Nr 401: Romance, Romance

Romance, Romance (1987)
Broadway, 297 föreställningar
Music: Keith Herrmann
Book & Lyrics: Barry Harman
Föreställningen består av 2 enakts musikaler.
Den första The Little Comedy är baserad på Arthur Schnitzlers brevnovell Die Kleine Komödie från 1893.
Den andra, Summer Share är baserad på Jules Renards pjäs Le pain de ménage från 1898

The Little Comedy is set in late 19th century Vienna, it focuses on Josefine, a demimonde weary of the social life provided by her upper class lovers, and wealthy playboy Alfred, who has tired of a seemingly endless round of inconsequential affairs.
Both dissatisfied with their present options, decide that their best option lies in dropping out of their current class bracket. So Alfred becomes a shabby poet and Josefine a poor seamstress. They meet and fall in love, partly with each other and partly with the novelty of the situation. They recount what happens in the form of letters to friends.
However, they find it hard to keep up the pretense on holiday as neither can in fact write or sew with any facility. Back in Vienna they meet to call it off, now restored to their finery, and find to their surprise that the chemistry is still there.
We move towards what appears to be a happy ending, but with Schnitzler you can never be sure…. the round-dance continues in motion.

Summer Share is set in The Hamptons in the late 1980s, where two married couples in their thirties are spending the season in a rented cottage. Sam, who is married to Barb, and Monica, who is married to Lenny, find themselves gradually progressing from harmless flirtation to the serious possibility of an illicit affair.

Romance, Romance började sitt liv på en off-off-Broadway teater. Föreställningen fick så bra recensioner och drog så mycket publik att man fattade beslutet att flytta den till en Broadwayteater, där spelades den sen 297 gånger.

En liten kammarmusikal.
Bara 4 personer på scenen.
Enkel och sparsmakad scenografi.
Bra, melodiös men hitsfri musik. Första halvans musik smakar mycket förra sekelskiftet med glada valser och polkor och sånger som låter som om de kunde ha varit populära då.
Andra halvan är typisk Broadwaypop à la 80-tal, dvs mycket keyboards och solosaxofoner och den delen har inte åldrats särskilt bra.
Inte de starkaste musikalmelodier eller sånger jag hört men de fungerar bra i sitt sammanhang och även om jag kanske inte direkt börjar gnola på nån av dem efter att ha lyssnat på cd:n så kan jag i alla falla konstatera att de aldrig var tråkiga.
Sångtexterna är överlag ganska så bra med både roliga skämt (som inte känns krystade – en ovanlighet i många shower), kul rim och en och annan lagom snuskig insinuation.
Den är inte djup, bitvis ganska så förutsägbar men på det stora hela både charmig, rolig och underhållande.
Är på det hela taget ganska så nöjd med den här showen.

Jag känner att både tonsättaren och textförfattaren är starkt influerade av Stephen Sondheims verk, första halvan av hans A Little Night Music och andra halvan av Company. Och det är ju inte de sämsta inspirationskällor man kan ha när man skriver.

Med tanke på dess enkla scenografi och lilla ensemble är det konstigt att den inte satts upp här i Sverige – som jag känner till i alla fall.
En perfekt liten bortglömd musikal-semipärla, som gjord för att sättas upp av den lilla, fattiga, fria musikalgruppen.

Kuriosa:
Föreställningen fick 5 Tony Awards nomineringar, bland annat för de bägge huvudrollerna, manuset och musiken men detta var samma år som Andrew Lloyd Webbers The Phantom of the Opera hade sin Broadway premiär så en liten musikal som Romance, Romance var chanslös. Så inga Tonys blev det.

Det är visserligen 4 personer, eller 2 par, på scen i föreställningen men egentligen är det här en 2-mannashow för det är bara det ena paret som spelar de stora rollerna i bägge musikalerna. Det andra paret finns med enbart som dansare i första akten och som huvudrollernas respektive äkta hälfter i den andra och där finns de mest med för att sjunga små kommenterande snuttar och dansa i bakgrunden.

Press:
För off-off-Broadwayversionen:
”It’s operetta! Pure operetta!’ exclaims Alfred. So it is, and Mr. Parlato and Ms. Fraser join voices most agreeably in the lively I’ll Always Remember the Song and the kidding Rustic Country Inn. Unfortunately, they have a way of winking at the audience as though this were a camp version of Les Liaisons Dangereuses. That’s a touch off key. The liaison analyzed here has a light tone, but there are shadows.
…
A few of the songs are delivered with more gusto than the small theater can handle, and you may find yourself worrying about whether the swirling dancers will knock over some of the furniture. But that should be taken care of when, if there is a heart Off Broadway, Romance Romance moves to a larger theater.
– Walter Goodman, The New York Times

För Broadwayversionen:
Romance Romance, lately the littlest big musical Off Off Broadway, has made it uptown, in a slightly enhanced production that loses nothing of the charm and intelligence of the original and gains a thoroughly winning performance by Alison Fraser.
…
Smallness is the theme here. The voices are not big, the dances not spectacular, the stage not enormous or ablaze with remarkable effects. And the emotions never get operatic; gestures toward adventure turn into shrugs of accommodation. In the 20th century as in the 19th, we are being told, among the bourgeoisie as among the swells, that realistic resignation is the common denouement to romance romance. That could be the stuff of life-style babble, and it comes worrisomely close in the slightly prolonged exchanges of Summer Share, but somebody always breaks into song before things get too thick. In a Broadway season so full of pretentiousness, this show is delightfully small scale, the scale on which most of us live. Love Then, And Love Now ROMANCE.
– Walter Goodman, The New York Times

Videosar:
At The Tony’s 1988
How Did I End Up Here
The Night It Had To End
It’s Not To Late
Romance, Romance Trailer

 

 

Dag 306: Birds Of Paradise

Birds Of Paradise (1987), Off-Broadway, 24 föreställningar
Musik: David Evands
Sångtexter: Winnie Holzman
Libretto: David Evands & Winnie Holzman

I en en liten kuststad repar ett amatörsällskap en musikalversion av Tjechovs Måsen, fast placerad i en framtida istid och med 3 pingviner som en slags ”grekisk” kör.
En av stadens söner, Lawrence Wood, som blivit stor och framgångsrik skådespelare, kommer på besök till staden. Han blir övertalad till att titta på en repetition med teaterruppen. Han gillar det han ser, speciellt blir han förtjust i en av skådespelarna, Julia. Han bestämmer sig för att inte bara regissera uppsättningen utan även ta över huvudrollen.
Vi får följa repetitionerna ända till genrepet då Wood får ett telefonsamtal där hans agent berättar att han fått en stor roll. Wood lämnar genast staden och där står gruppen utan sin huvudrollspelare. Först är de förkrossade men sakta men säkert så sätter de igång och försöker reparera och fixa vad som fixas kan så att de kan få premiär i alla fall.

Det här är en liten flopp som försvann fort 1987 utan att lämna nått större avtryck efter sig.
Showen var säkert trist och tråkig som recensionerna påstår men som castskiva är det här rätt så kul. Här finns många saker att gilla. Många sånger är otroligt bra och texterna är smarta och innehåller en hel del humor.
Jag blev faktiskt överraskad över hur pass bra det här var, framförallt med tanke på hur okänd detta verk är.
Kanske inget glömt mästerverk men definitivt en kul och intressant liten platta väl värd att bli upptäckt av fler.
Me like och rekommenderar den verkligen.

Rekomenderade sånger:
So Many Nights, Imagining You, It’s Only a Play, Penguins Must Sing

Kuriosa:
Winnie Holzman som skrev librettot hade kanse ingen tur Off-Broadway men hennes första Broadwaylibretto blev en desto större framgång. Broadwayshowen vars libretto hon skrev heter Wicked.

Föreställningen regiserades av Arthur Laurents, mannen som skrev librettot till klassiska musikaler som West Side Story (se dag 100) och Gypsy (se dag 288).

Pressklipp:
Birds of Paradise, … , must rate as a miss – a dull, earnest and sappy little musical. Sort of like the penguins it tries lamely to spoof in one unfunny number, the show just doesn’t fly. The problem lies in the book, a turgid tale of unrequited love and unrealized ambition with a particularly unlikable lead character.
… Birds of Paradise is a creature of decidedly drab plumage.
– Michael Kuchwara, Associated Press

In olden days, as the reappearance of Anything Goes sparklingly reminds us, a glimpse of plot was something hot, but today, as the appearance of Birds of Paradise flatly confirms, anything no longer goes in a musical, not, anyhow, without Cole Porter to fill in the deficiencies.
…
… all eight characters are in love or out of love with somebody or with themselves or with The Theater, and now and then they sing about it. The plot is as sparsely furnished as the rehearsal room, the relationships as dusty… Lacking support from the script, the cast … flaps around like a wounded bird.
They can all sing, however, and the songs, though not champagne, provide a little kick.
– Walter Goodman, The New York Times