refers to adults as grown-ups to show us where it means its sympathies to be. Yet it’s too abstract and sophisticated to be of interest to most children, and too simple-mindedly mystic and smug to charm even the most indulgent adult. You don’t have to be W.C. Fields to want to swat it.
…
I doubt that anyone could make a really satisfactory movie out of the tiny Saint Exupéry book …  nothing much happens. So little happens, in fact, that the movie, which is stretched out with the Lerner-Loewe music, lasts only 88 minutes and seems at least five times that long.
…
Bob Fosse, an extraordinarily talented actor-director-dancer-choreographer, shows up in one sequence as the personification of the poisonous snake who finally provides the Little Prince with transportation home. What a child might make of this scene I can’t imagine; Mr. Fosse, dressed like a 19th-century Chicago pimp, dances around the Sahara in those marvelously eccentric movements that look great when done by Gwen Verdon but embarrassing in this context.
Less peculiar but not much more effective is Gene Wilder as a fox who hands on to the Little Prince one of the nuggets of wisdom that is supposed to make the movie meaningful. What is essential, says the fox, is invisible to the eye. Another variation is that ”it’s only with the heart that one can see clearly.”

This is the sort of gimcracky wisdom that only a self-absorbed adult could conceive of as being comprehensible to a child.
…
There are lots of pleasures that children and adults can share: zoos, circuses, Alice in Wonderland, Charlie Brown, roller coasters, hot dogs between meals. The Little Prince is not one of them.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
I never met a rose
The Little Prince Trailer
It’s a hat
Your a Child
Bob Fosse som ormen i Snake In The Grass
Gene Wilder som räven i Closer and Closer and Closer

Dag 194: At Long Last Love

At Long Last Love (1975), filmmusikal
Musik & sångtexter: Cole Porter
Manus: Peter Bogdanovich

Arvtagerskan Brooke Carter stöter på spelaren Johnny Spanish på galoppbanan.
Playboyen (och miljonären) Michael O. Pritchard håller nästan på att köra över skådespelerskan Kitty O’Kelly med sin Rolls.
Kitty och Brook är gamla klasskompisar.
Brook får ihop det med Johnny och Kitty med Michael. De två paren umgås och trivs ihop men det är inte tal om himlastormande förälskelser.
På en fest bestämmer sig Brook och Michael att de ska låtsas få ihop det för att göra sina respektive svartsjuka.
Kitty och Johnny söker då tröst hos varandra och de blir förälskade – på riktigt.  Det samma gäller Brook och Michael.
Men för att inte förstöra vänskapen de har så försöker bägge paren hålla sina nya förhållanden hemliga för de andra. Vilket leder till missförstånd och allehanda komiska scener.
På slutet så förstår dock alla hur det egentligen ligger till och Brook och Michael och Kitty och Johnny blir nya par och alla är lyckliga.

Det här är en jukeboxmusikal med bara Cole Portersånger. En uppsjö av helt fantastiskt bra låtar.
För er som pratar om att filmversionen av Les Misérables är den första musikalfilmen sen trettiotalet som spelats in där folk sjunger ”live” och inte mimar till förinspelade låtar kan jag nu berätta att det är: Fel! Fel! Fel!
At Long Last Love var den första filmen sen trettiotalets början med ”live” sånginsatser. Och i motsats till Les Mis där rösterna har autotunats, getts ordentlig reverb och en massa andra studiotekniska finesser för att låta bättre så är den här filmens sånginsatser definitivt helt framförda i stunden. Hade de haft tekniken på sjuttiotalet så hade de nog också fixat lite med insatserna men nu hade de inte det så därför låter det som det låter här.
Och det låter faktiskt väldigt bra. Ja, alltså det är lite falskt här och där och ibland så ligger de fel rent rytmiskt men eftersom de spelade in ljudet samtidigt med scenerna så har det resulterat i ett väldigt dynamiskt, roligt och ”i stunden” framförande av sångerna. Här hörs det ingen skillnad i rösternas ljud när de går från talat till sång och inte heller blir det konstigt när de ad-libbar små kommentarer här eller där eller gör små sångliga improvisationer – inte alltid så väl genomtänkta kanske men väldigt levande blir det ju.
Av de fyra huvudrollsinnehavarna så är det bara Madeline Kahn som är en riktig, utbildad sångerska.
Cybill Shepherd fick säkert rollen tack vara att hon var gift med regissören vid tillfället, och Burt Reynolds var ju ett bra val med tanke på att han var en av den tidens kanske största filmstjärnor.
Kan Cybill och Burt sjunga då?
Nja, hellre än bra kanske man kan säga. Men de verkar ha roligt i alla fall. Och roligt har man som lyssnare också.
Ljudet, där man tydligt hör när det är inspelat i en studioscenografi eller på en gata – till och med steppandet är inspelat liv- , är inte av bästa kvalitet, det dissar lite ibland och det kan även vara svårt att höra vissa texter.
Men det är nått med den här inspelningen som gör mig glad, jag liksom känner en lycka när jag lyssnar på den. Den känns så ljuvligt naivistisk, oskyldigt gammaldags och samtidigt så otroligt medveten, självironisk och modern.
Det är en magisk platta som bara finns som lp och jag längtar efter att den ska ges ut på cd.
Filmen, som inte funnits att få tag på har nyligen givits ut på Blu-Ray i USA och det är väl bara att hoppas att den kommit hit snart också.

Favvisar:
Find Me a Primitive Man, Just One of Those Things, You’re the Top, Friendship, Well Did You Evah?

Kuriosa:
Filmen är en slags hyllning eller pastisch på tidiga 30-tals musikalfilmer, den så kallade pre-code eran – fram till ca 1934. Detta var alltså innan den amerikanska filmcensuren blev stenhård och förbjöd allt som kunde tolkas som syndigt, okristligt eller på något sätt omoraliskt.
På pre-code-tiden så var filmerna faktiskt betydligt fräckare än vad folk i gemen kanske tror när man talar om 30-tals film. Dessa tidiga filmer var fyllda av tydliga sexuella undertexter och insinuationer och till och med ämnen som homosexualitet (både manlig och kvinnlig) kunde visas med en förvånande stor öppenhet och utan det minsta moraliserande. Det förekom även en viss mängd nakenhet.
En del av de pryda, hysteriska och ibland helt absurda reglerna som kom att gälla efter -34 kan ni höra i en kul sång nedan.

Förutom At Long last Love så spelade man också in filmversionerna av musikalerna The Fantasticks (1995) och Hedwig and the Angry Inch (2001) med ”live” sång.

Filmen hette Leve kärleken i Sverige.

Pressklipp:
It’s impossible not to feel affection for At Long Last Love, Peter Bogdanovich’s much-maligned evocation of the classical 1930s musical. It’s a light, silly, impeccably stylish entertainment
…
The movie’s no masterpiece, but I can’t account for the viciousness of some of the critical attacks against it. It’s almost as if Bogdanovich is being accused of the sin of pride for daring to make a musical in the classical Hollywood style
…
Bogdanovich has too much taste, too sure a feel for the right tone, to go seriously wrong. And if he doesn’t go spectacularly right, at least he provides small pleasures and great music.
– Roger Ebert, The Chicago Sun Times

