Tag Archives: ”Yip” Harburg

Nr 383: Jamaica

15 Jun

51Qi0WW8Y0L
Jamaica (1957)
, 558 föreställningar
Music: Harold Arlen
Lyrics: Yip Harburg
Book: Yip Harburg & Fred Saidy

Ever since the apple in the garden with Eve
Man always foolin’ with things that cause him to grieve
He fool with the woman, with the Roman hot blood
And he almost washed up by the 40 day flood
But not since the doom day in old Babylon
Did he fool with anything so diabolical as the cyclotron
So if you wish to avoid the most uncomfortable trip to paradise
You will be scientific and take my advice
Leave de atom alone
Leave de atom alone
Don’t get smart alexy with the galaxy
Leave atom alone (from ”Leave the Atom Alone”)

The setting is a tropical, relatively apolitical paradise called Pigeon’s Island, off Jamaica’s coast. There a poor, handsome fisherman, Koli loves the beautiful Savannah. But Savannah spends her hours dreaming of living in New York. A hustling dude, Joe Nashua has come to the island to exploit pearl-diving possibilities in its shark-infested waters. Savannah sees in him an all-expenses-paid trip to the big city. However, when Koli saves the life of Savannah’s little brother during a hurricane, she comes to face reality and accepts her island suitor. She visits New York only in a dream ballet.

En typisk 50-talsmusikal. Ett så typiskt barn av sin tid att jag blir trött på den efter bara nån låt. Visst, den skiljer sig lite från de övriga genom att det är calypsotakt på de flesta låtarna men hade det varit det enda som  stack ut så hade jag nog gett upp rätt snart men nu har den, gudskelov, också  Lena Horne. Det är bara för den senare som denna musikal är värd en genomlyssning för hon kan göra guld även av det mest mediokra av material.

Alltså, om jag ska vara helt ärlig, så är inte materialet genomuselt, inte på nått sätt, men den överraskar inte, går liksom på rutin, och jag tycker mig ha hört alla melodierna (eller oerhört snarlika varianter av dem) flera gånger tidigare i andra föreställningar. Känns lite som att lyssna på en lounge act och det är inte det bästa av betyg att ge en föreställning.

Men Lena Horne, Lena Horne… Man känner igen hennes röst direkt och hennes sätt att berätta en sång är otroligt njutbart att lyssna på. Hennes sånger lyssnar jag på om och om igen. Så om ni inte känner till henne så ta och lyssna på en stjärna som inte fick det karriär hon borde fått och som dessutom är relativt bortglömd idag. Återupptäck henne och gör det nu!

Sist men inte minst så har vi ”Yip” Harburgs sångtexter. Han var en av de stora på den fronten och hans sätt att blanda in samhällskritik, politik, satir, humor och humanism i alla sina texter är unik och de är alltid värda att lyssnas på. Han är kanske inte i absolut högform här men ”Yip” i bra halvform är bättre än många av hans kolleger när de var som bäst. Som denna lilla text om framgångens förgänglighet visar:

Napoleon’s a pastry,
Bismarck is a herring,
Alexander’s a creme de cocao mixed with rum,
And Herbie Hoover is a vacuum.
Columbus is a circle and a day off,
Pershing is a square — what a pay-off!
Julius Caesar is just a salad on a shelf,
So, little brother, get wise to yourself.
Life’s a bowl and it’s
Full of cherry pits,
Play it big and it throws you for a loop.
That’s the way with fate,
Comes today we’re great,
Comes tomorrow we’re tomato soup.

Yes, my noble lads,
Comes today we’re fads,
Comes tomorrow we’re subway ads.
Homer is just a swat,
Get this under your brow:
All these bigwig controversials
Are just commercials now.
Better get your jug of wine and loaf of love
Before that final bow. (from Napoleon)

Favvisar:
Ain’t It de Truth, Napoleon, Push the Button, For Every Fish (There’s a Little Bigger Fish), I Don’t Think I’ll End It All Today

Kuriosa:
Från början skrev man musikalen för Harry Belafonte men på grund av sjukdom var han tvungen at dra sig ur och man skrev om den för Lena Horne istället.

