Dag 84: The Mystery of Edwin Drood

27 Feb

81Nx212RZdL._SL1430_
The Mystery of Edwin Drood (1985)
, 608 föreställningar. Reviveln kom 2012 och går fortfarande. Jag har utgått från revivalinspelningen.
Musik, sångtexter & libretto: Rupert Holmes

Den här föreställningen har en redigt krånglig och spretande intrig så allt jag nämner är att den handlar om John Jasper och hans kusin Edwin Drood.
John är förälskad i sin sångelev Rosa Bud som är förlovad med Edwin.
Nevill Landless, en ung man med mycket hetsigt temperament, har också blivit förtjust i Rosa.
Edwin och Nevill blir omedelbart ovänner.
Edwin och Rosa har kommit fram till att de nog inte vill gifta sig med varandra trots allt och bryter sin förlovning. Men de bestämmer sig för att inte berätta detta för någon förrän efter julhelgen.
På julaftonsmiddagen så utbryter det ett gräl mellan Edwin och Nevill. I julens anda så bestämmer de sig för att gå ut på en promenad och försöka lösa sina problem.
På juldagen så upptäcker man att Edwin har försvunnit. Allt man hittar är hans sönderrivna och blodiga ytterrock. Man misstänker att han mördats och Nevill blir anklagad för dådet, men eftersom ingen kropp hittas så släpps han fri.
Detta är början på en deckargåta som skall lösas under andra akten.
Lägg till detta opiumhålor, dödgrävare, en mystisk främling, personlighetsklyvning, hårt snörda korsetter, krinoliner, divor, en hel trupp med Music Hall artister och mycket publikkontakt och ni har receptet för en härligt rolig, bullrande och underhållande musikal.

Jag har varit förtjust i den här musikalen ända sen jag första gången hörde den i mitten på 80-talet. Ja, inte all musik utan bara den music hall inspirerade delen. Det finns också en del som går mer  mot operetthållet men de spåren hoppade jag alltid över.
Det finns flera olika utgivningar av original casten (lp, kassett och två olika cd versioner) och alla har de olika innehåll, det finns nämligen väldigt mycket musik i den här showen och man valde att stryka olika sånger till de olika utgåvorna.
Men nu har en i det närmaste komplett version kommit: det är inspelningen av förra årets revival. Det är en dubbel cd med inte mindre än 32 spår.
Mycket musik för pengarna.
Och i den här nya versionen har man också tagit med ett par av de sånger som ströks innan originalversionen av musikalen fick sin premiär.
Fast det fattas fortfarande ett par av ”Limerick” sångerna och nån sång till men sen så nu finns nog allt utgivet. Kanske…

Nåväl.
Hur står sig musiken på den nya versionen mot den gamla? Mycket bra. Orkestreringarna är i det närmaste identiska så de kan vi lämna därhän (de är underbara, by the way), störst skillnad hittas på det vokala planet.
Rent vokalt så är originalet oerhört mycket bättre än denna nya version. George Rose som The Chairman och Cleo Laine som en skönt jazzig Princess Puffer gjorde nog de ultimata versionerna (även om jag också njuter mycket av Chita Riveras mer kraxande Puffer i den nya versionen), även Howard McGillin som Jasper och Betty Buckley som Edwin var makalösa. Inte så att det är dåliga huvudrollssångare i reviveln, inte alls, utan de är bara ointressantare om man jämför dem med originalen.
Vad gäller de övriga i ensemblen så föredrar jag nästan den här versionen för den drar mindre åt operetten och mer åt Broadwayhållet och det gillar jag. På den här utgåvan tycker jag alla spåren är njutbara och jag känner även att den har en spänst i vissa sånger som den gamla versionen saknade.

Så vilken version man ska ta är lite av en smaksak och kanske mera en fråga om tillgänglighet, för original casten kan vara väldigt svår att få tag på medan den här finns att köpa på Amazon eller en liknande sajt. För den här musikalen skall man ha i sitt bibliotek!
Härliga texter, ljuvlig och varierad musik och massor av glimtar i ögonen. Musikalen glittrar och förför mig och jag är såååå glad för den här versionen.

Favvisar:
There You Are, A Man Could Go Quite Mad, Both Sides of the Coin, Off to the Races, Don’t Quit While You’re Ahead,

Kuriosa:
Detta är både en deckare och typisk engelsk Music Hallunderhållning från slutet av 1800-talet, ihopslagna till en musikal.
Den är baserad på Charles Dickens sista verk The Mystery Of Edwin Drood. Ett verk som aldrig avslutades eftersom Dickens dog av ett slaganfall när han skrivit drygt halva och han lämnade inga anteckningar som beskrev hur den skulle sluta.
I denna musikalversion så låter man därför publiken bestämma vad som hände Edwin och om det är så att man anser att han mördats så får publiken också rösta på vem de anser är mördaren. En riktig interaktiv musikal, alltså.
För att få det här konceptet att fungera så var Rupert Holmes tvungen att skriva tillräckligt många motiv- och bekännelsesånger så att alla som kunde tänkas bli utpekade skulle ha en sång att sjunga och dessutom se till att intrigen skulle fungera oavsett hur publiken röstade.
Det är bland annat alla dessa olika varianter på mördarsånger som finns med på den nya utgåvan. De är i grunden samma sång men med annorlunda texter och lite annorlunda arrangemang beroende på vem som blir vald. Till original-lp:n så spelade man bara in de sånger som sjöngs av dem som premiärpubliken röstat fram som skyldiga.

Edwin Drood är troligtvis den enda Broadway musikal som har samma upphovsman till musiken, sångtexterna, librettot och orkestreringen.

Musikalen fick 5 Tonys 1986: Bästa musikal, bästa libretto till en musikal, bästa partitur, bästa manliga huvudroll och bästa regi.

Rupert Holmes skrev poplåtar innan hans skrev Edwin Drood, hans största hit var Escape (The Piña Colada Song)

Pressklipp (för reviveln):
In an era when Broadway revivals of beloved musicals can seem dispiritingly skimpy, this handsome production offers a generous feast for the eyes, trimmed in holiday cheer for an added spritz of currency.

The machinations of the mystery plot dance in dizzying rhythmic counterpoint to the story framing the musical, of a veteran troupe of music hall players performing a stage version of Dickens’s tale, even as they bicker and mug and tell hoary jokes to cajole the audience into a state of happy delirium.

Despite its varied charms, “The Mystery of Edwin Drood” remains a musical that ultimately adds up to less than the sum of its hard-working parts. The overelaborate finale — which includes not only the choosing of the murderer but also the selection of a detective and a happy couple to be paired off — somewhat taxes our delight in taking part. And at times the plot of the mystery itself is obscured by the restless antics of the framing device.
But then, who has not felt a bit deflated upon completing a page-turning detective story? Most of the fun is in the clue following, the red herring spotting and the seat-clutching tension as the suspects gather in the drawing room for the moment of exposure. The musical “Edwin Drood” at least leaves behind moments of shimmering musical pleasure to savor, long after the miscreant of the night has been booed off the stage.
Charles Isherwood, The New York Times

Holmes’ show scores points for ingenuity, but it often feels like being stuck for too long in front of an olde-worlde department-store window display. A vehicle running 2½ hours needs more memorable songs than these mostly interchangeable parlor ditties, and more engaging characters than this bunch, which by design, are cardboard cutouts enlivened by melodramatic flourishes. A genuinely intriguing mystery rather than a half-baked whodunit devoid of psychological complexity wouldn’t hurt either.

This electoral element is undeniably a fun gimmick that livens up Act II while solving the quandary of Dickens’ incomplete story.
However, the rest of the show, though frequently jolly, is just as often twee and boring.
-David Rooney, Hollywood Reporter

”The Mystery of Edwin Drood,” inspired by an unfinished Charles Dickens novel, is one of the most inventive, inspired and rousing musicals ever devised. And it is a pleasure to report that the Roundabout Theatre Company’s revival is thoroughly well-cast and extremely enjoyable.

As atmospherically staged by Scott Ellis, with sprightly choreography by Warren Carlyle and excellent music direction by Paul Gemignani, this production is a reminder that well-known musicals do not need to be reconstructed or darkened for their revivals. If the show is strong, have faith in it and all will fall into place.
-Matt Windman, AM New York

…this is one of those Martian experiences in which either everyone in the theater is from another planet or I am.

Instead of trusting the characters and the mystery to build the suspense, however, Holmes aims for the campy, tiresome and childish. To vote, one presumably cares about who does what to whom. Considering Dickens’ storytelling genius, the real mystery is why this isn’t fun.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
High lights från reviveln
Original casten på 1986 års Tony Awards
Bustle Fluffah, ljuvlig musikvideo med revivelcasten
Escape (The Piña Colada Song) med Rupert Holmes

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: