Nr 434: A New Brain

A New Brain (1998)
Off-Broadway 1998
City Centers Encores! Off-Center konsert 2015

Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine, delvis baserad på William Finns egna upplevelser

Gordon Schwinn, a talented young songwriter, works at his piano to meet a deadline. Gordon is irritated because he must write a song about Spring for a children’s television entertainer who dresses as a frog. He takes a break from his writing and meets his friend Rhoda at a restaurant for pasta. During lunch, Gordon clutches his head and falls face first into his meal. Rhoda calls an ambulance, and Gordon is taken to the hospital. They first suspect that he has a brain tumor  but after an MRI they find that he has a arteriovenous malformation and fluid build-up in his brain. Gordon needs an operation ASAP, and if he doesn’t have it, he could die or never regain the use of his faculties.
While in the hospital, Gordon contemplates his situation. His greatest fear is dying with his greatest songs still inside of him; and so from his hospital bed, and in while in a coma, and all throughout his ordeal, he begins writing the songs. He also has several hallucinations that involve various people whom he has encountered. In particular, a homeless lady that he met on his way to get pasta with Rhoda continually pops up.
Gordon eventually has the surgery and recovers completely. The creative block he was experiencing before his ordeal lifts, and he gains new insights. His near death experience encourages him to re-evaluate and better appreciate the people and relationships in his life.

Första gången jag hörde nått av William Finn var när jag köpte hans off-Broadway musikal March of the Falsettos 1981. Jag var inte så imponerad. Tyckte han kändes som en typisk Sondheim wannabe men utan den talang som hade behövts. Visst hittade jag en del melodier jag gillade och några sångtexter också men på det stora hela tyckte jag verket kändes krystat och slarvigt skrivet. Herr Finn hittade ingen fan i mig då.
Så när jag slängde in A New Brain i min cdspelare så hade jag inga högre förväntningar, Jag tänkte att den kunde gå i bakgrunden medan jag jobbade på datorn, bara så jag kunde säga att jag hade lyssnat igenom den i alla fall.
Till en början lät det hela ungefär som jag blivit van att en Finn-musikal skulle låta men så plötsligt började sången Heart and Music. Jag reagerade och stannade upp från mitt skrivande. Här hörde jag en låt som gick direkt till mitt hjärta. Det här var bra och inte bara bra utan riktigt, riktigt jäkla bra. Jag lyssnade på sången om och om igen och blev bara mer och mer förtjust. Nu stängde jag av datorn, tog fram texthäftet som kom med cd:n och började ägna mig åt att bara lyssna på plattan. Och jag hittade sång efter sång efter sång som jag gillade. Jag blev fullständigt förälskad i detta verk. Visst kände jag att intrigen kanske inte var den bästa men musiken var det.
Wow, tänkte jag, han kanske är en bättre kompositör än jag trodde ändå. Jag gick tillbaka och lyssnade på alla verk skrivna av honom som jag hade i min ego och jag hittade så mycket bra. Helt plötsligt gick han från att vara en kompositör som jag i stort dissat till att bli en av mina favoriter.
Får väl erkänna att han är otroligt ojämn som kompositör och många av hans sångtexter känns både slarvigt skrivna och krystat rimmade men hans verk är fyllda av en otrolig passion och känns dessutom alltid väldigt personliga och det är det som gör att, åtminstone jag, förlåter det mesta.
Sen den dagen i slutet på 90-talet har A New Brain konstant haft en plats på min favorit musikal lista

Kuriosa:
William Finn är en av de få musikalkompositörerna som inte bara är öppet gay utan också skriver gaytematiska musikaler. Mest känd är hans off-Broadwaytrilogi om Marvin: In Trousers (1979), March of the Falsettos (1981) och Falsettoland. (1990). De 2 sista musikalerna slogs ihop och förvandlades till Broadwaymusikalen Falsettos (1992).
Han använder sig ofta av självbiografiska inslag i sina verk och förutom gayteamtiken så tar han även upp hur det är att leva som Jude i dagens Amerika.

A New Brain är baserad på Finns upplevelser när han i början på 90-talet fick reda på att han led av, vad man trodde var, en hjärntumör. Nu visade det sig att det inte var det utan  att han hade interkraniella arteriovenösa missbildningar och de lyckades åtgärda det hela genom en hjärnoperation. Under den långa perioden av undersökningar, osäkerhet, dödsskräck och slutligen rehabilitering så började han fundera på sitt konstnärskap och vad det innebär att skapa och att våga leva i nuet. Hans många insikter och alla erfarenheter han fick under denna period ville han dela med sig av. Han började komponera sånger medan han låg i sjukhussängen och flera av dem hamnade så småningom i showen.
Till en början så hade han tänkt att sångerna skulle ingå i en slags sjukhusrevy men i samarbete med regissören och dramatikern James Lapine förvandlades de istället till musikalen om Gordon Schwinn. 

Interkraniella arteriovenösa missbildningar är medfödda blodkärlsanomalier i hjärnan, kännetecknade av hoptrasslade tunnväggiga artärer med direktkommunikation med vener utan mellanliggande kapillärer. Missbildningarna visar stora variationer i storlek och läge och ger upphov till symtom genom bristning, masseffekt och kärlavledningseffekter. Den kliniska bilden visar sig ofta inte förrän i det fjärde eller femte årtiondet i livet, när drabbade individer kan utveckla huvudvärk, krampanfall och fokala neurologiska svaghetstecken. Stora blödningar kan leda till koma eller död.

Encores! Off-Center was founded in 2013 with the mission of presenting Off-Broadway musicals that pushed creative boundaries when they were first produced. Filtered through the lens of today’s artists, these shows are presented not as historical documents but as living, vital works that speak to audiences both new and old.

Press:
Om Off-Broadwayversionen 1998

When it comes to considering their own mortality, there’s no people like show people.
…
The problem is that for Mr. Finn (and probably, alas, for most people), happiness is definitely a blander muse than anxiety. A New Brain, which has been directed with wit and elegance by Graciela Daniele, has moments of captivating eccentricity. But watching it is often like passing a group of animated, slightly drunken revelers on the street: you’re glad they have something to celebrate, but it’s a private party, and you walk on by with a faint smile. Mr. Finn originally conceived what became A New Brain as a series of revue numbers, and it might have worked better in that format. As a story, shaped by Mr. Finn and his longtime collaborator, James Lapine, the show has a spliced-together feeling, a disjunctive quality at odds with the holistic spirit it seems to be aiming for.
– Ben Brantley, The New York Times

 

“A New Brain,” William Finn’s new musical about a songwriter’s sudden and life-threatening bout of illness, sets a tale of MRIs, hospital beds and brain fluid to a peppy, palatable pop score that’s consistently fleet, flashy and charming. In fact the musical succeeds almost too well in the unlikely task of making a complicated medical crisis musically nimble. Bending over backward to make the grim story of a life-and-death struggle with illness entertaining, Finn & Co. almost succeed in rendering it innocuous. And while the musical is likable from moment to moment, its insistent perkiness and a cast of scene-stealing secondary characters overwhelm what should be a quietly moving story at its core. We’re amused, we’re sometimes mildly wowed, but we’re never moved to the kind of emotional involvement musicals dealing with much less weighty matters can evoke. The whole of “A New Brain” somehow adds up to less than the sum of its often engaging parts.
– Charles Isherwood, Variety

 

Om Encores! Off-Centerkonsertversion 2015:

Given an attractively abstract, shadow-filled production directed by Mr. Lapine, the show remains, as it was, what is essentially one long, harmonious thank-you note for second chances in life.
…
The specter of imminent mortality, it seems, brings out the sweetheart in Mr. Finn, a songwriter who is best when spiky.
—
The numbers are “And They’re Off” and “Gordo’s Law of Genetics,” and they deal with the prickly legacy of being part of a family. … These songs make astute use of the full ensemble… . And as these various voices clash and meld, a very specific and surprisingly complete family portrait emerges. Both eccentrically individual and universal, these songs evoke the original, piquant talent of a composer whose singular style otherwise feels strangely absent.
– Ben Brantley, The New York Times
What makes A New Brainso satisfying, and this production of it so revelatory, is that its almost relentless humor and cynicism are used to promote a very serious and often sad inquiry into key human questions. What do we make of our time here? What do we make of our abilities? Finn’s answer is the obvious one, but no less generous for that. If your brain is wired for it, you make music.
– Jesse Green, Vulture

Videosar:
High Lights från Encores! Konsertversion 2015
Preview från Encores! Off-Center konsert
2015 Cast Recording
Från 1998 Original Cast!
Today’s Specials med bl a Kristin Chenoweth innanhon slagit igenom

Nr 424: Waitress

Waitress (2015)
Broadway 2016, spelas fortfarande

Music & Lyrics: Sara Bareilles
Book: Jessie Nelson, baserad på filmen med samma namn från 2007 skriven och regisserad av Adrienne Shelly

Jenna is unhappily married, squirreling away money, and hoping to win a pie-baking contest so, with the prize money, she’ll have enough cash to leave her husband Earl.
She finds herself pregnant, which throws her plans awry.
She bakes phenomenal pies at Joe’s diner, listens to old Joe’s wisdom, tolerates her sour boss Cal, is friends with Dawn and Becky (her fellow waitresses), and finds a mutual attraction with the new doctor in town. As the pregnancy advances, life with Earl seems less tolerable, a way out less clear, and the affair with the doctor complicated by his marriage. What options does a waitress have?

Det här var inte direkt en musikal som jag längtade efter att höra eller se. Jag menar, den utspelar sig i den amerikanska södern, på en ”diner”, bland servitriser som bakar pajar och sjunger sånger och det till countryinfluerad rock/pop musik. Typ det mesta som jag inte gillar.
Men, det är en musikal och jag försöker ju att vara öppen för alla typer av musikal så…
Det här var otroligt bra. Jag menar, jag älskar det! Just en sån där typ av ”feel good” musikal som använder sig av lite sentimentalitet för att fördjupa storyn utan att dränka den i det och som verkligen gör att man fylls av glädje och blir så där lyckligt varm inombords.
Och rolig är den. Det får jag inte glömma. Bitvis hysteriskt rolig och det hade jag verkligen inte förväntat mig.
Den kanske inte är djup eller nyskapande eller revolutionerande på nått sätt men den är varm, mänsklig och får åtminstone mig på fall och även fälla både en och annan tår mot slutet.
Det är tur att jag inte låter mina förutfattade meningar styra mig. 

Musiken är som sagt country influerad och innehåller några riktigt, riktigt starka låtar, några komiska showstoppers och en hel del mer anonyma men i sammanhanget fungerande nummer.
Alla sånger är karaktärsdrivna och för handlingen framåt eller fördjupar rollerna.
Flera av  låtar använder sig fullt ut av de män och kvinnor som agerar kör och spelar småroller och låter dem sjunga assnygga bakgrundsstämmor som förhöjer hela verket. Det låter också perfekt om det lilla sexmannabandet som kompar och som får musiken att verkligen svänga.
Och för den som söker en sång att sjunga på en kabaret eller ”open mic” har en hel del bra att hämta som komiska When He Sees Me, emotionellt starka och otroligt vackra She Used To Be Mine eller härliga duetten  Bad Idea.

Rekommenderas!

Kuriosa:
Föreställningen vann en Drama Desk Award samt en Outer Critics Circle Award för bästa manliga biroll till Christopher Fitzgerald.

Föreställningen hade sin urpremiär på American Repertory Theater i Cambridge Massachusetts 2015.

Adrienne Shelly-  hette egentligen Adrienne Levine, hon använde sig av efternamnet Shelly när hon jobbade som skådis, namnet är baserad på hennes pappas förnamn Sheldon –   skrev, regisserade och spelade rollen som Dawn i filmen Waitress (2007).
Hon fick aldrig möjligheten att vara med om filmens premiär för 3 månader innan den skulle visas på Sundance Film Festival hittades hon hängd i sitt badrum.
Polisen avskrev fallet ganska så snabbt som ett självmord men Adriennes man gav sig inte. Han sa att hon aldrig skulle ta sitt eget liv, speciellt inte med en 2,5 årig dotter att ta hand om och en film som snart skulle ha premiär. Han gav sig inte förrän polisen återvände till brottsplatsen och gjorde en noggrannare undersökning. Denna gång hittade de ett avtryck från en gymnastiksko.
Man höll på med omfattande renoveringar i bostadshuset hon bodde i och när man kollade byggarbetarnas skor så hittade man den skyldige. En 19årig byggare som erkände att han mördat Adrianne och försökt få det att se ut som ett självmord.

Press:
Much of the score, by the pop singer-songwriter Sara Bareilles, is appealing, drawing on the sounds of country music reflecting the Southern setting, but also containing more traditional Broadway-pop balladry. But the book by Jessie Nelson, based on the movie written and directed by (and co-starring) Adrienne Shelly, tends to flatten most of the characters into comic cartoons. (To be fair, they do not have much more depth in the movie, from which some of the musical’s dialogue is borrowed.)
Only Jenna seems fully drawn from life, and the emotional arc of her character conforms to familiar stories about oppressed women finding their inner strength. This, of course, is a journey that many women have indeed traveled, and has a built-in (or should I say baked-in?) emotional appeal. Still, “Waitress,” directed by Diane Paulus, taps into its wellsprings of universal feeling with a slick surface professionalism rather than anything approaching real depth.
– Charles Isherwood, The New York Times

“Waitress” owes its sweetness to the mouth-watering goodness of Jessie Mueller. As a diner waitress named Jenna, Mueller is such a honey bun, she melts us like the mounds of butter that make Jenna’s homemade pies so luscious.
The musical resorts to comic overkill to create characters based on Adrienne Shelly’s 2007 indie rom-com. But Sara Bareilles has written a charming score that suits the quirky material and Mueller’s dazzling voice and endearing personality.
– Marilyn Stasio, Variety

Echoing a weakness in the original screen source, director Diane Paulus and choreographer Lorin Latarro could be criticized for overplaying the whimsy — there’s so much going on in scene transitions, with ensemble members gliding around delivering pies, aprons and baking ingredients, that it all becomes a tad cutesy and distracting. But the material is anchored at every step by Bareilles’ melodious pop score and Mueller’s supremely natural performance as Jenna. While the stock characters that surround her may be familiar, they’re a winsome bunch played by sterling performers. As her fellow waitresses — feisty, sass-mouthed Becky and mousy, borderline-OCD Dawn — Keala Settle and Kimiko Glenn are treasures, the dynamic among the three of them revealing the material’s debt to Alice Doesn’t Live Here Anymore.
– David Rooney, The Hollywood reporter

Waitress can still be an uncomfortable genre mix: domestic-violence drama and workplace rom-com. That’s in the source material, and the musicalization exaggerates it. What I certainly didn’t expect, though, is that the musicalization could also help to justify the mismatch. As the story rushed toward its multiple conclusions — a typical Broadway problem the creative team was unable to solve — I began to understand that for these characters, life itself is an uncomfortable genre mix. Seeing that and sharing it is the start of their mastering it. Perhaps it really did take an all-female creative team to understand how such a story could be true, and how it could sing. If so, well, hand me a slice of that humble pie.
– Jesse Green, Vulture

Videosar:
Trailer för musikalen
Bad Idea
Soft Place To Land
When He Sees Me
Never Ever Getting Rid Of Me
Opening up + She Used To Be Me, Tony Awards

Nr 422: On A Clear Day You Can See Forever

On A Clear Day You Can See Forever (1965)
Broadway 1965, 280 föreställningar
Filmversion 1970
Broadway revival 2011, 57 föreställningar

Music: Burton Lane
Book & Lyrics: Alan Jay Lerner, löst baserad på pjäsen Berkeley Square (1929) av John L. Balderston som i sin tur var baserad på Henry James sista, ofärdiga, roman The Sense of the Past, publicerad 1917 året efter hans död.
Book, 2011 revival: Peter Parnell

During a lecture, psychiatrist Mark Bruckner discovers a most suitable subject in student Daisy Gamble. Daisy repeatedly lapses into hypnotic states as Dr. Bruckner explains hypnosis in his class. After class, she reveals to the doctor her many extrasensory powers, including her ability to make flowers grow.
Daisy is quite concerned about her eccentricities.
The doctor agrees to treat her if she will let him try to discover, while she is under hypnosis, how she developed her powers. He is astonished to find that while she is hypnotized she starts talking about a prior life in 18th-century London where her name is Melinda Wells.
At their next psychiatric session, Mark puts Daisy into a trance and summons Melinda from her subconscious. Mark’s attachment to Melinda is growing as we are transported to a colorful, 18th-century London club, and he is soon convinced that Daisy’s story is not a mere yarn.
Mark reports on the case to his fellow psychiatrists, who ridicule his findings.
Greek shipping magnate Themistocles Kriakos learns of Mark’s belief in reincarnation and offers to finance a study of the events of Melinda’s life in exchange for Mark’s help in discovering who he will be in his next life, which will allow him to leave his fortune to his future self.
In Mark’s office, Daisy comes across a tape recording of one of her sessions and realises that Mark is really in love with Melinda and is merely using Daisy to summon her. In her angry confrontation with the psychiatrist about the matter, she tells him that she is ”through being a go-between for you and your dream girl. You’re not going to go on using my head for a motel.”
Daisy goes to the airport, ready to return home. Her ESP powers warn her that the plane on which she plans to travel will crash. She realizes at last how special she really is.
She and Mark unite to explore their extraordinary future.

In Michael Mayer’s 2011 reimagining, a young smoker named David visits psychiatrist Dr. Bruckner to break his habit. The doctor finds himself drawn to David’s past-life identity, a 1940s jazz singer named Melinda who emerges during their hypnosis sessions, while David begins falling for the psychiatrist.

En av de där musikalerna som man, när man bara har hört musiken från castinspelningen, tror måste ha varit en hit men som det visar sig var en flopp.
On A Clear Day spelades 280 gånger i originaluppsättningen och det kanske tycks som ganska ok men här pratar vi om en musikal med manus och sångtexter av Alan Jay Lerner, mannen bakom My Fair Lady, Gigi, Camelot m fl så ni förstår säkert att förväntningarna var skyhöga.
Och de infriades inte.

1970 gjorde man, av nån för mig obegriplig anledning, film av denna semi-flopp. Kanske var det Barbra Streisand som såg den som en bra uppföljare till Hello, Dolly! som hon gjort året innan. Jag vet inte, men jag tycker att filmen är dötrist. Seg som bara den.
La Streisand sjunger gudomligt men drar, sin vana trogen, ner tempot på nästan alla låtar.
Yves Montand som den franske psykiatrikern känns mest obekväm.
Man strök flera av scenversionens sånger (speciellt up tempo och ensemblenummer) och skrev 2 nya.
Det är bara Barbra och Yves som sjunger i filmen.

Revivaln som kom till Broadway 2011 hade mer eller mindre strukit hela det gamla manuset och bara behållit namnen och själva tematiken.
Nu utspelade sig allt 1973 med en extremt ”psykedelisk” scenografi och skådespelare i fula tidstypiska utsvängda jeans och storblommiga tajta skjortor gjorda av polyester.
”Daisy” är förvandlad till en fjollig, blomsterförsäljare vid namn David.
Hans tidigare liv utspelar sig nu 1943. Man har också valt att låta en kvinna spela rollen som Davids reinkarnation, jazzsångerskan Melinda.
Eftersom man valt att låta Davids ”tidigare liv” utspela sig under 2:a världskriget så har man bytt ut en mängd av originalets sånger och ersatt dem med Lerner/Lane sånger ur filmen Royal Wedding (1951).
Det är inte mycket som fungerar i denna version.

Originalmanuset var en total obegriplig och oengagerande röra och alla försök att få den att fungera – via filmversion och revival – har misslyckats. Detta är en omöjlig musikal med fantastisk musik.
Så hoppa filmversionen och dess soundtrack och ladda ner Broadwaycastinspelningen via Spotify och njut av en riktigt härlig gammaldags musikal med starka melodier och bra sångtexter.

 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann en Theatre World Award för bästa manliga huvudroll för John Cullum.

Jack Nicholson spelade Daisys halvbror i filmversionen men hans enda sång och de flesta av hans scener klipptes bort.

Legendariska fotografen och klädskaparen Cecil Beaton (1904 – 1980) gjorde kläderna till filmen.

Från början (1963) skulle musikalen ha hetat I Picked a Daisy och haft musik av Richard Rodgers. Men Lerner tog så lång tid på sig att skriva manuset och ”missade” så många produktionsmöten att Rodgers till sist fick nog och hoppade av.
Det blev Lerners partner från filmen Royal Wedding, Burton Lane, som tog över komponerandet. Inte för att det fick Lerner att skriva snabbare men Lane hade mer tålamod.

Press:
Om originaluppsättningen 1965:

It would be pleasant to say that the result is a charming fantasy, but it seemed to me it is instead a melodious muddle.
…
There is even a sense that something better, at least less confusing, should come out of the story.
– John McClain, Journal-American

 

The first hit of the season, even if the second act does, for a time, let story and mood slip through its fingers. Generally, on its own highly individual terms, it is a happy wonder and a bewitching, beguiling musical play.
– Norman Nadel, World Telegram & Sun

 

Although there are several outstandingly genial elements, they do not suffice to turn the new musical into the soaring, satisfying unity it ought to be. 
…
The book loses itself in a fog of metaphysics that dares not stray too far from the romantic demands of musicals. What Lerner should have worried about was not another life but a better idea. In any event, it’s doubtful that he could have found a more tuneful composer or a more ingratiating leading lady.
– Howard Taubman, Times

Om Broadwayreviveln 2011:

Toward the long-awaited end of the new semirevival of “On a Clear Day You Can See Forever” an eminent psychiatrist proposes that what we have been watching was perhaps only “my own psychoneurotic fantasy”.
Now, I don’t have a medical degree, but might I propose an alternate diagnosis? It seems to me, Doc, that you and your show have been suffering instead from a case of clinical depression that you’ve never been able to get over, no matter how hard you’ve tried. And, believe me, I know how you’ve tried. I have felt the pain of your efforts.
Where the heck is Zoloft (and Prozac and Abilify) when you need the little suckers? This wholesale reconception of a fluffy, muddled 1965 musical about reincarnation appears to have given everyone who appears in it — including its charismatic star, Harry Connick Jr. — a moaning case of the deep-dyed blues. Though done up to resemble a psychedelic fun house (the sanitized, perky kind that brings to mind middle-of-the-road rock album covers from the late 1960s and early ’70s), this “Clear Day” still has the approximate fun quotient of a day in an M.R.I. machine.
– Ben Brantley, The New York Times

It was broke, but they sure ain’t fixed it. In fact, On a Clear Day You Can See Forever‘s bumbling show doctors should be sued for malpractice and felonious misuse of star talent. Manslaughter, too: The patient died on the slab.
– David Cote, Time Out

This new ”Day” has flaws and foibles of its own, but it’s far more elegant than the original show and a valid (if more than slightly cockeyed) entertainment on its own weird merits.
…
Clear Day is a mutant, but it’s a beautiful mutant, and the kind of mistake I’d like to see made again and again.
– Scott Brown, Vulture

Videosar
What Did I Have That I Don’t Have m Eydie Gorme
High Light från 1965 års original
High Lights från Reviveln 2011
Hurry It’s Lovely Up Here m Kristin Chenoweth
Go to Sleep m Barbra Streisand
Trailer till filmversionen