Lena Horne (1917 – 2010) var en dansare, sångare och skådespelare som började sin karriär 1933 på den legendariska nattklubben Cotton Club i Harlem,New York.
Hon kom ganska snart till Hollywood där hon fick småroller i många filmer, ofta ett sångnummer som man kunde klippa bort när filmen skulle visas i sydstaterna utan att det skulle påverka handlingen. Lena Horne var nämligen svart och det ogillades i den amerikanska södern.
Överlag hade svarta väldigt svårt att få ordentliga roller både i Hollywood och på Broadway på den här tiden – jag pratar om tiden fram till slutet av 60-talet. Enda chansen till riktiga huvudroller var om man medverkade i ”svarta” filmer eller shower som Cabin In The Sky (scenversionen kom 1940, filmen kom 1943) eller Stormy Weather (film 1943).
Lena hade också vänstersympatier vilket medförde att hon svartlistades i Hollywood under senator Joseph McCarthys jakt på kommunister mellan 1947 – 57.
Hon fick en enorm comeback 1980 med sin show  Lena Horne: The Lady and Her Music som spelades över 300 gånger på Broadway.

Även textförfattaren ”Yip” Harburg var svartlistad i Hollywood under denna period, av samma anledning som Lena och han fyrar av en och annan (lätt, mycket lätt maskerad) känga mot McCarthyisterna och deras gelikar i musikalens texter. Men det gick inte hem hos producenterna som tog bort de vassaste och skarpaste av hans satiriska texter. ”Yip” blev så sur över detta att han vägrade närvara vid föreställningens premiär.

Press:
It becomes a series of musical numbers by Harold Arlen, all of which are in the calypso mood. They are, many of them, good numbers with bright lyrics, but there is a sameness to their form and beat which makes them wearisome to me.

Miss Horne is a girl on the island and Montalban is a bare-chested boy. That is about all there is to the plot…
– John Chapman, Daily News

A hurricane named Lena (Horne) blew into the Imperial Theatre Thursday night, and proceeded to provoke some of the stormiest applause heard hereabouts in quite a spell.
– Robert Coleman, Daily Mirror

Jamaica is the kind of musical that leads you to wonder whether it was produced simply because all concerned had such high, happy hopes for the original cast album. As she sings, she is going to make you forget that she has a very small voice for a very big theatre, and that she is being put to work every minute on the minute to keep the dialogue from from intruding more than two lines at a time.

The question is: can you make a whole show out of sheet music?
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Lena Horne sings Stormy Weather
Lena Horne sings The Lady is a Tramp
Judy Garland & Lena Horne: Medley from The Judy Garland Show #4

Annonser

Dag 308: Cabin In The Sky

9 Okt

71zPFXsSqPL
Cabin In The Sky (1940), 156 föreställningar
Jag har lyssnat på 1964 års Off-Broadway  revival
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: John La Touche
Libretto: Lynn Root

Petunia är gift med en spelmissbrukare. Little Joe, som han heter lovar Petunia att han ska sluta spela. Men han har svårt att hålla sig från spelbordet och en dag så blir han dödad på grund av sina stora spelskulder.
Petunia som är rädd för att Little Joe ska hamna i helvetet ber vid sin döda makes kropp.
Gud hör hennes bön och eftersom Han anser att Petunia är en god kvinna så ger han Joe 6 månader till att leva. Under denna tid får Joe möjlighet att ändra sitt liv och gottgöra allt ont han gjort mot sina kära.
Om han lyckas så får han komma till himlen men om han misslyckas så åker han rakt ned i helvetet.
The Lords General ska övervaka det hela och se om Joe sköter sig.
Nu vill ju inte djävulen gå miste om en själ så han skickar sin son Lucifer Jr till jorden för att förleda Joe och se till att han inte kommer tiill himlen. Till sin hjälp har han den sexiga förförerskan Georgia Brown.
Nu blir det en kamp mellan det goda och det onda om Joes själ.
*Spoiler alert!*
Den goda sidan vinner och Joe når himlen till sist.