At Long Last Love, which opened yesterday at Radio City Music Hall, is Peter Bogdanovich’s audacious attempt to make a stylish, nineteen-thirties Hollywood musical comedy with a superb score by Cole Porter but with performers who don’t dance much and whose singing abilities might be best hidden in a very large choir.
It’s a movie compounded of nerve and a lot of cinematic intelligence, which is no substitute for fun. At Long Last Love is almost entirely devoid of the kind of wit, vigor and staggering self-assurance with which real musical comedy performers — people like Fred Astaire, Ginger Rogers, Ethel Merman, Clifton Webb, Nanette Fabray, Charlotte Greenwood, Jack Buchanan—could turn a leaky rowboat of a show into the Ile de France.
At Long Last Love never quite sinks, but then it never leaves the pier. It may be some measure of my own feelings toward it that, at the end, I was exhausted. I’d been wanting it to work and had been straining to enjoy the good things that came along.
…
…casting Cybil Shepherd in a musical comedy is like entering a horse in a cat show. She’s beautiful and lithe and has great lines but she’s the wrong species.
…
Best of all is the Cole Porter score and it’s to the director’s credit that we can at least understand all the lyrics. But this joy is not unalloyed: You keep remembering how they sound when done by Frank Sinatra, Ella Fitzgerald or Ethel Merman.
– Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
Doin’ The Production Code från A Day In Hollywood/ A Night In The Ukraine från The Tony Awards 1980.
At Long Last Love samples
Let’s Misbehave/De-Lovely
Friendship
Most Gentlemen Don’t Like Love
Find Me a Primitive Man
Well Did Ya Evah?
It Ain’t Etiquette

Dag 193: A Doll’s Life

A Doll’s Life (1982), 5 föreställningar
Musik: Larry Grossman
Sångtexter & libretto: Betty Comden & Adolph Green, inspirerad av Henrik Ibsens pjäs Ett dockhem (Et Dukkehjem) från 1879.

Hur går det för Nora Helmer efter det att hon slängt igen dörren efter sig och lämnat sin man och sina barn i Ibsens klassiska pjäs Ett Dockhem från 1879?
Den här musikalen ger ett alternativ till hennes vidare öden och äventyr.
Föreställningen startar med att vi får se nutida civilklädda skådespelare repetera den berömda slutscenen i dramat. När skådespelerskan som spelar Nora går ut genom dörren så förflyttas vi plötsligt till 1879 och aktrisen dyker upp igen men nu som Nora i tidstypiska kläder och inte längre som en repeterande skådespelerska, och musikalen tar sin början.
Nora tar sig till Christiania (Oslo).
Hon börjar med att jobba som diskerska på en restaurang.
Hon träffar en ung kompositör som hon flyttar ihop med i tron att han ska se hennes som en jämnlike. När hon märker att han inte gör det så lämnar hon honom.
Hon tar ett flertal andra arbeten samtidigt som hon utbildar sig. Bland annat arbetar hon som servitris och i en fiskkonservfabrik. På det senare stället så leder hon ett uppror bland arbetarna för att de ska få bättre betalt och drägligare arbetsförhållanden. Hon fängslas för det.
En advokat vid namn Johan hjälper henne ut från finkan och presenterar henne för fabrikens ägare, Eric. Hon blir Erics älskarinna och det inleder en syndigt tillfredsställande period i hennes liv.
Hon börjar åter stiga på den sociala stegen och börjar få makt, en typ av makt som normalt varit reserverad för män.
Genom att panta alla juveler hon fått av Eric så startar och driver hon, med Johans hjälp, en kedja med parfymbutiker.
Johan friar till henne men hon tackar nej. Hon längtar tillbaka till sina barn och hoppas att Torvald (hennes ursprunglige make) nu äntligen ska se henne som sin jämlike.
I revivalversionen 1994 så valde man att starta med att spela slutscenen i originalpjäsen så som den var skriven (och alltså inte förlagt till en nutida repetition) så att övergången till musikaldelen blev tydligare och smidigare. Man valde också att sluta föreställningen med att hon tackar nej till frieriet från advokaten Johan.

Det här var inte en lätt, trallvänlig, liten charmig musikalkomedi inte.
Det här är mer åt operetthållet, vilket känns rätt med tanke på vilken tidsperiod den utspelar sig i.
Musiken känns också väldigt Sondheimsk, jag tycker mig höra ekon från ett flartal av hans olika musikaler främst A Little Night Music och Sweeney Todd. Att jag får associationer till den senare är inte så konstigt kanske med tanke på att det är samma regissör, Harold Prince, bakom bägge verken. Precis som i Sweeney körde han här med en stor scenografi, en kommenterande kör och till och med en gångbro över scenen. Även flera av skådespelare kom från Sweeney produktionen: bl a George Hearn i rollen som Johan (han ersatte Len Cariou i rollen som Sweeney)och Betsy Joslyn som Nora (från början var hon med i Sweenyensemblen men spelade så småningom Joanna).
Här är det alltså ont om melodier som fastnar på direkten.
Fel, det är ont om melodier, punkt.
Men musiken är intressant, mångfacetterad och kommer nog att bli bättre för varje genomlyssning jag gör. Är nu inne på fjärde varvet och börjar tycka mer och mer om verket. Men fortfarande vet jag inte om jag i slutändan kommer att tycka att det här är bra eller mest bara pretentiöst.
En sak är dock säker: det här är inget verk man bara sätter på och låter gå i bakgrunden, den här kräver en uppmärksam och aktiv lyssnare. På både gott och ont.

Favvisar:
Power, New Year’s Eve, Stay with Me Nora, Learn to Be Lonely

Kuriosa:
Föreställningen fick flera smeknamn:
A Door’s Life, syftande på dörren som Nora går ut igenom i slutet på Ibsens pjäs och som symboliskt dyker upp genom hela musikalen.
A Doll’s Death – jag tror ni fattar på vad de syftade…

Trots att den försvann efter bara 5 föreställningar så blev den Tony Awardnominerad för bästa nya musikal, bästa musik och bästa manliga huvudroll. Den förlorade i alla tre kategorierna men ändå.
Den blev också nominerad (och förlorade) i bästa musik kategorin för Drama Desk Awards.
Ända priset den fick var en Theatre World Award till Peter Gallager.

Vid den sista audition callbacken för showen så var det bara tre namn kvar: Glen Close, Meryl Streep och Betsy Joslyn. Det var Betsy som fick rollen…

Pressklipp, om revivaln:
The original Broadway production, directed by Hal Prince in his epic ”Sweeney Todd” mode, closed after five regular performances, and with good reason. It was overproduced and overpopulated to the extent that the tiny resolute figure of Nora became lost in the combined mechanics of Broadway and the Industrial Revolution. There’s no such danger in this new production.
It is so spare that Nora is as much the center of the universe in Christiania as she was at home in ”A Doll’s House.” Further, the show is so intimately staged that we can now appreciate the beauties in the score and in the sharp, sometimes uncharacteristically hard-edged lyrics. Never have Comden and Green taken such risks, nor displayed such discipline and intelligence in meeting those risks.
This isn’t to say that ”A Doll’s Life” suddenly emerges as a previously unrecognized classic. At heart it’s still a schematic exercise. It functions less effectively as a show on its own than as as a speculative essay about ”A Doll’s House,” a seminal work in modern literature about relations between men and women.
– Vincent Canby, The New York Times

Following a disastrous Los Angeles tryout, “A Doll’s Life” limped to Broadway , where it opened at the Mark Hellinger on Sept. 23, 1982, and closed after five performances at a loss of $ 4 million. The critics clobbered Prince in particular for a show that was at once confusing and pedantic, over-produced and undernourished, opulent and under-lit — and audiences obviously weren’t buying it, either.
But while it was possible to discern a few gems in the score, the failure was in truth as much Comden, Green and Grossman’s as it was Prince’s, a point the York Theater Co.’s current reclamation makes clear in spades.
Even on a spare set in intimate surroundings, and even with a few notable changes in the plotting and score, “A Doll’s Life” is still a terrible show, primarily because the central character remains almost totally unlikable and the new ending is as unsatisfying as the old one.
Until the unlikely time when someone actually does come up with a viable musical sequel to “A Doll’s House,” it’s probably safe to say that “A Doll’s Life” answers a question — What happens to Nora? — best left, as Ibsen did — to the imagination.
– Jeremy Gerard, Variety

Videosar:
Rehearsal clips from A Doll’s Life (2012) – The Beautiful Soup Theater Collective
Power
Letter to the Children
Learn To Be Lonely

Den tänkta originalaffischen som dock ratades.