Nr 426 Guys and Dolls

Guys & Dolls (1950)
Broadway 1950, 1 200 föreställningar
West End 1953, 555 föreställningar
Stockholm 1953, Oscarsteatern med titel Änglar på Broadway
Filmversion 1955
Ett flertal revivals på både Broadway, i Sverige och på the West End varav den mest framgångsrika var:
Broadway 1992, 1 134 föreställningar

Music & Lyrics: Frank Loesser
Book: Abe Burrows, Jo Swerling* – se mer på kuriosaavdelningen

Set in the Manhattan of Damon Runyon’s short stories, Guys and Dolls tells of con-man Nathan Detroit’s efforts to find new life for his illegal, but notorious, crap game. When their trusty venue is found out by the police, Nathan has to find a new home for his crap game quickly – but he doesn’t have the dough to secure the one location he finds.
Enter Sky Masterson, a high-rolling gambler willing to take on any honest bet with a high enough reward attached.
Nathan bets Sky that he can’t take the “doll” of Nathan’s choosing to Havana, Cuba, with him on a date. When Sky agrees to the bet, Nathan chooses uptight Evangelist Sergeant Sarah Brown, head of Broadway’s Save-a-Soul Mission.
Sky thinks he’s been duped, but he’s in for even more of a surprise when his efforts to woo Sarah are so successful that he falls in love with her himself!

En fullständigt underbar och i det närmaste perfekt musikal. Och den har inte åldrats nämnvärt.
Musiken svänger, den är jazzig, melodiös, varierad, fullständigt medryckande och sätter sig som en smäck i skallen.
Manuset är otroligt välskrivet och fylld av humor.
Karaktärerna som befolkar denna musikals värld är skurkar, burlesque dansare, professionella spelare och frälsningssoldater och alla är djupt mänskliga med brister och fel och totalt supercharmiga.
Detta är utan tvekan en av de bästa musikaler som nånsin skrivits och en av mina absoluta favoriter. Har älskat den sen första gången jag hörde låtar som Luck Be A Lady, Adelaide’s Lament, Sit Down You’re Rockin’ The Boat, Fugue for Tinhorns och alla andra underbara sånger.
Rekommenderas å det starkaste!

Kuriosa:
Originaluppsättningen 1950 vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, regi, koreografi, manliga huvudroll och kvinnliga biroll.
1992 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa Revival, regi, kvinnliga huvudroll samt scenografi. Till det kan läggas 7 Drama Desk Rewards: Bästa revival, manliga och kvinnliga huvudroll, regi, kläder, scenografi samt ljus.

Revivaln 1982 i London vann bl a 5 Laurence Olivier Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, regi samt scenografi.

Musikalen filmades 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra i de manliga huvudrollerna. Bara Vivian Blaine (Miss Adelaide) och Stubby Kaye (Nicely-Nicely Johnson) följde med från Broadway till filmen.
Filmen vann 2 Golden Globe awards för bästa film i musikal/komedi kategorin samt bästa kvinnliga huvudroll i musikal/komedi kategorin.

The character of Miss Adelaide was created specifically to fit Vivian Blaine into the musical, after Loesser decided she was ill-suited to play the conservative Sarah.

When Loesser suggested reprising some songs in the second act, the director George S. Kaufman warned: ”If you reprise the songs, we’ll reprise the jokes.”

Guys and Dolls was selected as the winner of the 1951 Pulitzer Prize for Drama. However, because of writer Abe Burrows’ troubles with the House Un-American Activities Committee (HUAC), the Trustees of Columbia University vetoed the selection, and no Pulitzer for Drama was awarded that year.

We have co-producer Ernest H. Martin’s wife to thank for this musical. She’s the one who decided to read a collection of Damon Runyon stories entitled Guys and Dolls. When Martin happened to mention to his partner Cy Feuer how his wife was spending her time, the title alone got Feuer excited.
The story that stuck out was “The Idyll of Sarah Brown,” named for the Salvation Army “soldieress” who happens to fall in love with her precise opposite: Sky Masterson, so nicknamed because the sky’s the limit when he bets. Feuer also liked crap game operator Nathan Detroit, and thought that this colorful character could figure into some romantic situations, too.
When Feuer and Martin told Frank Loesser that they’d secured the rights, the composer-lyricist, an inveterate Runyon fan, immediately said he wanted to do the score.

En 26-årig Paddy Chayefsky (Marty, Network, Altered States m fl filmer och pjäser) erbjöd sig att skriva librettot till showen. Han ville också stå för både musik och sångtexter.
Producenterna tackade dock nej till hans erbjudande.

*Jo Swerling fick uppdraget att skriva manuset. När han levererade sitt manus till akt 1 så blev inte producenterna så nöjda. De tyckte manuset saknade spänning och de kom på  idén med att Nathan slår vad med Sky om att han inte ska kunna få med sig Sarah till Havanna. Swerling gillade inte den idén men producenterna gav sig inte och det slutade med att Swerling fick sparken. Men han hade ett väldigt välskrivet och genomtänkt kontrakt som såg till att han alltid ska stå som huvudförfattare till verket oavsett om nån skulle ersätta honom eller skriva om det han gjort. Han har också rätt till del av intäkterna från alla uppsättningar.
Abe Burrows tog över författarrollen och det är honom vi har att tacka för det ljuvliga manus föreställningen har. Men Jo Swerling står alltid kvar som författare i alla fall.

Loesser hade redan skrivit stora delar av sångerna när Abe kom med på skutan, så för en gångs skull fick manusförfattaren skriva sitt manus utifrån de sånger som fanns istället för tvärtom, dvs att lämna in ett manus som kompositören sen skriver sånger till.

Sången Take Back Your Mink skrevs inte för musikalen utan var från början en sång som Loesser brukade sjunga för sina gäster och vänner på fester.

Skådespelaren Nathan Lane har tagit sitt förnamn från Nathan Detroit i showen. Han spelade nämligen den rollen i en regional uppsättning när han började jobba i branschen. När han sen skulle gå med i Equity (Amerikanska skådespelarfacket) så upptäckte ha att det redan fanns en skådespelare med samma namn som honom (han hette Joe Lane från början för den som undrar) och han valde då att hedra sin favoritkaraktär inom musikal genom att ta hans namn.
Nathan Lane kom att spela Nathan Detroit i 1992 års revival.

Press:
The big trouble with Guys and Dolls is that a performance of it lasts only one evening, when it ought to last about a week. I did not want to leave the theatre after the premiere last night and come back here and write a piece about the show. I wanted to hang around, on the chance that they would raise the curtain again and put on a few numbers they’d forgotten – or at least start Guys and Dolls all over again.
– John Chapman, Daily News

Guys and Dolls is just what it should be to celebrate the Runyon spirit…[it is] filled with the salty characters and richly original language sacred to the memory of the late Master.
– Richard Watts, New York Post

It recaptures what [Runyon] knew about Broadway, that its wickedness is tinhorn, but its gallantry is as pure and young as Little Eva. It is all tender and rough at the same time, the way people who have never grown upp very much can be tender and rough.
– William Hawkins, New York World-Telegram & Sun

The smart first-night audience took off its gloves and blistered its palms applauding the new arrival.
…
Frank Loesser has written a score that will get a big play on the juke boxes, over the radio, and in bistros throughout the land. His lyrics are especially notable in that they help Burrows’s topical gags to further the plot.
We think Damon would have relished it as much as we did.
– Robert Coleman, New York Daily Mirror 

Mr. Loesser’s lyrics and songs have the same affectionate appreciation of the material as the book, which is funny without being self-conscious or mechanical.
…
… we might as well admit that Guys and Dolls is a work of art. It is spontaneous and has form, style, and spirit.
– Brooks Atkinson, The New York Times

This doesn’t have to be a very long review because I can state the case of Guys and Dolls in one sentence: it is the best and most exciting thing of its kind since Pal Joey. It is a triumph and a delight, and I think it will run as long as the roof remains on the Forty-Sixth Street Theatre. Run, don’t walk to the nearest ticket broker.
– John McClain, Journal-American

Videosar:
High Lights från en stjärnspäckad konsertversion
A Bushel and a Peck
Take Back Your Mink med Vivian Blaine
Sue Me med Frank Sinatra
Sit Down, You’re Rockin’ The Boat fr The 1992 Tony Awards
Luck Be A Lady med Ewan McGregor
Adelaide’s Lament

 

Al Hirschfelds teckning av originaluppsättningens ensemble.

Nr 415: Annie Get Your Gun

Annie Get Your Gun (1946)
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Dorothy Fields, Herbert Fields löst baserad på Annie Oakleys (1860-1926) liv och hennes romans och äktenskap med Frank E. Butler (1847- 1926).

Uppsättningar i urval:
Broadway 1946, 1 147 föreställningar
West End 1947, 1 304 föreställningar
Göteborg 1949
Stockholm 1949
Broadway revival 1966
Scandinavium 1973
Broadway revival 1999, 1 045 föreställningar
SäffleOperan 2012

Rough-and-tumble Annie Oakley is the best shot around. A backwoods gal, Annie uses her skill to support her family by selling the game she hunts. When she’s discovered by Buffalo Bill and persuaded to join his Wild West Show, Annie is plucked from obscurity and becomes the toast of Europe.
Annie meets her match in Frank Butler, Buffalo Bill’s leading man and star marksman. She falls head over heels for Frank, but soon eclipses him as the main attraction in the show. Her success with a gun makes trouble for Annie’s chance at romance.
The show follows the journey of Annie and Frank, revealing their competitive natures as they vie for best shot – and each other’s hearts.

A real classic with a ton of well known songs like  Anything You Can Do, You Can’t Get a Man With a Gun and the biggest show anthem of them all: There’s No Business Like Show Business.

Kuriosa:
Dorothy Fields had the idea for a musical about Annie Oakley, to star her friend, Ethel Merman.
Producer Mike Todd turned the project down, so Fields approached a new producing team, Richard Rodgers and Oscar Hammerstein II. After the success of their first musical collaboration, Oklahoma!, Rodgers and Hammerstein had decided to become producers of both their own theatrical ventures and those by other authors.They agreed to produce the musical and asked Jerome Kern to compose the music; Fields would write the lyrics, and she and her brother Herbert would write the book.
Kern, who had been composing for movie musicals in Hollywood, returned to New York on November 2, 1945 to begin work on the score to Annie Get Your Gun, but three days later, he collapsed on the street due to a cerebral hemorrhage. Kern was hospitalized, and he died on November 11, 1945.
The producers and Fields then asked Irving Berlin to write the musical’s score; Fields agreed to step down as lyricist, knowing that Berlin preferred to write both music and lyrics to his songs. Berlin initially declined to write the score, worrying that he would be unable to write songs to fit specific scenes in ”a situation show.”  Hammerstein persuaded him to study the script and try writing some songs based on it, and within days, Berlin returned with the songs Doin’ What Comes Naturally, You Can’t Get a Man With a Gun, and There’s No Business Like Show Business. Berlin’s songs suited the story and Ethel Merman’s abilities, and he readily composed the rest of the score to Annie Get Your Gun. 
The show’s eventual hit song, There’s No Business Like Show Business, was almost left out of the show because Berlin mistakenly got the impression that Richard Rodgers did not like it.
In imitation of the structure of Oklahoma! a secondary romance between two of the members of the Wild West Show was added to the musical during its development. This romance, including their songs I’ll Share it All With You and Who Do You Love, I Hope?, was eliminated for the 1966 revival. 

For the 1999 revival, Peter Stone revised the libretto, eliminating what were considered insensitive references to American Indians, including the songs Colonel Buffalo Bill and I’m An Indian Too. Stone said, ”The big challenge is taking a book that was wonderfully crafted for its time and make it wonderfully crafted for our time… It was terribly insensitive…to Indians…. But it had to be dealt with in a way that was heartfelt and not obvious… In this case, it was with the permission of the heirs. They’re terribly pleased with it.” 
Stone also altered the structure of the musical, beginning it with There’s No Business Like Show Business and presenting the musical as a ”show within a show”.

An Old-Fashioned Wedding skrevs till revivaln 1966 och är en typsik Berlin sång i kontrapunkt.

I Sverige har bl a Ulla Sallert, Lill-Babs och Pernilla Wahlgren spelat Annie.

Judy Garland skulle ha spelat Annie i filmversionen från början men hon kom inte överens med varken regissören George Sidney eller koreografen Busby Berkeley och markerade sin ovilja genom att komma för sent varje dag  och sen jobba halvhjärtat och oengagerat när hon väl var på plats. Det ledde till att hon fick sparken från produktionen och ersattes med Betty Hutton.

Originalversionen i London spelades 150 föreställningar längre än originalet på Broadway. Showen gjorde Dolores Grey till stor stjärna där.

Annie Get Your Gun var den andra musikalen att passera 1000 föreställningar gränsen på Broadway. Den första var Oklahoma (1943).

 

Press:
För originaluppsättningen på Broadway.

Annie is a good, standard, lavish, big musical and I’m sure it will be a huge success – but it isn’t the greatest show in the world.
– John Chapman, Daily News

Ethel Merman shot a bull’s eye last night withe Annie Get Your Gun. For verve and buoyancy, unslackening, there has seldom if ever been a show like it. It would not be a bad idea to declare an annual Merman Day of all May 16ths in the future.
– William Hawkins, World-Telegram

The show is cheerful, but very far from overpowering. It’s a big Broadway show, in all ways professional, in many ways routine.
…
It knows its formula, and sticks to it like a well-raised baby. If the show hasn’t a trace of style, at least it hasn’t a trace of artiness. It has size, a primary-colors picturesqueness, the kind of organized activity which can pass for pep.
…
Irving Berlin’s score is musically not exciting – of the real songs, only one or two are tuneful. But Mr. Berlin has contrived a nukber of pleasant ditties and has laced them with lyrics that, if seldom witty, are almost always brisk.
– Louis Kronenberger, PM

Irving Berlin’s score is not a notable one, but his tunes are singable and pleasant and his lyrics are particulary good. The book? It’s on the flimsy side, definitely. And rather witless, too. But in the case of Annie Get Your Gun a listless story won’t matter a great deal. Somehow in shows as big as this, such a fault is sometimes blithely overlooked.
– Ward Morehouse, Sun

It has a pleasant score by Irving Berlin and it has Ethel Merman to roll her eyes and to shout down the rafters. The colors are pretty, the dancing is amiable and unaffected, and Broadway by this time is well used to a book which doesn’t get anywhere in particular. Annie, in short, is an agreeable evening on the town, and it takes little gift for prophecy to add that it, and she, will chant their saga of sharp-shooting for many months to come. If there are abrupt pauses with some frequency – well, Miss Merman must change costumes.
– Lewis Nichols, Times

Irving Berlin has outdone himself this time. No use trying to pick a hit tune, for all the tunes are hits.
…
Ethel Merman is at her lusty, free and easy best. … And when she opens her mouth to sing, she sings! Nice, loud, clear tones with not a word of the lyrics kept a secret for her and those on stage to share.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Betty Hutton, You Can’t Get a Man With a Gun från filmen
Betty Hutton och Howard Keel, Anything You Can Do
Judy Garland i I’m an Indian Too
Judy Garland i Doin’ What Comes Natur’lly
Bernadette Peters från 1999 års Tony Awards
Reba McEntire Annie Get Your Gun Medley
There’s No Business Like Show Business

Dag 356: Arms And The Girl

Arms And The Girl (1950), 134 föreställningar
Musik: Morton Gould
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: Herbert Fields, Dorothy Fields & Rouben Mamoulian baserad på pjäsen The Pursuit of Happiness (1933) av Lawrence Langner och Armina Marshall

Under det amerikanska revolutionskriget mot England så blir en käck och eldig amerikansk flicka förälskad i en Hessisk soldat (anlitad som legosoldat av engelsmännen men som deserterar) samtidigt som hon försöker rädda den amerikanska armén från en engelsk spion…

Ännu en av alla dessa Broadwayshower som inte var en framgång men kanske inte en total flopp heller för den delen. Jag menar 134 föreställningar är inte katastrofalt dåligt även om det betydde att den aldrig spelade in sina kostnader.
Musiken är en blandning av operett (för den manliga huvudrollen), typisk musikal (för den kvinnliga huvudrollen) och skön kabaré-aktig rökig jazz (för den största kvinnliga birollen). Lägg till det att allt utspelade sig under det sena 1700-talet och en lätt schizofren känsla infinner sig.
Här finns dock en hel del att glädja sig åt även om det också finns små pinsamheter som A Cow, a Plough and a Frau – jo den heter faktiskt så och den sjöngs av den Hessiska soldaten och var väl det närmaste en hit som den här musikalen gav upphov till.
De bästa bitarna är de jazziga och mer Broadwayaktiga sångerna. De är riktigt bra till och med. Operett bitarna känns mossiga och lämnar mig helt oberörd. Men den här plattan är värd att lyssna på för Pearl Bailys och Nanette Fabreys skull för de är inte bara bra utan till och med superba i sina insatser.

Favvisar:
There Must Be Somethin’ Better Than Love, That’s My Fella, A Girl With A Flame, Nothin’ For Nothin’

Kuriosa:
Fortfarande 1950 så kunde man sjunga saker på scen som inte gick för sig att spela in och ge ut på skiva. Därför så censurerade man följande strof i sången There Must Be Somethin’ Better Than Love:

Oh ho, your knittin’ and your cat 
You know what you can do with that!

Pressklipp:
You can stash Arms and the Girl somewhere between the bottom of the top drawer and the top of the second. It misses being real class of the ever-memorable kind because of the corrugated aspect of its fun. When it is good, it is rip-roaring musical comedy. Such as when Nanette Fabray does a Colonial strip, or Georges Guétary holds a high note like nothing heard since Friml used to get such sounds out of tenors, or when Pearl Bailey just opens her mouth. Between stuff like this and the pretty wonderful dances there are moments that just plain thud.
– William Hawkins, World Telegram & Sun

Dag 345: Make Mine Manhattan

Make Mine Manhattan (1948), 429 föreställningar
Jag har lyssnat på Ben Bagleys studioinspelning av sångerna
Musik: Richard Lewine
Sångtexter & sketcher: Arnold B. Horwitt med lite ”förslag” från Moss Hart

En revy som använde sig av New York som sammanhållande tema.
Den tar upp fördelarna och nackdelarna med att bo i ”staden som aldrig sover”.

Föreställningen är idag kanske mest känd för att det var i den som komikern Sid Caesar debuterade. Han skulle bara nått år senare bli en av de största tidiga tv-komikerna i USA med hjälp av sketchshowen Your Show of Shows (1950 – 54).

Eftersom det här är en en studioinspelning och inspelad flera decennier efter att showen gick på Broadway så vet jag inte hur korrekta de musikaliska eller vokala arren är men det är ändå kul att få höra dessa sånger från en idag bortglömd, men på sin tid framgångsrik, föreställning.

Sångerna är överlag njutbara och behagliga att lyssna på. Inga oförglömliga verk kanske men klart godkända.
Det är bra Broadwayartister, av den gamla skolan, som står för sånginsatserna: Estelle Parsons, Arthur Siegel och Helen Gallagher bland annat.

Favvisar:
Anything Can Happen In New York, Phil The Fiddler, Saturday Night In Central Park, My Brudder And Me, Noises In The Street

Pressklipp:
Manhattan is everything a revue should be. … It is yopung and full of high spirits; it is topical as this copy of today’s paper; it is wonderfully funny, and witty , too; its tunes have bounce and so do its dancers: its pace is the pace of New York – quick and busy every minute. Hassard Short (regissören) has driven the show from the opening to the closing like Ben Hur winning the big chariot race…
– John Chapman, Daily News

Sid Caesar appears so many times that he might as well have been starred. No great show comic would let himself be spotted so often. He would know it would kill him, artistically if not physically. It nearly does both to Caesar.
…
He is certainly not untalented, but misguided.
– William Hawkins, World-Telegram

Ljudis:
Saturday Night In Central Park

Videosar:
I Gotta Have You
My Brudder And Me

Dag 270: A Tree Grows In Brooklyn

A Tree Grows In Brooklyn (1951), 267 föreställningar
Musik: Arthur Schwartz
Sångtexter: Dorothy Fields
Libretto: George Abbott & Betty Smith, baserad på Betty Smiths bok med samma namn från 1943

I denna show får vi följa ett antal individer som bor i närheten av Brooklyn Bridge under en 15-årsperiod i början av 1900-talet.
Systrarna Cissy och Katie står i centrum.
Cissy kommer under showens gång att få ihop det med ett antal olika män. Hon kallar dem alla för ”Harry” efter sin första stora kärlek, en man som övergav henne för att återvända till sin fru.
Katie får ihop det med den sjungande servitören Johnny.
Johnny och Katie gifter sig och får en dotter som de döper till Francie.
Johnny har stora planer och ambitioner, bland annat blir han fackrepresentant, men han har en tendens att spendera alla familjens pengar på den lokala baren.
När andra akten börjar så har tolv år förflutit. Johnny är nu en kronisk alkoholist som varken har jobb eller pengar.
Francie vill sluta skolan för att hjälpa till med familjens försörjning. Detta får Johnny att vakna till ur sina spritdimmor. Han vill inte att hon ska bli en outbildad loser som han så han nyktrar till och tar ett jobb vid ett tunnelbygge. Efter att ha jobbat där ett halvår så kollapsar han och dör.
På våren slutar Francie åttan och blir därmed den första i familjen som fått en grundskoleexamen.
Och Cissy har blivit gravid med sin nuvarande ”Harry”.

Mmmm, det här är sån där härlig gammaldags musikal.
Musiken är bitvis ljuvlig. Här finns härligt sentimentala sånger, några komiska pärlor och en hel del svepande och glada melodier.
Shirley Booth, som Cissy, med sin karaktäristiska lite kraxiga och ”boopidoo-iga” röst är helt bedårande och visar dessutom hur man levererar komiska nummer. Johnny Johnston som Johnny låter som en typisk 50-tals musikal-crooner med en sammetslenröst som gjord för att sjunka tilbaka i stolen och bara låta den skölja över en.
Ingen stor musikal men ett gott hantverk, med bra solistinsatser. En liten pärla alltså och definitivt värd en genomlyssning eller två.

Favvisar:
I’m Like A New Broom, Look Who’s Dancing, Love Is The Reason, He Had Refinement

Kuriosa:
Föreställningen vann en Theatre World Award åt Marcia Van Dyke som spelade Katie.
Shirley Booth vann en Donaldson Award som bästa kvinnliga skådespelerska i en musikal.

The Donaldson Awards var ett teaterpris som skapades 1944. Den delades ut fram till 1955 då den helt överskuggats av the Antoinette Perry Awards, ett pris som idag är mest känd som en Tony Award.

Pressklipp:
Had a lovely, lovely tima at the Alvin last night. Wish you were there. A Tree Grows In Brooklyn is unique in what it can do to an audience. Practically all the time, you stifle pleasant, sentimental tears, yet you are constantly laughing. It is a terribly rare combination of heart and craftmanship and exquisite taste that makes you love being the target of its emotions. I have rarely had more fun laughing, and never had more fun crying.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

There are two shows within the stage version of A Tree Grows In Brooklyn, and by far the better one is Shirley Booth singing and carrying on as a somewhat faded good-time girl. The other, a watery hymn of failure with musical hope shining through the musical tears…
– Otis L. Guernsey Jr , Herald Tribune

Videosar:
He Had Refinement
I’ll Buy You a Star

Dag 268: Wish You Were Here

Wish You Were Here (1952), 598 föreställningar
Musik & sångtexter: Harold Rome
Libretto: Arthur Kober & Joshua Logan, baserad på Arthur Kobers pjäs Having Wonderful Time (1937).

Till Camp Karefree kommer Teddy Stern och hennes kompis Fay. Här ska de tillbringa två veckor med att bara ha det skönt och roa sig. Teddy behöver nämligen glömma sitt stundande giftemål med Herman. Detta enligt Fay, som tycker att han är en riktig tråkmåns. Fay tänker göra sitt bästa för att få Teddy att falla för nån ny på semestern.
Det finns många potetiella bland personalen som alla består av högskolestudenter som vill tjäna lite extra under sommaren.
(Ni som sett Dirty Dancin’ vet precis vilken typ av sommarcamp för vuxna det här är.)
Naturligtvis så faller Teddy för en av de unga männen, Chick. Från början så är de överens om att de bara ska ha en liten sommarromans men kärleken blommar och blir till allvar. Så pass mycket att Chick friar till Teddy. Hon måste då erkänna att hon redan är förlovad och ska gifta sig till hösten.
Chick blir förkrossad och börjar flirta vilt med de andra kvinnorna på lägret. Teddy i sin tur vinner bland annat en baddräktstävling och när hon ska hämta sitt pris så råkar hon på lägrets största playboy som försöker förföra henne, men hon lyckas behålla sin heder.
Det blir en hel del tävlingar till och dansaftnar och annat som hör till en typisk 50-tals campvistelse.
Till sist så är de två veckorna över och Herman kommer för att hämta Teddy. Hon åker iväg med honom medan Chick tårögd tittar på.
Men hon återvänder, utan Herman, och kastar sig i Chicks armar. Happy ending! Yay!

Den här hör kanske inte till det bästa som skapades på Broadway under 50-talet men väldigt underhållande är den.
Jag gillar den här lite mer gammaldags Broadwaystilen med väldigt enkel handling och sånger med starka melodier, roliga texter och sköna orkestreringar.
Jag går igång på sånt.
Det är en rätt så typisk musikal för sin tid och musiken är precis så där lagom jazzig och engagerande för att fånga både mig och den medelklasspublik som den vänder sig till. Den känns modern (för sin tid) och innehåller inget som någon på något sätt skulle kunde stöta sig på.  Den var en hyfsad succé och det skadade nog inte föreställningen att flera scener utspelade sig kring en simbassäng = en massa beefcake för damerna och bikinibrudar för männen. En perfekt kombo.
Nu kanske ni tycker att jag låter lite sarkastisk men det är inte min mening. Det här är varken riktigt bra eller riktigt dåligt utan just mest trivsamt och det är väl inte det sämsta?
Så är man sugen på en urtypisk 50-tals musikal så är denna en av dem man ska lyssna på.

Favvisar:
Ballad Of A Social Director, Shopping Around, Tripping The Light Fantastic, Certain Individuals, Everybody Love Everybody

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards: för bästa kvinnliga biroll och för bästa scenarbetare (en kategori som avskaffades för många år sedan).

Showen fick mer uppmärksamhet för att man hade en riktig pool på scenen än för nått annat.

En hitlåt vaskades fram ur partituret:  Wish You Were Here som släpptes som singel med Eddie Fisher (pappa till Carrie Fisher, Princess Leia i Star Wars 4 – 6) som sångare, en lagom trivsam liten ballad som lyckades ta första platsen på hitlistan.

Pressklipp:
A humorous, tender, romantic comedy has been flattened out into a one-dimensional, repetitious Broadway show.
…
For all its friskiness, it is joyless; and it gives the impression of saying the same thing over and over again. The dancing is tight and routine. The pace of the performance is hard and tiring. Nearly everything is overacted as though Mr. Logan and his associates were afraid that the audience would not know how satirical it is.
– Brooks Atkinson, Times

It is pertinent to note that the evening’s biggest laugh comes from Paul Valentine (the ”wolf”) being pushed into the pool with his clothes on.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

Ljudis:
Wish You Were Here – Eddie Fisher

Dag 233: Silk Stockings

Silk Stockings (1955), 478 föreställningar
Musik & sångtexter: Cole Porter
Libretto: George S. Kaufman, Leueen MacGrath & Abe Burrows baserad på Melchior Lengyels novell om Ninotchka som var underlag till filmen med samma namn från 1939.

Musikalen handlar om särskilda sändebud Nina Yaschenko, som skickas från Sovjetunionen för att rädda tre dåraktiga kommissarier från Paris vilda nöjesliv.
Teateragenten Steven Canfield blir attraherad av henne och försöker förföra henne. Till en början kan hon motstå hans flirtande men så småningom kommer hon att falla för honom och att inse fördelarna med den kapitalistiska livsstilen.
En underintrig handlar om Peter Boroff, Sovjets största tonsättare, som uppvaktas av Janice Dayton, USAs mest älskade simmande filmstjärna som vill att han ska skriva musiken till hennes första icke-akvatiska film. Hon har tänkt sig att hans verk Ode To A Tractor skulle kunna bearbetas och användas i en musikalversion av Krig och fred.

Detta var Cole Porters sista Broadway partitur.
Det är inte hans bästa verk men inte heller hans sämsta. Här finns ett antal härliga sånger och hans vassa penna kunde fortfarande leverera härligt roliga och småfräcka texter.
Tyvärr så är huvudrollsinnehavarna Don Ameche och Hildegard Knef kanska så trista att lyssna på och de verkar inte haft den bästa av kemi emellan sig. Å andra sidan verkar Gretchen Wyler i rollen som Hollywoodstjärnan ha haft hur kul som helst med sitt material och hennes karisma och charm strömmar förförande ut från högtalarna.
Porter är alltid Porter så den här plattan är absolut värd att lyssna på men förvänta er inget odödligt mästerverk. Det här är ett barn av sin tid och kul som tidsdokument men kommer nog knappast att få en revival – åtminstone inte utan ordentliga bearbetningar.

Favvisar:
Too Bad, Stereophonic Sound, All Of You, Siberia, Satin And Silk

Kuriosa:
Filmen Ninotchka, som musikalen är baserad på var Greta Garbos första komedi. Den marknadsfördes med Greta Garbo Laughs!

Musikalen fick en filmversion 1957 med Fred Astaire och underbara Cyd Charisse i huvudrollerna och med Janis Paige och Peter Lorre i hysteriskt roliga biroller.

Pressklipp:
A saucy, sexy, satiric saturnalia. It kids the pants of Communism.
…
It would even make Bulganin laugh, if he had a a sense of humour. It’s brash, tuneful, and immensely funny. It moves lika a rocket bent on reaching the moon in a hurry, and is calculated to make you roar with laughter and bring pain to the Comrades where it will hurt most.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Most of the time it behaves like a horse that does not know which way to run.
– William Hawkins, World-Telegram & Sun

People were saying the show was in terrible trouble on the road, where it made nothing but money. Well, it may not be perfection in its present form, but my prediction is that it will only make more money.
– John McClain, Journal-American

Of the gallant little band that sailed into rehearsal last October, many brave hearts are now asleep in the deep. What has been wrought in all this travail? Well, not a miracle, certainly. But not precisely a clambake, either. If Can-Can (1953) can, I rather imagine Silk Stockings will.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar
Stereophonic Sound
All Of You
The Red Blues
Cyd Charisse is wearing Silk stockings
Siberia
Ninotchka Trailer – Garbo skrattar!