Den här musikalen har åååååldrats rejält. Bara sättet som man beskriver svarta och deras sätt att leva, vidskeplighet och förkärlek för friterad kyckling känns så icke pk att det inte är klokt.
Den här showen skulle vara svår att sätta upp idag utan rediga bearbetningar.
Men musiken är bitvis alldeles makalöst bra.
Här finns ”hits” som Taking A Chance On Love och ett flertal andra, mindre kända men lika bra sånger till.
Musiken har bitvis starka gospelinfluenser och naturligtvis så finns här massor av skön tidig jazz.
Storyn må vara stendöd men musiken flyger fortfarande.

Rekommenderade sånger:
Taking A Chance On Love, Do What You Want To Do, Honey In The Honeycomb, Love Me Tomorrow, Savanna,

Kuriosa:
Showen filmades 1943.
Filmen hette Svart Extas i Sverige.
Man behöll bara tre av showens sånger.
En av de nya som skrevs till filmen var Happiness is a Thing Called Joe som blev Oscarnominerad. Fast sången skrevs inte av upphovsmännen till Broadwayshowen utan musiken till den skrevs av Harold Arlen och sångtexten av Yip Harburg.
Att spela in filmen var ett stort ekonomiskt risktagande för MGM eftersom många stater i USA – speciellt, men inte enbart, i de södra delarna av landet – vägrade att visa filmer med svarta i huvudroller och här hade man en film med enbart svarta i alla rollerna!.
Filmen har både fördömts och hyllats för sitt sätt att skildra  svartas liv. Fördömts för den anses endast innehålla stereotyper men samtidigt hyllats då var det otroligt ovanligt på den tiden med en film som skildrade svarta med både värdighet och som vanliga människor, så den sprängde kanske ett par små, små vallar trots sitt stereotypande.
Man filmade en scen med Lena Horne där hon sjöng en sång liggandes i ett bubbelbad, men kombinationen svart kvinna + bubbelbad ansågs allt för vågad så man klippte bort den. Man kan dock se den i collagefilmen That’s Entertainment III.

Videosar:
Lena Horne i bubbelbadet
Taking A Chance On Love – Ethel Waters
Happiness Is Just A Thing Called Joe med Ella Fitzgerald
Från City Center’s Encores! konsertversion från 2016
Fler high lights från Encores!
John Landis on Cabin In The Sky

Cabin_in_the_Sky
Filmaffischen

Dag 243: Flahooley

5 Aug

41MJGYTXJAL
Flahooley (1951), 40 föreställningar
Musik: Sammy Fain.  I samarbete med Moises Vivanco för Yma Sumacs nummer
Sångtexter: E. ”Yip” Harburg
Libretto: E. ”Yip” Harburg & Fred Saidy

I staden Capsulanti i USA ligger B.G. Bigelows enorma leksaksfabrik.
I fabriken jobbar den godhjärtade men fattige Sylvester Cloud. Han drömmer om att tjäna så pass mycket pengar att han en dag ska kunna gifta sig med sin käraste, Sandy.
Sylvester har uppfunnit en skrattande docka som han kallat Flahooley. Bigelow älskar den och bestämmer sig för att den ska bli årets stora julklapp.
I samma veva kommer en arabisk delegation till fabriken. Det är så att de behöver hjälp med att få en magisk lampa reparerad. I lampan bor anden som hjälper dem att styra landet och som bland annat ger dem tillgång till all olja. 
Bigelow som blivit förälskad i den arabiska prinsessa som följt med låter Sylvester ta hand om reparationen.
Försäljningen av Flahooley dockan går till en början som smort men när det kommer ut liknande men billigare dockor på marknaden som konkurrerar med Bigelows så går försäljningen ner. Och minskad försäljning gör att Sylvesters chanser till giftermål också minskas.
Medan han reparerar den magiska lampan så råkar han gnugga den och det leder till att anden kommer fram. Han önskar då att all världens barn ska få varsin Flahooley docka.
Anden hörsammar hans önskan och det börjar produceras dockor i en rasande fart.
Faktum är att den överproduceras och det leder till att priserna sjunker och till sist så finns det så många dockor att de ges bort gratis till alla som vill ha den. 
Detta dockkaos leder till att folk börjar bränna dockorna på stora offentliga dockbål.
Så småningom löser sig dock allt och Sylvester får sin Sandy och Bigelow sin prinsessa.

Den här showen var en allegori över McCarthyismen och den häxjakt på kommunister som skedde i USA på den tiden.
”Yip” Harburg hade själv blivit svartlistad av McCarthykommittén och på grund av det fått lämna Hollywood eftersom han inte längre kunde få jobb där.
Från början var parallellerna ännu tydligare då dockan inte skrattade utan sa 
”Dirty red”.  Dessutom så skulle man mata den med sömntabletter på natten och uppiggande piller på dagen.
Det var en väldig massa samhällskritik i denna show och även attacker mot kapitalismen med repliker som ”Let us put Christ back in Christmas”. Sånt gick inte riktig hem i ett Amerika som hade Koreakriget, det kalla kriget och rädslan för atombomben att sysselsätta sig med.
Att intrigen dessutom var väldigt slingrig och komplicerad gjorde inte saken bättre.
Musiken är rakare och ganska så lätt att ta till sig. Det är inte den bästa 50-tals musikal jag hört men dålig är den inte. Häftigast är att höra en debuterande Barbara Cook som Sandy och den exotiska Yma Sumac som den arabiska prinsessan. Speciellt den senares sånger är helt makalösa och unika. Kanske mer intressanta än direkt bra men fantastiska att lyssna på.
Värd att leta fram och eftersom den finns på Spotify så är det bara att sätta på den direkt.

Favvisar:
Flahooley!, The World Is Your Balloon, Najla’s Song of Joy / Arabian for ”Get Happy”, Jump Little Chillun’, The Springtime Cometh

Kuriosa:
I föreställningen förekom det stora marionetter på scen. Dessa var gjorda av Bill Baird. Ett exempel på hans dockor kan man få i filmversionen av The Sound Of Music för det är hans dockor som förekommer i The Lonely Goatherd numret.

Yma Sumac (född som Zoila Augusta Emperatriz Chávarri del Castillo) var känd som kvinnan med en röst på drygt 4 oktavers omfång – det finns de som hävdar att under hennes storhetstid så nådde den närmare 5 oktaver.
Hon föddes i Peru 1922 och brukade hävda att hon var en Incaprinsessa i direkt nedstigande led från den sista stora Incahövdingen Atahualpa (1497–1533).
Under hennes storhetstid i USA (slutet av 40- och stora delar av 50-talet) så gick det runt ett envist rykte om att hon egentligen hette Amy Camus (Yma Sumac baklänges) och var en hemmafru från Brooklyn. Numera har man dock hittat ett födelsebevis från Peru som bevisar att hon föddes där och även den Peruianska regeringen har intygat att hon faktiskt kommer därifrån.

Pressklipp:
The plot with wich E.Y. Harburg and Fred Saidy have endowed their new production is one of the most complicated, verbose, and humorless of the season; and it weighs heavily against beautiful scenery and costumes, enchanting performers, and two or three gay puppet shows. More plot crosses the stage than Macy’s Thanksgiving Day parade.
– Brooks Atkinson, Times

Flahooley is a tuneful, extraordinarily beautiful, and delightfully imaginative musical. It also may be the most elaborately coated propaganda pill ever to be put on stage…
– John Chapman, Daily News

We haven’t had a Flahooley since I don’t know when. Maybe never! It is sweet and simple. It is wry and complex. It is a child’s show, but it is never childish. It is a grown up’s show, but it is never grown up. It is also magic. It is as sophisticated as it is not, dealing with Aladdin’s lamp and the atom bomb at the same time, making fun of business and taking love seriously, singing, dancing, and cutting up, furnishing song and dance and beauty, almost concurrently. I like it. Especially before it gets so complicated.
– Robert Garland, Journal-American

Lost anything lately? You might take a look at Flahooley. No doubt, it’s all wrapped up in that plot. Everything else is.
– Vernon Rice, Post

Videosar:
Engelskt nyhetsinslag om när Flahooley sattes upp som konsertföreställning i London 2012
Springtime Cometh
Yma Sumac framför Chuncho
Yma Sumac – Live in Moscow (1960) Ataypura

Dag 177: Onward Victoria

31 Maj

f0a1c0a398a0d8914f4bf110.L._SY300_
Onward Victoria (1980), 1 föreställning.
Musik: Keith Herrmann
Sångtexter & libretto: Charlotte Anker & Irene Rosenberg baserad på Victoria Woodhulls liv.

En biografimusikal om Victoria Woodhull (1838- 1927) som bland annat var en den första kvinnliga aktiemäklaren på Wall Street, hon var också den första kvinnan som startade en egen tidning (Woodhull & Claflin’s Weekly), hon var en förespråkare för ”fri kärlek” och lika rättigheter mellan män och kvinnor (i allt, från affärsvärlden till sänghalmens aktiviteter), dessutom den första kvinnliga presidentkandidaten och en förkämpe för arbetarnas rättigheter mot den, som hon såg det, korrumperade kapitalistiska eliten.
Man kan väl lugnt påstå att hennes åsikter var extremt kontroversiella för sin tid.
Men även en så här aktiv person behöver lite kärlek för att det ska bli en riktig musikal så man har hittat på att hon hade en romans med en gift präst vid namn Henry Ward Beecher. Även han har funnits i verkligheten och var en abolitionist och stöttade även olika sociala reformrörelser som den kvinnliga suffragerörelsen och nykterhetsrörelsen. Han anklagades för otrohet i en otroligt uppmärksammad rättegång 1875. Denna rättegång finns med i musikalen och ger Victoria en chans att framföra ett slags burlesknummer där hon berättar att Henrys församling borde vara glada för att de har en så viril präst som är beredd att dela med sig av sin kärlek till hela församlingen och att ”vara bra i sängen” inte är orsak till att dra nån inför rätta. Som bonus lägger hon till:

Here is a man who has a gift
He offers us divine uplift
Plymouth Church should be very proud
To have a preacher so well endowed

Jag hade förväntat mig en katastrofalt dålig musikal, speciellt med tanke på att den las ned samma kväll som den hade sin premiär, men jag är bitvis ganska road faktiskt.
Musiken pendlar mellan mjuk Barry Manilow-aktig pop och stora körnummer som försöker låta som om de hörde hemma i ett slags 1940-tals Broadway-iansk version av hur det kunde låta på 1800-talet. Om ni förstår vad jag menar… Ibland är musiken modern, ibland gammaldags i sin stil, ibland typisk Broadway (ouvertyren låter som om den kom från en Charles Strouse musikal exempelvis) och ibland mer 1980-tals pop.
Jag förstår inte riktigt hur kompositören tänkte men det ger i alla fall en platta med stor variation i musikspråket och jag är sällan uttråkad även om jag inte heller blir helt road.
Jag har ingen aning om hur det kommer sig att man spelade in den här musikalen på skiva (och även gav ut den på cd för en massa år sedan) med tanke på hur hårt den floppade men jag är glad att de gjorde det och tar tacksamt emot den. För här finns ett par riktigt bra nummer och verket är i vart fall värt att lyssna på åtminstone ett par gånger – om inte annat så för numret som jag citerat ovan.

Favvisar:
Unescorted Women, Every Day I Do A Little Something For The Lord, Respectable, Beecher’s Defense

Kuriosa:
Det var två hemmafruar från Washington, DC som bestämde sig för att skriva en Broadwaymusikal.
De framförde den som en ”reading” på Manhattan Theatre Club vilket ledde till att den sattes upp och spelades off-off-Broadway under tre veckor 1979. Då hette den Unescorted Women.
På nått sätt lyckades producenten få ihop tillräckligt med pengar för att flytta showen till Broadway. Där spelade man 23 provföreställningar innan den hade sin premiär tillika sista föreställning den 14:e december 1980.

Under provföreställningarna så upptäckte man att showen var för lång, men istället för att stryka i sånger och scener (som brukligt är) så ökade man tempot ganska så ordentligt i vissa sångnummer för att på så sätt korta föreställningen. Detta var troligen anledningen till att en kritiker undrade om showen var på väg att få ett nervsammanbrott…

Det här var inte den första musikalen om Victoria Woodhul.
Redan 1972 så annonserade man om att det skulle komma en musikal med namnet Vicky for President med Carol Channing i rollen som Victoria, med musik av Arthur Schwartz, sångtexter av ”Yip” Harburg och ett libretto av Burt Shevelove och Herb Sargent men den blev aldrig färdigskriven.

Henry Ward Beechers syster hette Harriet Beecher Stowe och skrev den klassiska romanen Oncle Toms Stuga (1852) som väckte stor opinion mot slaveriet.

Pressklipp:
What’s going on? It’s hard to say for sure, but Onward Victoria just may be the first Broadway musical to suffer a nervous breakdown. If so, that’s the evening’s only distinction. This show casts a pall over the audience from the moment the curtain rises on William Ritman’s gray, threadbare set, and the whole enterprice slides effortlessly downhill from there. The book and lyrics battle to a standoff as they attempt to top each other in witlessness. The scrip is full of hoary double-entendre jokes and sweaty liaisons that are apparently intended to dramatize Victoria’s then-pioneering view of female sexuality. Such is the flat, smirky tone of the writing that the heroine comes off as a pioneering vulgarian instead.

Julianne Boyd’s direction and Michael Shawn’s choreography are, respectively, laughable and lame. Almost every scene looks the same – like a static tea party populated by mannekins – and an uncommon number of them end with characters embracing.
– Frank Rich, Times

Onward Victoria loses ground så steadily that after awhile it seems to be going backward.

… several of the members of Friday’s preview audience opted for the freedom of the streets at intermission.
– Douglas Watt, Daily News

Video:
Om showen, sångerna Changes och Unescorted Women

180px-VWoodhull
Victoria Wood Hull, c 1860

220px-Victoria_Woodhull_caricature_by_Thomas_Nast_1872
Wife, carrying heavy burden of children and drunk husband, admonishing Mrs Satan (Victoria Woodhull), ”I’d rather travel the hardest path of matrimony than follow your footsteps.” Mrs. Satan’s sign reads, ”Be saved by free love.”
Karikatyr av Thomas Nast, 1872

Dag 142: Life Begins at 8:40

26 Apr

Life Begins at 8_40 [Studio Cast Recording]
Life Begins at 8:40 (1934), 237 föreställningar
Baserar min bedömning på studioinspelningen från 2010
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Ira Gershwin & E. Y. Harburg
Sketcher: Ira Gershwin, E.Y. Harburg, David Freedman, H.I. Phillips, Alan Baxter, Henry Clapp Smith, and Frank Gabrielson.

En Broadwayrevy.
Den var uppbyggd kring sina stjärnor Bert Lahr och Ray Bolger. Som av en slump så skulle dessa två herrar fem år senare bli två av medlemmarna i en berömd trio: Fågelskränmman (Bolger), Plåtmannen och Det fega lejonet (Lahr) i den klassiska filmen Trollkarlen från Oz (1939, med musik av Arlen och texter av ”Yip” Harburg).

En bortglömd liten musikalrevy från trettiotalet.
Det är så kul att fler och fler skivbolag har börjat gräva fram dessa ”försvunna” shower från Broadways glansdagar och valt att rekonstruera dem och ge ut dem.
En kulturgärning av det stora slaget för jag kan tänka mig att de inte direkt är några kioskvältare.
Men för oss nördar så är det lycka varje gång en ny sån här inspelning dyker upp.

Det här är inte direkt nån stor klassiker, det är inte en makalös samling sånger som erbjuds men det är kul, svängigt och definitivt värt att få en ny chans.
Mycket av materialet känns som om det var baserat på mallen för hur en Broadwaysång skulle låta på den tiden. Så mycket känns bekant och som nått man redan hört.
Det som skiljer den här från många andra liknande shower är kvalitén på sångtexterna. Både ”Yip” Harburg och Ira Gershwin var kända för sin ”wit”, intelligens och sociala medvetenhet och när de nu delar på uppgiften så resulterar det i en uppsjö av roliga, förvånansvärt fräcka (eller vad sägs om: When a Lesbian was an islander and not your wife’s best friend) och smarta texter. Bara dessa bägge herrars bidrag gör denna platta till nått man bara måste ha.
Det här var Harold Arlens första Broadwaykomposition.

Favvisar:
You’re a Builder-Upper, Quartet Erotica, What Can You Say in a Love Song (That Hasn’t Been Said Before?), Let’s Take a Walk Around the Block, Shoein’ the Mare

Videosar:
You’re a Builder-Upper (ljudis)
Get Happy (en Arlan sång komponerad 1929)
Stormy Weather (en annan Arlen komposition, denna fr 1933)

Dag 107: The Wizard Of Oz

22 Mar

Andrew Lloyd Webber's New Production Of The Wizard Of Oz
The Wizard Of Oz (1939/2011), över 600 förteställningar
Musik: Harold Arlen, nya sånger Andrew Lloyd Webber
Sångtexter: E. Y. Harburg, nya sångtexter Tim Rice
Libretto: Andrew Lloyd Webber & Jeremy Sams baserad på filmen Trollkarlen från Oz (1939) i sin tur baserad på romanen The Wonderful Wizard of Oz (1900) av L. Frank Baum

Den klassiska historien om Dorothy som hamnar i landet Oz och som med hjälp av en fågelskrämma, en plåtman och ett fegt lejon beger sig till smaragdstaden för att där träffa trollkarlen och be om hans hjälp att ta sig hem till Kansas.
Tror att ni kan berättelsen.

Var lite osäker på om jag skulle gilla det här och därför har det dröjt innan jag satte på den här cd:n. Men jag kan till min glädje berätta att resultatet är riktigt bra.
De klassiska filmsångerna låter fräscha och nutida utan att ha tappat sin gamla identitet eller stil och de nya sångerna låter som om de kunde varit från filmen. Jag är faktiskt lite imponerad av det här.
Ok, den första, nya introduktionslåten Nobody Understands Me, en slags popcountry, känns lite övertydlig och överflödig. Den sticker dessutom ut ganska mycket jämfört med resten och låter mer Lloyd Webber än Arlen. Men den är rätt så bra så jag köper den i alla fall.
De andra nya sångerna fyller faktiskt en funktion och fördjupar både trollkarlens och den elaka häxans karaktärer.
Lite synd är det att de tagit bort min gamla favvo The Jitter Bug som fanns med i den förra scenversionen.
Stjärnan på cd:n är utan tvekan Hannah Waddingham som den elaka häxan Västan, hon är magnifik.
Den här är ett trevligt tillskott för alla Oz fans.

Favvisar:
Red Shoes Blues, Bacchanalia, Nobody Understands Me, The Merry Old Land Of Oz, Munchkinland / Ding-Dong! The Witch Is Dead

Kuriosa:
I filmen får Dorothy ett par röda rubinskor. I boken är skorna av silver.

L. Frank Baum skrev 13 uppföljare till Trollkarlen från Oz. Efter hans död 1919 så lät förlaget Ruth Plumly Thompson skiva fler uppföljare, hon skrev 21 stycken. Den sista, The Enchanted Island of Oz kom 1976.

Det här är en storslagen ny scenversion av den klassiska filmen från 1939 och den gick på The London Paladium mellan 1 mars 2011 och 2 september 2012.
Andrew Lloyd Webber har inte bara arrat om sångerna som fanns med i filmen, han har även bidragit med ett flertal nya. Han har dessutom samarbetat med sin gamla textpartner från 70-talet Tim Rice på de nya sångerna.

Lloyd Webber samplar en hel del från Modest Musorgskijs tondikt En natt på Blåkulla. Det gjorde man även i filmen från 1939.

Rollsättningen av Dorothy skedde via talangtävlingen Over The Rainbow på engelsk tv. Vinnaren hette Danielle Hope.
Det här var den fjärde stora talangtävlingen för att hitta en ny West End stjärna som Lloyd Webber agerade domare på.
Den första kom 2006 hette How Do You Solve a Problem like Maria? och där skulle man hitta en Maria för Sound of Music.
2007 kom Any Dream Will Do!, där man skulle hitta en Joseph för den nya uppsättningen av Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat.
2008 kom I’d Do Anything för att hitta Nancy till Oliver!
Efter jakten på Dorothy (2010)
så körde man en ny tävling förra året för att hitta en ny Jesus till förra årets enorma arenaturné med Jesus Christ Superstar.

Trollkarlen spelas av Michael Crawford, mannen som Lloyd Webber gav rollen som fantomen i originaluppsättningen av The Phantom Of The Opera (1986).

Videosar:
Welcome To Munchkinland
Trailer för föreställningen
Längre reklam/infospot
Montage (mest från Merry Old Land Of Oz)
Red Shoes Blues

Dag 95: Finian’s Rainbow

10 Mar

Finian's Rainbow (2009 Broadway)

Finian’s Rainbow (1947), 725 föreställningar. Baserar mitt musikomdöme på revival castskivan från 2009.
Musik: Burton Lane
Sångtexter: Edgar ”Yip” Harburg
Libretto: Edgar ”Yip” Harburg & Fred Saidy

Finian flyttar från Irland till den amerikanska sydstaten ”Missitucky” tillsammans med sin dotter Sharon. Med sig från Irland har Finian en stulen kruka fylld med guld som han plantera nära Fort Knox eftersom han tror att det medför att guldet kommer att växa.
Nu är det så att krukan är stulen från en leprechaun (ett Irländskt magisk sagoväsen, lite åt tomte hållet, fast med gröna kläder och hatt istället för luva), och detta är den mytomspunna krukan fylld av guld som finns där regnbågen slutar. Denna leprechaun har följt efter Finian för han måste återfå sin kruka för annars så kommer han att förvandlas till människa.
Till denna berättelse kan vi lägga en rasistisk och bigott Senator (som kommer att få smaka på sin egen medicin) och önskningar som infrias eftersom de sagts ovanför den nedgrävda krukan.
Det här är en komisk saga för vuxna om girighet, rasism och om att kärleken kan övervinna allt.

Det här har länge varit något av en favvis för mig. Jag älskar de glada melodierna, de vackra balladerna och Yips ljuvligt komiska och ordvitsiga texter om oss människor och alla våra svagheter.
Det här är klassisk Broadway musikal från den gyllene eran.
Själv så introducerades jag till den via filmversionens soundtrackplatta, en lyxig lp i dubbelkonvolut med blädderbok i mitten. Och just den versionen är fortfarande min absoluta favoritversion. Fred Astair som Finian, Petulia Clark som hans dotter och Tommy Steele som leprechaunen Og, alla är perfekta. Den skivan har jag lyssnat sönder mer eller mindre. Fast jag måste erkänna att jag har svårt för själva filmen.
Så hur är då revivalversionen från 2009?
Ja, först och främst så har man aldrig fått så mycket av musikalens musik på en cd förut. Både repriser på sångerna och dansmusiken finns med. Helt underbart. Gillar också orkestreringarna, det låter fräscht, lätt och härligt om denna cd. Tyvärr så är jag inte lika förtjust i de vokala insatserna som jag tycker är lite för smöriga och insmickrande.
Vilken version man ska välja är en smaksak men mest musik för pengarna får men med denna revival-cd.
Ingen musikalälskare ska vara utan minst en version av denna musikal!

Favvis:
Something Sort of Grandish, Old Devil Moon, When the Idle Poor Become the Idle Rich, When I’m Not Near the Girl I Love, The Begat

Kuriosa:
Musikalen vann 3 Tony Awards 1947: Bästa manliga biroll i en musikal, bästa koreografi och bästa dirigent/musical director.

Revivaln fick en Tony 2010 för bästa manliga biroll.

Francis Ford Coppola regiserade filmversionen som kom 1968. Den floppade nått otroligt och var en bidragande orsak till att man slutade med att filma Broadwaymusikaler under en mängd år.

Fred Astair var 69 år gammal när han spelade in filmen och det var hans sista större filmroll.

Petulia Clark pratade franska flytande och dubbade därför sin egen röst i den franskdubbade versionen av filmen.

Videosar:
Pressrep från reviveln:
If This Isn’t Love
The Begat
When I’m Not Near the Girl I Love
Old Devil Moon
Highlights från själva föreställningen
Från filmen:
Old Devil Moon
When the Idle Poor Become the Idle Rich
Something Sort of Grandish
Look To The Rainbow

%d bloggare gillar detta: