Tag Archives: Women’s Wear Daily

Nr 449: Applause (1970)

31 Aug

Applause Original Cast Album
Applause (1970)
1970: Broadway, 896 föreställningar
1972: West End, 382 föreställningar
1973: Tv version
2015: New York City Center’s Encores! Konsertversion

Music: Charles Strouse
Lyrics: Lee Adams
Book: Betty Comden & Adolph Green, baserad på filmen All About Eve (1950) och novellen The Wisdom of Eve (1946) av Mary Orr.

”Lousy book, lousy score, naturally everybody’s blaming the costumes!” – En producent i föreställningen om sin nya musikal.

The story centers on Legendary aging star Margo Channing, who becomes close to stage-struck young hopeful Eve Harrington and innocently takes her under her wing, unaware that the ruthless Eve is plotting to steal her career and her man – and that she is prepared to do anything to reach her goals.

Composer Charles Strouse and lyricist Lee Adams wanted to write a musical version of the 1950 movie, All About Eve. However, Twentieth Century Fox, which owned the rights to the movie, refused to grant them the rights to the script or the title.
They were, however, able to purchase the stage rights to the short story on which All About Eve had been based, Mary Orr’s ”The Wisdom of Eve”. The resulting musical could not contain any dialogue or characters that had been created for the movie but could use the original material that the movie also used.

In July 1969, movie star Lauren Bacall was cast as aging theater star Margo Channing, the role played by Bette Davis in All About Eve. Bacall greatly identified with the role, explaining, ”The Margo Channing of Applause and myself were ideally suited. She was approaching middle age. So was I. She was being forced to face the fact that her career would have to move into another phase as younger women came along to do younger parts. So was I. And she constantly felt that the man she was in love with was going to go off with someone else, someone younger of course, and I, too, had had those feelings”.

At a later point, Twentieth Century Fox reversed its original decision and granted the musical’s creators full rights to All About Eve’s script; however, by that time, the show was so far along in its development that major changes could not be made to the book. However, Strouse and Adams did write a song based on one of the film’s most famous lines, ”Fasten Your Seat Belts

Starten på overtyren väcker många minnen för mig för den användes som signaturmelodi till programmet För musikalvänner som gick på P3 i mitten/slutet av 70-talet. Detta program sändes nån gång i månaden och var min första riktiga introduktion till mycket av det jag älskar med musikal och Broadway. Det var i det programmet jag bland annat för första gången fick njuta av Carol Channing och hennes extremt djupa röst.

Och tv-versionen av musikalen, som faktiskt sändes på svensk tv kring 1979, var den första ”Broadwaymusikal” jag såg. Jag var fascinerad, älskade den och önskade att jag hade kunnat spela in den men videobandspelare var fortfarande rätt ovanliga och extremt dyra på den tiden. Döm därför om min enorma glädje när jag hittade den kompletta inspelningen på YouTube. (Japp, den finns där men ni får leta upp den själva!)


Men vissa saker och föreställningar är bättre att bara ha bevarade i minnet för ett återseende får dem inte alltid att hamna i positiv dager. Och Applause hör definitivt till den typ av show som inte mår bra av att ha åldrats 46 år.

Känns den mossig? Japp, nått så innihelvete! Den är ett barn av sin tid och med en kvinnosyn som är kolsvart och hela verket är bitvis så cyniskt att jag inte riktigt kunde njuta av den. Och sensmoralen att en riktig kvinna mår bäst av att hålla sig hemma och laga lasagne till sin hårt arbetande make känns kanske inte riktigt 2019.
Fast de kanske var ironiska?

Nått som jag faktiskt verkligen gillade med showen var den självklara och naturliga inställningen den har till homosexuella. Självklart är Margos frisör bög men han är otroligt sympatisk och en av de få som står på Margos sida genom hela föreställningen – en positiv skildring av en bög, det var ovanligt på den tiden.
Och ännu mera ovanligt är att vi får följa med till en gayclub i Greenwich Village och man gör ingen grej av att killar dansar med killar utan det är hur självklart som helst. Detta måste ha varit fantastiskt att få se för den tidens queera musikalåskådare.
Jag tror faktiskt att Applause var en föregångare vad gäller positiva Broadwayskildringar av homosexuella, homosexuella som dessutom inte bara älskar musikal och musikaldivor utan faktiskt också verkar ha ett sexliv…

Musiken då?

Jo, Broadway pop à la sent 60-tal/tidigt 70-tal. Här finns många sånger som jag gillar som But Alive, One of a Kind och inte minst titelnumret. Den senare är en härlig hyllning till showbizz, alla som jobbar i den och samtidigt fylld med roliga parodier på några av 50/60-talets mest kända musikaler. En riktig showstopper – kolla bara på klippet från Tony Awardsggalan nedan – och en riktig öronmask, ni kommer att nynna på den i timmar efter att ni sett klippet.

Kuriosa:
Applause vann:
4 Tony Awards för bästa musikal, kvinnliga huvudroll, koreografi och regi
3 Drama Desk Awards: Bästa koreografi, regi och kvinnliga huvudroll.
1 Outer Critics Circle Award för bästa biroll
2 Theatre World Awards för bästa manliga huvudroll och kvinnliga biroll

En Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga biroll gick till Bonnie Franklin som leder titelsången i showen men inte mycket mer än så, men uppenbarligen gjorde hennes insats ett oerhört starkt intryck.

Rita Hayworth var tänkt som Bacalls ersättare när hennes kontrakt löpte ut. Rita var mycket intresserad av att ta över rollen men tyvärr så hade hon vid det laget börjat få de första symptomen på Alzheimers sjukdom och hade svårt att komma ihåg både sångtexter och repliker.
Istället valde man Anne Baxter som ersättare. Anne spelade faktiskt rollen som Eve i filmen men fick här alltså ta över rollen som Margo istället.

Bette Davis som spelade Margo i filmen har faktiskt också spelat musikal på Broadway det skedde i Two’s Company. Den spelades 90 gånger mellan 15 dec 1952 – 8 mars 1953.

Novellen The Wisdom of Eve som ju både filmen och musikalen är baserad på skrevs av skådespelerska och författaren Mary Orr, den publicerades i majnumret av tidningen Cosmopolitan 1946.
Berättelsen anses vara löst baserad på Martina Lawrence som var sekreterare till den österrikiska skådespelerskan Elisabeth Bergner.
Fast det finns ett annat alternativ om vilka novellen handlar och det är att den handlar om rivaliteten mellan skådespelerskan Tallulah Bankhead och hennes understudy Lizabeth Scott under repetitionsarbetet med Thornton Wilders pjäs The Skin of Our Teeth (1942).
Orr skrev 1949 en radioadaption av novellen och det var den som ledde till att filmen gjordes.
Hon fick $5,000 av 20th Century Fox för rättigheterna men ingen cred i filmen.
Orr skrev en uppföljare till sin novell som publicerades i 1951-års julinummer av Cosmopolitan, den fick titeln More About Eve.

Press:
Miss Bacall is a honey, and the book is among the best in years – so who is going to care too much about the second-rate music? Not, I am sure, the public. … (Miss Bacall) She sings with all the misty beauty of an on-tune foghorn.  …  Miss Bacall is probably going to be the Marlene Dietrich of the 1980’s – she has the same enchantingly cool asexual sexability.
– Clive Barnes, Times

Applause came coasting into the Palace Theatre with all the drive that confidence inspires, and though a lot of that confidence was rooted in a false belief in its own publicity, the show still has it. The new show overrode its flaws with a fake security that was a lot like the very show business it meant to critizie.

So, the show is good looking. It is by no means funny or perceptive and is never as thrilling as it thinks it is. Still, it is a glittering, super-professional splash of musical theatre and Broadway hasn’t seen that in a long time.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Miss Bacall, with this thundering appearance, ceases being a former movie star and becomes a star of the stage, thank you. Miss Bacall side-steps nothing. … roaring out her rage with the impassioned hurt of a spoiled child, springing into abandoned dance to express everything from foolish benevolence to fasten-your-seat-belts fury, she is Medea, Medusa and Theda Bara combined and dyed blond.
– Walter Kerr, Times

Video:
Titelsången Applause på Tony Awards Galan

Gay Bar scene + sången But Alive! med Lauren Bacall
Welcome to the Theatre med Christine Baranski
Lauren Bacall, Welcome to the theatre
Strouse & Adams berättar om Applause

 

Annonser

Nr 448: Zorbá (1968)

24 Aug

Zorbá
1968: Broadway, 305 föreställningar
1984: Broadway, revival, 362 föreställnngar
1986: Östgötateatern
2007: Malmö Operan

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Joseph Stein, baserad på Nikos Kazantzakis bok Βίος και Πολιτεία του Αλέξη Ζορμπά (Zorba, the Greek på engelska och Spela för mig, Zorba på svenska) från 1946.

Life is what you do
While you’re waiting to die
Life is how the time goes by
Life is where you wait
While you’re waiting to leave
Life is where you grin and grieve

The story focuses on the friendship that evolves between Zorbá, a gregarious free
agent and the personification of Mediterranean earthiness, and Niko, a reticent Englishman of Greek decent who has inherited a mine on the island of Crete, and their romantic relationships with a local widow and a French woman, respectively.
During his journey to Crete, Niko meets Zorbá, who instantly befriends him. In Crete, Niko falls in love with a young widow, which inflames the jealousy of Pavli, a young man who has long suffered an unrequited love for her. Pavli commits suicide when he learns that the widow has slept with Niko. Thereafter, the islanders shun the widow, and Pavli’s father avenges his son’s death by killing her.
Niko’s relationship with the widow is paralleled by Zorbá’s romance with Madame Hortense, an old, ailing French courtesan who has lived on Crete since the war. She accepts Zorbá’s lovemaking, hoping that he will marry her, and eventually dies in his arms.
Niko, sickened by the brutal murder of his lover and disillusioned by the discovery that his mines are barren, decides to return to England. As he is about to board the boat for the return voyage, he enjoys one last dance with Zorbá. He has lost everything, but he has experienced life for the first time.

När det gäller medryckande och catch-iga musikallåtar så finns det få som klår John Kander, musikalvamparnas mästare (tänk bara på introt till Willkommen eller New York New York så fattar ni vad jag menar) och Fred Ebb med sina vassa, humoristiska och smarta sångtexter. Love ‘em! Och de levererar i toppform på denna musikal. Från den första sången Life Is (med tydlig ”vamp” så klart) fram till den avslutande reprisen av samma sång så bjuds vi på en fantastisk samling melodier med inslag av Grekisk folkmusik, vaudeville och Broadway. En dynamiks blandning som konstant överaskar med sin stil, sin musikalitet och sitt innehåll.
Rekommenderas starkt! 

Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
1. Tony Award för Bästa scenografi.
3 Drama Desk Awards för Bästa sångtexter, kostym och scenografi.
1 Outer Critics Circle Award för Bästa kvinnliga biroll.

Reviveln vann:
1 Tony Award för Bästa kvinnliga biroll.
1. Drama Desk Award för Bästa kvinnliga biroll.

Det är en mörk musikal, uppenbarligen för mörk för Broadway på slutet av sextio-talet för trots att den spelades över 300 gånger så gick den aldrig med vinst.
Efter Broadway så åkte den på en turné runt hela USA och till den turnén så lättade man upp innehållet och gjorde den mer publiktillvänd och detta ledde till att produktionen slutade med vinst trots allt.

Precis som i Cabaret (1966) så finns det en slags berättarfigur eller konferencier i musikalen. Här är det en kvinna som bara kallas för ”Leader”, hon blir spelledaren för föreställningen kan man säga. Hon kommenterar det som sker på scenen, interagerar ibland med rollfigurerna och tilltalar ibland publiken direkt. Hennes sånger är, precis Emcees sånger i Cabaret, ofta förtydligande eller fördjupande kommentarer över vad som sker på scenen.

(Harold) Prince understood that the story of Zorbá was exceptionally dark for a Broadway musical, so he made the audience observers rather than participants by distancing them from the action, the opposite of what he did in Cabaret. He achieved this effect by providing constant reminders that they were watching a theatrical reenactment.

Zorbá och Spelman på taket har del gemensamt:
Manuset till bägge skrevs av Joseph Stein.
Herschel Bernardi, som spelade Zorba, var den första som tog över rollen som Tevje efter original-Tevje Zero Mostel.
Maria Karnilova som spelade den gamla kurtisanen Madame Hortense spelade Golde i originaluppsättningen av Spelman.

I reviveln från 1984 så hade man rollsatt Zorba och Hortense med samma skådespelare som spelade rollerna i den klassiska filmen Zorba från 1964, Anthony Quinn och Lila Kedrova.
Reviveln åkte även den ut på turné och skulle slutligen hamna på 1200 föreställningar och en vinst på $48 miljoner.

Kritikerna har haft väldigt blandade känslor för både originalet och reviveln men en som verkligen ogillat showen är musikalhistorikern Ethan Mordden som skrev följande i sin bok Open a New Window:
Embrace Zorbá! Herschel Bernardi [Zorbá] cries, to John Cunningham [Niko]. What, and forget all the sadness and failed projects that have brought us to this embrace? . . .
Maria Karnilova dies hopeless and abandoned? Embrace Zorbá!
The Widow is murdered because she wouldn’t accept some jerk’s advances? Embrace Zorbá!
I think Zorbá is one of the ugliest, most life-denying pieces of evil shit ever perpetrated as a Broadway musical.”

Under senare delen av sitt liv kallade Fred Ebb Zorbá för ”joyless, from beginning to end, it’s joyless”.

Romanen Zorbá som både filmen och musikalen är baserade på har en lätt förankring i verkligheten. Författaren träffade nämligen på gruvarbetaren Georgios Zorbas (Γεώργιoς Ζορμπάς; 1865 – 1941) när de båda arbetade i gruvorna i Mani i södra Grekland 1915. De blev goda vänner och erfarenheterna från deras tid tillsamman finns med i romanen han skrev. Han ändrade dock namnet på sin huvudperson till Alexis Zorbá.

Nikos Kazantzakis som skrev boken dog 1957 och fick aldrig se filmen eller musikalen som baserades på hans bok. Men hans änka korresponderade en hel del med Harold Prince under arbetet med musikalen. Han skickade henne alla recensionerna efter premiären och fick följande svar från henne:
“For God’s sake,” she writes, “don’t worry about the reviews. They are always excessive one way or the other. Of course, it’s stupid of some critics to compare the musical with the film and what if Zorba is ‘less American’ and more ‘Jewish’? Zorba belongs—or better is—everybody. He is as much Chinese as Indian, Negro, Greek or Jew Hasid from Poland. But aside from all this I am sure he leans to the Greek. The best retaliation is that your Zorba lives and laughs and sings many months or years in Broadway…”

Nikos Kazantzakis som anses vara en av den moderna grekiska litteraturens stora författare skrev även en annan roman som filmats nämligen The Last Temptation of Christ (1955) som blev film 1988 i regi av Martin Scorsese. Både boken och filmen ansågs som väldigt kontroversiella på sin tid.

Press:
Om originaluppsättningen på Broadway 1968:

Zorbá
takes itself seriously. But it is thin where it dare not be – in the cement that hold clashing moods together and make them one, in the soil that should give difficult people a sturdy toe hold. Call it honestly ambitious and emotionally bleak.
– Walter Kerr, Times

Harold Prince is one of the few theatre people who sense just how far the musical has come and where it can go. … Prince and a couple of other people know all about blending dance with music and song. The question is, how to tie it all together and Prince’s new show, Zorbá, gives no answer. Moreover, it doesn’t manage to camouflage the problem with sheer wholeness of conception, as in some of the other shows he has produced. Conception is the big word here – it is what is coming to replace the idea of a ”book” – but the concept of Zorbá has not been completely thought out and as a result it is a mixed-up musical whose parts are not consistent with its idea. It is a show of great interest from a theoretical point of view, but of vague vitality as theatre.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily 

From beginning to end this is a musical with exquisite style and finesse. Prince calculates his effects like a Mozart, whereas most of his competitors tend more toward, say, Meyerbeer. Prince possibly makes the most commanding attempt yet at a truly serious musical. He is trying to demonstrate, admittedly with only uncertain success, that the musical can be a reflexion of life.

For all the brouhaha preceding it, it is not a great classic American musical. But it will still serve admirably until the next one comes along.
– Clive Barnes, The New York Times

Om uppsättningen på Malmö Operan 2007:
Kvinnan är livets källa”, sjunger den grekiske rucklaren Zorba för sin vän Niko – och det är kvinnorna som driver handlingen i Malmö Operans uppsättning av musikalen.


Tematiskt ligger Zorba (1968) i dag helt rätt i tiden. Allvarliga ämnen som hedersmord och manlig vänskap står i fokus, samtidigt som John Kanders kitschgrekiska musik predikar livsglädje. Regissören Ronny Danielsson har iscensatt ett rappt berättat drama som närmar sig Broadwayklass, där festscener och komedi ger relief åt manskollektivets hotfullt samstämda koreografi.

Zorba väljer att stoppa våldsspiralen genom att samarbeta med de män som ligger bakom mordet, och försvarar sitt handlande i ett resonemang med Niko som tangerar det didaktiska. Trots känslan av att sensmoralen är påklistrad rycks jag med dansen, och den naiva förhoppningen att musiken ska råda bot på våldet – åtminstone lite grann.
– Sofia Nyblom, SvD

…det är 20 år sedan Ronny Danielsson senast satte upp denna underbara musikal. Men när han nu gör det igen så är invändningarna flera och plustecknen få. Orsaken är dock främst inte själva iscensättningen – även om mycket påminner om tiden från Studioteatern när den inte var som allra bäst – utan vad det handlar om är bristen på bra sångare, och en scenografi som förmedlar en doft av Grekland.

Efter att ha sett uppsättningarna av musikalen ”Zorba” i Göteborg, på Riksteatern, på Malmö stadsteater för 36 år sedan och på Helsingborgs stadsteater på 80-talet kan man slå fast att kända artister inte alltid gör en bra musikal full rättvisa – även om det här tog sig markant i andra akten. Den var tät, bokstavligt talat explosiv, och välspelad.
– Tony Kaplan, Kvällsposten

 

Video:
Tony Awards 1969: Life is

Preview från Encores! konsertversion 2015
Happy Birthday
High Lights

 

Nr 442: Mame

13 Jul

maxresdefault

Mame (1966)
1966: Broadway, 1 508 föreställningar
1969: West End
1974: Filmversion
1983: Broadway Revival, 41 föreställningar

Music & Lyrics: Jerry Herman
Book: Jerome Lawrence & Robert E. Lee based on their play Auntie Mame (1956) which in turn was based on the novel Auntie Mame (1955) by Patrick Dennis.

The madcap life of eccentric Mame Dennis and her bohemian, intellectual arty clique is disrupted when her deceased brother’s 10-year-old son Patrick is entrusted to her care. Rather than bow to convention, Mame introduces the boy to her free-wheeling lifestyle, instilling in him her favorite credo, ”Life is a banquet, and most poor sons-of-bitches are starving to death.” Figuring in the storyline are Agnes Gooch (Mame’s personal secretary and nanny-in-law), Vera Charles (her ”bosom buddy” baritone actress and world’s greatest lush) and Dwight Babcock (the stuffy and officious executor of her brother’s estate).
Mame loses her fortune in the Wall Street Crash of 1929 and tries her hand at a number of jobs with comically disastrous results but perseveres with good humor and an irrepressible sense of style.
Mame then meets and marries Beauregard Jackson Pickett Burnside, a Southern aristocrat with a Georgia plantation called Peckerwood.
The trustees of Patrick’s father force Mame to send Patrick off to boarding school and Mame and Beau travel the world on an endless honeymoon that stops when Beau falls to his death while mountain climbing.
Mame returns home a wealthy widow to discover that Patrick has become a snob engaged to an equally priggish debutante, Gloria Upson, from a bigoted family. Mame brings Patrick to his senses just in time to introduce him to the woman who will eventually become his wife, Pegeen Ryan.
As the story ends, Mame is preparing to take Patrick’s young son, Peter, to India with her usual flair.

Det här är en av Jerry Hermans tre ”grand dame” musikaler, de andra är Hello, Dolly! och La Cage aux Folles. Och precis som i de andra musikalerna så har vi här ett gäng otroligt catch-iga sånger och en titelmelodi som inte ligger långt efter Hello, Dollys var gäller förmågan att etsa sig fast i hjärnan.
Andra kända sånger från showen är It’s Today!, Open a New Window och We Need a Little Christmas.

Jag gillar verkligen musiken från denna show, man blir glad av den och vilka underbara solister som sjunger på plattan bl a Angela Lansbury som Mame och Bea Arthur som hennes ”bästa” kompis Vera Charles. Guld!
Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se föreställningen på scen. Visserligen var den en stor succé både på Broadway och på West End på sextiotalet men den har knappt setts sen dess. Och när man testat att sätta upp den igen, som på Broadway 1983 med Angela Lansbury återigen i titelrollen, så har den floppat.
Kan det bero på ett manus som har åldrats väldigt dåligt?
Jag vet inte för allt jag har att gå på är filmversionen från 1974 med Lucille Ball i titelrollen och den filmen är fruktansvärt usel. Jag tror man håller sig väldigt nära scenversionen för de flesta sångerna finns med men filmen är så seeeeeeeg och känns sååå krystad och sååååååå fel! Och det beror delvis just på ett dåligt manus. Sen är Lucille Ball fruktat fel som Mame och filmen känns dessutom i vissa scener som att man bara filmat av en teaterföreställning – fast utan publik – för folk levererar skämt och sitter sen och liksom väntar in publikreaktioner innan de fortsätter. Väldigt bisarrt och det tar dessutom väldigt effektivt död på eventuella punch-lines. Kanske beror just denna stage-ade leverans på att filmen regisserades av scenversionens regissör Gene Saks och dessutom så är Broadwayversionens Bea Arthur med och de försöker kanske återskapa vad som funkade när den gick på teatern. Jag vet inte men illa är det.
Och inte blir det hela bättre av Lucilles hesa kraxande röst och krav på att alla hennes närbilder ska ske genom nån form av soft focus lins så att man inte ska se hur gammal hon är. Jag lovar, det är sant, alla hennes närbilder är softade men inte hennes medspelares vilket ger en intressant lätt schizofren dimension till filmen när hon medverkar i dialogscener.
Men sångerna är bra. Så ge Broadway cast skivan en chans.

Kuriosa:
Föreställningen vann 3 Tony Awards: Bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll.
Den fick även 2 Theatre World Awards.

Jerry Herman skrev musiken med Judy Garland i tankarna men han avråddes från att anlita henne då hennes manager inte ansåg att hon skulle klara av pressen av att göra 8 föreställningar i veckan av showen.
Även Mary Martin och många andra aktriser tillfrågades om rollen innan den till sist hamnade hos Angela Lansbury och blev hennes stora genombrott.

Både Angela och Bea Arthur är idag nog mest kända för sina tv-roller. Angela som Jessica Fletcher i långköraren Murder, She Wrote (Mord och inga visor) och Bea som Dorothy Zbornak i Golden Girls (Pantertanter).

Manuset till boken Auntie Mame ratades av 15 olika bokförlag innan den antogs av Vanguard Press. Det skulle visa sig bli en jackpot för förlaget för boken skulle komma att tillbringa 112 veckor på bestsellerlistan och säljas i mer än 2 miljoner exemplar! Som bäst såldes den i över 1 000 ex per dag!
Auntie Mame boken fick en uppföljare som hette Around the World with Auntie Mame (1958).

Patrick Dennis är pseudonym för författaren Edward Everett Tanner III (1921-1976).
Han baserade karatären Mame Dennis på sin egen faster Marion Tanner.
Han skrev även pseudobiografin Little Me som blev Broadwaymusikal 1962.
Han skrev också under pseudonymen Virginia Rowans.
På sjuttiotalet bytte Edward yrke från författare till att bli butler. Han jobbade bland annat för McDonalds VD Ray Kroc.

Press:

Mame is a camp Dolly! (1964) – a slick and shameless copy, song-for-song, dance-for-dance of Jerry Herman’s earlies success, moved up from turn-of-the-century to inverted Thirties taste. As such it is a plastic shell concerned with elegance and taste, rather than having those qualities. While it looks perfectly beautiful it is without personality. It is little more than an appreciation of Therties ”sophistication” in the style of an old New Yorker.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

It opened last night, replete with lively song and dance, an exceptionally able cast, and a splendidly splashy production. Even the scenery is entertaining. This star vehicle deserves its star, and vice is very much versa.
– Stanley Kauffmann, Times

Clearly, a hit. Despite the abundance of delights, Mame offers very few surprises. In fact, it is one of the least original musical of the last couple of seasons, and perhaps for that very reason, one of the most entertaining. Everything about it has been tested by the theatre and approved by the public over a number of years, including the story itself. Every dance step and almost every measure of music seems familiar. Even the curtain call is straight out of the book on how to build a musical without anything new. In charm, in poise and certainly in vitality, Angela Lansbury is the match of any previous Mame.
– Norman Nadel, World Journal

Miss Arthur, apparently maddened by her own mascara, is a tragedy queen to set back tragedy a few million light-years, and when she is yodeling a carefully ghastly song about the man in the moon really being a girl for a 1930ish operetta the Shuberts would surely have disowned, the art of no-comment clowning reaches something of a peak. The actress is not deadpan but deadsoul. She is a splendid spook and should have steady work from now on.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videos:
Bosom Buddies – Angela Lansbury, Bea Arthurs
Mame med Ginger Rogers
Trailer för filmen
It’s Today! med Christine Baranski
Press reel, Paper Mill Playhouse NJ 1999 med Christine Ebersole

Nr 440: 70, Girls, 70

29 Jun

MI0001583844
70, Girls, 70
Broadway 1971, 35 föreställningar
West End 1991
Stockholm 1998

Music: John Kander
Lyrics: Fred Ebb
Book: Fred Ebb, Norman L. Martin baserad på filmen Make Mine Mink (1960) i sin tur baserad på pjäsen Breath of Spring (1958) av Pete Coke.

The show concerns a group of senior citizens living on New York’s Upper West Side who learn that the long-term hotel they live in will be sold off to developers – making the seniors homeless. To save the hotel, the seniors form a ring of unlikely thieves, wreaking havoc in stores from Sadies’ Second Hand Furs to Bloomingdales. In the process, they regain their zest for life. The seniors proceed to use their ill-gotten gains to spruce up their digs and to provide safe harbor for other poor seniors.

Detta är lite av en meta-föreställning för på scen står ett gäng gamla skådespelare som spelar att de är gamla skådespelare som gör come back på Broadway genom att spela upp en föreställning om ett gäng gamla skådespelare som begår brott.
Ibland så stannar ”pjäsen” upp för att nån i ensemblen framför ett kommenterande nummer eller en Broadwayshowpastisch som inte för handlingen vidare. Detta ”lager på lager”spel var tydligen väldigt förvirrande för publiken och en av orsakerna till att föreställningen floppade.
Och det är förvirrande när man lyssnar på skivan också för ena sekunden så sjunger de en sång där de kommenterar publiken i salongen för att i nästa framföra en sång som helt klart har en dramatisk funktion i ”pjäsen”. Nu spelar inte det här så stor roll när man bara lyssnar hemma för det är en bitvis härlig samling låtar det bjuds på. Som vanligt när det gäller John Kander så har han låtit sig inspireras av en annan era när han skrev sin musik, här är det mycket Vaudeville och 40-tals känsla. 
Den enda låten som jag kände igen när jag lyssnade på plattan var numret Yes som även Liza Minnelli sjöng i sin klassiska tv-show Liza with a Z (1972). 

En annan anledning till att showen floppade var det faktum att 3 månader innan den fick sin premiär så hade den sanslöst framgångsrika reviveln av No, No, Nanette premiär – även den fylld med gamla, kända skådespelare som gjorde Broadway come back. 
Och spiken i kistan blev nog att Stephen Sondheims och James Goldmans briljanta musikal Follies hade premiär bara 7 dagar innan Girls. Och även i Follies kryllade det av gamla skådisar som framförde pastischer på gamla Broadwaystilar och hade ”lager-på-lager” berättande. Det blev liksom en show för mycket med snarlikt tema.

Musikalen sattes upp i London 1991 i en kraftigt reviderad version. Man bytte ut flera låtar, lät hela handlingen utspela sig i en fast scenografi utan scenbyten och orkestern ersattes med ett 5-mannaband som satt med på scenen.
Regissören till denna version, Paul Kerryson, rättfärdigade sina ändringar så här: ”Part of the problem of  70, Girls, 70 on Broadway … must have been that it was done so big, which doesn’t suit this particular musical. Its charm here is that it is so intimate”.

70, Girls, 70 spelades på Parkteatern i Stockholm 1998 med bl a Berit Carlberg och Inga Gill.
Jag såg den och tror mig minnas att det var Londonversionen av musikalen som man använde sig av

Kuriosa:
Titeln 70, girls, 70 är dubbeltydig, dels syftar den på det sätt man på 20-, 30- och 40-talen marknadsförde Burlesqueshower, där man tryckte hårt på hur många tjejer man hade på scenen för att locka en stor publik, och dels så syftar den på den höga åldern på kvinnorna i denna musikal.

Varietys reporter refererade till ensemblen som Medicare Minstrals.

Broadway aktören David Burns (Hello, Dollys! första Vandergelder, Pseudolus ägare i A Funny Thing m fl roller) dog efter att ha utfört ett, som det beskrevs, hysteriskt roligt nummer i föreställningen där han spelade på en xylophone utan att egentligen röra det. När han var klar med sitt nummer tog han sig för hjärtat och segnade ner. Publiken trodde att detta ingick i numret och skrattade hysteriskt. Det tog lång tid innan nån förstod att han faktiskt fått en hjärtattack. Han dog på vägen till sjukhuset.  

När man satte upp den på West End i början på 90-talet så hade man bytt ut stöldgodset. I originalet – pjäsen, filmen och musikalen – så stal man pälsar men i denna version så bytte man ut pälsarna mot juveler.

Press:
In its technical quality, 70, Girls, 70 is hardly unprofessional, but as a whole (should I say as a half?) it is probably the sloppiest musical I have ever seen. Its creators have concentrated on every detail of the standard Broadway musical structure – the look, the sound, the sense – without once (seeming to) wonder what the whole thing was about. Evidently, the only reason for this story was to cast the production with 70-year-olds to explore the (rather condescending) theme that people that age can be energetic and vital, presumably thrilling us with that spectacle.

The pity is that the talens of Kander and Ebb were not just wasted on such nonsense – they were degraded. … Now, at least, they know the humiliation of being a part of a mindless Broadway musical machine.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

(Headline: ”Please, No 80, Girls, 80”)
Someone connected with 70, Girls, 70 has an almost mathematical genius for taking risks that are certain to fail.

The very form that the show takes is, I think, a misunderstanding. Approximately half of the songs are sung inside the storyline … and the other half are deliberately out-of-frame, disconneted. … The effect is merely schizoid, not a cunning trick of style.
– Walter Kerr, Times

About as enlivening an affair as a New Year’s Eve party thrown by the members of a St. Petersburg shuffleboard club. For that’s exactly what this musical is up to, trying to reasure us that old age can be fun, by golly. The message was so encouraging that it had me squirming in my seat. (The pit musicians all wear colored jerseys, by the way.)
– Douglas Watt, Daily News

Videosar:
High Lights från konsertversion at 54 Below
Old Folks
Yes
The Caper
Broadway, My Street
Coffee in a Cardboard Cup

81rEk+X2dgL._SL1500_.jpg
Peter Gröning, Inga Gill och okänd i 70, Girls, 70 på Parkteatern 1998.

Nr 437: The Rothschilds

15 Feb

The Rothschilds (1970)
Broadway 1970, 505 föreställningar
Off-Broadway, 1990, 435 föreställningar
Off-Broadway (som Rothschild & Sons), 2015

Music: Jerry Bock
Lyrics: Sheldon Harnick
Book: Sherman Yellen baserad på biografin The Rothschilds (1962) av Frederic Morton.

In 1772 Frankfurt, Germany, Jews are restricted to living in the ghetto and frequently are the victims of violence. Mayer Amschel Rothschild returns from Hanover, where he was an apprentice banker, to make his fortune in his home town. Because only twelve Jewish marriages are permitted in a given year, he is forced to come up with a plan in order to marry his fiancée Gutele. He reopens his shop, carrying goods and rare coins. At the Frankfurt Fair, he entices Prince William of Hesse with fanciful tales about rare coins, then bribes the prince in order to marry Gutele. Later, Mayer becomes agent for the court bankers, but he wants more.

By 1778, Mayer and Gutele have five sons, each of whom enters the business as soon as he is old enough. As they age, they and their father chafe at the many restrictions and indignities heaped upon Jews. In 1804, their success and their chutzpah take them to Denmark as superior court agents to the Danish king when Hesse must loan money to him to help fight a war. However, Hesse is overthrown by Napoleon, and Minister of Police Joseph Fouché takes over. When Mayer and his sons return to Germany, they find no court for which they can be agents. Mayer sends his older sons off to collect Hesse’s debts before the French can get them, and sends his younger son, Nathan, to London to invest the money.
Initially awkward in England, Nathan soon displays considerable investing talents. He falls in love with Hannah Cohen, an aristocratic English ”Jewish Joan of Arc” devoted to charitable works. He eventually wins her over by pledging to loan money to England to help win their war against Napoleon if the Chancellor of the Exchequer Herries pledges to make Germany and Austria lift their restrictions on Jews.
In Germany, Prince Metternich promises roughly the same thing if the Rothschilds make the loan. In 1818, Metternich reneges on his bargain, and old Mayer dies, broken-hearted. His sons scheme to force Metternich to come to terms by continually undercutting his price for peace bonds, although the plan brings them to the brink of bankruptcy. Metternich not only concedes but is forced to guarantee that all state bonds will be handled by the House of Rothschild. The ghetto walls are torn down, and Mayer’s dream is realized.

Den här musikalen hör till en av mina absoluta favoriter – rent musikaliskt. Har tyvärr aldrig fått chansen att se den.
I början på 1990-talet så släppte Sony ut ett stort antal av sina gamla musikaltitlar för första gången på CD, digitalt uppfräschade och ett ordentlig faktaspäckad häfte följde med i konvolutet. Jag köpte typ alla titlar som de gav ut. Just den här plattan såg ju väldigt sober ut och jag vet inte vad jag hade förväntat mig för typ av musik men inte var det denna semi pastisch på klassisk musik med tydliga judiska inslag. Jag älskade den från min första genomlyssning. Här finns strålande ensemblenummer, gripande solon och till och med lite komiska sånger mitt i allt allvar.
Just det här kompositörsparet (Harnick & Bock) har skrivit flera av mina favvomusikaler som Fiddler on the Roof och She Loves Me så det var väl inte så otippat att jag skulle gilla den här showens musik också, det som förvånade mig var snarare att det skulle ta så lång tid (2 år) innan jag öppnade CD:n…

 

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll och bästa manliga biroll i en musikal.

Detta blev den sista musikalen för partnerskapet Sheldon Harnick (text) och Jerry Bock (musik). De hade samarbetat sen 1958 och skapat mästerverk som Spelman på Taket, She Loves Me och Fiorello! Anledningen till att samarbetet dog med denna produktion var att regissören som anlitades för att regissera musikalen, Derek Goldby, fick sparken från produktionen innan den hade sin premiär. Goldby var en god vän till Bock. När Harnick tog  producenternas sida och höll med om att Goldby skulle kickas så kände sig Bock sviken av sin partner och de började glida ifrån varandra.

2015 så hade en kraftigt bearbetad version av verket premiär Off-Broadway. Nu presenterades den som enaktsföreställning och koncentrerade sig mer på relationen mellan Mayer och hans söner än grundandet av deras bankvälde. Även några tidigare strukna sånger lades till.
En anledning till att man valde att bearbeta revivaln av verket så kraftigt  var att folk hade klagat på att bara första akten i originaluppsättningen, som koncentrerade sig just på Mayer, var intressant. Sönernas öden under andra akten ansågs inte så engagerande och man saknade även Hal Linden som spelade Mayer. Detta ledde till att man skrev in en sång åt Hal i andra akten och lät sönerna hela tiden skriva brev till honom så man fick anledning till att ta in honom på scen. Detta trots att Mayer rent historiskt var död under den tid andra akten utspelade sig.

Den Oscarnominerade skådespelerskan Jill Clayburgh gjorde sin Broadway debut i rollen som Hannah Cohen.

Press:
För originaluppsättningen:
This lead-footed and overstuffed musical, oldest of old fashioned, only represents the vulgarity of money and the vulgarization of Jewishness. It also represents the vulgarization of musical theatre.

It is ludicrously expensive, naive and misled.

Not only is there no coordination between dance and drama, there isn’t even a connection. There is nothing musical about the dramatic sequences and nothing dramatic about the musical ones.
– Martin Gottfried, Women¨s Wear Daily

 

Yet it is interesting, in parts very witty, has a certain moral force and, best of all, it has style.

The Rothschilds is a good and solid start for the musical season. Wonder of wonder I think it might even make money. But the Rothschilds always have.
– Clive Barnes, The New York Times

 

It is possible that The Rothschilds has succeeded in becoming exactly what it meant to be: an unhappy musical comedy. Do your eyebrowes lift? What else was to be got out of an account, very lightly dusted by powdered wigs and twirled parasols, of a Jewish family that fought its way up out of the ghetto, servile blow by servile blow, until it had amassed enough money to help finance the Napoleonic wars and to extract promises (of freedom) that would never be kept? Joy unconfined, or even temporary satisfaction? And that is the truth of the matter. But is it a truth with much music in it?
– Walter Kerr, Times

För 2015 års revival:
Sherman Yellen’s book looks hard for heart and warmth, but this is still the story of a man who decides that the only way to escape oppression is to make lots of money. And the way to get even with powerful people who betray you is by sabotaging their bond offering. Bankers are not particularly fashionable as heroes right now.

Mayer’s musical number “In My Own Lifetime” comes close to thrilling, and “Everything” is at least rousing, but most of the songs are only pretty. Maybe it’s too much to expect another “Sunrise, Sunset” or “If I Were a Rich Man,” but what’s a musical for?
– Anita Gates, The New York Times

Videosar:
Trailer till Rothschild & Sons
Meet The Creators
Hal Linden om sin Tony vinnande roll i 1970 års uppsättning
In My Own Lifetime med Sammy Davies Jr.
I’m in Love

 

 

Nr 427: Ambassador

23 Jan


Ambassador (1971)
West End 1971, 86 föreställningar
Broadway 1972, 9 föreställningar

Music: Don Gohman
Lyrics: Hal Hackady
Book:   Don Ettlinger, Anna Maria Barlow, baserad på Henry James roman The Ambassadors från 1903.

Stop the clock
The Belle Epoque

Föreställningen handlar om träbocken Lambert Strether (a man you can set your watch by), som åker från Massachusetts till Paris för att rädda sin chefs tillika fästmös son ur en parisisk kvinnas armar. Naturligtvis blir han själv betuttad i kvinnan och upptäcker att han aldrig “levt” innan han träffat henne. Han beslutar sig för att stanna kvar hos henne i Paris medan den “räddade” sonen skickas hem till staterna.

Ännu en av den långa raden av floppisar som producerats på Broadway.

En kanske inte direkt originell historia som fått en typisk operettbehandling och det inbegriper även hur Paris skildras, för alla ”Parisika” opera/operettklichéer finns där: nattklubbar, skumpa, can-can, artister, kurtisaner, bohemer och l’amour!
Musiken är inte helt dålig. Den känns lite som en avlägsen kusin till My Fair Lady med sin blandning av operett, music hall och Broadway.  Och där har vi kanske det största av showens problem, den är en 50-tals musikal presenterad för en 70-tals publik som hellre ville ha modernare toner om de nu skulle gå på musikal. Bara det gjorde att den inte hade nån större chans.
Ett annat problem är att även om musiken är melodiös så tycker man sig känna igen varenda en av sångerna – och ha hört dem i bättre versioner.
Men även om den kanske inte sticker ut så mycket ur den strida ström av mediokra musikaler jag lyssnat på i mina dar så har den nått som lockar mig tillbaka. 
Känns som att den kanske har nått dolt som kommer att komma fram om jag bara lyssnar på den ett antal gånger till.

Kuriosa:
Föreställningen hade sin premiär i London p g a att producenterna inte lyckades få ihop tillräckligt med pengar för att sätta upp den på Broadway. Det var nämligen otroligt mycket billigare att sätta upp musikaler i London på den tiden.
Nu gick den inte så bra i London men eftersom man kunde återanvända alla kostymer, scenografi m m till Broadwayversionen så chansade man. Det hjälpte inte, showen fick ett ännu sämre bemötande i New York och lades ned efter bara 9 föreställningar.
Man hade också gjort stora bearbetning under flytten mellan storstäderna bl a strök man inledningsscenen i Massachusetts som förklarade upplägget samt 7 av sångerna som dock ersattes av 7 nyskrivna. Inspelningen jag lyssnat på var av London versionen, någon Broadwayinspelning finns inte så hur de 7 nya sångerna lät har jag ingen aning om.

Huvudrollerna (både i London och New York) spelades av den gamla Hollywoodstjärnan Howard Keel (1919 – 2004) och den franska skådespelerskan och sångerskan Danielle Darrieux (1917 – 2017).
Han medverkade i många av de största filmmusikalerna under 1950-talet som Kismet, Kiss Me, Kate och Show boat och medverkade även i tv-serien Dallas (1981-1991).
Hennes karriär på vita duken är en av filmhistoriens längsta, hon debuterade 1931 i Le Bal och gjorde sin sista film (Pièce Montée) 2010.  

Recensenterna i New York sågade föreställningen så starkt att kompositören tog sitt eget liv.

Koregraf till föreställningen var Gillian Lynne som 10 år senare skulle bli legendarisk tack vare sin koreografi till musikalen Cats.

Press:
Om Broadwayversionen
The vulgarity of trying to make a Broadway musical of what is defensibly Henry James’s finest novel would be almost appealing had it succeeded. Unfortunately, Ambassador is effete and pallid, and not even the considerable efforts of its lively stars can make its anemia seem anything other than pernicious. The show is not a disgrace, merely a pity.


This is an Ambassador with no diplomatic immunity. Poor James’s skeleton must be whirling around in its Cambridge graveyard.
– Clive Barnes, The New York Times


Ambassador is purportedly set in the Paris of 1906. Actually, it takes place on the Broadway of the ’50s. The production is yet another bit of proof that the New York theatre is the second institution in the country to be 20 years behind the needs of the populace. (The first, of course, is the goverment.) Ambassador is not absolutely awful; it is merely awfully banal.

The lyrics, by Hal Hackady, are indeed hack-a-day.

It will probably be a dandy tax loss for somebody.
– Joseph H Mazo, Women’s Wear Daily


Each number seems calculated to stop the show … only by slowing it up.
Douglas Watt, The Daily News

Videosar:
Har inte lyckats hitta vare sig videosar eller ens ljudklipp på nätet.

Nr 381: The Best Little Whorehouse In Texas

25 Maj

whorehouse-300x300
The Best Little Whorehouse In Texas (1978)
, 1584 föreställningar
Music & lyrics: Carol Hall
Book: Larry L. King and Peter Masterson, baserad på artikel med samma namn av Larry L Kings som publicerades i Playboy 1974

It was the nicest little whorehouse you ever saw.
The Chicken Ranch of Gilbert (subbing for real locale La Grange) is a beloved institution in Texas. With a history harking back 80 years, it has served as a homey ”pleasure palace” for the men of the Lone Star State, and is currently run by the no-nonsense Miss (not ”Madam”) Mona Stangley.
Miss Mona runs a class act: the grounds are well-tended, her ”Ladies” live under strict regulations, and the ”Guests” are treated with the utmost respect and are expected to reciprocate.
Everything’s fine until TV moralist ”Watchdog” Melvin P. Thorpe (based on real-life Houston news personality Marvin Zindler) declares a personal crusade against the Chicken Ranch. Despite the fact that ”one-half of the police officers and two-thirds of the lawyers in the state of Texas grew up in this house,” the political pressure mounts and the Ranch is eventually shut down.
While others object, Mona just takes the bitter with the sweet and moves on.

En skön liten musikal med gospel- och countryinfluerad musik. Och det är fantastiskt hur familjevänligt och oskyldigt upphovsmakarna har lyckats få det här potentiellt barnförbjudna ämnet att bli.
En en hel del av den politiska satiren och driften med frikyrkopastorer som försöker sko sig och sin karriär på lättköpta populistiska korståg känns, tyvärr, fortfarande rykande aktuellt idag.
En lite bortglömd musikal som kanske inte har den bästa och mest minnesvärda musiken jag hört men ganska så småcharmig är den allt.

Favvisar:
20 Fans, A Lil’ Ole Bitty Pissant Country Place, Texas Has a Whorehouse in It, Twenty Four Hours of Lovin

Kuriosa:
Föreställningen vann:
2 Tony Awards: bästa manliga och kvinnliga biroll.
3 Drama Desk Awards: bästa regi, sångtexter och musik
1 Theatre World Award till Carlin Glynn (spelade Bordellmamman)

Man gjorde en hemsk filmversion av musikalen 1982 med Dolly Parton och Burt Reynolds i huvudrollerna. Bordellbyggnaden byggdes på Universal Studios mark och man kan fortfarande se den om man åker på The Universal Studio Tour.
Byggnaden användes också i Rob Zombies skräckfilm från 2003  House of 1000 Corpses.
Förutom sångerna från musikalen så la man till 2 av Dolly Partons egna sånger bl a I Will Always Love You, som var en hit för henne 1974 och som i och med filmen blev hit igen 1982. Fast det är väl Whitney Houstons cover av den från 1992 som numera är mest känd.

Dolly skrev ett flertal nya sånger till filmversionen men de användes aldrig. En av dem filmades dock (Where Stallions Run som sjöngs av Burt reynolds) och las till när man började visa filmen på tv. Två andra sånger A Gamble Either Way och A Cowboy’s Ways finns med på hennes album Burlap & Satin från 1983.

Showen började som en artikel i Playboy som handlade om att Texas mest populära bordell The Chicken Ranch hade tvingats stänga sina dörrar. Bordellen startade sin verksamhet 1905 och var oerhört populär och framgångsrik fram till att den stängdes 1973.

Det finns fortfarande en Chicken Ranch bordell men den ligger i närheten av Las Vegas den öppnades 1976och har inget med den ”gamla” bordellen att göra.

Carlin Glynn (som spelade bordellmadammen) är mamma till skådespelerskan Mary Stuart Masterson

Musikalen fick en uppföljare 1994, The Best Little Whorehouse Goes Public (se dag 83) som las ned efter 16 föreställningar. Sequels till framgångsrika scenmusikaler har en tendens att floppa nått otroligt.

Press:
If all the tarts with hearts of gold currently at the Intermedia Theatre banded together they could buy out Fort Knox.

… it is, depending perhaps on your family, just good family entertainment.

A strange, old-fashioned, new-fashioned musical, full of simple sentiments, dirty words, political chicanery and social hypocrisy, decent jokes, indecent jokes, bubbling performances and music with a bustle.
Clive Barnes, Post

A musical on a milk diet. It takes a small, bright, wry idea and expands and dilutes it at the same time.

The small adjectives that come to mind with Whorehouse – ”pleasant”, ”agreeable” – are like school gold stars given for things that have turned out well.  … It is a show that marks a lot of time, one fitted for compliments rather than enthusiasm.
Richard Eder, Times


The Best Little Whorehouse In Texas 
is actually located in that vast desert between respectability and profanity. The show has come to us in time to help fill that great void.

It is more fun than a beer-toting hayride at a Mardi Gras.

This show, in fact, could help make ungarnished heterosexuality fashionable again.
Christopher Sharp, Women’s Wear Daily

If you can allow yourself to think for a couple of hours that whores are angels in disguise and that a town brothel is heaven on earth, then there’s no reason why you shouldn’t have a whale of a good time.

I’m only surprised they don’t sell Girl Scout cookies in the lobby.
Douglas Watt, Daily News

Videosar:
The Aggie Song from the Tony Awards, med censusrerade sångtexter trots att inga ”fula” ord förekommer i sången bara lättare associationer.
Lil’ Ole Bitty Pissant Country Place med Dolly Parton från filmen
Trailer från filmen
The Sidestep
Hard Candy Christmas – Jessica Vosk
Texas Has a Whorehouse in it

 

%d bloggare gillar detta: