Nr 447: Mozart! – Das Musical (1999)

Mozart! – Das Musical
Uppsättningar i urval:
1999: Wien, 419 föreställningar
2002: Tokyo
2002: Wermland Opera i Karlstad
2015: Wien revival
2016: Shanghai

Music: Sylvester Levay
Book & Lyrics: Michael Kunze, baserat på Wolfgang Amadeus Mozarts (1756 – 1791) liv.

Musikalen startar vid en stor fattiggrav i Wien, där Mozarts hustru Constanze säljer vad hon påstår är Mozarts kranium till en samlare.
Vi förflyttas sen snabbt tillbaka i tiden till Wiens kejserliga hov där den 7-årige Wolfgang imponerar stort på Kejsarinnan med sitt piano- och fiolspelande, sitt absoluta gehör och sin förmåga att snabbt komponera nya musikstycken. Han och hans far tror att de ska bli rikligen belönade för uppvisningen men allt Wolfgang får är kejsarinnans sons gamla urvuxna jacka.
Detta är första, men inte sista gången som det handlar om pengar eller snarare bristen på pengar.
Alla i den här föreställningen vill ha pengar och försöker profitera på Mozart och om de inte vill ha hans pengar så vill de kunna sola sig i hans framgångar. Men när han har motgångar så finns ingen där för honom.  Utom Constanze som till en början, tillsammans med sin familj, jobbar på att svindla honom på pengar men som sen blir förälskad i honom och är den enda som på slutet bryr sig om personen och inte framgången Mozart.
Mozart själv skildras som ett nativt naturbarn som är berusad på sin egen talang men konstant känner sig missförstådd.
Och så har vi relationen till hans far. Den är minst sagt komplicerad och genomsyrar hela musikalen. Wolfgang har konstant dåligt samvete för att han inte lyder sin fader. Pappan å sin sida går mest runt och är bitter för att Mozart inte lyder honom och inte heller ger honom del av de pengar han tjänar. Ja, se där var det om pengar igen!
När pappan sen dör så får Mozart ett sammanbrott och efter att ha skrivit Trollflöjten och Requiem så dör även han.

Till detta kan läggas att den unge (7-åringen) Mozart hela tiden finns med på scen som en slags alter ego. Han skriver konstant på (vad jag tror ska vara) notblad med en gåspenna och vid olika tillfällen så hugger han den i vuxen-Mozarts arm och använder sig av blodet som bläck. Förstår inte riktigt vad de ville säga med detta. Att unge-Mozart finns med fattar jag dock. Det är nog en symbol för den förlorade barndomen som hela tiden gör sig påmind och som är en orsak till att vuxen-Mozart aldrig riktigt växer upp och tar ansvar för det han gör. Eller nått. Typ.

Baserar mina intryck och åsikter på reviveln som gick i Wien 2015.
Det här är nog en musikal som man kanske måste sett eller lyssnat på fler gånger än vad jag har gjort för att förstå dess storhet – för den har spelats mycket och varit ganska så framgångsrik – för jag begriper mig inte riktigt på den.
Här finns bitvis intressant musik, ett par roliga shownummer, ett par halvschysta rockigare låtar – lite kul är att man bara använder sig av rock när nån ska framstå som skurk -, några hyfsade ensembler och, tyvärr, oändligt med ganska så tråkiga ballader som liksom bara pågår.
Men nån riktig dramatik finns inte. Man får bara små små brottstycken eller smakprov ur Mozarts liv och det är librettisten som bestämmer vad som är intressant. Som publik håller man inte alltid med.
Karaktärerna blir aldrig levande. Man bryr sig inte om nån. Och Mozart som trulig självupptagen diva med offerkofta och som fastnat i nån sorts evig tonårsrevolt är definitivt ingen man hejjar på.
I balladerna så ältar folk sina egna känslor på ett sätt som närmar sig onani och ingen av de numren leder handlingen framåt.
För all dramatik som finns i grundmaterialet (Mozarts liv, menar jag nu) så har det blivit en ganska så stillastående och seg musikal. Den är bara drygt 2 timmar lång men känns betydligt längre.
Ville verkligen tycka om den och kanske att jag en dag kommer att ändra uppfattning och kalla den för ett mästerverk (knappast troligt men man vet aldrig) men för nu så upplever jag den som raka motsatsen till Mozarts musik = tråkig, förutsägbar och banal.

Kuriosa:
Upphovsmännen bakom denna musikal är samma som till musikalen Elisabeth som kom 1992 och blev en mega succé i stora delar av världen. Även den spelades på Wermland Opera i Karlstad.

Mozart föddes i Salzburg när den staden fortfarande hörde till Tysk romerska riket. Han kallade aldrig sig själv österrikisk utan det blev han kallad långt efter sin död av människor från Österrike.

Press:
Om Wermland Operas version:

Ändå blir helheten för splittrad och själva förutsägbarheten i detta schlagermusikalkoncept gör att Mozart! känns en aning seg. Ofta balanserar man farligt nära den tomma patetikens och den pretentiösa banalitetens avgrund. Där finns en påklistrad sentimentalitet och alldeles för många omotiverade känsloutbrott, om än i snygg förpackning. Christer Nerfont är en utmärkt musikalartist och växlar mellan spelscener där han oftast är en exalterad, obstinat eller utagerande Wolfgang och sånger som spänner mellan olika slags uppgivenhet, förvirring och ångest.
Men trots det blir rollen Mozart bara en kostym och en röst, inte en människa.
– Svenska Dagbladet

Att göra en musikal om honom (Mozart, min anmärkning) tycks vara rena självmordsuppdraget. Och samtidigt så absurt att Musikteatern i Värmland med denna österrikiska import åtminstone ror hem en fungerande teaterkväll. Tacka inte minst titelrollsinnehavaren Christer Nerfont för det.
…
Musikalen ”Mozart” handlar inte som Schaffers pjäs ”Amadeus” om medelmåttan kontra snillet. Den vill gestalta Mozart som ett slags schizofren figur, splittrad mellan människan och den lysande förmågan.
Tonsättaren Sylvester Levay (ingen större förmåga) försöker klokt nog inte ens snudda vid Mozarts musik.
…
Vad göra med texter som ”Ingen älskar dig som jag” sjungna till en högst ordinär melodi.
…
Det här är en typisk tablåmusikal och uppsättningen är tillräckligt tokig för att inte bli en sämre dussinprodukt.
I Karlstad hjälps helhetsintrycket upp genom en till synes aldrig sinande praktfull kostymparad. Musikaliskt är det för övrigt körerna som är starkast. De kontrasterar mot en viss långrandighet i verket.
Återigen utnyttjas den lilla teatern i Värmland till bristningsgränsen. Hans Hiort är en teaterchef som på gott och ont försöker och ofta lyckas spränga ramarna. Ett mod som måste belönas, även om han denna gång nog borde ha satsat på ett bättre verk.
– Marcus Boldemann, Dagens Nyheter

Videosar:
Trailer för Wien Revivaln 2015
Gold von den Sternen
Jeder Abschied ist der Anfang einer Reise
Ich bin Musik
Wie wird man seinen Shatten los – koreansk version
Wo bleibt Mozart?
Ein Bissel für’s Hertz
Wie kann es möglich sein?

 

 

 

Nr 401: Romance, Romance

Romance, Romance (1987)
Broadway, 297 föreställningar
Music: Keith Herrmann
Book & Lyrics: Barry Harman
Föreställningen består av 2 enakts musikaler.
Den första The Little Comedy är baserad på Arthur Schnitzlers brevnovell Die Kleine Komödie från 1893.
Den andra, Summer Share är baserad på Jules Renards pjäs Le pain de ménage från 1898

The Little Comedy is set in late 19th century Vienna, it focuses on Josefine, a demimonde weary of the social life provided by her upper class lovers, and wealthy playboy Alfred, who has tired of a seemingly endless round of inconsequential affairs.
Both dissatisfied with their present options, decide that their best option lies in dropping out of their current class bracket. So Alfred becomes a shabby poet and Josefine a poor seamstress. They meet and fall in love, partly with each other and partly with the novelty of the situation. They recount what happens in the form of letters to friends.
However, they find it hard to keep up the pretense on holiday as neither can in fact write or sew with any facility. Back in Vienna they meet to call it off, now restored to their finery, and find to their surprise that the chemistry is still there.
We move towards what appears to be a happy ending, but with Schnitzler you can never be sure…. the round-dance continues in motion.

Summer Share is set in The Hamptons in the late 1980s, where two married couples in their thirties are spending the season in a rented cottage. Sam, who is married to Barb, and Monica, who is married to Lenny, find themselves gradually progressing from harmless flirtation to the serious possibility of an illicit affair.

Romance, Romance började sitt liv på en off-off-Broadway teater. Föreställningen fick så bra recensioner och drog så mycket publik att man fattade beslutet att flytta den till en Broadwayteater, där spelades den sen 297 gånger.

En liten kammarmusikal.
Bara 4 personer på scenen.
Enkel och sparsmakad scenografi.
Bra, melodiös men hitsfri musik. Första halvans musik smakar mycket förra sekelskiftet med glada valser och polkor och sånger som låter som om de kunde ha varit populära då.
Andra halvan är typisk Broadwaypop à la 80-tal, dvs mycket keyboards och solosaxofoner och den delen har inte åldrats särskilt bra.
Inte de starkaste musikalmelodier eller sånger jag hört men de fungerar bra i sitt sammanhang och även om jag kanske inte direkt börjar gnola på nån av dem efter att ha lyssnat på cd:n så kan jag i alla falla konstatera att de aldrig var tråkiga.
Sångtexterna är överlag ganska så bra med både roliga skämt (som inte känns krystade – en ovanlighet i många shower), kul rim och en och annan lagom snuskig insinuation.
Den är inte djup, bitvis ganska så förutsägbar men på det stora hela både charmig, rolig och underhållande.
Är på det hela taget ganska så nöjd med den här showen.

Jag känner att både tonsättaren och textförfattaren är starkt influerade av Stephen Sondheims verk, första halvan av hans A Little Night Music och andra halvan av Company. Och det är ju inte de sämsta inspirationskällor man kan ha när man skriver.

Med tanke på dess enkla scenografi och lilla ensemble är det konstigt att den inte satts upp här i Sverige – som jag känner till i alla fall.
En perfekt liten bortglömd musikal-semipärla, som gjord för att sättas upp av den lilla, fattiga, fria musikalgruppen.

Kuriosa:
Föreställningen fick 5 Tony Awards nomineringar, bland annat för de bägge huvudrollerna, manuset och musiken men detta var samma år som Andrew Lloyd Webbers The Phantom of the Opera hade sin Broadway premiär så en liten musikal som Romance, Romance var chanslös. Så inga Tonys blev det.

Det är visserligen 4 personer, eller 2 par, på scen i föreställningen men egentligen är det här en 2-mannashow för det är bara det ena paret som spelar de stora rollerna i bägge musikalerna. Det andra paret finns med enbart som dansare i första akten och som huvudrollernas respektive äkta hälfter i den andra och där finns de mest med för att sjunga små kommenterande snuttar och dansa i bakgrunden.

Press:
För off-off-Broadwayversionen:
”It’s operetta! Pure operetta!’ exclaims Alfred. So it is, and Mr. Parlato and Ms. Fraser join voices most agreeably in the lively I’ll Always Remember the Song and the kidding Rustic Country Inn. Unfortunately, they have a way of winking at the audience as though this were a camp version of Les Liaisons Dangereuses. That’s a touch off key. The liaison analyzed here has a light tone, but there are shadows.
…
A few of the songs are delivered with more gusto than the small theater can handle, and you may find yourself worrying about whether the swirling dancers will knock over some of the furniture. But that should be taken care of when, if there is a heart Off Broadway, Romance Romance moves to a larger theater.
– Walter Goodman, The New York Times

För Broadwayversionen:
Romance Romance, lately the littlest big musical Off Off Broadway, has made it uptown, in a slightly enhanced production that loses nothing of the charm and intelligence of the original and gains a thoroughly winning performance by Alison Fraser.
…
Smallness is the theme here. The voices are not big, the dances not spectacular, the stage not enormous or ablaze with remarkable effects. And the emotions never get operatic; gestures toward adventure turn into shrugs of accommodation. In the 20th century as in the 19th, we are being told, among the bourgeoisie as among the swells, that realistic resignation is the common denouement to romance romance. That could be the stuff of life-style babble, and it comes worrisomely close in the slightly prolonged exchanges of Summer Share, but somebody always breaks into song before things get too thick. In a Broadway season so full of pretentiousness, this show is delightfully small scale, the scale on which most of us live. Love Then, And Love Now ROMANCE.
– Walter Goodman, The New York Times

Videosar:
At The Tony’s 1988
How Did I End Up Here
The Night It Had To End
It’s Not To Late
Romance, Romance Trailer

 

 

Nr 387: The Great Waltz

The Great Waltz (1934)
Broadway 1934, 289 föreställningar
Filmversion 1938
West End 1970, 605 föreställningar
Ny filmversion 1972

Music: Johann Strauss I (den äldre) & Johann Strauss II (den yngre)
Lyrics: Desmond Carter (34), kraftigt bearbetad och bitvis omskriven av Oscar Hammerstein II för filmversionen (38) & sen i sin tur bearbetad av Robert Wright & George Forrest för Londonversionen samt den nya filmversionen(1970).
Book: Moss Hart,  bearbetad av Jerome Chodorov för London 1970

Baserad på Walzer aus Wien ett singspiel pasticcio, libretto: Alfred Maria Willner, Heinz Reichert och Ernst Marischka. Löst baserad på konflikten mellan den äldre och yngre Johann Strauss.

Broadway 1934 version: The action takes place in Vienna around 1845, and is loosely based on the real-life feud/rivalry between the older and younger Strauss, allegedly because of the father’s jealousy of his son’s greater talent.
But there’s also, naturally, a romantic subplot för Johann 2nd.
And a happy ending!

Film (1938) plot: The highly fictionalised story sees Johann Strauss II dismissed from his job in a bank. He puts together a group of unemployed musicians who wangle a performance at Dommayer’s cafe. The audience is minimal, but when two opera singers, Carla Donner and Fritz Schiller, visit whilst their carriage is being repaired, the music attracts a wider audience.
Strauss is caught up in a student protest; he and Carla Donner avoid arrest and escape to the Vienna Woods, where he is inspired to create the waltz Tales from the Vienna Woods.
Carla asks Strauss for some music to sing at an aristocratic soiree and this leads to the composer receiving a publishing contract.
He’s on his way, and he can now marry Poldi Vogelhuber, his sweetheart. But the closeness of Strauss and Carla Donner during rehearsals of operettas, atrracts comment, not least from Count Hohenfried, Donner’s admirer.
Poldi remains loyal to Strauss and the marriage is a long one. He is received by the Kaiser Franz Josef (whom he unknowingly insulted in the aftermath of the student protests) and the two stand before cheering crowds on the balcony of Schőnbrunn.

Film (1972) plot see the review under Press.

Det här är ett sånt där verk som jag inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Kan tänka mig att det här borde kunna anses som den första jukeboxmusikalen på Broadway (fast det kan ha funnits nån tidigare som jag inte känner till – än) och precis som Jersey Boys så är det en biografi jukeboxare, fast en som förhåller sig mycket fri till historien, mycket fri!
Men en musikal behöver sånger och Straussarna skrev ju mest valser och rena musikstycken så därför har man fått skriva texter till de melodier man valt ut. Texter som ska föra handlingen framåt eller fördjupa en situation, så där som det ska vara i musikaler men det är inte så lyckat i detta fall. Sångtexterna går från det banala till det ofrivilligt komiska och jag måste erkänna att jag mest ignorerar dem och bara njuter av den svepande musiken, för den är makalöst underbar. Faktum är att med nått enstaka undantag så är texterna bara i vägen och störande.
Men jag vill påpeka att det inte är nått fel på sångarinsatserna, rösterna är vackra och gör det de ska – så synd bara att de egentligen inte har där att göra.

Det är mest de största ”valshitsen” man valt ut så det är lite en The Strausses Greatest Hits platta man får och det är inte det sämsta. Som alltid i den här typen av romantiserade biografimusikaler där man försöker pressa in så mycket känd musik som möjligt blir sätten att få in musiken hysteriskt krystade, ibland på ett ofrivilligt komiskt sätt och ibland bara skämskuddigt, ett bra och otroligt roligt exempel på det finns bland videolänkarna nedan.

Favvisar: All Straussmusik i hela stycket. Ljuvligt!

Trivia:
Filmen (1972) visades i Cinerama formatet (70 mm) i Europa och var den sista filmen som fick det formatet.

Press:

Om 1972 års filmversion:

With laughter on my lips and a song in my heart, let me tell you about ”The Great Waltz,” which opened yesterday at the 86th Street East Theater.

You must not confuse it with any other movie of the same name, especially not with Julien Duvivier’s ”The Great Waltz” of 1938—now, perhaps happily, sunk out of memory. This is also a biography of Johann Strauss, waltz king of Vienna, but it is wholly new, and, as written and directed by Andrew L. Stone, utterly ridiculous.

The Strauss we now see is not simply the Strauss of public faces—though there is plenty of him as well. We see a Strauss appreciative of his contemporaries (”I admire your versatility, Offenbach: operettas, waltzes, fast gallops, quadrilles . . . How do you do it?”), a Strauss suffering the criticism of Mrs. Strauss (”Oh darling, darling! You’re a genius when it comes to writing music, but still naive about lyrics.”), a Strauss weary after 43 days almost nonstop composing ”Die Fledermaus” (Whew!).

We see the professional struggles and tribulations, but mostly the successes. ”The Great Waltz” is the kind of film in which people keep running up to exclaim things like ”Schani!” (his name was Johann, but people called him Schani), ”Schani! You’ve just been asked to conduct the ‘Schnellpost Polka’ before the Emperor at the Hofburg.” ”That’s marvelous,” answers Schani—and so it goes for him right up until he is asked to conduct the ”Blue Danube” in Boston, Mass., the end of the movie and the very pinnacle of his career.

”The Great Waltz” purports to cover 40 years—during the course of which nobody seems to age even 40 seconds, neither Johann (Horst Bucholz), nor his wife Jetty (Mary Costa), nor even his mother (Yvonne Mitchell), who buries a husband and watches her son approach his 50’s without herself ever losing the glow of fairly early middle age.

The passage of time between the great events is treated in a narration, not spoken but sung by a tenor (Kenneth McKeller) repeating lyrics that must rank among the worst in the history of music. Those lyrics, the wooden characterizations, the sappy dialogue, the dreadful dancing, the consistently idiotic situations set amid meticulously real Austrian locations—all add up to a quality of artistic miscalculation that occasionally approaches the sublime. Andrew L. Stone (”The Last Voyage,” ”Song of Norway,” etc.) is known and rather loved for his misapplied low-budget spectacular realism, and ”The Great Waltz” in no way diminishes his reputation.

It is difficult to pick and choose from a movie where almost every scene is funny except the few that mean to be. I couldn’t begin to recommend ”The Great Waltz,” a genuinely bad film. But if you happen to be stuck in a theater where it is playing, don’t leave.
– Roger Greenspun, The New York Times

Video:

Trailer 1938 film
Så här fick Strauss inspirationen till G’schichten aus dem Wienerwald, op. 325 i 1938 års film