Dag 220: City Of Angels

13 Jul

51KnEbOnSyL
City Of Angels (1989), 878 föreställningar
Baserar mitt omdöme på The Original London (1993) Cast Recording.
Musik: Cy Coleman
Sångtexter: David Zippel
Libretto: Larry Gelbert

Regissören till författaren Stine: Sweetheart, I’m you’re biggest fan, I’ve read a synopsis of every book you’ve ever written!

Föreställningen är en parodi på både ”film noir” genren och på hur manusförfattare behandlas i filmbranschen.
Den utspelar sig i Hollywood, sent 40-tal.
Den består av två parallella berättelser. Den ena handlar om författaren Stine som håller på med att förvandla sin senaste bestseller till ett filmmanus, samtidigt som hans äktenskap faller isär.
Den andra historien är hans romanhjälte Stones äventyr. Stone är en sliten, cynisk  privatdeckare à la Philip Marlowe, som anlitas av societetskvinnan Alaura för att hitta hennes försvunna styvdotter Mallorey.
Intrigen i Stone-berättelsen blir hela tiden mer och mer komplicerad och förutsättningarna förändras stup i kvarten, anledningen till detta är att Stine hela tiden tvingas göra strykningar och bearbetningar av sitt manus. Och vi som publik får se dessa förändringar spelas upp på scenen.
Till sist så tvingas Stine att kompromissa, försköna och stryka så mycket av sin original roman att Stone i ”filmen” blir förbannad och börjar protestera. Han lämnar sin filmvärld och konfronterar Stine. Filmvärlden och den ”verkliga” världen börjar interagera med varandra och Stine och Stone kommer så småningom att börja samarbeta för att både lösa Stines olika problem och Stones deckarfall.
Scenerna med Stine är i färg medan scenerna med Stone presenteras som om de vore scener från en svart/vit film.

Det här är en show som är svår att beskriva i ord. Men lita på mig när jag säger att det är en av de smartaste, roligaste och bästa musikaler jag nånsin sett.
Manuset är intelligent, grymt genomtänkt och sanslöst underhållande med repliker som är så cyniskt ”noir-iga” som man nånsin kan önska.
Musiken är briljant med starka drag från 40-talets noirfilmer. Den är jazzig, svängig, sexig, hård och samtidigt melodiös och innehåller allt från skön scatsång till bluesiga ballader.
Sångtexterna matchar både manuset och musiken och är fullständigt lysande med läckra rim och innehåller så mycket roliga och fräcka dubbeltydigheter att man häpnar.
Och tillsammans så bildar dem en av de bästa musikalerna som nånsin skrivits – enligt mig i alla fall.
Jag har älskat den amerikanska originalcd:n i över 20 år men det är först idag som jag har lyssnat på Londonversionen.
Det intressanta med denna version jämfört med den amerikanska är att trots att bägge skivor är lika långa så är urvalet av materialet lite annorlunda. Londonversionen har exempelvis med betydligt mer dialog och även ett par korta sångsnuttar som inte finns med på den andra, vilket gör att man kan hänga med okej i intrigen. Den amerikanska å sin sida är nog den bättre plattan.
Tempot på musiken känns lite släpigare i den engelska versionen och rent vokalt så är den också sämre. Inte dålig men sämre och ibland så känns insatserna lite ansträngda. En anledning till det kan vara att man riktigt hör hur hårt de engelska skådisarna jobbar på att låta amerikanska och det påverkar inlevelsen och gör också att det förekommer en del väldigt konstiga  vokala val. Och så är de kanske inte riktigt lika starka sångare som de på Broadwayplattan.
Fast med tanke på att materialet är så otroligt stark så kan man köpa lite skavanker och det påverkar inte njutbarheten av denna shows musik.
Så som slutsats: Denna musikal är ett mästerverk!!! Vill man höra den bästa musikaliska versionen så gå på USA plattan men vill man få en bättre känsla för själva storyn så ta den engelska. Men ge denna show en chans för det är den värd. Bland mina topp 5!

Favvisar:
Allt! Precis allt! Ääälskar denna show!!!!

Kuriosa:
Showen vann 6 Tony Awards: Bästa musikal, libretto, score (musik & sångtexter), manliga huvudroll. kvinnliga biroll och scenografi.

Den vann 8 Drama Desk Awards: Bästa musikal, libretto, sångtexter, musik, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, orkestreringar och scenografi.

Musikalen fick också en Edgar (Edgar Allan Poe Award).
Priset delas ut av  Mystery Writers of America, så det är deckarförfattare som väljer pristagarna. Priset för årets bästa pjäs delas inte ut varje år för verket måste ju inte bara vara deckarinspirerad utan även vara bra och det är relativt ont om bra deckarpjäser.
Ännu ovanligare är det med bra deckarmusikaler vilket gör City Of Angels till den andra musikal som förärats priset. Den första musikal som vann det var The Mystery Of Edwin Drood (1985) – se dag 84 i bloggen.

Den engelska uppsättningen vann The Laurence Olivier Award som årets bästa nya musikal.

Den engelska uppsättningen fick absolut lysande recensioner, den hyllades till skyarna.
Men publiken kom inte. Den spelades för halvfulla salonger.
Detta fick recensenterna att göra nått väldigt ovanligt, de slog ihop sig och skrev en insändare till tidningarna där de återigen hyllade showen och uppmanade människor att inte missa detta mästerverk.
Ändå kom inte publiken och showen fick läggas ned med en förlust på £2 000 000.
Ingen har riktigt kunnat förklara vad det var som gjorde att publiken trots alla hyllningar inte kom.

Pressklipp:
That’s not to say City of Angels is perfect. The evening runs on too long, and the main character needs more definition–and a little more heart.

Like its hero, City of Angels takes a chance. From Coleman’s scintillating, thematically linked score to Gelbart’s ingenious, multilayered story, the show doesn’t play safe. And that’s more than you can say for most of the musicals in town.
– Michael Kuchwara, Los Angeles Times

There’s nothing novel about show-stopping songs and performances in Broadway musicals, but how long has it been since a musical was brought to a halt by riotous jokes?

This is an evening in which even a throwaway wisecrack spreads laughter like wildfire through the house, until finally the roars from the balcony merge with those from the orchestra and the pandemonium takes on a life of its own. Only the fear of missing the next gag quiets the audience down. To make matters sweeter, the jokes sometimes subside just long enough to permit a show-stopping song or performance or two to make their own ruckus at center stage.

As the jokes leaven the book’s rage until the bitter final number, so does Mr. Coleman’s score – a delirious celebration of jazz and pop styles sumptuously orchestrated by Billy Byers and blared out by a swinging pit band led by Gordon Lowry Harrell. …  The effect is like listening to Your Hit Parade of 1946, except that the composer’s own Broadway personality remakes the past in his own effervescent, melodic style.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony’s
Highlights From Goodspeed Opera House
Double Talk
The Tennis Song

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: